RH 2026:11

Örebro tingsrätt

Åklagaren väckte åtal mot M.S. för olaga frihetsberövande enligt 4 kap. 2 § första stycket brottsbalken enligt följande gärningsbeskrivning.

M.S. har berövat A.A. friheten genom att gå med henne från – – – skola till sin bostad som är belägen i vart fall två kilometer därifrån, M.S. har sedan förhindrat A.A. att lämna bostaden. Det hände den 19 december 2023 i Kumla, Kumla kommun.

M.S. begick gärningen med uppsåt.

M.S. erkände att hon låtit A.A. följa med henne till bostaden men förnekade att hon fört bort eller hindrat A.A. från att lämna bostaden. 

Tingsrätten

Tingsrätten (ordförande rådmannen Johan Nordgren) anförde i dom den 9 oktober 2024 följande.

Domskäl

– – –

Skuld

– – –

Av M.S:s och A.A:s uppgifter har inte annat framgått än att A.A. följt med frivilligt från skolan till först ICA Maxi och sedan till hennes lägenhet. Denna slutsats påverkas inte av att A.A. var 12 år och egentligen skulle vara i skolan och alltså skolkade. Enligt M.S. har hon också i skedet vid skolan uppmanat [A.A.] att gå till skolan då det ringde in samt sagt att A.A. skulle gå hem då A.A. följde efter henne. A.A. har inte berättat särskilt mycket om detta inledande skede, annat än att M.S. bjöd in henne och att hon smet, och råkade följa med [M.S.] men att detta inte var hennes fel. Åklagaren har som brottsligt påstått att M.S. berövat A.A. ”friheten genom att gå med henne” från skolan till hemmet. Detta påstående låter sig inte inordnas under något rekvisit i bestämmelsen om olaga frihetsberövande. Det finns inte heller något i utredningen som tyder på att M.S. i detta skede inlett eller planerat att frihetsberöva A.A.

Vad därefter gäller vistelsen i lägenheten, ger varken M.S:s, A.A:s eller E.E:s uppgifter något stöd för att M.S. har hindrat A.A. från att lämna denna. Att M.S. velat dölja att A.A. befann sig där kan enligt tingsrättens uppfattning snarare förklaras med uppståndelsen i anledning av efterlysningen och att M.S. då inte handlat vare sig rationellt eller omdömesgillt. Att A.A. i samband med tillsägelserna känt ett obehag är förståeligt, och kanske kan förklaras med att hon skolkade, men ger inte stöd för att hon även varit förhindrad att lämna lägenheten.

Sammanfattningsvis har åklagaren inte styrkt att M.S. frihetsberövat A.A. på det sätt hon påstått. M.S. ska därför frikännas.

– – –

Domslut

Tingsrätten frikände M.S. från olaga frihetsberövande. 

Göta hovrätt

Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle döma M.S. enligt åtalet.

M.S. bestred ändring. 

Hovrätten

Hovrätten (hovrättsråden Mattias Henriksson och Adam Rullman Hegenlid, tf. hovrättsassessorn Anna Holmström, referent, samt två nämndemän) anförde i dom den 21 oktober 2025 följande.

Domskäl

Skuld

Inledningsvis kan konstateras att A.A. och M.S. i huvudsak har berättat samstämmigt om händelseförloppet. Såsom tingsrätten har funnit utrett följde A.A. den aktuella dagen frivilligt med M.S. från sin skola till M.S:s bostad via ICA Maxi, en färdväg om cirka 3,5 kilometer. Detta efter att M.S. först uppmanat A.A. att gå in i skolan eller gå hem till sin pappa. A.A. befann sig därefter i M.S:s bostad i några timmar. Under tiden de befann sig i lägenheten blev M.S. medveten om att A.A. anmälts försvunnen och att polisen letade efter henne, men i kontakt med A.A:s pappa och polis uppgav hon inte att A.A. befann sig hos henne.

Enligt 4 kap. 2 § brottsbalken ska den som i annat fall än som sägs i bestämmelserna om ansvar för människorov eller människohandel för bort eller spärrar in någon eller på annat sätt berövar honom eller henne friheten dömas för olaga frihetsberövande fängelse, lägst ett och högst tio år. Om brottet är mindre grovt döms till böter eller fängelse i högst två år.

Med att någon berövas friheten menas att han eller hon förlorar sin rörelsefrihet genom att förhindras att förflytta sig från en viss plats. När det gäller barn anges i förarbetena att ansvar för frihetsberövande täcker situationen när någon skiljer ett barn från föräldrars eller annans vård, oavsett om det har skett mot barnets vilja eller ej (se prop. 1962:10 del B, s. 99–100). I rättsfallet NJA 1974 s. 614 dömde tingsrätten en person för olaga frihetsberövande. Den tilltalade i det målet hade genom sitt handlande skilt barnet från sin vårdnadshavare och gjort det omöjligt för barnet att själv ta sig till hemmet. Den tilltalade hade därför, oavsett om han genom sitt beteende kunde sägas ha bortfört barnet eller ej, berövat henne friheten på sätt som avses i bestämmelsen om olaga frihetsberövande.

Åklagaren har gjort gällande att M.S. har berövat A.A. friheten genom att gå med henne från – – – skola till sin bostad, som är belägen i vart fall två kilometer därifrån, och sedan förhindrat A.A. att lämna bostaden. Hovrättens uppfattning är att ett handlande varigenom en person tar med sig och kvarhåller ett barn kan bedömas som ett olaga frihetsberövande, även om detta inte sker mot barnets vilja.

Det har framkommit att A.A. inte var inlåst och att M.S. inte hindrade henne från att lämna bostaden. A.A. var dock 12 år vid tillfället och hon har en intellektuell funktionsnedsättning. Genom M.S:s agerande skildes hon från sina föräldrars och skolans vård. Även om A.A. frivilligt följde med M.S. och inte kvarhölls mot sin vilja täcks agerandet alltså av bestämmelsen om olaga frihetsberövande. M.S:s bostad ligger i vart fall två kilometer från A.A:s skola. Även om A.A. hade kunnat ta sig ut från bostaden om hon ville, så måste hon mot bakgrund av sin ålder och kognitiva förmåga anses ha saknat egentlig möjlighet att på egen hand ta sig tillbaka till skolan eller till sina vårdnadshavare. Det står härmed klart att hon har varit frihetsberövad enligt den aktuella bestämmelsen i brottsbalken.

I fråga om uppsåt gör hovrätten följande bedömning. Det har inte framgått att M.S. hade någon direkt avsikt att frihetsberöva A.A. Frågan är i stället om hon har agerat med likgiltighetsuppsåt. Vid den bedömningen ska det prövas om M.S. insett att det förelåg en risk för att A.A. berövades sin frihet och att hon var likgiltig inför att detta förverkligades. Det är vid denna bedömning tillräckligt att M.S. har haft uppsåt till de faktiska förhållanden som förelegat.

A.A. hade bara varit hemma hos M.S. en gång tidigare. Då hade hon blivit skjutsad dit av sin pappa, vilket M.S. var medveten om. Denna omständighet talar för att M.S. insett risken för att A.A. inte hade förmåga att hitta till och från hennes bostad. M.S. har i sitt förhör beskrivit att hon inte ville lämna A.A. vind för våg när hon träffade henne utanför skolan och förstod att hon varken ville gå till skolan eller hem, vilket ytterligare talar för att M.S. måste ha insett att A.A. hade begränsad förmåga att röra sig på egen hand i Kumla. Vidare har M.S. känt till A.A:s begränsade kognitiva förmågor. För hovrätten står det därför klart att M.S. var väl införstådd med att A.A. inte var förmögen att på egen hand ta sig tillbaka till skolan eller sina vårdnadshavare.

Under förmiddagen fick M.S. kännedom om att A.A. var anmäld försvunnen och eftersökt av polis. Trots att både A.A:s pappa och polisen kontaktade M.S. uppgav hon inte att A.A. var hemma hos henne. Hon vidtog inte några åtgärder för att återföra A.A. till skolan eller hennes vårdnadshavare, utan lät i stället kvarhållandet fortsätta till dess att hon skulle hämta sin dotter på förskolan. Hon uppmanade även E.E. att inte berätta för polisen att A.A. var hos henne. Det har också framkommit att M.S. uppmanade A.A. att inte vara nära fönstren för att hon inte skulle synas. Hovrätten anser att M.S. under dessa förhållanden har varit likgiltig inför risken att A.A. var berövad sin frihet. Hon har således haft likgiltighetsuppsåt. Detta oaktat vad hon fört fram om sina egna begränsade kognitiva förmågor.

Mot bakgrund av ovan ska M.S. dömas för olaga frihetsberövande.

Huruvida ett olaga frihetsberövande bör anses vara mindre grovt har främst att göra med frihetsberövandets längd. Det ska även särskilt beaktas den grad av fysiskt eller psykiskt lidande eller obehag som offret fått utstå samt arten av intrång. I nu aktuellt fall har frihetsberövandet varat i ett par timmar. Det ska beaktas att A.A. är ett barn. Det har inte framkommit att A.A. utsatts för något obehag under frihetsberövandet. M.S. döms även på den lägsta graden av uppsåt. Vid dessa omständigheter finner hovrätten att brottet ska rubriceras som mindre grovt.

– – –

Domslut

Hovrätten ändrade, såvitt nu är i fråga, tingsrättens dom på så sätt att hovrätten dömde M.S. för olaga frihetsberövande och bestämde påföljden till villkorlig dom och 40 dagsböter om 50 kr.