--- citation: HFD 2026 ref. 43 court: Högsta förvaltningsdomstolen series: "https://ratiolex.se/hfd/" type: REFERAT date: 2026-09-15 published: 2026-10-22 retrieved: 2026-10-22 case_numbers: - 974-26 keywords: - Förvaltningsprocess - Förutsättningar för inhibition - Personlig assistans lagrum: - 28 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) url: "https://ratiolex.se/hfd/2026/ref-43/" source: "https://rattspraxis.etjanst.domstol.se/api/v1/publiceringar/38d24a5b-49f6-41c4-8b8b-763389605e56" source_organization: Domstolsverket license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # HFD 2026 ref. 43 Fråga om förutsättningarna för en kammarrätt att besluta om inhibition av en förvaltningsrätts avgörande som innebär att en enskild ska ha fortsatt rätt till personlig assistans. --- ## Ref 43 Fråga om förutsättningarna för en kammarrätt att besluta om inhibition av en förvaltningsrätts avgörande som innebär att en enskild ska ha fortsatt rätt till personlig assistans. 28 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) ## Högsta förvaltningsdomstolen Högsta förvaltningsdomstolen meddelade den 15 september 2026 följande beslut (mål nr 974-26). ### Bakgrund 1. Personer som omfattas av lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade har rätt till olika insatser i form av särskilt stöd och särskild service från kommunen om de behöver sådan hjälp i sin livsföring och deras behov inte tillgodoses på annat sätt. En sådan insats är biträde av personlig assistent eller ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för sådan assistans. 2. M.E. var beviljad personlig assistans i en omfattning om drygt 103 timmar per vecka från början av oktober 2021 till och med oktober 2024 genom ett tidsbegränsat beslut av Ängelholms kommun. När beslutets giltighet löpte mot sitt slut ansökte han om att fortsatt få insatsen. I avvaktan på att en ny utredning slutfördes beviljade kommunen honom personlig assistans i en omfattning om knappt 120 timmar per vecka. 3. Efter slutförd utredning beslutade kommunen i februari 2025 att avslå M.E:s ansökan om personlig assistans med motiveringen att hans grundläggande behov inte var av sådan karaktär eller omfattning som krävs för att få insatsen. 4. M.E. överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Malmö som interimistiskt förordnade att han skulle ha rätt till personlig assistans i tidigare beviljad omfattning om knappt 120 timmar per vecka i avvaktan på att målet slutligt avgjordes där. 5. Vid den slutliga prövningen upphävde förvaltningsrätten kommunens beslut och förklarade att M.E. hade rätt till insatsen personlig assistans. Målet visades åter till kommunen för beräkning av hans totala behov av personlig assistans. 6. Ängelholms kommun överklagade förvaltningsrättens dom till Kammarrätten i Göteborg och yrkade att avgörandet tills vidare inte skulle gälla (inhibition). 7. Kammarrätten meddelade prövningstillstånd i målet och beslutade att förvaltningsrättens dom tills vidare inte skulle gälla fram till dess att något annat bestämts eller målet avgjorts slutligt. ### Yrkanden m.m. 8. M.E. yrkar att Högsta förvaltningsdomstolen ska upphäva kammarrättens beslut om inhibition och anför att om förvaltningsrättens dom inte gäller under tiden som kammarrätten prövar målet måste han omedelbart flytta från sin bostad till ett gruppboende eftersom han inte har egen förmåga att tillgodose sina behov i den dagliga livsföringen. 9. Ängelholms kommun anser att överklagandet ska avslås och anför att det föreligger en hög grad av sannolikhet för att kammarrätten kommer att upphäva förvaltningsrättens avgörande och att det därmed har varit riktigt att besluta om inhibition. 10. Högsta förvaltningsdomstolen har den 26 februari 2026 beslutat att kammarrättens beslut om inhibition tills vidare inte ska gälla. ### Skälen för avgörandet #### Rättslig reglering m.m. 11. I 28 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) anges att den domstol som ska pröva ett överklagande får besluta att det överklagade beslutet, om det annars skulle gälla omedelbart, tills vidare inte ska gälla och även i övrigt besluta rörande saken. 12. Högsta förvaltningsdomstolen har i ett flertal rättsfall prövat förutsättningarna för inhibition och andra interimistiska förordnanden (se t.ex. RÅ 2009 ref. 51 och där angivna rättsfall). 13. Av rättsfallen framgår bl.a. att det inför ställningstagande i inhibitionsfrågan ska göras en bedömning dels av vilken betydelse det kan ha för den klagande att verkställigheten skjuts upp i avvaktan på den slutliga prövningen, dels av vilket motstående intresse som kan tala för en omedelbar verkställighet. Vidare framgår att det ska göras en preliminär bedömning av sakfrågan i målet och att det i allmänhet då bör krävas en tämligen hög grad av sannolikhet för slutligt bifall till överklagandet för att inhibition ska meddelas. Kravet har dock satts lägre om målet varit av sådan karaktär att det för en enskild kan antas medföra betydande olägenheter om beslutet ska gälla omedelbart och det inte finns något motstående intresse som starkt talar för att beslutet ska gälla omedelbart. 14. Av RÅ 1996 ref. 24 framgår att inhibitionsreglerna ska tillämpas restriktivt om ett inhibitionsbeslut innebär att en för den enskilde mycket betydelsefull social förmån som staten tillhandahåller tills vidare inte ska utgå (jfr även RÅ 2000 ref. 55). #### Högsta förvaltningsdomstolens bedömning 15. Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade är en s.k. rättighetslag som syftar till att garantera personer med stora och varaktiga funktionshinder goda levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet. 16. En av insatserna enligt lagen är personlig assistans som är ett personligt stöd som ger den funktionshindrade ökade möjligheter till ett självständigt liv. Det är ett stöd som knyts till den enskilde och som bl.a. syftar till att i möjligaste mån garantera den enskilde och hans närstående trygghet (prop. 1992/93:159 s. 174). 17. Av förarbetena till lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade framhålls principen om kontinuitet, dvs. att den enskilde eller hans eller hennes familj ska kunna känna säkerhet i att stödet inte plötsligt upphör eller förändras (a. prop. s. 45 och 172). Enligt Högsta förvaltningsdomstolen bör principen inte enbart beaktas av kommunerna när de prövar frågor om stöd enligt lagen utan även av domstolarna vid prövning av överklaganden och därmed sammanhängande frågor. 18. Enligt Högsta förvaltningsdomstolen framstår det som svårförenligt med denna princip att enskilda som har haft personlig assistans under en längre tid, och som genom beslut av förvaltningsrätten förklarats alltjämt ha rätt till insatsen, ska riskera att behöva växla mellan olika insatser under den tid det tar för kammarrätten att pröva målet slutligt. Detta kan bli följden om en kammarrätt beslutar om inhibition och senare, exempelvis som ett resultat av att ny utredning ges in i målet, kommer till samma slutsats som förvaltningsrätten. 19. Det finns vidare anledning att i sammanhanget erinra om bestämmelsen i 27 § femte stycket lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, som innebär en möjlighet för förvaltningsrätten eller kammarrätten att förordna att dess beslut ska gälla först sedan det fått laga kraft. I förarbetena till den bestämmelsen uttalas att ett sådant förordnande kan vara motiverat bl.a. av sociala skäl när kammarrätten upphäver ett beslut om att bevilja särskilda insatser som fattats av förvaltningsrätten (a. prop. s. 190). Uttalandet kan enligt Högsta förvaltningsdomstolen tas till intäkt för den vikt som kontinuitetsprincipen bör tillmätas vid tillämpning av lagstiftning som rör för den enskilde mycket betydelsefulla insatser. 20. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar mot denna bakgrund att målet rör en rättighet som är mycket betydelsefull för den enskilde och att inhibitionsreglerna därför ska tillämpas restriktivt (jfr punkt 14). Att det är en kommun som tillhandahåller insatsen föranleder inte någon annan bedömning. 21. Det sagda innebär att det i en situation som den förevarande, dvs. när förvaltningsrätten förklarat att en enskild även fortsättningsvis ska ha rätt till insatsen personlig assistans, har den enskilde typiskt sett ett starkt intresse av att inte riskera att kontinuiteten i insatsen bryts i avvaktan på en slutlig prövning. Den enskildes intresse ska därför ges företräde såvida det inte finns något starkare allmänt intresse som talar för att verkställigheten av avgörandet bör skjutas upp. 22. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar mot denna bakgrund att det redan av avvägningen mellan de intressen som talar för respektive mot omedelbar verkställighet följer att det normalt saknas skäl för en kammarrätt att besluta om inhibition av förvaltningsrättens avgörande i en situation som den i målet aktuella. 23. Kammarrätten har numera meddelat dom i målet och det överklagade beslutet har därmed förfallit. Målet ska därför skrivas av. ### Högsta förvaltningsdomstolens avgörande Högsta förvaltningsdomstolen skriver av målet. I avgörandet deltog justitieråden Jermsten, Knutsson, Gäverth, Westberg och Attorps. Föredragande var justitiesekreteraren Hedvig Areskoug. ______________________________ Förvaltningsrätten i Malmö (2026-01-27, ordförande Wennerholm (skiljaktig) med nämnd): ### Förvaltningsrättens bedömning Frågan i målet är om M.E:s behov av hjälp med de grundläggande behoven är av sådan karaktär och omfattning att han har rätt till insatsen personlig assistans enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Det är M.E. som ska göra sannolikt att han har rätt till den sökta insatsen. M.E. var genom tidigare beslut beviljad personlig assistans. Eftersom det tidigare beslutet var tidsbegränsat hade nämnden vid tidpunkten för det nu överklagade beslutet att göra en ny förutsättningslös prövning av hans behov av insatsen. För att en enskild ska bedömas ha behov av sådant stöd som avses i 9 a § 7 lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade förutsätts att denne på grund av en direkt, konkret och påtaglig skaderisk löpande behöver ha en assistent i sin omedelbara närhet, dvs. att de i princip behöver befinna sig i samma rum, under minst tolv timmar om dygnet (se prop. 2021/22:244 s. 65 f.). Utredningen i målet ger stöd för att M.E. regelbundet drabbas av epileptiska anfall, vars allvarsgrad varierar. Enligt läkarutlåtande daterat 27 november 2024 har han vid något tillfälle per år behövt uppsöka akutsjukvården till följd av anfallen. Vad gäller frekvensen av dessa anfall är utredningen emellertid inte entydig utan det finns olika uppgifter om hur ofta de inträffar. I de medicinska underlagen finns vidare inga närmare uppgifter om att han drabbats av skador till följd av anfallen. Även med beaktande av det som framkommit bedömer förvaltningsrätten att utredningen inte ger tillräckligt stöd för att de epileptiska anfall han får innebär att han löpande behöver ha en assistent i sin omedelbara närhet under större delen av dygnet. Utredningen ger således inte stöd för att M.E. är i behov av sådant stöd som avses i 9 a § 7 lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. De kvalificerade aktiverings- och motiveringsinsatser som avses i 9 a § andra stycket lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade utgör något mer än vägledning, påminnelser och instruktioner. Insatserna kan vara kvalificerade om de förutsätter en omedelbar fysisk närhet till den enskilde i samband med integritetsnära situationer och innehåller moment som i det närmaste är att betrakta som praktiska. Det kan även vara fråga om situationer där den enskilde har stora begränsningar i kommunikationsförmågan eller det av andra skäl som har samband med den enskildes funktionsnedsättning krävs att insatserna ges av någon som har ingående kunskaper om honom eller henne (prop. 2021/22:214 s. 69–70). I utredningen i målet beskrivs att M.E. har begränsningar i sin kommunikationsförmåga. Vidare innefattar hans funktionsnedsättning att han har vissa tvångsbeteenden. Arbetsterapeut har vid hembesök observerat att han i samband med måltid samt av- och påklädning behövt stöd från assistent för att bryta sådana beteenden och komma vidare i utförandet av behoven. Påklädningsmomentet tog på grund av detta 20–30 minuter att utföra. Även i samband med toalettbesök har observerats behov av vägledning för att han ska vara delaktig i viss mån. Därutöver har arbetsterapeuten observerat att han har kommunikativa begränsningar. Det beskrivs att M.E. behöver ständig stöttning från assistent för att han ska kunna genomföra aktiviteter. Förvaltningsrätten bedömer mot bakgrund av det föregående att M.E:s funktionsnedsättning innebär att han behöver sådana kvalificerade aktiverings- och motiveringsinsatser som avses i 9 a § andra stycket lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade i samband med måltider och på- och avklädning. Detta eftersom hans funktionsnedsättning dels ställer krav på att assistenten måste kunna tolka honom för att guida honom genom utförandet av behoven, dels då assistenten måste befinna sig i hans omedelbara fysiska närhet vid utförandet. Det av förvaltningsrätten godtagna behovet av kvalificerade aktiverings- och motiveringsinsatser i kombination med den tid för handgriplig hjälp som nämnden godtagit innebär att M.E:s behov av hjälp med de grundläggande behoven är av sådan karaktär och omfattning att han är berättigad till insatsen personlig assistans. Det överklagade beslutet ska därmed upphävas och målet visas åter till nämnden för beräkning av M.E:s totala behov av personlig assistans. – Förvaltningsrätten upphäver det överklagade beslutet och förklarar att M.E. har rätt till insatsen personlig assistans enligt 9 § 2 lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Förvaltningsrätten visar målet åter till Nämnden för omsorg och stöd i Ängelholms kommun för beräkning av M.E:s totala behov av personlig assistans. Förvaltningsrättens interimistiska beslut upphör därmed att gälla. ## Skiljaktig mening Wennerholm var skiljaktig och anförde: Jag är skiljaktig avseende såväl skäl som utgång och vill anföra följande. Syftet med sådana insatser som avses i 9 a § andra stycket lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade ska vara att få personen att själv tillgodose något av de angivna grundläggande behoven. Det anges i förarbetena till bestämmelsen att hjälpen ska vara av kvalificerad natur och innebära något mer än vägledning, påminnelser och instruktioner. Hur denna distinktion ska göras och vilka faktorer som ska vägas in när det gäller att bedöma om insatserna är kvalificerade står enligt min mening i nuläget inte helt klart, även om viss ledning kan hämtas i ovan nämnda förarbeten. Det nämns där att ett sådant kvalificerat stöd som avses i bestämmelsen tidigare har lämnats inom ramen för det grundläggande behovet annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper om den funktionshindrade och att vilka former av hjälp som ingår i stödet inte ändras genom den nya bestämmelsen. Även om det inte ska uppställas ett krav på ingående kunskaper om den enskilde när det gäller dessa stödinsatser nämns att det kan vara fråga om situationer där den enskilde har stora begränsningar i kommunikationsförmågan eller det av andra skäl som har samband med den enskildes funktionsnedsättning krävs att insatserna ges av någon som har ingående kunskaper om honom eller henne. Insatserna sägs också kunna vara kvalificerade om de förutsätter en omedelbar fysisk närhet till den enskilde i samband med integritetsnära situationer och innehåller moment som i det närmaste är att betrakta som praktiska, även om insatserna som sådana inte är av praktisk natur (se prop. 2021/22:214 s 69–70). Som det får förstås av ovan nämnda förarbeten knyter bestämmelsen relativt tydligt an till den tidigare praxis som gällde kravet på ingående kunskaper (se ex. HFD 2020 ref. 7), men det är inte längre ett generellt krav utan ingår i stället i vissa fall som ett led i den individuella bedömning som ska göras. Sammanfattningsvis får uttalandena i förarbetena enligt min mening tolkas som att för att insatserna ska vara av kvalificerad art och ingå i 9 a § andra stycket lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade krävs i huvudsak att de antingen innefattar moment av mer praktisk natur som är integritetsnära, eller att den som utför dem har någon slags fördjupad kunskap om personen i fråga. Av den ADL-bedömning som finns i utredningen, daterad den 12 september 2024, framgår en tydlig beskrivning av M.E:s behov av stöd under dagen. Det framgår att han kan fastna i repetitiva beteenden och att han har vissa tvångsmässiga mönster som han följer. Det framgår dock inte annat än att de kan brytas med relativt enkla insatser. Vidare är det samma beteenden som återkommer, och de kan inte beskrivas som oberäkneliga. Han beskrivs också som följsam när han blir uppmanad eller påmind till aktiviteter, och beskrivs inte bli arg eller utagerande på något sätt. Personlig assistent uppger att hans tvång går att avleda genom både verbal kommunikation samt med kroppsspråk och uppmuntran att byta miljö eller ämne. Det framgår inte av utredningen att det finns ett behov av att känna M.E. väl eller att man måste kunna läsa av honom och utifrån detta utforma de insatser som krävs. Snarare får det anses räcka med viss insyn i hur hans upprepande beteende fungerar för att kunna guida honom på rätt sätt under dagen. Vidare kan det behov han har av aktivering för att komma vidare vid måltider och av- och påklädning inte anses förutsätta en omedelbar fysisk närhet till honom. Måltider kan inte heller anses vara en integritetsnära situation i den bemärkelse som åsyftas i förarbetena. Att dessa moment tar lång tid för honom på grund av att han utifrån sitt tvångsbeteende behöver invänta rätt tid eller fastnar i olika handlingsmönster kan enligt min mening inte vägas in, då tid som inte kräver aktiva insatser rent generellt aldrig kan räknas in i bedömningen av de grundläggande behoven. Vid en sammantagen bedömning anser jag att de påminnelser och instruktioner och den vägledning M.E. är i behov av inte kan anses vara av en så kvalificerad art att denna hjälp ska räknas till de grundläggande behoven i enlighet med 9 a § andra stycket lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Vad gäller övriga av nämnden beräknade hjälpbehov är jag enig med majoriteten. Detta innebär att M.E:s sammantagna behov av hjälp med de grundläggande behoven inte är av en sådan karaktär eller omfattning som krävs för att han ska beviljas personlig assistans. Jag anser därmed att överklagandet ska avslås. Kammarrätten i Göteborg ( 2026-02-10, Dahlström och Tagaeus): Efter föredragning fattar kammarrätten följande beslut. – Kammarrätten beslutar att den överklagade domen tills vidare inte ska gälla. Beslutet gäller tills något annat bestäms eller målet avgörs slutligt. --- Källa: Domstolsverkets rättspraxisdatabas. Kontrollera mot originalet innan avgörandet åberopas: https://rattspraxis.etjanst.domstol.se/api/v1/publiceringar/38d24a5b-49f6-41c4-8b8b-763389605e56