SOU 1902:2

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

AFGIFVET DEN 31 OKTOBER 1901

KOMITÉN FÖR UTARBETANDE AF FÖRSLAG

TILL NYA STATER

POST- OCH TELEGRAFVERKEN.

STOCKHOLM

KtfNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

1901

INNEHÅLL.

Sid.

Underdånig skrifvelse till Konungen....... I—Yl.

Betänkande och förslag.

Generalpoststyrelsen.

Historik................... 1_25.

Komiténs förslag...............25_49.

Distriktsförvaltningarna inom postverket.

Historik................... 50—68.

Komiténs förslag...............68_72.

Postanstalterna.

Tjenstemannapersonalen.

Historik...................73_I69.

Komiténs förslag....... 169_210.

Vaktbetjente.

Historik................... 211—246.

Komiténs förslag............... 246—251.

Fråga om dyrtidstillägg...... 252.

Förslag till utgiftsstater för postverket att tillämpas under

år 1903, med förklaringar............ 253—-271.

Förslag till aflöningsreglemente för tjensteman och betjente

vid postverket, med motiver..... 272—317.

Upphörande af skyldigheten för vissa posttjenstemän att

ställa uppbördssäkerhet, in. in..... 318—324.

Sammanfattning....... 325—329.

Postförvaltarnes inkomster åren 1889, 1893, 1898 och 1899 331—371.

Reservationer af:

1. Herr Biörklund, uti hvilkens reservation herr Ord

föranden

delvis instämt........... 372—383.

2. Herr Fränekel................ 383.

3. Herr Carl Persson.............. 384—386.

TILL KONUNGEN.

Sedan i den till 1899 års riksdag aflåtna nådiga proposition

angående statsverkets tillstånd och behof Eders

Kongl. Maj:t förelagt Riksdagen till pröfning ett förslag till

II

lönereglering för postverket, som, i hvad tjenstemannapersonalen

vid postverkets distrikts- och lokalförvaltningar

angick, väsentligen var grundadt på fixering af nuvarande

uppbörds- och frimärkesprovision och bestämmande af dessa

tjenstemäns aflöning till fasta belopp, samt, beträffande

detta förslag, Riksdagen i underdånig skrifvelse den 14

maj 1899, angående regleringen af utgifterna under riksstatens

sjunde hufvudtitel, anfört, att Riksdagen visserligen

icke förbisett, att förslagen om uppbördsprovisionens fixering

och aflöningarnas bestämmande till fasta belopp ginge

i en sådan rigtning, som vid de under senare tider företagna

löneregleringar i allmänhet ansetts önskvärd, men

att, i betraktande af den synnerligen genomgripande betydelsen

af den utaf Eders Kongl. Maj:t ifrågasatta förändringen

i aflöningssättet inom postverket, Riksdagen likväl

ansett en sådan förändring icke böra beslutas förr, än

en grundlig utredning angående det nuvarande och det

föreslagna aflöningssystemets särskilda fördelar och olägenheter

blifvit med hänsyn till de inom postverket rådande

särskilda förhållanden åstadkommen, dervid, till vinnande

af en mångsidig pröfning af de på denna frågas lösning

inverkande omständigheter, medverkan jemväl af utanför

postverket stående sakkunniga personer eller myndigheter

syntes böra anlitas; att en sådan utredning syntes vara så

mycket mera af nöden, som ett godkännande af de föreslagna

aflöningsgrunderna, enligt hvad af det propositionen

bilagda statsrådsprotokollet öfver finansärenden framginge,

skulle komma att utöfva ett stort inflytande på frågan om

inrättande af nya ordinarie tjenstebefattningar inom postverket;

samt att i det skick, hvari frågan för det dåvarande

befunne sig, Riksdagen alltså icke ansett sig böra

III

bifalla Eders Kongl. Maj:ts framställning uti ifrågavarande

del,

fann Eders Kongl. Ma,j:t, med afseende å hvad sålunda

förekommit, den fortsatta behandling af frågan om nya lönestater

för postverket, som under förhandenvarande förhållanden

blefve nödig, böra i första hand uppdragas åt en

komité; och, då Eders Kongl. Maj:t för 1894 års riksdag

framlagt förslag till ny stat för telegrafverket, deri inbegripet

äfven statens telefonväsende, men detta förslag icke

blifvit, af Riksdagen bifallet, ansåg Eders Kongl. Maj:t tilllika

— sedan dåmera statens telefonnät erhållit en sådan

utsträckning, att det omfattade större delen af landet, —

tiden vara inne att ånyo upptaga frågan om ny stat för

telegrafverket äfvensom att utredningen af denna fråga lämpligen

kunde öfverlemnas åt samma komité, som skulle få sig

uppdraget att behandla frågan om nya stater för postverket.

Eders Kongl. Maj:t fann fördenskull den 2 juni 1899

godt tillsätta en komité med uppdrag att utarbeta förslag

till nya stater för post- och telegrafverken.

Till ordförande i denna komité förordnade Eders Kongl.

Maj:t generaldirektören och chefen för telegrafstyrelsen C.

E. G. B. Storckenfeldt samt till ledamöter undertecknade

Biörklund, Fränekel och Wennman äfvensom lektorn S. G.

von Friesen, bruksegaren Chr. Lundeberg och hemmansegaren

Pehr Pehrson i Törneryd.

Sedan bruksegaren Lundeberg i underdånighet anhållit

om befrielse från det honom meddelade förordnande att

vara ledamot i komitén, blef, med bifall till den underdåniga

ansökningen, den 10 juli 1899 Lundeberg i nåder entledigad

från berörda uppdrag och undertecknad Pettersson

förordnad att yara ledamot i komitén.

IV

Vidare entledigade Eders Kongl. Maj:t den 11 maj

1900, uppå derom gjord ansökning, i nåder hemmansegaren

Pehr Pehrson i Törneryd från förordnandet att vara ledamot

i nämnda komité och förordnade undertecknad Carl

Persson att i Pehr Pehrsons ställe vara ledamot i komitén.

Sedan slutligen generaldirektören Storckenfeldt och lektorn

von Friesen i underdånighet anhållit om entledigande

från det dem meddelade förordnande att vara, den förre

ordförande och den senare ledamot i komitén, fann Eders

Kongl. Maj:t den 28 september 1900 godt att till dessa

ansökningar lemna nådigt bifall; och förordnade Eders

Kongl. Maj:t samma dag i nåder dels undertecknad Schlytern

att efter generaldirektören Storckenfeldt vara ordförande

i komitén, dels undertecknad Meyer att i lektorn

von Friesens ställe vara ledamot i komitén, dels ock undertecknad

Rydin att vara ledamot i samma komité.

Genom nådig remiss den 20 oktober 1899 har Eders

Kongl. Maj:t till komitén öfverlemnat, för att tagas i öfvervägande

vid uppgörande af förslaget till stater för postverket,

följande till generalpoststyrelsen stälda, af nämnda

styrelse med skrifvelse den 30 september 1899 till statsrådet

och chefen för finansdepartementet öfverlemnade framställningar,

nemligen:

af postinspektörerna i samtliga postinspektionsdistrikt,

i fråga om anslag till understöd åt bröstsjuka posttjenstemän

och postvaktbetjente;

af W. Holmqvist m. fl., å Sveriges postvaktbetjenteförenings

vägnar, angående vissa förbättringar i aflöningsoch

andra förmåner för postvaktbetjente; och

af Nils Lindqvist m. fl. extra ordinarie postexpeditörer,

angående ökning i antalet postexpeditörstjenster.

V

Till fullgörande af det komitén lemnade uppdrag, får

komitén, hvars arbeten blifvit väsentligen fördröjda på grund

af de ofvan angifna betydliga ändringarna i komiténs sammansättning,

nu i underdånighet öfverlemna betänkande

och förslag, såväl hvad postverket som hvad telegrafverket

angår, innefattande jemväl förslag till aflöningsreglementen

för tjensteman och betjente vid nämnda båda verk samt,

hvad telegrafverket vidkommer, äfven förslag till ny instruktion

för telegrafstyrelsen.

Komitén har ansett sig böra utarbeta nyssberörda förslag

till ny instruktion för telegrafstyrelsen, med hänsyn

till de väsentliga förändringar i den nuvarande instruktionens

bestämmelser, som måste föranledas af telefonväsendets

sättande å ordinarie stat. Deremot har komitén ej funnit

anledning att framlägga förslag till ny instruktion för

generalpoststyrelsen. Ty, om än, enligt komiténs uppfattning,

sistberörda instruktion torde böra undergå förändringar

i åtskilliga afseenden, derest komiténs aflönings- och organisationsförslag

beträffande postverket skall tillämpas, har

komitén dock trott, att förslag till samtliga erforderliga

ändringar i nämnda instruktion lämpligen bör, uppå föreskrift

frän Eders Kongl. Maj:t, utarbetas af generalpoststyrelsen.

I anseende till den betydande omfattningen af komiténs

betänkande och förslag, har komitén funnit nödigt att

låta trycka betänkandet i två särskilda delar, den ena beträffande

postverket och den andra rörande telegrafverket;

och hafva, vid sådant förhållande och till lättnad vid förslagens

vidare behandling, särskildt hos vederbörande embetsverk,

ansetts böra i hvardera delen af komiténs betänkande

motiveras äfven delar af de framstälda förslagen,

som för hvartdera verket äro sins emellan lika lydande.

VI

De reservationer, som afgifvits beträffande komiténs

betänkande och förslag, äro, allt efter som de röra post- eller

telegrafverket, intagna i slutet af den första eller andra

delen af komiténs betänkande.

Stockholm den 31 oktober 1901.

Underdånigst

F. H. SCHLYTERN.

Henning Björklund. E. Fränckel. M. Wennman.

Fredr. Pettersson. Carl Persson. Ernst Meyer.

Axel Rydin.

A. I. Lindhagen.

POSTVERKET.

Generalpoststyrelsen.

Sedan komitén för reglering af de förvaltande embetsverkens

och myndigheternas löneförhållanden m. m. den

5 mars 1877 afgifvit underdånigt betänkande och förslag

angående lönereglering m. m. för generalpoststyrelsen, samt

bemälda styrelse den 12 i samma månad öfver ifrågavarande

betänkande och förslag afgifvit infordradt underdånigt

utlåtande, blef, efter ärendets vidare behandling, ny aflöningsstat

för generalpoststyrelsen, att lända till efterrättelse

från och med den 1 januari 1879, vid

dag antagen och den 24 maj sistnämnda

Maj:t faststäld. Denna stat upptog följande

gen eralpostdirektören,

3 byråchefer;

ä kanslibyrån:

1 sekreterare,

1 registrator,

1 notarie och ombudsman,

2 notarier,

2 aktuarier;

ä trafikbyrån:

1 sekreterare,

1 notarie,

1 aktuarie; samt

å kameralbyrån:

1 kamrerare och sekreterare,

3 bokhållare,

2 notarier,

2 aktuarier,

5 revisorer,

1 förvaltare af postverkets hufvudkassa,

1 d:o d:o frimärkesförråd,

1 förrådsintendent.

1878 års riksår

af Kongl.

tjensteman:

1879 års

stat.

1

t

Departe

mentschefens

yttrande.

2

Den aflöning, som enligt staten skulle tillkomma dessa

tjensteman, utgjorde

för generalpostdirektören: 10,000 kronor, hvaraf lön

7,000 kronor och tjenstgöringspenningar 3,000 kronor; och

skulle, derest generalpostdirektören i sådan egenskap åtnjöte

fri bostad, lönen, så länge denna förmån qvarstode,

minskas med 1,000 kronor;

för en hvar af byråcheferna: 6,400 kronor, hvaraf

lön 4,400 kronor och tjenstgöringspenningar 2,000 kronor;

för en hvar af sekreterarne, kamreraren och sekreteraren,

förvaltarne af postverkets hufvudkassa och frimärkesforead

samt förrådsintendenten: 4,500 kronor, hvaraf

lön 3,000 kronor och tjenstgöringspenningar 1,500 kronor;

samt

för hvar och en af öfrige tjenstemän: 3,000 kronor, hvaraf

lön 1,800 kronor och tjenstgöringspenningar 1,200 kronor.

Dessutom var, beträffande ålderstillägg, i staten stadgadt,

att lönen för byråchef kunde efter 5 år höjas med

600 kronor samt att lönen för en hvar af de å byråerna

anstälde tjenstemän kunde efter 5 år höjas med 500 kronor

och efter 10 år med ytterligare 500 kronor.

Enligt § 58 i den för generalpoststyrelsen den 5 december

1873 utfärdade nådiga instruktion, med den lydelse

nämnda paragraf erhöll jemlikt kongl. kungörelsen den 6

december 1878, skulle af kanslibyråns två aktuarier den

ene vara föreståndare för styrelsens reklamationskontor

och den andre föreståndare för statistiska kontoret samt af

de å kameralbyrån anstälde aktuarierna den ene hafva sig

anförtrodt bestyret med postverkets blankett-tryck.

Då förberörda löneregieringsförslag anmäldes inför Kongl.

Maj:t i statsrådet den 4 januari 1878, anförde föredragande

departementschefen, att det ej kunnat undgå hans

uppmärksamhet, att arbetskrafterna inom generalpoststyrelsen

vore i allmänhet knappt tilltagna. I synnerhet inom

tvenne af byråerna syntes ärendenas ständigt tillväxande

mängd snart nog kunna medföra, att byråcheferna, äfven

med yttersta ansträngning, icke förmådde egna dem vederbörlig

handläggning. Departementschefen fann denna farhåga

ock bekräftad deraf, att styrelsen sett sig föranlåten

att med anledning af de tilltagande göromålen å dess

kameralbyrå begära anställandet af en särskild föredragande

3

för anmärkningsmål. Men om än sålunda antagas kunde,

att inrättandet af eu fjerde byrå inom styrelsen förr eller

senare blefve oundgängligt, syntes dock behofvet tills

vidare kunna afhjelpas på det sätt, att särskilda extra

föredragande förordnades för sådana ärenden, som inom

en eller annan byrå ej kunde vederbörligen handläggas.

Under förutsättning deraf ansåg sig departementschefen

för det dåvarande kunna underlåta att yrka ändring uti

hvad ofvanbemälda komité föreslagit och generalpoststyrelsen

tillstyrkt beträffande antalet byråchefer hos styrelsen.

Den utväg, som departementschefen sålunda förutsatt, Adjunkt™- måste ock under de följande åren anlitas. Redan den 21 ner\s82.

december 1877 hade, på generalpoststyrelsens framställning,

Kongl. Maj:t förordnat en vid postverket anstäld tjensteman

att under de fyra första månaderna af år 1878 biträda

styrelsen såsom föredragande för de eljest till kameralbyråns

föredragning hörande anmärkningsmålen, mot åtnjutande

af arfvode, motsvarande byråchefs lön och tjenstgöringspenningar

för samma tid; och, jemlikt särskilda nådiga

beslut den 20 december 1878, den 12 december 1879

och den 10 december 1880, blef enahanda förordnande upprepadt

för de fyra första månaderna af hvart och ett af

åren 1879—1881. För nästföljande år medgafs anlitande

i något större utsträckning af särskild föredragande, i det

att Kongl. Maj:t, genom nådigt beslut den 16 december 1881,

fann godt uppdraga åt den adjungerade ledamoten att

under de fem första månaderna af år 1882 biträda generalpoststyrelsen

såsom föredragande ej mindre för ofvan

omförmälda, eljest till kameralbyråns föredragning hörande

anmärkningsmål än äfven för de kanslimål och öfriga kameralmål,

som af styrelsen kunde varda öfverlemnade till

handläggning af den adjungerade ledamoten.

Frågan om inrättande af eu fjerde byrå inom generalpoststyrelsen

blef emellertid samtidigt bragt å bane.

I sin underdåniga skrifvelse den 12 december 1881, 1883 års

med förslag till postverkets stater för år 1883, erinrade sfat

styrelsen om hvad föredragande departementschefen uti

ofvanberörda hänseende anfört i statsrådet den 4 januari 1878;

och framhöll styrelsen vidare, hurusom, till förekommande

af olägenheterna deraf, att — intill dess antalet byråer hos

4

styrelsen kunde varda förökadt — en stor del ärendens

föredragning måste för längre tid uppskjutas, Ivongl. Maj:t

jemlikt särskildt meddelade nådiga beslut medgifvit anställande

hos generalpoststyrelsen af en adjungerad ledamot, hvilken

under vissa tider biträdt med revisionsmålens föredragning,

men att, med tillökningen i inkomna mål, olägenheterna

af en dylik tillsvidare-anordning blefve allt mera tryckande,

samt att, då endast under en del af året funnes att tillgå

biträde för revisionsmålens behandling och till följd deraf

i de flesta fall nödvändigt blefve, att under loppet af fyra

månader föredroges samtliga anmärkningsmål eller åtminstone

största delen deraf, den eller de styrelseledamöter,

som, med tillämpning af då gällande instruktionsbestämmelser

i ämnet, jemte den adjungerade ledamoten skulle i

anmärkningsmålens föredragning deltaga, derigenom måste

i icke oväsentlig mån hindras i arbetet med öfriga måls beredande

och föredragning; en omständighet, hvilken styrelsen

ansåge förtjent af synnerligt afseende, der fråga vore om en

inrättning sådan som postverket. Styrelsen fastade ock

uppmärksamheten derå, att tydligtvis, derest inom postverket

likasom annorstädes kunde under hela året fortgå

föredragning af anmärkningsmål, det icke behöfde eller

borde inträffa, såsom för det dåvarande ej sällan egde rum,

att beslut i anmärkningsmål blefve redogöraren delgifvet först

efter det att åtta månader eller ännu längre tid förflutit, sedan

förklaring i ämnet af redogöraren afgifvits; ett förhållande,

hvilket icke vore egnadt, att förekomma upprepande af en

gång begångna redovisningsfel. I öfverensstämmelse med hvad

i ett den 6 maj 1881 afgifvet underdånigt utlåtande rörande

post- och telegrafverkens förenande blifvit af generalpoststyrelsen

föreslaget, och under uttalande hurusom, äfven om en

sådan förening icke i den närmaste framtiden skulle komma till

Fråga om stånd, behofvet af en särskild föredragande för de till generalmrattande^af

p°g^styreigei] inkomna anmärkningsmål ej derigenom blefve

byrå. mindre känbart, uppförde styrelsen i sitt förslag till postverkets

stater för år 1883 aflöning till chef för en revisionsbyrå,

till hvilken byrå styrelsen ansåg böra hänföras dels samtliga

revisorer, dels ock en af kameralbyråns dåvarande två notarier.

Derest till revisionsbyrån kunde och borde tills vidare hänföras

äfven en del andra mål, särskildt sådana, som rörde taxeväsendet,

fann styrelsen något hinder ej möta att, i mån

5

af behof, ytterligare förstärka personalen å revisionsbyrån

genom öfverflyttande till tjenstgöring derstädes af en eller

annan bland förutvarande byråers tjenstemän.

I yttrande till statsrådsprotokollet den 9 januari 1882 Departeanförde

föredragande departementschefen uti ifrågavarande metSfe“8

hänseende, att, enligt hans åsigt, af generalpoststyrelsens y

framställning väl visade sig, att ärendenas antal inom styrelsen

tillvuxit i så betydlig grad, att desammas handläggning

med behörig skyndsamhet icke kunde medhinnas

af styrelsens dåvarande medlemmar, men att, då departementschefen

det oaktadt ansåge förhållandena för det dåvarande

ännu icke vara sådana, att de med nödvändighet

fordrade inrättandet af en ny byrå inom styrelsen, departementschefen

grundade denna sin åsigt dels derpå, att göromålens

antal då ännu icke påkallat anlitande af extra biträde

under längre tid än fyra eller fem månader årligen,

hvarför det syntes icke kunna anses fullt utredt, att behofvet

kräfde uppförande på ordinarie stat af ytterligare

en fjerde byråchef, dels och derpå, att någon lättnad i byråchefernas

dåvarande arbete äfven syntes kunna beredas

genom tillämpning af § 52 i den för generalpoststyrelsen

då gällande instruktion, som medgåfve generalpostdirektören

att, i man af behof, förordna någon af de hos styrelsen

anstälde tjenstemän att biträda med föredragning af en

del ärenden. Departementschefen hemstälde derför, att

styrelsens förslag i omförmälda hänseende ej måtte vinna

Kongl. Maj:ts bifall; och i enlighet med denna departementschefens

hemställan blef frågan då icke bragt under Riksdagens

pröfning.

Efter det generalpoststyrelsen, i underdånig skrifvelse Adjunktioden

23 september 1882, meddelat ytterligare utredning i äm- ner 1882—

net, medgaf Kongl. Maj:t, jemlikt nådigt bref den 6 oktober 1884''

samma ar, att för tiden från och med den 1 november 1882

till och med den 31 oktober 1883 finge hos generalpoststyrelsen

anställas eu adjungerad ledamot, hvilken, mot åtnjutande

af arfvode, motsvarande byråchefs lön och tjenstgöringspenningar,

skulle eg a att handlägga anmärkningsmål, ärenden rörande

taxeväsendet äfvensom frågor angående poststatistiken

samt utöfva det närmaste chefskapet för revision sperson alen,

och till hvilkens biträde finge, enligt styrelsens bepröfvande,

användas en eller flere af de vid kansli- och kameral

-

6

byråerna anståide tjensteman. Jemlikt särskilda nådiga

beslut den 12 oktober 1883 och den 5 september 1884 biet

adjunktionen utsträckt till utgången af sistberörda år.

Redan innan det sistnämnda nådiga beslutet meddelades,

hade emellertid frågan om anställande hos generalpoststyrelsen

af en fjerde byråchef blifvit definitivt afgjord.

1885 års 1 underdånig skrifvelse den 29 november 1883, med

stat förslag till postverkets stater för år 1885, upprepade

styrelsen sin redan vid afgifvande af statsförslaget för år

inrättande af 1883 gjorda framställning i nämnda afseende, Omständigen

fjerde heterna hade, efter hvad i skrifvelsen framhölls, i en senare tid

byrå'' icke minskat, men väl ökat behofvet af eu förstärkning i antalet

föredragande hos styrelsen. I sådant afseende åberopades, att,

under det antalet till styrelsen inkomna mål under de fem år,

som närmast föregingo anställandet hos styrelsen af en tredje

byråchef, eller åren 1868—1872, i medeltal för år utgjorde

5,064, medeltalet af de under åren 1878—1882 till styrelsen inkomna

mål uppgått till 9,747, utvisande en tillökning med 92‘5

procent, Då någon anledning icke syntes förefinnas, hvarför

ej skulle å stat uppföras en befattning, hvilken redan

då icke kunde utan stor olägenhet undvaras och som dädanefter

blefve ännu mera behöflig, upptog sålunda styrelsen i

statsförslaget för år 1885 äfven aflöning till chef för en revisionsbyrå,

till hvilken byrå jemväl ansåges böra hänföras

dels samtlige revisorer, dels en af kameralbyråns dåvarande

två notarier, dels slutligen ock en af kanslibyråns

aktuarier, afsedd att tjenstgöra som föreståndare för styrelsens

statistiska kontor.

Vid ärendets föredragning i statsrådet den 9 januari

1884 yttrade föredragande departementschefen, att ett

ständigt behof af en fjerde byrå hos generalpoststyrelsen

dåinera måste anses så till fyllest styrkt, att departementschefen

icke vidare hyste någon tvekan att tillstyrka hvad

styrelsen i detta hänseende hemstält.

Vid behandling af Kongl. Maj:ts förslag i ämnet till

1884 års riksdag fann statsutskottet framställningen om

uppförande å ordinarie stat från och med år 1885 af en

befattning, som redan då visat sig icke kunna utan stor

olägenhet undvaras, grundad på så giltiga skäl,, att utskottet

utan vidare motivering ansåg sig böra tillstyrka

7

bifall till densamma. I enlighet med denna statsutskottets

hemställan beslöt ock Riksdagen, att i postverkets stat

för år 1885 skulle uppföras ytterligare en byråchef med

enahanda aflöningsförmåner, som tillkomme generapoststyrelsens

förutvarande tre byråchefer.

Den aflöningsstat, som, i enlighet med Riksdagens beslut,

blef af Kongl. Maj:t jemlikt nådigt bref den 30 maj

1884 faststäld att tillämpas från och med den 1 januari

1885, upptog följande tjensteman hos generalpoststyrelsen:

generalpostdirektören,

4 byråchefer;

å kanslibyrån:

1 sekreterare,

1 registrator,

1 notarie och ombudsman,

2 notarier,

1 aktuarie;

ä trafikbyrån:

1 sekreterare,

1 notarie,

1 aktuarie;

ä kameralbyrån:

1 kamrerare och sekreterare,

3 bokhållare,

1 notarie,

2 aktuarier,

1 förvaltare af postverkets hufvudkassa,

1 d:o d:o frimärkesförråd,

1 förråd sintendent; samt

å revisionsbyrån:

1 notarie,

1 aktuarie,

5 revisorer.

Denna stat för generalpoststyrelsen blef fortfarande gällande

intill utgången af år 1896, allenast med den förändring,

att dels kameralbyråns tre bokhållare från och med år

1886 uppfördes å staten under namn af revisorer och bokhållare,

dels benämningarna »förvaltare af postverkets hufvudkassa»,

»förvaltare af postverkets frimärkesförråd» och

Kongl. brefvet

den 30

maj 1884.

Förändringar

i 1885

års stat.

8

Postspar

banken.

1897 års

stat.

Ny revisorstjenst.

»förrådsintendent» från och med år 1890 utbyttes mot kassör,

intendent vid postverkets frimärkesförråd och intendent

vid postverkets persedelförråd.

För generalpoststyrelsen, likasom för postverket i dess

helhet, blef emellertid framträdandet af en ny, med postverket

i nära samband stäld förvaltningsgren, nemligen

postsparbanken, af ingripande betydelse.

Sedan genom kongl. förordningen den 22 juni 1883,

angående en postsparbank för riket, stadgats bland annat,

att styrelsen för postsparbanken skulle utgöras af generalpostdirektören

såsom ordförande och fyra ledamöter, hvaribland

»den byråchef i generalpoststyrelsen, som vore föredragande

för ärenden rörande postsparbanken», blef, jemlikt

nådigt bref den 21 nästpåföljde juli, en hos generalpoststyrelsen

anstäld tjensteman förordnad att från och med den

15 augusti 1883 till samma års slut såsom byråchef hos generalpoststyrelsen

vara föredragande för ärenden rörande

postsparbanken; och genom nådigt beslut den 7 december 1883

utsträcktes detta förordnande att gälla från och med 1884

års början tills vidare. Den 24 september 1886 blef den

sålunda förordnade föredraganden för postsparbanksärenden

i nåder utnämnd och förordnad till byråchef hos generalpoststyrelsen,

hvarvid Kongl. Maj:t emellertid förklarade, att

denna utnämning icke verkade rubbning i ofvanberörda

förordnande af den 7 december 1883.

Det ordinarie byråchefsembete i generalpoststyrelsen,

till hvars innehafvare föredraganden i postsparbanksärenden

sålunda utnämndes, har allt sedan dess uppehållits

på förordnande af andra personer; hvilket ock haft till

följd fortgående förordnanden, i succession, å befattningar

i lägre grader hos generalpoststyrelsen.

I underdånig skrifvelse den 29 november 1895, med

förslag till postverkets stater för år 1897, hemstälde generalpoststyrelsen,

att å dess revisionsbyrå måtte anställas

ytterligare en revisor utöfver de dåvarande fem.

Till stöd för denna framställning anfördes, hurusom det

vore uppenbart och framstode klart redan vid en blick i

postverkets årsberättelse på de siffror, som angåfve ökningen

i de olika rörelsegrenar, hvaröfver räkenskaperna

afgåfves, att under de år, som förflutit sedan år 1879

från och med hvilket år, såsom ofvan är omförmäldt, ny

9

aflöningsstat för generalpoststyrelsen trädde i tillämpning

— postanstalternas räkenskaper och med dem granskningsarbetet

för revisorerna i hög grad vuxit. För samtlige

revisorer hos styrelsen hade denna omständighet damera

så ökat göromålen, att desse tjensteman icke utan hjelp

af flere biträden kunde medhinna arbetet, men särskildt

för den revisor, som hade granskningen af postanstalternas

räkenskaper öfver inrikes post an visnings- och postförskottsrörelsen

sig anförtrodd, hade granskningsmaterialet

hunnit ett så stort omfång, att det måste anses obilligt,

om han fortfarande skulle lemnas ensam i ansvaret för

revisionsarbetet i dessa delar. De inrikes postanvisningarna

hade sedan år 1879 stigit i antal från 208,561 till

1,149,598 och i penningar från 5,129,255 kronor till

24,116,425 kronor. För att hinna fullborda granskningen

af de vidlyftiga räkenskaperna inom derför utsatt tid hade

bemälde revisor för det dåvarande till sin hjelp fyra extra

biträden, och den del af arbetet, som åt dessa amanuenser

måste anförtros, vore så betydlig, att revisorn svårligen

kunde, såsom sig borde, öfvervaka och leda hela granskningsarbetet

samt ansvara- för dess resultat. Skulle alla

de fel, som i räkenskaperna för eu så stor rörelse kunde

uppstå, hinna anmärkas och, till undvikande af förluster

för postverket, rättas, erfordrades det, att arbetet och ansvaret

fördelades på två ordinarie tjensteman, som sjelfva

kunde hinna utföra det vigtigaste arbetet och öfvervaka

amanuensernas verkställande af granskningsarbetets mindre

hufvudsakliga delar.

Generalpoststyrelsens ifrågavarande framställning, som,

vid anmälan inför Kongl. Maj:t, biträddes af föredragande

departementschefen och, vid behandlingen af vederbörande

kongl. proposition till 1896 års riksdag, af statsutskottet

lemnades utan erinran, vann äfven Riksdagens godkännande,

och i öfverensstämmelse dermed blef i postverkets stat

för år 1897 antalet ä revisionsbyrån anstälde revisorer

•ökadt från fem till sex.

Under den derefter följande tiden har tva särskilda

gånger till Riksdagens pröfning förelega-t frågan om uppförande

å generalpoststyrelsens stat af en femte byrå.

Redan innan denna fråga förekom till riksdagens behandling,

hade emellertid, på grund af särskilda nådiga beslut,

10

en sådan byrå blifvit inom styrelsen provisoriskt anordnad,

på satt här nedan skall vidare omförmälas.

struktlombe Enligt den för generalpoststyrelsen den 4 juni 1886

»tämmelser utfärdade, med vissa genom kongl. kungörelserna- den 20

ärendenas novemf>er 1821 och den 21 juni 1901 meddelade förfördelning.

ändringar ännu gällande instruktion skulle mellan de å

stat upptagna byråerna ärendena vara fördelade på följande

sätt.

Till trajikbyråns handläggning skulle höra frågor om

inrättande af nya postgångar samt utvidgande och omreglering

af förutvarande postförbindelser,

sättet och vilkoren för posternas fortskaffande,

ordnande af postföringen ej mindre å statens och enskildes

jernvägar, än med postverkets egna fartyg och med

enskildes ångfartyg och diligenser,

besörjande af posttransporten inom postanstalterna-s

områden, der denna transport ej kunde af den vid postanstalterna

anstälda vaktbetjening verkställas,

postiljonsbeskickningarnas ordnande,

antagande och entledigande af poststationsföreståndare,

tiderna för posternas afgång från och ankomst till särskilda

stationer,

tiderna, då postanstalterna skulle hållas öppna för allmänheten,

försändelser af olika slag till särskilda orter till postbefordran

aflemnas och ankomna postförsändelser utlemnas, samt

felaktigheter vid posternas dirigerande äfvensom fel

och försummelser af postförare.

Till kameralbyråns handläggning skulle höra frågor

rörande

förvaltningen åt postverkets medel och persedlar,

upprättandet af postverkets hufvudbok och öfriga till

medels- och persedelsförvaltningen hörande räkenskaper,

postanstalternas redovisningar och medlens levererande

å de derför faststälda tider,

inventering af postverkets hufvudkassa samt af post-''

anstalternas kassa och öfriga tillhörigheter vid de tillfällen,

då ombyte af postförvaltare egde rum eller sådan

inventering eljest ansåges af omständigheterna påkallad,

redogörares uppbördssäkerhet-,

underhåll af verkets fartyg och fasta egendomar,

11

dispositionen af de anslag, som funnes å stat uppförda

till förhyrande af de för postverket erforderliga lägenheter,

till expensutgifter samt till postbetjentes beklädnad

och beväring,

anskaffande af postfrimärken, brefkort och frankokuvert

samt inköp af åkdon, inventarier och förbrukningsartiklar

äfvensom redovisningen för desamma,

uppgörande af liqvider med utländska postverk,

liqviders upprättande med styrelserna för jernvägar

och de enskilda diligenser och ångfartyg, hvilka användes

för postbefordran; likväl endast i de fall, då desamma

icke pröfvades böra genom vederbörande postanstalt uppgöras,

den i § 46 mom. 2 af instruktionen för generalpoststyrelsen

omförmälda särskilda kassa, afsedd att bereda

understöd åt enkor och barn efter personer, som varit i

postverket anstälda, äfvensom

alla afskrifnings- och balansmål.

Revisionsbyrån skulle hafva att handlägga

ärenden rörande anmärkningar vid postanstalternas och

andra under generalpoststyrelsen lydande redogörares räkenskaper,

ärenden, hvilka anginge afkortning af oguldna portoafgifter

samt restitutioner,

frågor, som rörde postutvexlingen med andra länder

och hvilka ej tillhörde trafik- eller kameralbyråns handläggning,

frågor rörande vilkoren för befordran med posterna af

bilagor till tidning eller tidskrift,

ärenden rörande poststatistiken,

utfärdandet, i enlighet med faststälda grunder och i

bestämd ordning, af taxor för befordran af särskilda slag

af postförsändelser likasom för annan trafik, som af postverket

besörjdes, och för tillhandahållande genom postverket

af tidningar och tidskrifter, samt

utarbetandet af postverkets årsberättelser.

Trafik-, kameral- och revisionsbyråerna skulle ock handlägga,

hvar för sin byrå, frågor om befordran, tjenstledighet

och afsked för de å byrån anstälda tjensteman och betjente,

likasom ock om ansvar för tjenstefel, som kunde af

dessa begås.

12

Kanslibyrån skulle handlägga alla de ärenden, som icke

i det föregående oinförmälts.

r7- Sedan, uppå framställningar af generalpoststyrelsen,

Kong]. Maj:t dels den 18 januari 1895 bemyndigat styrelsen

att förordna lämplig tjensteman hos styrelsen att högst intill

utgången af nästpåföljde april månad såsom adjungerad

ledamot biträda vid handläggning af de till styrelsens revisionsbyrå

hörande ärenden, dels den 1 november 1895 lemnat

styrelsen enahanda bemyndigande för tiden högst intill

samma års utgång, och efter det adjunktioner för"kortare

tider förekommit jemväl å kansli- och kameralbyråerna,

Adjunktion hornstltlde styrelsen, i underdånig skrifvelse den 16 decem1896.

ber 1895, om anställande hos styrelsen för hela år 1896

af en särskild adjungerad ledamot, hufvudsakligen till hjelp

för revisionsbyråns chef, men äfven till beredande af någon

lättnad i embetsgöromålen för cheferna för kansli- och kameralbyråerna.

Efter att, i sistberörda underdåniga skrifvelse, till en

början hafva lemnat en redogörelse för omfattningen af de

till revision byråns handläggning hörande ärenden, anförde

styrelsen vidare, att, bland dessa ärenden, frågor rörande

postutvexlingen med utlandet allt mera kommit att intaga

främsta rummet. Dylika frågor hade på senare tider tagit

revisionsbyråchefens tid och krafter i anspråk uti en mån,

som för ett antal år tillbaka man knappast kunnat tänka

sig. Och med den starka utvecklingen af den internationella

postsamfärdseln, såväl med afseende å förut befintliga rörelsegrenar

som ock genom tillkomsten af nya sådana inom

de till verldspostföreningen hörande länders postverk, syntes

det ej vara att antaga, att någon stadigvarande förminskning

i arbetsmängd uti ifrågavarande hänseende skulle visa

sig kunna vinnas för den byråchef hos generalpoststyrelsen,

som företrädesvis hade att egna sig åt dessa ärendens behandling.

Jemte det att främmande postförvaltningar ej

sällan gjorde anspråk på att framställningar från dem i

hvarjehanda ämnen snabbt besvarades, kräfde vissa af de

ifrågavarande ärendena en ganska omfattande kännedom om

internationella postförhållanden, så i legislativ! som i administrativt

hänseende. Vederbörande byråchef måste derför

ock från handläggningen af de andra, honom åliggande

embetsgöromålen hafva någon afsevärd tid öfrig för att, i

13

postverkets och dess styrelses välförstådda intresse, kunna

åtminstone i någon mån egna sin uppmärksamhet åt hvad

inom utländska postverk och särskildt mera betydande sådana

förekomme af beskaffenhet att böra uppmärksammas

jemväl inom svenska postverket och dess styrelse. Det

syntes äfven böra beaktas, att den, genom inrättande —

från och med år 1893 — af mellanmyndigheter inom postverket,

åstadkomna decentralisation ej kunnat komina revisionsbyrån

till godo såsom styrelsens öfriga byråer.

Vidkommande de grupper af ärenden, som, i händelse

af bifall till styrelsens underdåniga framställning, borde

handläggas af den adjungerade ledamoten, hade styrelsen

tänkt sig, att till bemälde ledamot skulle öfverlemnas: från

revisionsbyrån anmärknings-, afkortnings- och restitutionsmål,

ärenden rörande postverkets tidningstaxor och beträffande

vilkoren för tidningsbilagors postbefordran samt poststatistiska

ärenden och utarbetandet af postverkets årsberättelse;

från kanslibyrån ärenden rörande förseelser vid

postförsändelsers aflemnande till postbefordran (korsbandstnissbruk

in. m.) och frågor om ersättning för bortkomna

eller skadade värdeförsändelser; samt från kameralbyrån

frågor om redogörares uppbördssäkerhet, uppgörande af liqvidera

med utländska postverk, frågor rörande den i § 46

mom. 2 i instruktionen för styrelsen omförmälda särskilda

understödskassa äfvensom afskrifnings- och balansmål; hvarförutom

den adjungerade ledamoten ansågs böra — jemte

deltagande på samma sätt, som om byråchef vore föreskrifvet,

i handläggningen af öfriga hos styrelsen förekommande

ärenden — utöfva det närmaste chefskapet för den egentliga

revisionspersonalen å revisionsbyrån och de öfrige tjensteman

hos styrelsen, som, enligt styrelsens bepröfvande, blefve

mera uteslutande använda till biträde vid handläggningen

af de den adjungerade ledamoten särskildt åliggande göromål.

Generalpostdirektören borde emellertid ega att, efter

hvad erfarenheten kunde komma att gifva vid handen, meddela

närmare föreskrifter och göra erforderliga jemkningar

beträffande arbetsfördelningen mellan den adjungerade ledamoten

och vederbörande öfriga ledamöter hos styrelsen.

Med hänsyn till omfattningen af de göromål, som den

adjungerade ledamoten skulle hafva att handlägga, borde

14

Provisoriskt

anordnande

af en femte

byrå.

Adjunktion

1897 och

1898.

1899 års

stat.

Fråga om

den femte byråns

öfverförande

till ordinarie

stat.

denne enligt styrelsens åsigt åtnjuta arfvode motsvarande

byråchefs lön och tjenstgöringspenningar.

Generalpoststyrelsens ifrågavarande framställning blef

den 20 december 1895 af Kong!. Magt bifallen.

Vid den nya extra byrån, som under benämningen

»revisionsbyrån II» trädde i verksamhet med ingången af

år 1896, anstäldes en af kanslibyråns notarier, revisionsbyråns

samtliga revisorer med hos dem tjenstgörande amanuenser

och biträden samt två amanuenser för expeditionsgöromål.

Derjemte förordnade generalpoststyrelsen, att den

å styrelsens statistiska kontor tjenstgörande personal skulle,

i män af behof, biträda den nya byrån med vissa ärendens

handläggning, samt att de å styrelsens öfrig;), byråer anstälda

biträden för renskrifning tills vidare skulle fullgöra

dylika arbeten äfven för den nya byrån.

På förnyade framställningar af generalpoststyrelsen

medgaf Kongl. Maj:t den 21 november 1896 och den 10

december 1897, att jemväl under åren 1897 och 1898 finge

hos styrelsen anställas, med enahanda aflöning som förut

bestämts, en adjungerad ledamot för handläggning af de ärenden,

som, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de under

år 1896 tillämpade grunder, blefve till honom öfverlemnade.

Förutom de i generalpoststyrelsens ofvanberörda skrifvelse

den 16 december 1895 omförmälda ärenden hafva,

från och med år 1897, af den extra byrån ock handlagts ärenden

angående tillgrepp af postförsändelser, postverkets medel

eller öfriga tillhörigheter.

I underdånig skrifvelse den 27 november 1897, med

förslag till stater för postverket för år 1899, hemstälde generalpoststyrelsen

om den nya byråns öfverförande till ordinarie

stat. I sådant hänseende anförde styrelsen till en

början, hurusom, oaktadt den decentralisat-ion, som inom

''postverkets förvaltning från och med år 1893 åstadkommits

genom inrättande af distriktsförvaltningar eller postinspektioner,

dervid till postinspektörerna öfverlemnats att inom

faststälda gränser sjelfständigt afgöra vissa ärenden och

vidtaga åtskilliga åtgärder i öfrig!, som förut legat direkt

på styrelsen att ordna, det likväl icke kunnat undvikas,

att poströrelsens stadiga tillväxt samt den allt lifligare och

allt mera utvecklade post-förbindelsen med utlandet ökat

arbetet i styrelsen och framkallat nya spörsmål samt behof

15

af frågornas mångsidigare och snabbare behandling. I följd

deraf hade byråchefernas göromål blifvit allt för betungande

och med nödvändighet påkallat ökadt antal ledamöter hos

styrelsen.

Till frågans belysande meddelade styrelsen en redogörelse

för antalet under tiden från och med år 1892 diarieförda,

afgjorda och balanserade mål, af hvilken redogörelse

styrelsen ansåg framgå, att postinspektionsinrättningen

icke kunnat varaktigt från styrelsen afleda ökadt arbete.

Detta hade för öfrigt icke heller varit postinspektionernas

väsentligaste uppgift. Dem ålåge i första rummet att öfvervaka

postbefordringen och göromålen å postanstalterna,

tillse, att anordningarna vid postanstalterna till allmänhetens

betjenande vore eller blefve med hänsyn till trafikens omfattning

tillfredsställande, utöfva förmanskap öfver distriktens

postpersonal, inspektera och inventera postkontoren,

inspektera de å jernvägarna framgående postkupéexpeditioner

och postiljonskupéer, hos generalpoststyrelsen föreslå

inrättande, indragning eller förändring af postanstalter och

postgångar m. in. Styrelsen framhöll, att dessa ärenden,

som vore af stor vigt för postverkets rätta skötsel och tidsenliga

utveckling, med en samvetsgrann handläggning varit

af beskaffenhet att snarare framkalla nya ärenden till styrelsens

handläggning än att minska antalet eljest befintliga.

Styrelsen åberopade derefter, i den underdåniga skrifvelse^

en del siffror till upplysning om den stora tillväxt

poströrelsen erhållit under de år, som förflutit, sedan de nya

postinspektionerna börjat sin verksamhet, samt erinrade, att

under samma tid i den postala förbindelsen med utlandet

tillkommit eller trädt i tillämpning åtskilliga internationella

aftal eller med särskilda främmande länder träffade överenskommelser.

Styrelsen ansåg det vara uppenbart, att,

om än det legat på vederbörande postanstalter att handhafva

den postala förbindelsen med utlandet, densamma

likväl icke kunnat utvecklas utan att jemväl framkalla ökade

göromål hos styrelsen och nya spörsmål, som kraft och

fortfarande kräfde styrelsens åtgörande. Helt naturligt

hade behofvet af ökade arbetskrafter framträdt först å revisionsbyrån,

hvars arbetsområde minst berörts af decentralisationen

och till hvilken det hörde att handlägga en mångfald

frågor rörande den internationella postsamfärdseln.

16

Efter att hafva redogjort för hurusom, på sätt här förut

är oraförmäldt, från och med ingången af år 1896 en extra

byrå blifvit inom styrelsen anordnad, anförde styrelsen

vidare, att, då verkligt stadigvarande behof af denna nya

byrå förefunnes, i det att den påkallats icke af tillfälliga

förhållanden, utan af poströrelsens stadiga tillväxt och ej

minst af den betydande utvecklingen af postförbindelsen

med utlandet, hvilket allt med nödvändighet kraft ökade

arbetskrafter hos generalpoststyrelsen, styrelsen ansett det

icke längre böra anstå med underdånig framställning om

den nya byråns öfverförande till ordinarie stat. I följd

deraf hemstälde styrelsen om uppförande å postverkets stat

af aflöning till en femte byråchef och anordnande, genom

utbrytning från andra byråer, af en femte byrå, dit af den

ordinarie personalen i statsförslaget öfverfördes från kanslibyrån

en notarie samt från den förutvarande revisionsbyrån

sex revisorer; och var i statsförslaget den föreslagna nya

byrån upptagen under benämning revisionsbyrån och den

förutvarande revisionsbyrån under benämning utrikes- och

författningsbyrån. I sistnämnda hänseende anförde styrelsen,

hurusom — med särskild hänsyn dertill att ej sällan ändringar

i och tillägg till gällande internationella bestämmelser

föranledde nya eller ändrade föreskrifter rörande den

inrikes posttjensten och fördenskull dylika frågor lämpligen

borde af en och samma föredragande hos styrelsen handläggas

— det synts styrelsen, att till den byrå, som i

allmänhet hade att behandla ärenden i afseende å förhållandet

till utländska postförvaltningar, ock, vid slutlig jemkning

af ärendena mellan vederbörande byråer hos styrelsen,

borde hänföras frågor i allmänhet rörande postreglementen

och andra postala tjensteföreskrifter.

Departe- Vid anmälan den 14 januari 1898 af generalpoststy

myttrandfenS

re^sens sistberörda framställning uttalade föredragande departementschefen,

att ingen som helst anledning funnes att

förvänta någon förändring i de förhållanden, som gjort inrättandet

— dittills blott provisionelt — af en femte byrå

hos styrelsen nödvändigt. De af styrelsen anförda siffror

talade ett helt annat språk; de bure vittne om en

progression i den postala utvecklingen, som syntes förebåda

allt utom en tillbakagång i postförbindelsernas liflighet.

Särskildt borde uppmärksammas, att behofvet af den nya

17

byrån ej minst härrört af den ökade arbetsbörda, som

för styrelsen uppkommit i följd af dess uppgift att företräda

Sverige i verldspostföreningen. Denna betydelsefulla

skapelse af vår tids sträfvan att främja den internationella

samfärdseln hade framkallat ett omfattande system af

internationel postal lagstiftning, hvars tillämpning och vidare

utveckling utgjorde den icke minst betydande uppgiften

för de särskilda ländernas postverk, en uppgift, som

i äldre tider för dem varit så godt som främmande. Departementschefen

fann sig derför böra på det lifligaste biträda

generalpoststyrelsens framställning om inrättande af

en ny byråchefsbefattning hos styrelsen; och förslag i detta

ämne framlades i statsverkspropositionen till 1898 års

riksdag.

Ifrågavarande framställning blef af statsutskottet vid 1898 års

sistnämnda riksdag tillstyrkt, men utskottets samtliga leda- rlksdag''

möter från Andra Kammaren yrkade i afgifven reservation,

att förslaget icke måtte vinna Riksdagens bifall.

Vid frågans behandling i kamrarne blef utskottets tillstyrkande

hemställan bifallen af Första Kammaren, hvaremot

Andra Kammaren antog reservationen; och i gemensam votering

segrade sistnämnda kammares mening.

Till följd af detta beslut måste de provisoriska anord- Adjunktion

I -j QQQ

ningarna bibehållas, och genom nådigt bref den 3 december

18.98 medgaf Kongl. Maj:t, att äfven under år 1899 finge

hos generalpoststyrelsen anställas en adjungerad ledamot

för handläggning af de ärenden, som i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med dittills tillämpade grunder blefve till

honom öfverlemnade.

I underdånig skrifvelse den 22 november 1898, med woo års

förslag till postverkets stater för år 1900, förnyade styrelsen stat

sin framställning om den extra byråns öfverförande till

ordinarie stat samt hemstälde i sammanhang dermed, att å

styrelsens stat skulle uppföras aflöning till ytterligare tre

ordinarie tjensteman af lägsta lönegraden.

Redan af den omständigheten, att den extra byrån existe- Förnyad

rat i nära tre år och fortfarande ansåges nödvändig, fann sty- om dfin^femte

relsen för sin del det vara uppenbart, att bvråns tillkomst byråns öfveroch

fortvara icke berodde af förhållanden, som kunde väntas ordinarie

komma att upphöra. Såsom ytterligare stöd för denna åsigt stat.

anförde styrelsen emellertid några siffror för att visa, bland

2

18

annat, att, sedan postverkets distriktsförvaltningar med ingången

af år 1893 infördes, antalet hos styrelsen diarieförda

mål väl till en början sjunkit, men att målens antal sedermera

ånyo stigit och redan år 1897 öfverstigit motsvarande

antal för år 1890, eller året närmast före det, då styrelsen

afgaf det förslag till decentralisation inom postförvaltningen,

som af Kongl. Maj:t framlades till 1892 års

riksdag och af denna bifölls.

Sammanstälde man dessa siffror med den omständigheten,

att vid distriktsförvaltningarnas inrättande vederbörande

postinspektörer fått åt sig lemnadt att afgöra en del

frågor af mindre omfattande beskaffenhet, hvilka förut

handlagts hos generalpoststyrelsen, och att således de ärenden,

som fortfarande förbehållits styrelsen, kunde till en

ganska stor del anses vara mera betydande, syntes det

styrelsen uppenbart, att samma antal i diariet förda mål dåmera

fordrade mera arbete än motsvarande antal före distriktsförvaltningarnas

tillkomst; och äfven om det måste erkännas,

att bland diarieförda mål hos generalpoststyrelsen,

likasom hos andra embetsverk, alltid funnes åtskilliga, hvilkas

behandling kunde vara ganska lätt, finge det dock anses

ostridigt, att ärendena, hvilka, på sätt de anförda siffrorna

utvisade, till antalet ökades år från år, länge varit och fortfarande

komme att blifva allt för många för att hinna handläggas

af de å stat uppförda fyra byråerna. Derest icke

nödig förstärkning anordnades, skulle detta hafva till följd,

dels att balansen af ärenden, som icke hunne afgöras, blefve

allt större, hvilket för ett postverk alltid måste verka menligt

och stälde svenska postverket i en ofördelaktig dager

vid förbindelsen med de utländska postverk, der arbetskrafterna

vore rikligt tillmätta, dels ock att mängden af

inkomna ärenden hindrade postverkets centralförvaltning

att, i den mån önskligt vore, taga initiativ till vidare utveckling

och förbättringar af postväsendet eller att egna

tid och intresse åt sådana frågor, som icke representerades

af diarieförda mål. Ett sådant stadigvarande missförhållande

mellan arbete och de för detsamma tillgängliga arbetskrafter

borde man, enligt styrelsens förmenande, icke

längre söka bota genom inskjutande af allenast tillfällig

arbetshjelp, utan syntes det styrelsen dåmera vara hög tid

att å ordinarie stat upptaga åtminstone en del af den arbetshjelp,

verket under alla omständigheter behöfde.

19

Styrelsen erinrade vidare, bland annat, hurusom den

styrelsen biträdande tjenstemannapersonalen enligt då gällande

stat utgjordes af 27 personer utom två kammarskrifvare

på öfvergångsstat. Jemte denna ordinarie personal

funnes hos styrelsen icke mindre än 51 .med årsarfvoden

anstälde amanuenser — de för renskrifning eller dylikt

antagna oräknade — hvilka handlade bestämda göromål,

som för vissa af amanuenserna vore af lika stor omfattning

och af lika vigt som de flesta ordinarie tjenstemäns i

första lönegraden. För att icke arbetet skulle blifva för

ensidigt, hade amanuenserna plägat tid efter annan förflyttas

från en amanuenssyssla till en annan och jemväl

till olika byråer. Sådan förflyttning vore till fördel för

amanuenserna sjelfva och för verket i dess helhet, men

vållade naturligtvis, att hos amanuenserna icke kunde förutsättas

samma detaljkännedom som hos den mera stabla,

ordinarie personalen samt att i följd deraf deras arbete

fordrade mera ledning och öfvervakande. Och då upphörande

af dessa förflyttningar icke syntes styrelsen böra

ifrågakomma, enär genom desamma mångsidigare kunskaper

tillfördes de amanuenser, genom hvilka den ordinarie personalen

skulle rekryteras, kunde det icke undvikas, att ledningen

af byråerna fordrade mera arbete af byråcheferna,

än förhållandet skulle vara, om den ordinarie personalen

vore tillräckligt talrik. Men äfven om, beträffande de

nämnda förflyttningarna, ändring skulle ske, till hjelp för

tillfället, kunde det dock icke förutsättas, att det i längden

skulle låta sig göra att bibehålla den ofördelaktiga

proportionen mellan ordinarie och extra arbetskrafter eller

att med de klena befordringsutsigter, som för det dåvarande

för dessa amanuenser inom verket förefunnes, erforderligt

antal dugande personer skulle qvarstanna för att

efter en trägen amanuenstjenstgöring kanske i 14 å 15 atelier

mera kunna nå ordinarie anställning. För deras snabbare

befordran till ordinarie tjenst måste derför enligt

generalpoststyrelsens mening något göras, och om än det dervid

icke kunde blifva fråga om att på en gång skapa så

många ordinarie befattningar, som behöfligt vore, borde

man dock icke lemna denna synpunkt ur sigte, utan, då

det nu gälde att å stat uppföra en ny byrå hufvudsakligen

genom utbrytning från eu redan bestående, tillse,

Tre nya

tjänster af

lägsta lönegraden.

20

hvilka ordinarie arbetskrafter dervid med nödvändighet

erfordrades. Såsom det mest trängande behofvet i sådant

afseende ansåg sig styrelsen böra framhålla anställandet

å »utrikes- och författningsbyrån» af ytterligare

en aktuarie saligt å »revisionsbyrån» af en aktuarie och en

revisor.

Under åberopande jemväl att å den förra af dessa

byråer, som då i postverkets personalförteckning benämndes

»revisionsbyrån I», handlades, utom ärenden rörande

postverkets bref- och pakettaxor, jemväl de flesta frågor

rörande postutvexlingen med utlandet, framhöll styrelsen,

hurusom gällande fördrag och överenskommelser

föranledde, genom den mångfald af bestämmelser, som

i dem innehölles, en högst betydande skriftvexling med

vederbörande utländska förvaltningar och med verldspostföreningens

internationella byrå i Bern, hvilken skriftvexling

mestadels fördes å främmande språk. De cirkulär

och skrivelser från nämnda främmande myndigheter, som

vore af någon större och mera stadigvarande betydelse för

postförbindelserna med utlandet, måste — för att så lätt

som möjligt vid förefallande behof skulle kunna ur dem

erhållas tillförlitlig öfversigt öfver allt, som inom området

för hvart och ett af de särskilda fördragen och öfverenskommelserna

förekommit, — vara med sakkunskap systematiskt

ordnade efter de ämnen, de afsåge. Detta kunde

ej vidare åläggas den å byrån anstälde notarien, enär denne

tjensteman, hvilken det tillhörde att bestrida sekreteraregöromålen

å byrån, icke kunde medhinna jemväl arbetet

med de omförmälda handlingarnas ordnande. Den, som å

byrån för det dåvarande förde diariet, expedierade remisser

och skrivelser, öfvervakade, att dessa i rätt tid besvarades,

upprättade register öfver utgående skrivelser

samt utförde en diarieförares åligganden i öfrigt, vore amanuens;

och hade det synts styrelsen, att denna amanuensbefattning,

som förutsatte goda kunskaper i utländska språk

och ganska mycken ornsigt i öfrigt, borde utbytas mot en

ordinarie befattning, hvars innehafvare, utom de nyssnämnda

amanuens då åliggande göromål, skulle hafva bestyret

med ordnandet, förvaringen och tillhandahållandet

af ofvanberörda handlingar angående postförbindelserna med

utlandet. Derjemte skulle denne tjensteman såsom diarie

-

21

förare mottaga och vårda handlingarna i öfriga till byrån

hörande ärenden; och borde han i sådan egenskap benämnas

aktuarie.

Den ordinarie personalen å den föreslagna utrikes- och

författningsbyrån skulle således komma att bestå af en notarie

och två aktuarier, nemligen dels aktuarien för det

statistiska arbetet och taxeväsendet, dels den föreslagna

nya aktuarien.

Beträffande den nya i’evisionsbyrån, eller den som i

postverkets personalförteckning benämndes »revisionsbyrån

II», skulle densamma, såsom redan för det dåvarande var

provisoriskt genomfördt, få från kanslibyrån öfvertaga en

notarie och från den äldre å stat redan befintliga revisionsbyrån

dess revisorer.

Äfven å den provisoriskt anordnade byrån tjenstgjorde

en amanuens såsom diarieförare, med åliggande jemväl att

förse utstälda anmärkningsakter med kommunikationsresolutioner,

öfvervaka, att aflåtna skrifvelse!’, remisser och

kommunikationer i rätt tid besvarades, expediera alla från

byrån utgående skrivelser samt öfver dessa upprätta register,

ordna och förvara de till byrån inkommande handlingar,

föra särskilda anteckningar rörande beskaffenheten

af de från revisorerna å redogörare utstälda anmärkningar

samt i öfrigt sköta sådana göromål, som vanligen tillkoinme

en aktuarie eller registrator. Då antalet å byrån

diarieförda mål redan år 1897 uppgått till närmare 2,600

och å denna byrå, likasom å de öfriga, syntes komma att

år för år stiga, samt antalet utgående expeditioner från

byrån för sistnämnda år beräknats till omkring 3,650, hade

det synts styrelsen vara för mycket begärdt, att ifrågavarande

arbete fortfarande skulle skötas af en amanuens,

hvars arfvode, enligt gällande bestämmelser, kunde uppgå

till högst 1,800 kronor för år. Naturligt vore ock, att det

skulle vara till fördel för arbetet å byrån, om å denna

plats funnes anstäld en ordinarie tjensteman, som kunde

stanna en längre följd af år på platsen samt derigenom

bättre lära känna sitt arbetsmaterial, än som kunde förutsättas

blifva fallet med en mot arfvode anstäld amanuens.

Styrelsen hade fördenskull å staten jemväl för den nya

revisionsbyrån upptagit en ny aktuarie.

22

Generalpoststyrelsen föreslog tillika, att revisorernas

antal måtte ökas från sex till sju. Anledningen dertill

var, att för det dåvarande en enda revisor kade att ansvara

för granskningen af postanstalternas redogörelser

öfver den utrikes postanvisnings- och postförskottsrörelsen.

Till en början hade denna revisor haft till sitt biträde en

amanuens, men åi; 1889 måste ytterligare en amanuens

tilldelas honom. År 1891 tillkom ytterligare en amanuens,

och allt ifrån slutet af år 1896 hade fyra amanuenser varit

anstälda till hjelp åt bemälde revisor vid granskningen,

hvarförutom extra amanuenshjelp erfordrats under periodvis

återkommande kortax^e tider. Arbetet hade ock ökats

för denna revisionslott i hög grad. I sådant hänseende anfördes,

bland annat, att antalet utrikes postanvisningar utgjox-de:

från Sverige till utrikes ort år 1889 52,925 och

år 1897 131,321 samt från utrikes ort till Sverige år 1889

78,970 och år 1897 141,604.

Enligt hvad styrelsen upplyste, tillhörde det också den

omförmälde revisorn att upprätta månadsafräkningar, för

att af utländska postverk granskas, rörande i Sverige och

Finland inlösta postanvisningar från de länder, med hvilka

postanvisningsutvexling egde rum, och att granska de derifrån

inkommande månadsafräkningar rörande i utlandet inlösta

postanvisningar från Sverige och Finland; att glanska

månadsvis inkommande konti''ollpi’otokoll för postföi’- skottspaket från eller till utlandet och jemföra dem med

vederbörande postförskottsanvisningar; att upprätta årssammandrag

öfver dessa kontixdlprotokoll; att upprätta

transitafräkningar med utländska postverk samt granska

dylika derifrån ankommande afräkningar; samt att upprätta

vissa månadsafi’äkningar med norska, danska, finska,

tyska, belgiska och storbritanniska postverken rörande paket

m. m. Då uppenbart vore, att revisorn sjelf kunde

medhinna allenast de vigtigaste och svåraste af dessa göromål,

under det att sjelfva granskningen af postanvisningsräkenskaperna

och dei''as jemförande med postan v isni ngarna

måste komma att nästan uteslutande hvila på amanuenserna,

komme revisorn alltså att bära ansvaret för granskningsgöromål,

som han icke finge tid ens att sjelf egna

något arbete eller tillräckligt öfvervaka. För att aflägsna

den obillighet, som läge i ett sådant missförhållande, och

23

för att kunna mera fast ordna den utrikes postanvisningsrevisionen,

hvilken rörde sig om högst betydliga belopp,

i det att värdet af postanvisningar, afsända från Sverige

till utrikes orter, år 1897 utgjort öfver 4,787,000 kronor,

och dylika försändelser från utrikes orter till Sverige samma

år uppgått till ett värdebelopp af i rundt tal 7,880,700

kronor, — oberäknadt den postanvisningsrörelse, som Sverige

förmedlade åt Finland — hade generalpoststyrelsen

ansett nödigt att från och med år 1900 få anstäld ytterligare

en ordinarie revisor.

Rörande generalpoststyrelsens ifrågavarande framställningar

anförde föredragande departementschefen till statsrådsprotokollet

den 13 januari 1899, bland annat, hurusom

uppenbart vore, att den centrala styrelsen för ett

verk, stadt i så snabb och oafbruten utveckling som postverket,

måste under årens lopp se sina göromål växa i

sådan omfattning, att de arbetskrafter, som vid en viss

tidpunkt varit tillräckliga för göroinålens behöriga ombesörjande,

inom jemförelsevis kort tid befunnes otillräckliga,

och att fördenskull utväg måste beredas styrelsen

att fullgöra sina åligganden, vare sig genom aflyftande af

en del af dess arbetsbörda eller genom erforderlig ökning

af dess arbelskrafter. Genom inrättandet år 1893 af distriktsförvaltningarna

eller postinspektionerna, åt hvilka

öfverlemnats att sjelfständigt afgöra vissa ärenden, hvilka

förut fordrat styrelsens beslut, åstadkoms visserligen i någon

mån en decentralisation af postförvaltningen, men

derigenom blef endast en jemförelsevis mindre tyngande

del af de styrelsen förut åliggande göromål Överflyttad

till distriktsmyndigheterna, och den oaflåtlig! växande

mängden af mål och ärenden, som fortfarande kräfde styrelsens

omedelbara afgörande, hade redan sedan flera år

tillbaka visat sig icke kunna handläggas af styrelsens ordinarie

personal. Hvad generalpoststyrelsen i sin ofvannämnda

skrifvelse den 22 november 1898 anfört bekräftade, enligt

departementschefens åsigt, att postverket befunne sig i

ett utvecklingsskede, som uteslöte all tanke på, att antalet af

de till styrelsen inkommande ärenden skulle komma att

minskas. I hvilken utsträckning styrelsen måst till biträde

vid handläggningen af dessa ärenden anlita extra

tjensteman framginge deraf, att, enligt hvad styrelsen

Departe

ments

chefens

yttrande.

24

1899 års

riksdag.

meddelat, antalet af de hos styrelsen anstälde amanuenser

uppginge till 51, under det att de ordinarie tjenstemännen,

oberäknade 2 kammarskrifvare på gammal stat,, af hvilka

den ene vore för sjukdom ständigt tjenstledig, utgjorde

till antalet endast 27. Att vid en sådan proportion mellan

antalet, ordinarie tjensteman och amanuenser befordringsutsigterna

för dessa senare, af hvilka dock utkräfdes

en betydande arbetsqvantitet, måste ställa sig allt utom

gynsamma, vore uppenbart. Lika med generalpoststyrelsen

ansåge också departementschefen, att det vore på tiden

att å ordinarie stat uppföra åtminstone en del af de

arbetskrafter, styrelsen under alla omständigheter behöfde;

och då de skäl, som af styrelsen anförts för inrättandet af

en ny byråchefsbefattning samt en ny revisorstjenst och två

nya aktuariebefattningar, syntes departementschefen giltiga,

tillstyrkte departementschefen uppförande å ordinarie stat

af de sålunda föreslagna nya tjenstebefattningarna.

Då frågan om postverkets stat förekom till behandling

hos statsutskottet vid 1899 års riksdag, intog utskottet,

hvad angick förslaget om inrättande af ett nytt byråchefsembete

hos generalpoststyrelsen, så till vida samma

ståndpunkt som statsutskottet vid 1898 års riksdag, att

detta förslag biträddes af utskottets ledamöter från Första

Kammaren, under det att ledamöterna från Andra Kammaren

ansågo ett sådant embete ej heller då böra inrättas.

Som emellertid utskottets beslut denna gång kom att affattas

i enlighet med den uppfattning, som sistnämnda

kammares ledamöter uttalade, gick utskottets hemställan

derpå ut, att Kongl. Maj:ts förslag i denna del icke måtte

vinna Riksdagens bifall.

Andra Kammaren fattade sitt beslut i öfverensstämmelse

med utskottets hemställan, under det att Första

Kammaren biföll den kongl. propositionen. I gemensam

votering segrade emellertid afslagsyrkandet.

Deremot rönte förslaget om uppförande i generalpoststyrelsens

stat af aflöningar till två nya aktuarie!1 och

en ny revisor ett gynsamt mottagande.

Statsutskottet yttrade i detta ämne, att, då med den

utveckling, poströrelsen dåmera. erhållit, de föreslagna två

aktuarietjensterna och en revisorstjenst hos styrelsen syntes

vara val behöfliga, utskottet ansett sig böra förorda,

25

att dessa tjenstår uppfördes å ordinarie stat, dervid utskottet

förutsatte, att Kongl. Maj:t komme att efter sig företeende

omständigheter bestämma, under hvilken af generalpoststyrelsens

byråer den af dessa två aktuarier skulle

i staten uppföras, hvilken enligt styrelsens af vederbörande

departementschef förordade förslag skulle tjenstgöra å den

nya revisionsbyrån.

I enlighet med utskottets hemställan blef den kong],

propositionen i denna del af Riksdagen bifallen.

I staten för år 1900 uppfördes båda de nya aktuarierna

under revisionsbyrån. Den ene af dessa tjensteman

placerades emellertid till tjenstgöring å den provisoriska

»revisionsbyrån II».

Sedan Riksdagen sålunda år 1899 ånyo afslagit framställning

om uppförande å generalpoststyrelsens stat af aflöning

till ännu en byråchef, medgaf Kongl. Maj:t genom särskilda

nådiga bref den 17 november 1899 och den 30 november

1900, att äfven för åren 1900 och 1901 finge hos generalpoststyrelsen

anställas eu adjungerad ledamot för handläggning

af de ärenden, som i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med dittills tillämpade grunder blefve till honom öfverlemnade.

Den provisoriskt anordnade »revisionsbyrån IT» har således

allt ifrån början af år 1896 oafbrutet varit i verksamhet

under chefskap af en adjungerad ledamot, som åtnjutit arfvode

motsvarande byråchefs lön och tjenstgöringspenningar.

Beträffande (jener alpost,direktör ens aflöningsförmåner är

i staten, såsom ofvan angifvits, intagen bestämmelse derom,

att, derest han i sådan egenskap åtnjuter fri bostad, lönen

skall, så länge denna förmån qvarstår, minskas med 1,000

kronor.

Förmånen af fri bostad har emellertid, sedan numera

aflidne generalpostdirektören W. Roos, vid afsked stagandet,

frånträdt den åt honom i posthuset vid Rödbodtorget här i

Stockholm upplåtna bostadslägenhet, icke vidare åtnjutits

af generalpostdirektören; och då, enligt hvad koinitén erfarit,

det är afsedt, att bostad icke skall åt honom upplåtas

i det nya posthus, som är under uppförande i hufvudstaden,

samt det ej heller förefinnes anledning att antaga,

att statsverket skulle komma att annorledes bereda bostads

-

Adjunktion

1900 och

1901.

Komiténs

förslag

rörande

general

poststyrel

sen.

Borttagande

af bestämmelsen

i

fråga om

fri bostad

för generalpostdirektören.

26

Frågan om

en femte

byråchef.

lägenhet åt generalpostdirektören, har komitén ansett, att

berörda bestämmelse i fråga om fri bostad för generalpostdirektören

bör ur aflöningsstaten uteslutas.

Såsom ofvan är omförmäldt, finnes för närvarande inom

generalpoststyrelsen, utom de fyra på ordinarie stat uppförda

byråcheferna, en adjungerad ledamot med arfvode

motsvarande byråchefs lön och tjenstgöringspenningar,

hvilken ledamot är chef för en extra femte byrå, den s. k.

revisionsbyrån II. Beträffande de fyra ordinarie byråchefstjensterna

är emellertid att märka, att endast två af dessa

uppehållas af sina ordinarie innehafvare, i det att de ordinarie

innehafvarne af de två öfriga sköta andra befattningar,

såsom tills vidare förordnade, den ene att förvalta

generalpostdirektörsembetet och den andre att vara föredragande

för ärenden rörande postsparbanken. Två byråchefstjenster

hos generalpoststyrelsen uppehållas fördenskull

af vikarier, hvilka åtnjuta de med befattningarna

förenade aflöningar. Föredraganden för postsparbanksärenden

åter uppbär aflöning af postsparbanksmedel, motsvarande

byråchefs lön och tjenstgöringspenningar, men har,

såsom ordinarie innehafvare af en byråchefsbefattning i

generalpoststyrelsen, ansetts vara berättigad att åtnjuta

ålderstillägg af postmedel.

Af hvad från generalpoststyrelsens sida gång efter

annan anförts beträffande nödvändigheten att på ordinarie

stat öfverföra den allt sedan år 1896 åt adjungerad ledamot

anförtrodda befattningen såsom chef för den extra femte

byrån hos styrelsen och att, i sammanhang dermed, äfven

i öfrigt omreglera byråerna inom styrelsen, samt af de

iakttagelser i ämnet, komitén sjelf gjort, har komitén

funnit sig öfvertygad om rigtigheten af styrelsens uttalade

åsigt i nämnda hänseende, särskilt som, efter hvad kändt

är och föreliggande statistiska uppgifter bestyrka, postverket

allt fortfarande är stadt i en mycket stark utveckling,

samt ingen som helst anledning finnes till antagande,

att den nu befintliga provisoriska femte byrån framdeles

skulle kunna undvaras.

Till närmare belysning af postverkets utveckling, för

så vidt deraf föranledts ökadt arbete för styrelsen, anser

sig komitén böra påpeka, hurusom antalet af de till generalpoststyrelsen

inkomna och af styrelsen afgjorda samt vid de

27

respektive årens början och slut balanserade mål — oberäknad!

de från vederbörande distrikts- och lokalförvaltningar

å bestämda tider insända redogörelser af olika slag samt

en mängd reqvisitioner m. in. dylikt — under hvart och

ett af åren 1896—1900 utgjorde:

År.

Inkomna.

Fr. föreg. år

såsom oaf- gjorda ba- lanserade.

Summa.

Under året

af gjorda.

Till föl- jande år ba- lanserade.

1896 . . .

13,088

946

14,034

13,013

1,021

1897 . . .

13,931

1,021

14,952

13,815

1,137

1898 . . .

14,742

1,137

15,879

14,751

1,128

1899 . . .

15,887

1,128

17,015

15,660

1,355

1900 . . .

16,520

1,355

17,875

16,260

1,615

Hvad särskild! angår den byrå, som för närvarande

är å den ordinarie staten upptagen under benämningen

revisionsbyrån, framgår dess arbetsbörda under tiden från

och med år 1885, då den först finnes å ordinarie stat

upptagen, till och med år 1895 — eller året närmast

före det, då den nuvarande extra femte byrån började

sin verksamhet, hufvudsakligen till lättnad för den gamla

revisionsbyrån, — i viss mån af följande uppgift å antalet

till byrån inkomna diarieförda ärenden:

år

1885 .

.... 2,544

år

1891 ....

. 2,478

»

1886 .

.... 2,478

»

1892 . ‘ . . .

. 3,447

1887 .

.... 2,505

»

1893 ....

. 3,275

1888 .

.... 2,559

»

1894 ....

. 3,434

»

1889 .

.... 2,468

»

1895 ....

. 3,411.

»

1890 .

.... 2,822

Efter det med 1896 års ingång den gamla revisionsbyrån,

såsom ofvan omförmälts, provisoriskt delats i två

byråer, revisionsbyrån I och revisionsbyrån II, samt den

senare af dessa tillika fått öfvertaga några grupper af

ärenden från kansli- och kameralbyråerna, hafva de till de

båda revisionsbyråerna inkomna diarieförda ärenden uppgått

till följande antal:

28

År.

Rev.-byr. I.

Bey.-byr. II.

Summa.

1896 . . .

1,431

2,797

4,228

1897 . . .

1.420

2,581

4,001

! 1898 . . .

1,612

2,982

4,594

1899 . . .

1,673

3,260

4,933

1900 . . .

1,846

3,693

5,539

Vid bedömandet sins emellan af arbetsbördorna för

cheferna för sistberörda två byråer, är det emellertid af

mycket stor vigt att ej uteslutande taga hänsyn till ärendenas

antal. Man måste nemligen äfven fästa synnerlig

uppmärksamhet å det af generalpoststyrelsen åberopade,

ofvan omförmälda förhållandet beträffande de internationella

ärendena och hurusom den byråchef, som företrädesvis har

att handlägga sådana, måste från handläggningen af andra,

honom åliggande embetsgöromål hafva någon afsevärd tid

öfrig för att, i postverkets och dess styrelses välförstådda

intresse, kunna åtminstone i någon mån egna sin uppmärksamhet

åt hvad inom utländska postverk och särskildt mera

betydande sådana förekommer af beskaffenhet att böra uppmärksammas

jemväl inom svenska postverket och dess styrelse.

För öfrig! har komitén, såsom på annat ställe i detta

betänkande omförmäles, ansett sig, på der anförda skäl,

böra hemställa, att vissa grupper af ärenden skola från den

byrå, som nu benämnes revisionsbyrån II, öfverflyttas till

den byrå, som för närvarande kallas revisionsbyrån I.

Komitén har alltså, såsom af det ofvan sagda framgår,

ansett, att i postverkets aflöningsstat bör uppföras anslag

till en femte byråchef hos generalpoststyrelsen.

I detta sammanhang tillåter sig komitén emellertid ock

att framhålla, huru högeligen önskvärd! det är, att byråchefsbefattningen

inom postsparbanksstyrelsen snarast möjligt

öfverföres på ordinarie stat. Det måste nemligen, enligt komiténs

uppfattning, betraktas såsom en mycket stor olägenhet

för postverket, att, under det de växande göromålen

ställa allt mera ökade fordringar på byråcheferna i generalpoststyrelsen,

ett af byråchefsembetena derstädes allt sedan

år 1886 måst helt och hållet skötas af vikarie i följd deraf,

29

att den ordinarie innehafvaren bestrider deri å ordinarie stat

ej uppförda befattningen såsom föredragande för postsparbanksärenden.

Deraf hafva ock, såsom jemväl förut berörts,

föranledts mångåriga vikariat i lägre grader inom

generalpoststyrelsen.

Vid uppgörande af förslag till de tjenstehefattningar, Behofvet af

som må finnas erforderliga å de särskilda byråerna inom nfa, bister

generalpoststyrelsen, bär korniten halt att taga i öfver- byråer.

vägande ej blott fördelningen, mellan de ifrågastälda fem

byråerna, af nuvarande ordinarie tjenster utan äfven behofvet

af nya ordinarie befattningar.

I sådant afseende har komitén särskilt fäst sin uppmärksamhet

derå, i hvilket väsentligt omfång arbetena inom

styrelsens byråer hvila på extra tjensteman, som under benämning

af amanuenser äro anstälda för år mot arfvode,

hvilket allenast undantagsvis uppgår till 1,800 kronor.

Enligt den för år 1901 för generalpoststyrelsen gällande

aflöningsstat finnas å styrelsens olika byråer uppförda tillhopa

30 ordinarie tjensteman — förutom en kammarskrifvare

på öfvergångsstat — men enligt den i slutet af

februari månad samma år i tryck utgifna förteckning

å tjensteman vid postverket, voro då derjemte hos generalpoststyrelsen

anstälda, oräknadt gtt biträde i frågor rörande

postfartyg, ej mindre än 57 amanuenser med fast

arfvode, hvartill, enligt hvad komitén inhemtat, kommer

ett afsevärdt antal amanuenser, hvilka för större eller

mindre antal månader under årens lopp pläga anställas

mot arfvode för att afhjelpa den brist i arbetskrafter, som

uppstår vissa tider af året, då arbetsmaterialet ökas.

Nu är det visserligen sant, att åtskilliga af amanuenserna

sysselsättas med arbete af den art, att för detsamma

icke lämpligen böra anställas ordinarie tjensteman,

utan att detta arbete snarare bör såsom en öfvergång

till andra göromål för någon tid anförtros åt amanuenser,

såsom t. ex. fallet torde vara med kontrollering, inom

postverket tillhörig lokal, af frankoteckens tillverkning, med

hvilket kontrolleringsarbete för närvarande fyra amanuenser

äro sysselsatta. Men det återstår i allt fall en mängd göromål,

som, i brist af tillräckliga ordinarie arbetskrafter, anförtrotts

åt amanuenser, och hvilka äro af sjelfständig beskaffenhet

och jemväl i öfrig! af sådan natur, att det sätt,

30

hvarpå de utföras, är af den betydenhet för verket, att ett

väsentligt ökadt antal ordinarie tjensteman erfordras, för

att åtminstone de vigtigare af dessa göromål skola komma

att, såsom sig bör, hvila på ordinarie tjensteman samt

amanuenserna i sitt arbete hafva den tillsyn och ledning,

som är af nöden.

Derigenom skulle ock byråchefernas ofta öfverklagade

arbetsbörda komma att något minskas, då desse för de

vigtigare göromålen kunde hafva under sig en stabel

ordinarie personal, hvars kunskaper i postala förhållanden

och erfarenhet i tjensten kunde fritaga vederbörande byråchef

från sådant öfvervakande af arbetet i detalj, som

under nuvarande förhållanden ofta torde vara af behofvet,

påkalladt, då en stor del af arbetet måste utföras af mera

rörlig extra personal.

En synpunkt, som ej heller bör lemnas ur sigte, är

den, som generalpoststyrelsen betonat i sin förut omförmälda

underdåniga skrifvelse den 22 november 1898, då

nemligen styrelsen deri framhöll, hurusom det icke kunde

förutsättas, att det i längden skulle låta sig göra att bibehålla

den ofördelaktiga proportionen mellan ordinarie

och extra arbetskrafter inom styrelsen, eller att med de

klena befordringsutsigter, som för det dåvarande för amanuenserna

inom verket förefunnes, erforderligt antal dugande

personer skulle qvarstanna för att efter en trägen

amanuenstjenstgöring, kanske i 14 å 15 år eller mera,

kunna nå ordinarie anställning.

Vid det erforderliga utbytet af amanuenssysslor mot

ordinarie tjenstebefattningar bör dock, å andra sidan,

tillses, att innehafvarne af de nya befattningarna erhålla

full sysselsättning, i hvilket afseende komitén förskaffat sig

upplysningar om de särskilda hos generalpoststyrelsen anstälda

amanuensernas göromål och tjenstgöringstid samt, der sådant

förekommit, samtidiga anställning jemväl i andra embetsverk.

Komitén har, med ledning af dessa upplysningar,

endast i vissa fall, der, enligt komiténs uppfattning, det

åt amanuenserna anförtrodda arbete är af beskaffenhet att

böra af ordinarie tjensteman utföras, föreslagit inrättande

af nya ordinarie tjenstebefattningar, dervid komitén trott

sig finna, att i åtskilliga fall en ordinarie tjenst skulle

kunna ersätta två amanuensbefattningar och tjenstemanna

-

personalen in alles hos styrelsen således vid inrättandet af

de nya ordinarie tjenstenit kunna minskas.

Innan komitén lemnar den allmänna frågan om amanuenserna,

anser sig komitén icke böra underlåta att — med

blicken fästad å den höga siffra, hvartill antalet amanuenser

hos generalpoststyrelsen nu uppgår, — hemställa till vederbörligt

bepröfvande, huruvida ej skäl kunde förefinnas att,

äfven med nödig förhöjning af en del arfvoden, öka åtskilliga

amanuensers tjenstgöringsskyldighet och derigenom

för framtiden söka efter hand få väsentligt begränsadt

antalet af de amanuenser, som kunna anses ega, grundade

anspråk på befordran inom verket.

o

A kanslibyrån äro för närvarande i staten uppförda Kanslibyr

följande tjensteman: 1 sekreterare, 1 registrator, 1 notarie

och ombudsman, 2 notarier och 1 aktuarie, af hvilka sekreteraren

är tjensteman af andra lönegraden och de öfriga

tjensteman af första lönegraden.

Allt sedan år 1896 är emellertid den ene notarien Överflyttad

till den provisoriskt anordnade revisionsbyrån II.

Detta öfverflyttande var uppenbarligen endast en nödfallsutväg,

som anlitades, på det att chefen för den provisoriska

byrån skulle till sekreteraregöromålens bestridande

å byrån hafva att tillgå en ordinarie arbetskraft; och, då

kanslibyrån var den enda af styrelsens byråer, å hvilken mera

än en notarietjenst förefans, måste alltså kanslibyrån finna

sig i den omförmälda öfverflyttningen.

Den å kanslibyråns stat placerade notarien och ombudsmannen,

hvilken naturligtvis i sitt ombudsmannaskap

anlitas af styrelsens samtliga byråer, är, enligt hvad komitén

inhemtat, numera så upptagen af ombudsmansgöromål, att

han ej har tid öfrig för kanslibyråns notariegöromål. I

verkligheten finnes derför numera för utförande af dessa

notariegöromål allenast en ordinarie notarie. För de notariegöromål,

som denne icke medhinner, måste fördenskull anlitas

två amanuenser med fast arfvode, hvarförutom eu del

enklare -notariegöromål skötas af extra tjensteman och vid

tillfällen, då arbetet å byrån varit särskildt omfattande, för

längre eller kortare tid plägat förordnas tillfälliga amanuenser.

Genom en sådan arbetsfördelning har en hel del

göromål å byrån, som obestridligt varit af beskaffenhet

32

Trafikbyrån.

Ny notarietjenst.

att böra af ordinarie tjensteman utföras, kommit att hvila

å amanuenser. Till sådana göromål hör i främsta rummet

uppgörandet af de jemförande tablåer öfver tjenstesökandes

meriter, som ligga till grund för bedömandet af frågan om

den ene eller andre sökandens företräde till ledig tjenstemannabefattning

i postverket. Hit hör också förandet af

längder eller förteckningar öfver tjensteman och betjente

vid postverket med annotation öfver transporter, tjenstledigheter,

bestraffningar in. fl. förhållanden, rörande hvilka

noggranna uppgifter måste finnas sammanförda för att vid

behof vara att tillgå. Äfven för en del vigtigare konceptskrifvelser

hafva amanuenser kommit att anlitas.

För ändring i nämnda arbetsfördelning och på det att

de vigtigare göromålen å kanslibyrån må kunna hinna utföras

af ordinarie tjensteman, anser komitén, att den till revisionsbyrån

II öfverflytlade notariebefattningen bör återföras till

kanslibyrån, samt att i stället å den af komitén föreslagna

nya revisionsbyrån bör anordnas en ny notarietjenst.

Utom ofvannämnda två amanuenser tillhöra sex sådana

med fasta arfvoden kanslibyrån. Men af dessa tjenstgöra

tre å det under kanslibyrån hörande reklamationskontoret,

der en tjensteman af första lönegraden under benämningen

aktuarie är chef för dem; en amanuens biträder registrator!;

eu expedierar afgående post in. m., och en omhänderhar

styrelsens bibliotek samt står till generalpostdirektörens

disposition. De göromål, som utföras af amanuenserna å

reklamationskontoret, äro visserligen till en betydande del

af den för allmänheten och postverket vigtiga beskaffenhet,

att de torde böra anförtros åt ordinarie personal, men då

detta icke synes böra ske annat än i sammanhang med en

omreglering af reklamationskontoret, samt dermed torde kunna

ännu någon tid anstå, har komitén rörande reklamationskontoret

icke ansett sig böra föreslå någon ökning af den

ordinarie personalen.

Trafikbyråns tjenstemannapersonal utgöres nu af 1

sekreterare, som är tjensteman af andra lönegraden, samt

1 notarie och 1 aktuarie, hvilka tillhöra första lönegraden,

äfvensom 7 amanuenser med fasta arfvoden.

Utom öfriga, enligt den för generalpoststyrelsen gällande

instruktion, till byråns handläggning hörande ärenden ombesörjer

byrån uppgörandet samt utgifvandet från trycket

33

af årliga förteckningar öfver postanstalter äfvensom tidtabeller

för postbefordringar från ort till annan inom riket

med de tillägg, som i dessa tabeller erfordras till följd af

uppkommande ändringar i postgång. På grund deraf sysselsättas

några af amanuenserna med sådant förarbete och korrekturläsning,

som till trycksakernas utgifvande erfordras och som

lämpligen synes fortfarande kunna åt amanuenser anförtros.

Den å byrån befintliga aktuarietj ensten tillkom med

1875 års ingång på grund af framställning från generalpoststyrelsen

i dess underdåniga skrifvelse med förslag till

postverkets stater för år 1875. Styrelsen anförde i denna

skrifvelse, bland annat, att, sedan, genom det stora antalet

nya postgångars inrättande och till följd af sträfva,ridet att,

så mycket som möjligt, undvika anlitandet för postbefordran

af gästgifveri-, håll- eller reservskjuts, antalet af de kontrakt,

som med postskjutsentreprenörer afslutades, ökats i

en utomordentlig grad, det visat sig, till förekommande af

oordningar, oundgängligt att öfver alla dessa kontrakt föra

särskilda längder, angifvande skjutshåll och entreprenörernas

namn, afstånd och lega samt de tider, då kontrakten upphörde

att vara gällande, m. in. För förandet af dessa

längder och verkställandet i desamma af alla erforderliga

anteckningar vore det, då, utan afbrott i göromålens behöriga

gång, den öfriga personalen inom trafikbyrån icke

kunde med omförmälda arbete sysselsättas, nödvändigt, att

inom nämnda byrå anstäldes en aktuarie. Kongl. Maj:t

fann hvad styrelsen i detta hänseende hemstält vara ändamålsenligt;

och blef, på Kongl. Maj:ts förslag, anslag till

ifrågavarande aktuarietjenst af Riksdagen beviljadt.

Förutom omförmälda med postskjutsentreprenörer om

postföring på landsväg afslutade kontrakt, hafva tillkommit

ett betydande antal andra kontrakt, såsom om landtbrefbäring,

postföring med ångbåtar och enskilda jernvägar,

handhafvande af ångbåtspostexpeditioner, posttransporter

inom postanstalts område, postvård in. m., samt slutligen den

stora mängden af kontrakt om skötandet af poststationer,

hvilka, samtliga kontrakt äfven skola vederbörligen annoteras;

hvarjemte fortlöpande anteckningar böra föras angående

inträdande förändringar i afseende å desamma.

Det arbete, för hvars utförande aktuarietjensten å

trafikbyrån inrättades, förefinnes alltså fortfarande och har

3

34

Kameral

byrån.

genom tillkomsten af ofvannämnda andra slag af kontrakt

ytterligare ökats, men hufvudsakligaste delen af dessa,

aktuarien egentligen åliggande göromål utföres dock icke

längre af honom, enär, på grund af ökningen, på det hela,

af göromålen å byrån, aktuarien numera måste tagas i anspråk

för notariegöromål, under det att aktuariegöromålen

i stället fördelats på amanuenser.

Då de notariegöromål, som ombesörjas af aktuarien,

befunnits vara af den vigt, att de framför de göromål, för

hvilkas handläggning aktuarietjensten egentligen tillkommit,

ansetts böra åt aktuarien anförtros, men det uppenbarligen

tillika för byrån är behörigt att, såsom afsedt varit, kunna

anförtro förandet af ofvannämnda längder och anteckningar

åt ordinarie tjensteman, som kan beräknas komma att i detta

arbete blifva mera stadigvarande och hemmastadd, än hvad

antagas kan beträffande extra personal, och då tillika antalet

amanuenser å byrån bör om möjligt förminskas, har komitén

funnit sig böra föreslå, att å trafikbyrån må på ordinarie stat

uppföras ytterligare en notarie; och har komitén tänkt sig,

att aktuarien, sedan han sålunda befriats från notariegöromål,

skulle — jemte det han återtoge de göromål, som, enligt

hvad ofvan omförmälts, egentligen skulle honom åligga,

kunna sköta äfven registratorsgöroinålen å byrån, hvilka nu

fullgöras af en amanuens. Genom tillkomsten af den nu

föreslagna nya befattningen skulle å denna byrå kunna

indragas två af de nuvarande amanuensbefattningarna.

Tjenstemännen å stat på kameralbyrån äro nu 1 kamrerare

och sekreterare, 1 kassör, 1 intendent vid postverkets

frimärkesförråd och 1 intendent vid persedelförrådet,

samtliga med aflöning i andra lönegraden, 3 revisorer och

bokhållare, 1 notarie samt 2 aktuarier, sistnämnda sex

tjenstemän i första lönegraden. Dessutom äro å byrån med

derunder lydande hufvudkassa, förråd och afdelning för

frankoteckenstillverkning anstälda tillhopa 15 amanuenser

med fasta arfvoden.

Hvad först kamrerare- och sekreter ar et] ensten angår, har

inom komitén varit på tal fråga om denna tjensts delning.

Det har nemligen blifvit komitén meddeladt, att redan de

kamreraregöromål, hvilka åligga innehafvaren af denna

tjenst, numera äro af den vidlyftiga beskaffenhet, att hans

35

tid är i det närmaste upptagen af dessa göromål. Af sekreteraregöromålen

lärer han under vanliga förhållanden knappast

medhinna annat än att kontrollera de i uppsatta skrivelser

förekommande faktiska uppgifter samt att kontrasignera

från byrån utgående expeditioner. Till följd deraf

har en del uppsättning af skrivelser, som under andra förhållanden

bort af bemälde tjensteman verkställas, måst af

byråchefen sjelf ombesörjas. Öfriga sekreteraregöromål utföras

af den å byrån anstälde notarien med biträde af två

amanuenser samt extra tjensteman. Vid sådant förhållande

och då det synes komitén, att de egenskaper, som fordras

af en kamrerare, och de, som en sekreterare bör ega, delvis

äro af den olika art, att de mera sällan återfinnas

hos en och samma person, kunde det tänkas vara lämpligt,

att notarietjensten, hvars innehafvare faktiskt sköter en

stor del af sekreteraregöromål en, förändrades till en tjenst

af andra lönegraden med benämningen sekreterare för innehafvare^

samt att den nuvarande kamrerare- och sekreterare

tj ensten blefve endast en kamrerare^ enst. Efter öfvervägande

af hithörande omständigheter, har komitén dock

icke velat nu framställa förslag om en så genomgripande

omgestaltning af tjensteförhållandena å kameralbyrån, hvaremot

— med hänsyn dertill att, såsom nyss nämnts, den

å kameralbyrån för närvarande anstälde notarien fullgör en

stor del af de kamreraren och sekreteraren åliggande egentliga

sekreteraregöromålen och derförutom har sig ålagdt

ordnandet, förtecknandet och förvarandet af åtskilliga hyresoch

leverans- m, fl. kontrakt samt förande af liggare öfver

vissa postkontoren tilldelade anslag m. m., samt i följd

deraf å byrån finnas anstälda två amanuenser med fasta

arfvodeu för utförande af sådant arbete, som eljest skolat

af notarien fullgöras, såsom uppsättande af koncept till utgående

skrifvelser o. d., — komitén ansett sig böra hemställa,

att ytterligare en notarietjenst varder å kameralbyrån

inrättad, under hvilken förutsättning arfvoden till två amanuenser

synas kunna indragas.

A postverkets hufvudkassa, som lyder under kameralbyrån,

äro, förutom den å stat uppförde kassören, anstälda

två amanuenser, af hvilka den ene, hvars arfvode numera

uppgår till 1,800 kronor, trädt i stället för en tillförene,

enligt äldre stat, i hufvudpostkassan tjenstgörande kammar

-

Ny notarietjenst.

36

skrifvare af högsta lönegraden, och den andra amanuensen

från och med den 1 april 1894 mot ett mindre arfvode

antagits för att vissa tider på dagen vara behjelplig vid

brådskande expeditioner.

Beträffande kassarörelsens ökning sedan 1890-talets

början hafva följande uppgifter meddelats komitén.

Antalet till hufvudpostkassan inkomna penningeposter

utgjorde:

år 1890.................... 7,059 med värde af kr. 15,060,594''43

» 1895.................... 7,480 » » » » 22,201,048''68

» 1900.................... 6,669 » » » » 39,287,110''25

Antalet från hufvudpostkassan utgående penningeposter

utgjorde:

år 1890____________________ 2,877 med värde af kr. 15,001,561" so

» 1895.................... 2,237 » » » » 22,217,461-65

» 1900.................... 2,607 » » » » 39,292,111-67

Många af de inkommande posterna lära innehålla tusentals

kronor i sedlar å 5 å 10 kronors valör samt i metalliskt

mynt, hvadan uppräkningen af en enda sådan post kan taga

betydande tid i anspråk.

Det ligger i sakens natur, att dessa inkommande och

utgående poster ej jemnt fördelas på årets alla söckendagar,

utan att särskildt de inkommande posterna, till följd

af de för postkontoren gällande föreskrifter om leverans af

öfverskottsmedel per tiodag och per månad, periodvis föranleda

för personalen å hufvudpostkassan ett synnerligen

intensivt arbete, dervid, äfvensom vid de många kontanta

utbetalningarna, fara för förlust, till följd af felräkning,

för kassören lätt kan uppstå. Då denne tjensteman, i motsats

mot hvad fallet är inom åtskilliga andra förvaltande

Felräknings- verk, icke åtnjuter felräkning spenning av, hvarigenom evenpe^““Prn

ät tuella förluster kunde betäckas, har komitén ansett sig böra

föreslå, att till kassören skola utgå sådana med 500 kronor

om året.

Revisor och Med hänsyn till hufvudpostkassans stora penninge''hufvudpos/

röre^se kan det, enligt komiténs förmenande, icke anses vara

kassan, väl stäldt i fråga om kontrollen dervid, så länge å kassan

icke finnes annan ordinarie tjensteman än en kassör; och har

37

komitén fördenskull föreslagit, att jemte kassören anställes

å kassan en ordinarie revisor och bokhållare, hvilket, oafsedt

den bättre kontroll, som derigenom bör kunna ernås, jemväl

betingas af den utsträckning, i hvilken den äldre amanuensens

arbetskraft derstädes redan tages i anspråk, i det

att nemligen, enligt inhemtade upplysningar, hans arbetstid

der för postgöromål utgör minst 5 timmar dagligen.

Nämnda amanuenssyssla skulle vid tillkomst af den nya

ordinarie befattningen komma att försvinna.

Intendenten vid postverkets frimärkesförråd tillhör det

att till vederbörande leverantör aflåta beställningar å

frankotecken;

att öfvervaka tillverkningen af frankotecken äfvensom

arbetena i öfrigt inom frimärkesförrådets tryckeriafdelning;

att emottaga tillverkade frankotecken samt bokföra och

förvara desamma;

att kontrollräkna såväl det för tillverkning af vanliga

frimärken afsedda papper, som ock till frimärkesförrådet

levererade frimärken af alla slag;

att kontrollräkna och afgifva qvitto öfver till frimärkesförrådet

från postanstalterna inlevererade skadade frankotecken,

som vid postanstalt blifvit utbytta mot felfria

frankotecken;

att annotera, och från förrådet uttaga det för hvarje

dag af vederbörande postanstalter reqvirerade antal frankotecken

samt afsända detsamma;

att upprätta månatliga redogörelser öfver värdet af de

till frimärkesförrådet inlevererade och från frimärkesförrådet

utsända frankotecken;

att upprätta månatliga statistiska uppgifter öfver antalet

från frimärkesförrådet utsända frankotecken;

att föra all den skriftvexling vid frimärkesförrådet,

som kan ifrågakomma med vederbörande postanstalter,

leverantören af frankotecken samt personer i utlandet, som

önska erhålla frankotecken; och

att ombesörja förstöring, i behörig ordning, af makulerade

frankotecken.

Till biträde vid göromålen har bemälde intendent —

oafsedt de under honom lydande kontrollanter vid frankoteckenstillverkningen,

hvilka tjenstgöra å tryckeriafdelningen,

— å sj elfva förrådet allenast en amanuens.

Revisor och

bokhållare å

frimärkesförrådet.

38

I afseende å arbetet vid frimärke,sförrådet har komitén

inhemtat nedan intagna uppgifter.

Af det särskilda papperet till vanliga frimärken kontrollräknades

inom frimärkesförrådet nedannämnda år följande

antal ark:

år 1890........................................ 320,100

» 1895........................................ 422,250

» 1900........................................ 513,450.

Antalet kontrollräknade blad (halfark) af frimärken af

alla slag utgjorde:

år 1890 .................................... 743,200

» 1895 .................................... 879,000

» 1900 .................................... 1,131,000.

Antalet till frimärkesförrådet inkomna reqvisitioner å

franko tecken utgjorde:

år 1890............................................ 1,738

* 1895........................................... 2,115

» 1900............................................ 2,217.

Antalet från frimärkesförrådet expedierade assurerade

försändelser, innehållande frankotecken, utgjorde:

år 1890............................................ 3,320

» 1895............................................ 4,201

» 1900............ 4,765.

Antalet från frimärkesförrådet utsända frankotecken

och deras värde utgjorde:

År.

Frimärken

st.

Franko-

kuvert

st.

Brefkort

st.

Kortbref

st.

Summa

st.

Värde

i kronor.

1890

59,404,000

821,770

4,382,540

1,240,690

65,849,000

7,044,318-35

1895

74,309,000

1,121,420

5,271,820

1,005,600

81,707,840

8,100,503-10

1900

102,167,550

1,803,120

7,048,950

1,353,400

112,373,020

10,957,610 10

Antalet till frimärkesförrådet inlevererade skadade

frankotecken, för hvilka sedan år 1896 utbyte medgifvits

mot viss rabatt, utgjorde:

år 1896 ........................................ 25,742

» 1900 ..................................... 66,564.

39

Redan af ofvanstående redogörelse beträffande verksamheten

vid sjelfva frimärkesförrådet torde framgå behofvet

af ytterligare en ordinarie tjensteman, i stället för

amanuensen, inom denna del af postverkets centralförvaltning.

Beskaffenheten af det å frimärkesförrådet förekommande

arbetet, hvilket kräfver synnerlig noggrannhet och,

ekonomiskt sedt, innebär stort ansvar, enär frankotecknen

i räkenskaperna debiteras och krediteras efter deras nominella

värde, synes ock häntyda på önskvärdheten, för att

icke säga nödvändigheten, af att såsom intendentens närmaste

man vid förrådet tjenstgör en vid dylika göromål

van, ordinarie tjensteman, hvilken ock skulle kunna af

generalpoststyrelsen användas såsom lämplig vikarie för

intendenten, då denne till följd af sjukdom eller semester

eller af annat laga skäl icke sköter intendentsbefattningen.

På grund af hvad sålunda anförts, tillåter sig komitén

hemställa om inrättande å frimärkesförrådet, i stället för

nuvarande amanuenssyssla, af ytterligare en ordinarie

tjenstebefattning, hvars innehafvare skulle benämnas revisor

och bokhållare.

Intendenten vid persedelförrådet, hvilken tillförene, lika- Revisor och

som förvaltaren af postverkets hufvudkassa, enligt äldre bopertedei-A

stat hade till sitt biträde en kammarskrifvare af högsta förrådet,

lönegraden, fick sedermera ända till oktober 1899 biträde

allenast af en amanuens. Från sistnämnda tidpunkt bär,

till följd af ökning i arbetet, periodvis anstälts vid persedelförrådet

ytterligare en amanuens.

Intendenten vid persedelförrådet åligger, bland annat,

att ansvara för de postverkets persedlar och effekter,

som finnas specificerade dels uti förrådets persedel- och

inventarieräkning, dels uti dess åkdonsräkning;

att tillse, att persedelförrådet ständigt eger tillgång,

för postanstalternas räkning, till alla sådana persedlar och

förbrukningsartiklar, som skola genom persedelförrådets

försorg anskaffas och postanstalterna tillhandahållas;

att besigtiga och emottaga från leverantörer dessa

persedlar och förbrukningsartiklar;

att ombesörja iståndsättning af äldre posteffekter, som

derigenom kunna blifva lämpliga för vidare bruk;

att granska och liqvidera vederbörande leverantörers

räkningar, för hvilket ändamål penningeförskott från gene

-

40

^poststyrelse!! tillhandahålles intendenten, uppå specificerad

reqvisition, i allmänhet en gång i månaden;

att ombesörja försäljning af förslita och till reparation

odugliga posteffekter;

att emottaga och redovisa alla från postanstalter till

förrådet återlevererade persedlar, deribland jemväl de vid

seglationstidens slut från ångbåtspostexpeditioner inkommande

posteffekter, hvilka skola under vintern iståndsättas

för att vid seglationstidens början ånyo till vederbörande

utsändas;

att upprätta och afgifva medelsräkning qvartalsvis samt

persedelräkning årsvis;

att, i män af inkomna och godkända reqvisitioner, i

förrådet uppmäta och till vederbörande utsända tyg att

användas vid tillverkning af vissa uniformspersedlar för

ordinarie och extra postvaktbetjente, äfvensom för postvaktbetjente

anskaffa uniformsmössa enligt uppgifvet mått för

hvarje särskild till uniformsmössa berättigad vaktbetjent; och

att med vederbörande postanstalter föra den skriftvexling,

som till följd af ofvan omförmälda åligganden eller

ingående förfrågningar rörande postpersedlar kan erfordras.

Göroinålens omfång å persedelförrådet har år från år

ökats, såsom framgår deraf, att antalet från förrådet utgångna

expeditioner utgjorde:

år

1890..............

............. 3,761

»

1891...............

............. 4,159

»

1892...............

............. 4,401

»

1893...............

............. 5,980

»

1894...............

............. 6,032

»

1895...............

............. 6,072

»

1896._.............

............. 6,138

»

1897...............

............. 6,550

»

1898...............

............. 7,162

»

1899...............

............. 7,544

»

1900................

......—... 8,391.

Förrådets upphandlingar af persedlar och förbrukningsartiklar,

såsom kassaskåp, kassakistor, blankettskåp för poststationer,

breflådor, postväskor, stolar, poststämplar, omslagspapper,

lack, kuverter, segelgarn, kläde, fodertyg, mössor,

uniformsknappar in. m., jemte de genom förrådet be

-

41

stridda kostnaderna för underhåll af persedlar och effekter

uppgingo år 1900 till ett sammanlagdt värdebelopp af

322,941 kronor 61 öre.

Till hela rörelsens bedrifvande har persedelintendenten,

såsom ofvan nämnts, icke haft annat tjenstemannabiträde än

det af en amanuens med fast arfvode samt periodvis en tillfällig

amanuens. Också har, enligt erhållen utredning, den

fasta amanuensens dagliga arbetstid i persedelförrådet under

de senare åren uppgått till 8 å 9 timmar. Komitén

har, vid sådant förhållande, funnit det vara stridt utom

allt tvifvel, att å detta förråd behöfvas ytterligare ordinarie

arbetskrafter, och fördenskull ansett sig böra föreslå inrättande

jemväl der af en ny ordinarie revisors- och bokhällaretjenst,

i stället för den fasta amanuenssysslan.

o

A den s. k. revisionsbyrån I, hvilken, med afseende Utrikes-. och

å den hufvudsakliga arten af de ärenden, som der skulle^ör^^”^s"

handläggas, af komitén föreslås att benämnas utrikes- och

författning sbyrån, behandlas för närvarande och skulle äfven

framdeles komma att handläggas de flesta ärenden rörande

postutvexlingen med utlandet äfvensom frågor rörande postverkets

bref- och pakettaxor, till hvilka sistnämnda för

framtiden synas böra läggas jemväl tidningstaxor. Under

ifrågavarande byrå lyder ock det s. k. statistiska kontoret.

De å byrån anstälda tjensteman utgöras af 1 notarie och

2 aktuarier, samtliga af första lönegraden, hvartill komma

8 amanuenser med fasta arfvoden, af hvilka amanuenser

dock nej mindre än 5 tjenstgöra å statistiska kontoret.

Ä generalpoststyrelsens äldre byråer: kanslibyrån, trafikbyrån

och kameralbyrån, är till vederbörande byråchefs

närmaste biträde vid göromålens skötsel anstäld antingen,

såsom å kansli- och trafikbyråerna, en sekreterare eller ock,

såsom å kameralbyrån, en kamrerare och sekreterare, i

hvarje fall med aflöning såsom tjensteman af andra lönegraden.

Men då från och med år 1885 å stat uppfördes

en fjerde byrå, under namn af revisionsbyrån, anstäldes

der icke någon tjensteman af enahanda grad. Efter det

revisionsbyrån numera blifvit provisoriskt fördelad i två

byråer, revisionsbyrån I och revisionsbyrån II, sakna båda

dessa byråer särskild tjensteman för skötande af sekreterare

-

42

En notarietjensts

förändring

till

sekreterarebefattning.

Xy aktuarietjenst.

göromålen, hvilka derför måste handläggas af de å byråerna

anstälda notarier.

Detta förhållande har särskildt å revisionsbyrån I —

den föreslagna utrikes- och författningsbyrån — enligt

hvad komitén förnummit, medfört olägenhet och betydligt,

ökat arbetet för vederbörande byråchef; och det har mera

och mera visat sig behöfligt att å sistberörda byrå, der

frågor rörande afsilande af internationella postfördrag med

tillhörande expeditionsreglementen samt om ändringar af

bestämmelserna i redan befintliga dylika fördrag och reglementen

m. fl. frågor af vigt beträffande postverkets förhållande

till utlandet förekomma, hafva anstäld eu andra

gradens tjensteman, å hvilken såsom byråchefens närmaste

man må kunna i fråga om skicklighet såväl i allmänhet

som ock särskildt i behandlingen afl främmande språk och

kännedom om internationella postförhållanden ställas större

kraf än å en tjensteman af lägsta graden. Komitén har

derför föreslagit, att den notar otjenst, hvars innehafvare

eljest skulle komma att anställas å utrikes- och författningsbyrån,

måtte å stat upptagas till hvad den i verkligheten

är, eller en sekr eter äretjenst.

Det under nu ifrågavarande byrå för närvarande lydande

statistiska kontoret har till föreståndare en aktuarie,

och äro der, såsom ofvan omförmälts, för öfrigt anstälda

5 amanuenser med fasta arfvoden, deraf två qvinliga.

Dessutom har på senare tiden måst tagas i anspråk biträde

af ytterligare en qvinlig arbetskraft; hvarjemte personalen,

då göromålen äro mycket hopade och brådskande, såsom vid

tiden för tryckning af årsberättelsen om postverkets förvaltning

och vid tiden för tidningstaxornas utgifvande, plägat

erhålla förstärkning med 1 ä 2 tillfälliga amanuenser,

särskildt för korrekturläsning.

De statistiska kontoret åliggande hufvudsakliga göromål

kunna särskiljas i tre kategorier, nemligen:

a) göromål, som hänföra sig till förarbetena för generalpoststyrelsens

af trycket utkommande årsberättelse, samma

berättelses redigerande i första hand samt dess befordrande,

efter verkstäld justering, till tryckning;

b) arbeten, som afse dels upprättande årligen af föreskrifna

tabellariska uppgifter till den internationella poststatistiken,

dels ock uppgörande, på främmande postförvalt

-

43

ningars begäran, af statistiska öfversigter beträffande den ena

eller andra grenen af Sveriges postutvexling med utlandet; och

c) arbeten, hvilka hänföra sig till dels upprättande och

utgifvande från trycket af postverkets bref- och paketsamt

årliga tidningstaxor äfvensom dessas kompletterande

genom publicerande, i fortlöpande nummerföljd, af ändringar

och tillägg, dels upprättande och befordrande till

tryckning af en del andra, för begagnande vid postanstalterna

afsedda publikationer, såsom zontabell för taxering

af vissa utrikes tariffpaket, vissa för uppfästning å

vägg i postlokalerna till allmänhetens kännedom afsedda

tabeller, förteckningar å slutna poster, som utvexlas med

utlandet, in. m., dels uppgörande af andra tabeller och

förteckningar, i vissa taxationshänseenden, i enlighet med

vederbörande expeditionsreglementen för utförande af de

internationella postfördragen, dels ock redigerande och befordrande

till tryckning af bihang A till generalpoststyrelsens

cirkulär, med de uti samma cirkulärbihang inflytande meddelanden

och notiser i afseende å postförsändelsers taxation

m. m.

Statistiska kontoret har tillika att afgifva yttrande eller

utredning i ärenden, som för sådant ändamål öfverlemnas

af styrelsen till kontoret, äfvensom att föra liggare rörande

frankoteckensåtgången, qvartalsvis beräknad, vid samtliga

poststationer i riket.

De göromål, hvilka åligga statistiska kontoret, beröra

sålunda för närvarande ej blott revisionsbyrån I, eller den

föreslagna utrikes- och författningsbyrån, utan äfven, i hvad

göromålen afse utarbetandet af postverkets årsberättelser,

vissa andra poststatistiska ärenden och postverkets tidningstaxor,

den nya byrå, som finnes provisoriskt anordnad

och benämnes revisionsbyrån II. Också har, såsom ofvan

är berördt, generalpoststyrelsen förordnat, att den å styrelsens

statistiska kontor tjenstgörande personal skall, i mån

af behof, biträda revisionsbyrån II i afseende å nyss antydda

ärenden.

Att, på sätt sålunda skett, fördela göromålen, så att

statistiska kontoi’et kommit att i vissa hänseenden sortera

under eu byrå och i andra hänseenden under en annan,

kan dock uppenbarligen i längden icke vara för arbetets

jemna gång fördelaktigt, enär det medför fara, att hopade

u

göromål för den ena byråns räkning komma att förrycka

gången af de göromål, som tillhöra den andra byrån.

Det har också förefallit komitén, som om, då revisionsbyrån

I, under benämning af utrikes- och författningsbyrån,

varder ordnad och försedd med en sekreterare, som,

bättre än hvad beträffande en tjensteman af lägre lönegrad

kan vara att med säkerhet påräkna, bör kunna fullgöra

sekreteraregöromålen och befria byråchefen från det

faktiska skötandet af en del af dessa, denna byrås chef

för framtiden bör kunna medhinna hvad på en föredragande

kan ankomma beträffande jemväl postverkets årsberättelser,

vissa andra poststatistiska ärenden och postverkets

tidningstaxor. Genom att lägga jemväl dessa nu

sist nämnda grupper af ärenden under »utrikes- och författa

ingsbyrån», hvars handläggning af utrikes- och författningsärenden

rörande postväsendet väl dessutom ofta torde

ligga till grund för ändringar i taxor och taxebestämmelser

af såväl ett som annat slag, skulle den, enligt komiténs

förmenande, ganska afsevärda fördel vinnas, att det mångskiftande

arbete, som nu åligger statistiska kontoret, komme

att lyda under allenast en byrå.

Af detta arbete intaga i qvantitativt hänseende de rent

poststatistiska, till a) och b) här ofvan hörande göromålen

första rummet. Det arbetsmaterial, som i detta afseende

skall bearbetas, är nemligen synnerligen vidlyftigt. Så

uppgå de från postanstalterna till kontoret inkommande årliga

primäruppgifter för poststatistiken till ett antal af omkring

13,500, och dessa uppgifter lära ofta föranleda till

anmärkning med deraf följande skriftvexling.

Hvad angår statistiska kontorets ofvan under c) omförmälda

göromål, framgår deras omfattning och beskaffenhet

i väsentlig mån af de utaf postverket utgifna taxeeditioner

och andra publikationer uti ifrågavarande hänseenden äfvensom

af bihang A till generalpoststyrelsens cirkulär. I detta

sammanhang torde emellertid höra särskildt erinras om

upprättandet och vidmagthållandet, genom ändringar och

kompletteringar, af de för vederbörande utvexlingspostanstalter

afsedda, synnerligen vidlyftiga s. k. A-tabeller för

begagnande vid utvexling med utlandet af postpaket.

Beträffande yttranden och utredningar, som af styrelsen

infordras från statistiska kontoret, kunna dessa under

-

45

stundom blifva af ganska vidlyftig beskaffenhet, såsom då

de angå förslag om ändringar i grunderna för postförsändelsers

taxering, ändringar i en del detalj bestämmelser för

postutvexlingen med utlandet, in. in.

Att ett så omfattande arbete, som det ofvan omförmälda,

icke kan så mycket, som ske borde, följas och ledas

af en enda person, synes komitén uppenbart; och dock hvilar

för närvarande ansvaret för hela det å statistiska kontoret

bedrifna arbetet på en enda ordinarie tjensteman,

nemligen den ene af de två å revisionsbyrån T nu anstälde

aktuarierna, hvilken, såsom redan nämnts, till sitt biträde

har endast extra ordinarie tjenstemannapersonal. Det lärer

icke kunna bestridas, att en ändring i detta förhållande

är af behofvet påkallad; och en uppdelning af tjensten och

arbetet efter göromålens art synes fördenskull böra eg a

rum, i hvilket afseende komitén ansett sig böra föreslå

upptagande å ordinarie stat å utrikes- och författningsbyrån

af ytterligare en aktuarie. Komitén har dervid tänkt

sig, att arbetet i det nuvarande statistiska kontoret skulle

mellan vederbörande tvenne aktuarier på det sätt fördelas,

att den ene finge sköta det rent poststatistiska, till a) och

b) här ofvan hänförliga arbetet och den andre det arbete

beträffande taxor m. m., som ofvan upptages under c),

hvarjemte naturligtvis förekommande utlåtanden och utredningar

skulle, efter ärendenas beskaffenhet, fördelas mellan

de båda ifrågavarande tjenstemännen.

o

A den nu s. k. revisionsbyrån II, hvilken enligt komiténs

förslag skulle komma att benämnas endast revisionsbyrån,

tjenstgöra för närvarande — jemte den från kanslibyrån

tagna notarien — 1 aktuarie och 7 revisorer, samtliga

af första lönegraden, äfvensom 19 amanuenser med fasta

arfvoden, deraf 1 qvinlig. Af dessa amanuenser äro 15 manliga

och den qvinliga placerade å de olika revisionslotterna.

Såsom ofvan vid kanslibyrån anmärkts, har komitén

funnit arbetet derstädes påfordra, att den enligt staten der

uppförda, men sedan flera år å revisionsbyrån II tjenstgörande

notarien återgår till kanslibyrån. I följd deraf

måste å den föreslagna revisionsbyrån uppföras aflöning till

en notarie.

Revisions

byrån.

Ny notarietjenst.

46

Tre nya

revisorstjenster.

Hvad angår de gransknings- och andra göromål, som

åligga de 7 å den nuvarande revisionsbyrån II anstälde

revisorerna, så hänföra sig deras revisionslotter, den l:a till

postmedelsräkningar (d. v. s. sjelfva hufvudredovisningarna

från vederbörande postförvaltare och andra postverkets redogörare),

den 2:a till postmedelsräkningar och specialredovisningar

beträffande lösen för ofrankerade eller ofullständigt

frankerade postförsändelser m. in., den 3:e till tidningsmedelsredovisningar,

den 4:e och 5:e till särskilda redogörelser

i afseende å postanvisningar, värdebref och paket

till och från utlandet m. in., samt den 6:e och 7:e till

specialredovisningarna beträffande inrikes postanvisningar

och postförskott.

Till biträde åt dessa revisorer äro förenämnda 16

amanuenser fördelade å de särskilda revisionslotterna med

å den l:a en, å den 2:a en, å den 3:e tre, å den 4:e två,

å den 5:e två, å den 6:e tre, å den 7:e tre; hvarjemte den

6:e och 7:e hafva gemensamt en amanuens, samt under de

senare åren, på grund af upprepade förordnanden, tjenstgjort,

för användning å vissa af revisionslotterna, 3 å 4 tillfälliga

amanuenser för längre eller kortare tider af året.

Dessutom finnas för sortering af verifikationer m. in.

anstälda åtskilliga q vinliga biträden.

Den närmare utredning, komitén förskaffat sig rörande

omfånget af arbetet å hvarje revisionslott, har gifvit det

resultat, att l:a, 2:a, 4:e och 5:e revisionslotterna icke

kunna öfvertaga något af det arbete, som hvilar på 3:e,

6:e och 7:e revisionslotterna; och då dessa tre sistnämnda

revisionslotter äro med arbete så belastade, att den ordinarie

revisorn å hvar och en af dessa lotter behöfver till

biträde ej mindre än tre fast anstälda amanuenser, med en

daglig arbetstid af öfver 3 timmar, samt derutöfver — oafsedt

den för 6:e och 7:e lotterna gemensamma amanuensen

— tidtals hjelp af tillfälliga amanuenser, anser komitén det

vara uppenbart, att dessa tre revisorer icke kunna medhinna

att så granska räkenskaperna och öfvervaka biträdenas

arbeten, som skäligen kräfves, för att revisorerna skola

kunna, såsom afsedt är, ansvara för de granskade räkenskapernas

rigtighet.

Innan komitén öfvergår till förslag, huru härmed bör

ordnas, anser sig komitén dock böra något närmare redo

-

47

göra för omfånget af sistbemälda tre revisorers granskningsarbete

och får i sådant afseende meddela följande.

Den 3:e revisionslottens arbete består i granskning af

räkenskaper öfver de genom postverket abonnerade in- och

utländska tidningar.

De mest omfattande af dessa räkenskaper äro de af

postkontoren månadsvis upprättade tidningsjournaler, i hvilka

hvarje af abonnent aflemnad tidningsreqvisition särskildt

uppdebiteras samt de af tidningsutgifvare till postverket

afgifna och af vederbörande postkontor liqviderade räkningar

å prenumerationsafgifter krediteras.

Antalet nummerexemplar af abonnerade in- och utländska

tidningar, som befordrats genom postverket, uppgick

år 1898 till ........................ 133,061,248

» 1899 » ......................... 146,833,568

» 1900 > ........................ 150,560,584;

och utgjorde influtna medel för tidningar och tidskrifter,

förskrifna genom svenska postverket,

för år 1898...... ...... kronor 2,811,874

» » 1899 .................. » 3,022,878

» » 1900.................. » 3,190,147.

Till 6:e och 7:e revisionslotterna hör att verkställa

granskning af postkontorens räkenskaper rörande inrikes

postanvisningar och postförskott. Af hvilken högst betydande

omfattning denna gren af den postala rörelsen är,

framgår af följande uppgift å antal och värde af nyssberörda

postanvisningar och postförskott åren 1898—1900.

År.

Antal.

Belopp.

Kronor.

Öre.

1898

2,571,867

41,952,628

35

1899

2,804,280

48,821,183

81

1900

3,143,948

68,638,939

97

I granskningen af sistberörda räkenskaper bör jemväl ingå

att tillse, att postbefordringsafgifterna äro rätt debiterade

och erlagda, att postanvisning eller postförskott är vederbörligen

qvitteradt, samt att kreditering af postanvisnings

-

48

Aflöningsförmåner

för de nya

tjenstemännen.

Vaktmästarne

hos

generalpoststyrelsen.

eller postförskottsbelopp å ankomstpostanstalten motsvaras

af debitering i afgångspostanstaltens räkenskaper.

Då, såsom af den nu lemnade redogörelsen framgår,

ifrågavarande tre revisionslotter omfatta vidlyftiga räkenskaper

och afse betydliga penningebelopp, samt rörelsen

dessutom år från år i dessa grenar af posttrafiken ökas,

synes det komitén, att bot för missförhållandet mellan arbete

och för detsammas utförande tillgänglig ordinarie

arbetskraft icke står att vinna på annat sätt än genom delning

af dessa tre revisionslotter, hvartill fordras, att tre

nya ordinarie revisorsbefattningar inrättas; och har komitén

fördenskull föreslagit, att å stat uppföras anslag till

tre nya revisorer; hvarvid komitén utgått från det antagandet,

att, i händelse af bifall till nämnda förslag, af

de nu till revisorernas disposition befintliga amanuensbiträden

6 torde kunna undvaras.

Hvad aflöningen till de af komitén föreslagna nya

tjenstemännen hos generalpoststyrelsen angår, lärer densamma

böra utgå med enahanda belopp, som för närvarande

tillkomma tjensteman af samma grader inom styrelsen, eller

till den nya byråchefen med 4,400 kronor i lön och 2,000

kronor i tjenstgöringspenningar jemte ett ålderstillägg till

lönen å 600 kronor efter 5 år, till sekreteraren å utrikesoch

författningsbyrån med 3,000 kronor i lön och 1,500

kronor i tjenstgöringspenningar jemte två ålderstillägg,

hvardera å 500 kronor, efter respektive 5 och 10 år, samt

till öfriga tjensteman med 1,800 kronor i lön och 1,200

kronor i tjenstgöringspenningar jemte enahanda ålderstillägg

som till ofvan omförmälde sekreterare.

Den ordinarie vaktbetjeningen hos generalpoststyrelsen

utgöres allt sedan ingången af år 1879, då ny aflöningsstat

för styrelsen trädde i tillämpning, af

1 förste vaktmästare med 1,100 kronors aflöning,

hvaraf 800 kronor lön och 300 kronor tjenstgöringspenningar,

samt

6 vaktmästare, hvar och en med 800 kronors aflöning,

hvaraf 500 kronor lön och 300 kronor tjenstgöringspenningar.

Om förste vaktmästare eller annan vaktmästare i sådan

egenskap åtnjuter fri bostad, skall emellertid, så länge

denna förmån qvarstå!’, lönen minskas med 150 kronor.

49

o

Alderstillägg tillkommer ej förste vaktmästaren, men

kan, till belopp af 100 kronor, efter 5 år utgå till hvar

och en af de 6 öfriga vaktmästarne, och skall detta ålderstillägg

anses tillhöra lönen.

Af de sistbemälda 6 vaktmästarne tjenstgöra 1 å kanslibyrån,

1 å trafikbyrån och 4 å kameralbyrån med dess

kassa och förråd.

Utöfver den ordinarie vaktbetjeningen finnas emellertid

hos styrelsen anstälda 8 extra vaktmästare med fasta arfvoden,

nemligen 1 å kanslibyrån, 3 å kameralbyrän med

tillhörande förråd och 4 å revisionsbyråerna, samtliga med

full tjenstgöring.

Vid nu omförmälda förhållanden och på det att pro- Tre nya vaktportionen

mellan de ordinarie vaktmästarne och de extra befettningar

vaktmästarne med full tjenstgöring må förbättras, så att i

regel med dylik tjenstgöring må följa anställning å ordinarie

stat inom ej allt för lång tid, föreslår komitén inrättande

af tre nya ordinarie vaktmästarebefattningar hos generalpoststyrelsen.

Aflöningen till innehafvare af dessa vaktmästarebefattningar

skulle utgå med enahanda belopp, som nu utgår till

hvardera af de vaktmästare, hvilka äro utom förste vaktmästaren

anstälda hos styrelsen å ordinarie stat, eller 500

kronor i lön och 300 kronor i tjenstgöringspenningar jemte

ett ålderstillägg å 100 kronor efter 5 års väl vitsordad

tjenstgöring, med bibehållande äfven för dessa nya vaktmästare

af den bestämmelsen, att, derest vaktmästare i sådan

egenskap åtnjuter fri bostad, skall å lönen af dragas

ett belopp af 150 kronor.

4

Distrikt sförvaltningar na inom postverket.

Generalpost- Redan i underdånig skrifvelse den 25 augusti 1869,

förslag''^! med förslag till allmän poststadga, hade generalpoststyrelår

1869. gen framhållit angelägenheten af att en del frågor rörande

sättet för besörjande af postutvexlingen mellan särskilda

postanstalter måtte, till förekommande af omgång och tidsutdrägt,

få, i stället för att hvarje gång hänskjuta till styrelsens

pröfning, handläggas och afgöras af vissa posttjenstemän

i orterna, hvilka tjensteman det ock skulle

åligga att öfvervaka postutvexlingens besörjande i enlighet

med meddelade föreskrifter.

T fråga om det närmare ordnandet af dylika mellanmyndigheter

ifrågasatte styrelsen då, att uppsigten öfver

postbefordringen och postutvexlingens besörjande inom

vissa distrikt måtte uppdragas åt en af postkontorsföreståndarne

inom samma område, dock sålunda att detta

uppdrag, utan att vara fäst vid visst postkontor, måtte

kunna för längre eller kortare tid anförtros åt hvilken som

helst af ifrågavarande tjensteman, som dertill befunnes

mest lämplig. Styrelsen förordade tillika, att distriktens

antal skulle bestämmas till tolf eller möjligen till nio, samt

att den postförvaltare, som finge uppdraget sig anförtrodt,

skulle för detsamma få uppbära särskildt arfvode till visst

belopp, hvarjemte han, för att kunna något så när oförhindrad

af postkontorsgöromålen egna sig åt det nämnda

uppdraget, borde ega att påräkna anställande vid postkontoret

af ett särskildt extra biträde.

Tillkomsten Vid anmälan inför Kongl. Maj:t af Riksdagens skrifaf

nuvaran- ve]se Jen 12 maj 1888 med anhållan om utarbetande af

förmltnin- förslag till post- och telegrafverkens förenande under en

gar.

51

gemensam styrelse, uttalade föredragande departementsche- Departefen

den 12 januari 1889 den mening, att i utredningen yttrande6 flen

af denna fråga äfven borde ingå en undersökning, huru- 12 januari

vida icke det betydliga tryck, som ärendena då utöfvade

på postverkets centralstyrelse, kunde i någon män lindras.

Bland de till generalpoststyrelsen inkommande mål vore

säkerligen ett betydligt antal af den beskaffenhet, att deras

afgörande med full trygghet borde kunna anförtros åt

underordnade myndigheter. Kunde derför på detta område

eu decentralisation åvägabringas, hvarigenom postverkets

öfverstyrelse befriades från Bestyret med en mängd

mindre vigtiga ärenden, borde, enligt departementschefens

åsigt, en sådan åtgärd icke allenast lända till fromma

för handlingskraften hos denna styrelse, utan äfven kunna

underlätta lösningen af frågan om post- och telegrafverkens

förening.

Samtidigt med tillsättande af en komité för utredning Kongi. brcfaf

frågan om post- och telegrafverkens förenande under ''december"

en gemensam styrelse bemyndigade derefter Kong!. Maj:t, 1889.

genom nådigt bref den 13 december 1889, generalpoststyrelsen

att tillkalla visst antal tjensteman vid den lokala

postförvaltningen, för utarbetande hos styrelsen af förslag,

bland annat, till sådana förändringar i postverkets förvaltning,

hvarigenom handläggningen af en del ärenden öfverflyttades

från centralstyrelsen till underordnade myndigheter.

I anledning af eu särskild underdånig framställning K“tglde]f gf''

från nyssberörda komité, förklarade Kong!. Maj:t den 6 augusti 1891.

augusti 1891, att, då det förslag, som i fråga om post- och

telegrafverkens förening kunde komma att af komitén utarbetas,

icke, under förutsättning att detsamma i öfrigt

vunne godkännande, torde komma att genomföras, innan

den å bane bragta frågan om det civila pensionsväsendet

blifvit slutligen ordnad, men Kongl. Maj:t ansåge angeläget,

att icke i afbidan på sådant ordnande måtte anstå

med genomförandet af de förändringar i postverkets förvaltning

i syfte att öfverflytta handläggningen af en del

ärenden från centralstyrelsen till underordnade myndigheter,

hvartill generalpoststyrelsen erhållit befallning att

utarbeta förslag, generalpoststyrelsen vid utarbetandet af

sådant förslag skulle ega utgå från den förutsättning, att

52

förändringarna i postverkets förvaltning bragtes till stånd

oberoende af frågan om post- och telegrafverkens förenande

under en gemensam styrelse; dock att generalpoststyrelsen

dervid hade att tillse, att icke genom de föreslagna

förändringarna svårigheter lades i vägen för lösningen

af sistberörda fråga.

Generalpost- I sammanhang med afgifvande af förslag till post

förisiag^den

verkets stater för år 1893 framlade generalpoststyrelsen,

23 november i underdånig skrifvelse den 23 november 1891, ett, på

1891'' grund af det styrelsen gifna uppdrag, inom styrelsen utarbetadt

förslag till inrättande af distriktsförvaltningar inom

postverket.

Efter en erinran om hvad styrelsen i sin ofvanberörda

skrifvelse den 25 augusti 1869 i denna sak anfört, framhöll

styrelsen, att, om vid sistnämnda tidpunkt behofvet

af dylika instanser gjorde sig gällande, detta måste i ojemförligt

mycket större mån dåmera vara förhållandet, sedan

det svenska postväsendet erhållit en utveckling, som år

1869 knappast kunde förutses. Icke minst inom styrelsen

hade göromålen i utomordentligt hög grad ökats och lagt

på styrelsen en arbetsbörda, som måste hafva en menlig

inverkan på förvaltningen. Användandet af den utvägen

att öka arbetskrafterna inom styrelsen skulle icke heller

vara till fyllest, ty det vore icke allenast ur synpunkten af

att lindring måste beredas styrelsens embets- och tjensteman,

särskildt byråcheferna, i deras arbete, som en decentralisation

vore nödvändig, utan densamma påkallades äfven,

och detta i främsta rummet, af hänsyn till verkets

ändamålsenliga skötsel och fortsatta utveckling. Endast

med tillhjelp af distriktsförvaltningar kunde det blifva möjligt

att handhafva den skärpta kontroll, om hvars nödvändighet

någon tvekan icke rådde. Jemte denna kontroll

skulle distriktsförvaltningarna vara särskildt egnade

att tillhandagå underlydande postförvaltare med erforderliga

råd och upplysningar i tjensten samt öfvervaka, att

gifna föreskrifter följdes. De skulle bereda möjlighet för

centralförvaltningen att bättre, än då var fallet, erhålla

kännedom om och kunna taga hänsyn till särskilda ortoch

personförhållanden vid träffandet af anordningar af

olika slag, hvilket ofta kunde vara af den största betydelse

53

och jemväl mången gång föranleda till minskning i omkostnaderna

för verkets drift. Distriktscheferna skulle under

sina täta tjensteresor kunna tillse, att göromålen å postanstalterna

vore på lämpligt sätt ordnade och der tillgängliga

arbetskrafter på bästa sätt använda. Vid de så ofta förekommande

ansökningarna från de särskilda postanstalternas

föreståndare om tillökning i anslagen till biträdespersonalen

vore styrelsen — i saknad af hvarje annan utredning än

den sökanden sjelf lemnat — ofta tveksam i valet mellan

ett obetingadt bifall till anspråk, som kunde förefalla

väl höga, eller ett afslag, som kunde verka hämmande å

postgöromålens behöriga skötande. En utredning från en

distriktsförvaltnings sida vore i sådana fall ytterst välbehöflig.

Distriktsförvaltningarna skulle ock på ett tillförlitligare

sätt, än då kunde ske, genom beröring med allmänheten

erhålla kännedom om och kunna öfverskåda posttrafikens

behof inom de särskilda landsdelar, der deras verksamhet

vore förlagd, samt blifva i tillfälle att skyndsamt

afhjelpa öfverklagade smärre olägenheter eller befintliga

brister och beträffande större sådana föreslå lämpliga åtgärder.

Det lede intet tvifvel, att derigenom en bättre

enhet, ordning och säkerhet i postgöromålens handhafvande

samt en större möjlighet att tillmötesgå allmänhetens önskningar

skulle kunna ernås. Med åberopande hurusom dylika

instanser funnes i Tyska riket, Bayern, Österrike,

Ungern, Storbritannien och Irland, Nederländerna, Ryssland,

Frankrike, Spaiden, Portugal, Grekland, Belgien,

Schweiz och Italien, framhöll generalpoststyrelsen vidare, att,

då styrelsen ginge att framlägga, det förslag till inrättande

af dylika mellanmyndigheter, som blifvit inom styrelsen

utarbetadt, detta skedde i visshet derom, att sådana myndigheter

vore nödvändiga och skulle visa sig gagneliga

både för postverket och allmänheten. För sin uppfattning

om dylika myndigheters gagnelighet hade styrelsen för

öfrigt att åberopa stödet af erfarenheten ej blott från utlandet,

utan äfven från den svenska postförvaltningen. De

dåvarande jernvägspostinspektionerna hade nemligen i vissa

hänseenden funktioner, likartade med dem, som enligt styrelsens

mening borde tillkomma de nya distriktsmyndigheterna,

och styrelsen kunde i fullaste mån vitsorda

51

den stora nytta och det stöd, centralförvaltningen hemtade

af dessa jernvägspostinspektioner.

Vid uppgörande af förslaget i fråga hade styrelsen,

med ledning af förhållandena i utlandet, haft att välja

mellan två olika hufvudformer. Den ena af dessa hade

varit att låta föreståndarne för en del större postanstalter,

med bibehållande af sina respektive föreståndarebefattningar,

öfvertaga chefskapet för samtliga postanstalter

inom vissa dem tilldelade distrikt, och den andra

att inrätta särskilda myndigheter, hvilka uteslutande skulle

hafva till uppgift att tjena såsom mellaninstanser. Den

förra anordningen var den, som af styrelsen år 1869 förordats.

Styrelsen hölle emellertid dåmera före, att, om den

ifrågasatta nya instansen i verkligheten skulle kunna

fullt uppfylla det med densamma åsyftade målet, åt densamma

måste gifvas en sådan organisation, att distriktschefen

uteslutande kunde egna sig åt sina åligganden

såsom sådan. Förhållandena hade sedan år 1869 så väsentligen

ändrats genom jern vägsnätets utbredning och

rörelsens tillväxt i öfrigt, att den af styrelsen då förordade

ombildningen af eu äldre postinspektorsinstitution

icke vidare kunde anses ändamålsenlig. Först och främst

måste nemligen förvaltningen af ett stort postkontor, med

de olika grenar af poströrelse, som dåmera der förekornme,

af dess chef kräfva så mycket ai’bete och så

mycken omtanke, att någon möjlighet icke för honom kunde

förefinnas att, utan en högst väsentlig lättnad i postkontorsgöromålen,

vid sidan deraf egna sig på ett verkligt

tillfredsställande sätt åt verksamheten såsom chef för ett

stort distrikt. Och frånsedt att det för postverket icke

kunde vara förmånligt, att förvaltningen af just de större

och mera svårskötta postkontoren komrne att till en icke

ringa del uppehållas af underordnade tjensteman, skulle

alltså postkontorsföreståndarens verksamhet såsom distriktschef,

om han samtidigt skulle kunna egna någon omsorg

åt det honom anförtrodda postkontorets skötsel, komma att

i väsentlig mån hämmas. Särskildt syntes den kraftigare

uppsigt öfver de lokala anstalterna, hvars åstadkommande

skulle vara en af den nya institutionens hufvuduppgifter,

svårligen kunna i önskvärd mån uppnås, om distrikts

-

55

chefen i denna sin verksamhet inskränktes af nödvändigheten

att vid ett visst af distriktets postkontor närmare

öfvervaka gången af ärendena och i viss man äfven deltaga

Derest distriktsmyndigheterna blefve fristående, skulle

ock __ för nedbringande af de ökade utgifterna derför —

de då befintliga jernvägspostinspektionerna kunna indragas

och dessas göromål, undantagandes den omedelbara befattningen

med en del poststationer, öfvertagas af de nya

distriktsmyndigheterna,

De nya distriktscheferna föresloges att benämnas postinspektörer

och skulle, enligt styrelsens åsigt, hafva till

hufvudsaklig uppgift dels att utöfva tillsyn öfver postinrättningarna

inom distriktet, således äfven öfver jernvägspostbefordringen,

samt ombesörja verkställigheten i vissa

fall af styrelsens beslut, dels att utreda och förbereda vissa

frågor hvilka sedermera skulle underställas styrelsen, dels

ock slutligen att sjelfständigt handlägga och afgöra vissa

ärenden, hvilka för det dåvarande i allmänhet vore föremål

för ''styrelsens behandling och beslut, samt vidtaga åtskilliga

åtgärder i öfrigt, hvilka dittills tillkommit styrelsen.

° 1 förstnämnda afseende skulle postinspektörerna öfvervaka

postbefordringen inom distriktet, tillse, att den blefve

med största möjliga omsorg, säkerhet och skyndsamhet

bestridd samt att göromålen vid postanstalterna blefve för

rättade i enlighet med gifna föreskrifter äfvensom att anordningarna

vid postanstalterna till allmänhetens betjenande

vore af beskaffenhet att motsvara trafikens omfattning.

Det skulle tillkomma inspektörerna att utöfva befäl

öfver samtliga inom de respektive distrikten anställa

post!] en stena än, poststationsföreståndare, föreståndare för

ångbåtspostexpeditioner, postvaktbetjente och _ landtbrelbärare;

att minst en gång årligen och i öfrigt, så otta

omständigheterna kunde dertill föranleda, verkställa inspektion

och inventering af alla underlydande fullständiga post

anstalter, dervid dock den kontrollör, som borde vara anstäld

vid inspektörens expedition, skulle med inspektören

alternera; att, då så af särskilda förhållanden påkallades,

sjelf eller genom kontrollören inspektera poststationer inom

distriktet; samt att tidt och ofta inspektera de å jernvägarne

inom distriktet framgående postkupéexpeditioner

56

och postiljonskupéer. Hvad särskildt jernvägspostbefordringen

och den för densamma anstälda personal anginge,

skulle de nya postinspektörerna i afseende derå utöfva

den omedelbara tillsyn, som tillkomme de dåvarande jernvägspostinspektörerna.

Hvad derefter anginge den postinspektörerna åliggande

förberedande och utredande verksamheten, borde det enligt

generalpoststyrelsens förmenande först och främst tillkomma

inspektörerna att, under noggrant aktgifvande på förhållandena

å skilda orter inom distriktet, till styrelsen afgifva

erforderliga förslag om _ inrättande af nya postanstalter eller

postgångar samt om indragning eller förändring af förut

befintliga äfvensom rörande postbefordringen i allmänhet

inom distriktet.

Vidare skulle inspektörerna å styrelsens vägnar emottaga

uppsägning af kontrakt rörande poststationsföreståndarebefattning,

^ postbefordring, posttransport inom postanstalts

område, vårdande af postgods, förhyrande af lägenheter

m in. samt träffa åtgärder för erhållande af nya, på styrelsens

pröfning beroende kontrakt i förenämnda hänseenden,

hvarjemte inspektörerna skulle verkställa undersökning vid

inträffande oordning i afseende å fortskaffande af post eller

vid fel eller försummelse af postförare.

Beträffande slutligen den inspektörerna tillkommande

sjelf ständig a af göranderätten, skulle de ega, bland annat,

att uppgöra och ändra vissa tidtabeller för postbefordring; att

verkställa en del liqvider; att förordna om poststations uppflyttning

i högre klass, anbringande af breflådor, utförande

af mindre reparationer å posthusbyggnader, inventarier och

persedlar samt inköp af inventarier och persedlar till ersättande

af förslitna; att medgifva ökadt. förskott af frimärken,

frankokuvert, brefkort och kortbref till poststationsföreståndare

m. fl.; att antaga och entlediga reservvaktbetjent;

att i vissa fall låta anställa tillfälliga biträden vid

de lokala anstalterna; att inom vissa grän sej- utöfva disciplinär

myndighet öfver postpersonalen inom distriktet; samt

att för kortare tid bevilja tjenstledighet bland underlydande

personal. J

T fråga om huru dessa distriktsförvaltningar borde

vara anordnade för att kunna på ett tillfredsställande sätt

uppfylla de åligganden, hvilka skulle dem tillkomma, hade

57

generalpoststyrelsen, vid det förhållande att förvaltningarna

blefve för sig bestående myndigheter, trott sig kunna inskränka

deras antal till fem, mellan hvilka riket, med undantag

af städerna Stockholm, Göteborg och Malmö, skulle i

territorielt hänseende fördelas likasom samtliga inom de

fem territoriella distrikten befintliga postinrättningar. I

spetsen för dessa myndigheter skulle finnas en postinspektor.

Han skulle, på förslag af generalpoststyrelsen, tillsättas af

Kong]. Maj:t, dock icke medelst fullmagt, utan på förordnande

tills vidare eller på viss tid. Närmast under inspektören

skulle åter såsom assistent af generalpoststyrelsen anställas

en kontrollör. I öfrigt skulle vid postinspektionerna

tjenstgöra erforderligt antal postexpeditörer -— af hvilka

en vid hvarje inspektion skulle sköta kassörsgöromål —

äfvensom behöfliga extra biträden samt vaktbetjente.

Beträffande städerna Stockholm, Göteborg och Malmö

skulle föreståndarne för postkontoren derstädes, i afseende å

dem underlydande personal och för de till anstalterna hörande

områden, i tillämpliga delar utöfva inspektörs myndighet

och åligganden.

Aflöningsbeloppet för postinspektörerna atisåge generalpoststyrelsen

icke kunna sättas lägre än till 5,500 kronor,

deraf tre fjerdedelar, eller 4,125 kronor, skulle utgöra arfvode

och en fjerdedel, eller 1,375 kronor, tjenstgöringspenningar.

Derförutom borde, enligt styrelsens åsigt, postinspektörerna

under sina tjensteresor åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning

enligt tredje klassen i gällande resereglemente,

hvarvid styrelsen dock förutsatte, att dessa inspektörer

skulle, i likhet med hvad då var fallet med jernvägspostinspektörerna,

erhålla fribiljett å statens jernvägar.

Enär de kontrollörer och postexpeditörer, som vid

distriktsförvaltningarna placerades, derigenom komme att

gå miste om den andel i uppbörds- och fri rn är k e s [tro visi o n,

hvaraf de skulle hafva kommit i åtnjutande vid tjenstgöring

å lokalstaten, borde de för denna provision erhålla godtgörelse,

och föresloges denna till 600 kronor för kontrollör

samt 400 kronor för postexpeditör; i hvilket afseende å postverkets

utgiftsstater för år 1893 upptogs ett förslagsanslag

å 7,000 kronor för beredande af tillgång till sådan godtgörelse.

För de tjensteresor, kontrollör kunde komma att

företaga, skulle han i öfrigt ega att uppbära resekostnads

-

58

och traktamentsersättning enligt den för posttjenstemän i

allmänhet faststälda grund eller efter resereglementets fjerde

klass, dervid fribiljett å statens jernvägar för sådana resor

syntes kunna tillhandahållas äfven honom.

Den ökade kostnad, som för postverket skulle uppstå

till följd af de föreslagna distriktsförvaltningarnas inrättande,

beräknades af general poststyrelsen — efter afdrag af belopp,

som, under förutsättning att de nämnda distriktsförvaltningarna

komme till stånd, ansågos kunna inbesparas å vissa

anslagstitlar — till 21,111 kronor.

På grund af hvad sålunda anförts, ansåg sig styrelsen

böra föreslå inrättande af distriktsförvaltningar, så

anordnade, som ofvan angifvits, och hemstälde fördenskull,

att å stat för år 1893 måtte, med uteslutande af de

dåvarande jernvägspostinspektionerna, uppföras de föreslagna

distriktsförvaltningarna, att, under iakttagande af de föreskrifter,

Kongl. Maj:t kunde finna skäligt meddela, med

1893 års ingång träda i verksamhet.

Departe- I sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 13 januari

yttrandff^den anförde föredragande departementschefen, bland annat,

13 januari att det af generalpoststyrelsen framlagda förslaget till in1892-

rättande af distriktsförvaltningar syntes honom innefatta en

lycklig lösning af frågan om åstadkommande af eu decentralisation

inom postadministrationen, hvaraf behofvet länge

gjort sig känbart. Styrelsen hade redogjort för de åligganden,

som skulle tillkomma dessa förvaltningar i deras

olika verksamhetsgrenar, såsom dels inspekterande postanstalterna,

dels utredande och förberedande vissa ärenden,

hvilkas afgörande ankomme på centralstyrelsen, dels

ock sjelfständigt beslutande, samt med styrka framhållit de

fördelar, som ur dessa olika synpunkter skulle genom inrättandet

af dessa myndigheter beredas postverket. Beträffande

den sistnämnda af de verksamhetsgrenar, som skulle

tillkomma distriktsförvaltningarna, kunde visserligen, enligt

departementschefens förmenande, ifrågasättas, huruvida icke,

enligt de af styrelsen antydda grunder, ett nog vidsträckt

mått af sjelfständig beslutanderätt blifvit tillagdt

omförmälda förvaltningar, och departementschefen förestälde

sig derför, att Kongl. Maj:t måhända vid fastställande

af instruktion för dessa kunde finna skäligt vidtaga

lämplig begränsning af sagda beslutanderätt, men i öfrig!

59

instämde departementschefen med generalpoststyrelsen i fråga

om den nytta, som af den nya institutionen borde kunna

vinnas för postverket, och ville, beträffande den inspekterande

verksamhet, som skulle tillkomma distriktsförvaltningarna,

särskildt betona angelägenheten deraf, att med

den omfattande medelsförvaltning, som, efter uppkomsten

af nya och utvecklingen af äldre sätt för penningeförsändning

genom postverket äfvensom efter postsparbankens inrättande,

ålåge postanstalterna, dessa underkastades en jemnare

tillsyn, än som för det dåvarande kunde åstadkommas.

Den uppgift, distriktsförvaltningarna i detta afseende

finge att fylla, blefve säkerligen den icke minst betydelsefulla.

Ifrågavarande förslag upptogs också, i enlighet med

departementschefens hemställan, i statsverkspropositionen till

1892 års riksdag.

Statsutskottet vid sistnämnda riksdag ansåg, genom

hvad till statsrådsprotokollet blifvit i ämnet meddeladt, det

vara till fullo ådagalagdt, att genomförandet af en decentralisation

inom postförvaltningen vore en af behofvet oafvisligen

påkallad åtgärd. En så stark centralisation som den

inom nämnda förvaltning då rådande kunde, enligt utskottets

förmenande, icke heller vara lämplig för ett stort kommunikationsverk,

som befunne sig i en ständig och snabb utveckling.

Särskildt i fråga om kontrollen å den under en

senare tid så stegrade uppbörden syntes också den dåvarande

anordningen lemna åtskilligt öfrigt att önska. Och

såsom den kanske vigtigaste af de åtgärder, hvilka vore

nödiga för att åstadkomma den erforderliga kraftigare kontrollen,

räknade utskottet inrättandet efter utlandets föredöme

af myndigheter mellan centralförvaltningen och lokalanstalterna,

då dessa mellanmyndigheter inom sina mindre

distrikt syntes i ojemförligt högre grad, än hvad för deri

i hufvudstaden befintliga centralstyrelsen vore möjligt,

kunna öfvervaka lokalanstalternas verksamhet, i synnerhet

i uppbördsh anseende.

I öfrigt syntes det utskottet, att särskilda förhållanden

gjorde genomförandet af den ifrågavarande reformen just

då synnerligen önskvärd!. I sådant hänseende påpekades,

bland annat, hurusom, enligt hvad utskottet inhemta!, en

1892 års

riksdag.

60

annan med den nu omförmälda nära sammanhängande åtgärd

jemväl i syfte att åstadkomma en skärpt kontroll i

fråga om uppbörden inom kort skulle vidtagas. På grund

af Kongl. Maj:ts beslut komme nemligen från och med den

1 april 1892 ett nytt reglemente angående medelsredovisningen

vid postkontoren att tillämpas, enligt hvilket, bland

annat, redovisningen, som förut, med undantag allenast för

enstaka postförvaltare, egt rum qvartalsvis, skulle för samtliga

postförvaltare blifva månatlig. Att genom en sådan

anordning arbetet inom generalpoststyrelsen komme att

högst väsentligt ökas, läge i öppen dag, och det syntes

utskottet med hänsyn dertill ytterligt angeläget, att den

lättnad i göromål, det förevarande förslaget afsåge att bereda

styrelsens tjensteman, särskilt byråcheferna, snarast

möjligt måtte komma dem till del.

Hvad Kongl. Maj:t föreslagit rörande distriktsförvaltningarnas

organisation och der anstäldatjenstemäns aflöningsförmåner

ansåg sig utskottet kunna med allt skäl förorda,

då berörda förslag syntes vara så upp gjordt, att kostnaden

för statsverket blefve den minsta möjliga, som kunde vara

förenlig med organisationsförändringens genomförande på

ett tillfredsställande sätt.

Utskottet hemstälde alltså, att Riksdagen måtte, med

bifall till Kongl. Maj:ts förslag angående anställande af fem

postinspektörer för distriktsförvaltning inom postverket med

en aflöning af 5,500 kronor för en hvar, för detta ändamål

anslå ett belopp af 27,500 kronor samt till ersättning

för mistning af uppbörds- och frimärkesprovision åt de

kontrollörer och postexpeditörer vid postanstalterna, som

beordrades att tjenstgöra vid distri k tsförvaltningarna, ett

belopp af 7,000 kronor, eller tillhopa 34,500 kronor, att

uppföras under postverkets aflöningsstat, äfvensom dervid

godkänna de förändringar i de å postverkets stater då upptagna

anslag, som i sammanhang med förslaget om anställande

af postinspektörer ifrågasatts. Denna utskottets

hemställan vann Riksdagens bifall.

Sedan generalpoststyrelsen, efter nådig föreskrift, i

underdånig skrifvelse den 4 oktober 1892 afgifvit förslagtill

bestämmelser, att lända till efterrättelse för verksamheten

vid de nya distriktsförvaltningarna, äfvensom till de

61

åtgärder i (ifrigt, som af samma förvaltningars inrättande Kongl. brefpåkallades,

meddelades stadganden i detta afseende genom ottiobe^iaM.

kongl. brefvet den 28 oktober 1892, angående inrättande af

postinspektioner.

Beträffande postinspektionsdistriktens omfattninq för- Distriktens

ordnades, °““S

att riket, med undantag af städerna Stockholm, Göteborg

och Malmö jemte de under postanstalterna i dessa

städer af generalpoststyrelsen förlagda poststationer och

postlinier, skulle fördelas i fem postinspektionsdistrikt, benämnda

södra, vestra, östra, mellersta och norra distriktet,

hvart och ett omfattande vissa särskildt angifna län eller

delar af län;

att hvarje postkontor jemte de poststationer, som af

generalpoststyrelsen derunder förlädes, skulle anses tillhöra

det distrikt, inom hvilket kontoret vore beläget; samt

att hvarje postlinie (jernvägs-, landsvägs-, ångbåts-)

likaledes skulle räknas till det distrikt, inom hvilket linien

vore belägen; dock att, der postlinie sträckte sig inom

flera än ett distrikt, på generalpoststyrelsen skulle ankomma

att bestämma, till hvilket distrikt dylik linie vore att

hänföra.

Tillika förklarades, aft generalpoststyrelsen skulle ega

bestämma postinspektionernas stationsorter.

I fråga om postinspektionernas organisation m. m. före- Distriktsförskrefs,

valtningar

.

r , . . . . in o nas organisa

att

i spetsen för hvarje postinspektion skulle såsom tion m. m.

chef anställas en postinspektor, som, på förslag af generalpoststyrelsen,

komme att af Kongl. Maj:t förordnas för en

tid af tre år;

att vid hvarje postinspektion skulle af generalpoststyrelsen

från lokalförvaltningen till tjenstgöring placeras

en kontrollör såsom assistent hos inspektören samt erforderligt

antal postexpeditörer och vaktbetjente; och skulle

postexpeditören eller, der flera sådana blefve anstälda, en

af dem sköta kassörsgöromålen vid inspektionen;

att postinspektören skulle, utöfver den enligt den faststälda

staten honom tillkommande aflöning, under tjensteresa

uppbära resekostnads- och traktamentsersättning enligt

tredje klassen i gällande resereglemente;

62

Distriktsförvaltningarnas

åligganden.

att vid postinspektion placerad kontrollör eller postexpeditör

skulle, förutom honom från lokalstaten tillkommande

lön och tjenstgöringspenningar, i ersättning för

mistning af uppbörds- och frimärkesprovision uppbära, kontrollör

600 kronor och postexpeditör 400 kronor;

att i fråga om aflöningsförmåner för vaktbetjent, som

anstäldes vid postinspektion, skulle gälla enahanda bestämmelser,

som vore faststälda för andra vaktbetjente inom

poststaten; samt

att generalpoststyrelsen skulle ega i mån af behof

anställa extra biträden vid postinspektionerna; och

skulle i fråga om aflöning till sådant biträde tillämpas i

angifven § af instruktionen för styrelsen gifna bestämmelser.

Beträffande de åligganden, som skulle tillhöra de nya

postinspektionerna, faststäldes, bland annat, följande allmänna

grunder.

Postinspektor skulle hafva till hufvudsaklig uppgift

dels att utöfva tillsyn öfver postinrättningarna och postsparbanksrörelsen

inom det honom anförtrodda distrikt

äfvensom att i förekommande fall ombesörja verkställigheten

af generalpoststyrelsens och styrelsens för postsparbanken

beslut, dels att utreda och förbereda vissa frågor,

hvilka sedermera skulle af nämnda styrelser handläggas,

dels och att inom faststälda gränser sjelfständigt afgöra

vissa ärenden och vidtaga åtskilliga åtgärder i öfrigt.

1 förstnämnda afseende skulle det särskildt åligga postinspektor

att noggrant öfvervaka, att postbefordringen blefve

med ordning, säkerhet och all möjlig skyndsamhet bestridd

samt att göromålen vid postanstalterna blefve, såväl hvad

anginge den egentliga posttjensten som ock beträffande

postsparbanksrörelsen, förrättade i enlighet med gifna föreskrifter

och i öfrigt på ett sätt, som öfverensstämde med

postverkets och postsparbankens uppgifter och ändamål;

och borde postinspektören i sådant hänseende ock tillse,

att anordningarna vid postanstalterna till allmänhetens betjenande

vore af beskaffenhet att kunna med hänsyn till

trafikens omfattning anses tillfredsställande.

Öfver samtliga till distriktet hörande posttjenstemän,

poststationsföreståndare, föreståndare för ångbåtspostexpedi

-

63

tioner, postvaktbetjente och landtbrefbärare skulle postinspektor

eg a att utöfva förmanskap.

Omedelbart under postinspektören skulle lyda, förutom

de vid distriktsförvaltningen anstälde biträdande tjensteman

och betjente, vederbörande postförvaltare samt den vid

jernvägspostbefordringen tjenstgörande personal.

Minst en gång årligen och i öfrigt, så ofta omständigheterna

kunde dertill föranleda, skulle å alla underlydande

postkontor inspektion och inventering verkställas af postinspektören

eller, i den mån han sjelf ej sådant medhunne,

af den vid distriktsförvaltningen anstälde kontrollör på postinspektörens

uppdrag.

Derest särskilda förhållanden dertill gåfve anledning,

borde postinspektör, sjelf eller genom vederbörande kontrollör,

inspektera och inventera till distriktet hörande poststationer

och ångbåtspostexpeditioner.

Vederbörande å jernvägarne inom distriktet framgående

postkupéexpeditioner och postiljonskupéer skulle, så ofta

ske kunde och nödigt, befunnes, inspekteras, i regel af postinspektören

sjelf, men, i den mån han ej medhunne det,

af kontrollören.

Vid inspektioner och äfven eljest borde postinspektor

låta sig angeläget vara, att postförvaltare och andra underlydande

erhölle erforderliga råd och upplysningar i tjensten.

Med noggrant aktgifvande på förhållandena å särskilda

orter inom distriktet hade postinspektor att i afseende å

inrättande af nya postanstalter och postgångar, postsparbankskontor

och sparmärkesförsäljningsställen eller indragning

eller förändring af redan befintliga dylika anstalter

in. m. afgifva till generalpoststyrelsen eller styrelsen för

postsparbanken de förslag, hvilka kunde anses af omständigheterna

påkallade.

Derest generalpoststyrelsen meddelade postinspektör

föreskrift i fråga om anordnandet af postbefordringen å

enskilde tillhörig jernväg och i dylik föreskrift innefattades,

att för postbefordran skulle användas postkupéer, tillhörde

det postinspektören att, då erforderliga kupéer icke funnes

tillgängliga, gå i författning om inredning af sådana och

om gäldande af kostnaden derför, under förutsättning, att

denna kostnad ej öfverstege hvad af generalpoststyrelsen

blifvit i sådant hänseende såsom maximibelopp bestämdt.

64

o

Åt postinspektör skulle generalpoststyrelsen ock ega

anförtro att, i enlighet med gällande bestämmelser, gå i

författning om utbetalande af ersättning för postbefordran

å enskilde tillhöriga jernvägar äfvensom af ersättning

för uppvärmning, belysning och renhållning inom jernvägspostkupéer.

I den mån generalpoststyrelsen funne lämpligt, kunde

af styrelsen äfven uppdragas åt postinspektor att, i öfverensstämmelse

med faststälda grunder, upprätta tidtabeller för

postens gång samt vidtaga ändringar i sådana tabeller.

Postinspektor skulle ock ega att, med iakttagande af

gällande stadganden, bestämma de tider, då vederbörande

postanstalter skulle hållas tillgängliga för allmänheten, samt

meddela föreskrift om de tider, inom hvilka olika slag af

försändelser borde till postbefordran aflemnas, och om de

tider, då ankomna postförsändelser skulle utlemnas, postanvisningsmedel

in- och utbetalas m. m.

Om utförande af nödiga reparationer å postverket tillhörig

byggnad inom distriktet skulle postinspektor ega

förordna, då kostnaden derför icke öfverstege visst angifvet

belopp.

Under vissa förutsättningar skulle postinspektor ock

ega förordna om reparationer å eller nyanskaffning af inventarier

och persedlar samt medgifva afskrifning eller försäljning

af kasserade sådana.

Postinspektor skulle ega att förordna om anbringande

af vanliga breflådor på derför tjenliga ställen, med iakttagande

emellertid, derest fråga vore om dylika lådors

utsättande vid de allmänna postvägarne, af de i sådant

hänseende gällande särskilda föreskrifter.

Derest det förskott af frankotecken, hvilket finge till

föreståndare för poststation eller ångbåtspostexpedition eller

till landtbrefbärare i allmänhet utlemnas, visade sig vara

otillräckligt, skulle postinspektor eg a att bevilja erforderlig

förhöjning, inom vissa gränser, af ifrågavarande förskottsbelopp.

Der anställande af försäljningsman af vanliga frankotecken

ansåges af behof påkalladt, skulle postinspektor ega

att dertill antaga lämplig person äfvensom medgifva utlemnande

till sålunda antagen försäljningsman af förskott

utaf dylika frankotecken inom visst belopp och mot säkerhet.

65

Det skulle tillkomma postinspektor att antaga och entlediga

reservvaktbetjent.

Der tillfällig förstärkning af personal vid postanstalt

erfordrades, skulle, under vissa förutsättningar, postinspektor

ega att, i särskilda fall, antingen medgifva utbetalning

af arfvode eller traktamentsersättning till det biträde, som

anlitades, eller ock, intill dess generalpoststyrelsen hunne i

ämnet meddela föreskrift, medgifva den förstärkning, postinspektören

funne oundgänglig.

Der posttjensteman, poststationsföreståndare eller postbetjent

icke iakttoge meddelade föreskrifter eller underläte

hvad honom eljest i tjensten ålåge, vare sig i fråga om

den egentliga posttjensten eller om göromål rörande postsparbanken,

skulle vederbörande postinspektor ega att skriftligen

tilldela den felaktige lämplig varning.

Postinspektor skulle jemväl ega att, då af honom från

underlydande posttjensteman, poststationsföreståndare eller

postbetjent infordrades förklaring att inom viss tid afgifvas,

förelägga vite intill visst belopp för uraktlåtenhet att afgifva

förklaringen inom den föreskrifna tiden; dock att på

generalpoststyrelsen skulle ankomma att, efter anmälan af

postinspektören, ålägga den försumlige att utgifva sådant

vite, som försutits.

Postinspektor skulle ega att, der underlydande posttjensteman

eller poststationsföreståndare beträddes med

brist i uppbörd af postverkets eller postsparbankens medel,

tills vidare afstånga denne från utöfning af innehafvande

postbefattning.

Enahanda befogenhet skulle ock tillkomma postinspektör,

derest vid inspektion eller inventering af postanstalt

vederbörande posttjensteman, som hade uppbörd sig anförtrodd,

eller vederbörande poststationsföreståndare utan

laga förfall eller annan giltig orsak underläte hörsamma

kallelse att å postanstalten sig inställa och vid förrättningen

närvara.

Äfvenså skulle postinspektor ega att från tjenstgöring

afstånga posttjensteman, poststationsföreståndare eller postbetjent,

hvilken skäligen misstänktes för tillgrepp af postförsändelse

eller af innehåll i dylik försändelse eller för

tillgrepp eller förskingring af postverkets eller postspar

5

-

66

bankens tillhörigheter eller som beträddes med annan gröfre

förseelse i tjensten.

Derest postinspektor från tjenstgöring afstängt posttjensteman,

poststationsföreståndare eller post betjent, skulle sådant

emellertid ofördröjligen af postinspektören anmälas

för generalpoststyrelsen.

Då posttjensteman, poststationsföreståndare eller postbetjent

aflede eller då för honom, i följd af konkurs eller

annan anledning, uppkomme laga hinder att innehafvande

postbefattning bestrida, skulle det åligga postinspektor att,

efter ingången underrättelse derom, skyndsammast gå i författning

om de anordningar, som funnes erforderliga för

befattningens uppehållande under den närmaste tiden, äfvensom

i öfrigt vidtaga de laga åtgärder, som kunde anses

oundgängligen påkallade; men borde anmälan i ärendet ofördröjligen

göras hos generalpoststyrelsen.

Postinspektör skulle ega att, då särskild kostnad för

postverket derigenom ej uppkomme, bevilja tjenstledighet

åt och förordna vikarie för posttjensteman, poststationsföreståndare

och postbetjent, dock att ledigheten ej finge öfverstiga

vissa, för de särskilda slagen af postfunktionärer

angifna tider af samma kalenderår.

Derest ordinarie postbetjent begärde tjenstledighet på

grund af styrkt sjukdom, skulle, på tillika gjord ansökan,

postinspektor ega att, i sammanhang med tjenstledighetens

beviljande, inom vissa gränser medgifva utbetalande, af

postmedel, af särskild godtgörelse till vederbörande vikarie.

Postinspektor skulle ega, med iakttagande af gällande

föreskrifter, besluta dels i anledning af ansökningar från

underlydande posttjenstemän och postbetjente om utbekommande

af resekostnads- och traktan!entsersättning för

verkstälda tjensteresor, dels ock rörande framställningar

från tjensteman vid jern vägsposten om erhållande af traktamente

för bestridd tjenstgöring.

I beslut, som af postinspektor meddelades, kunde ändring

sökas genom anförande af besvär hos generalpoststyrelsen

eller, i förekommande fall, hos styrelsen för postsparbanken.

I sammanhang med hvad af Kongl. Maj:t bestämdes

rörande de nya distriktsförvaltningarna, bemyndigades generalpoststyrelsen

samt, i hvad postsparbanken anginge,

67

styrelsen för densamma att meddela distriktsförvaltningarna

de ytterligare föreskrifter, som, utöfver de i det kongl. brefvet

angifna allmänna grunder, i afseende å deras verksamhet

kunde finnas erforderliga.

Tillika förklarades, att postdirektörerna i Stockholm,

Göteborg och Malmö skulle, beträffande dem underlydande

personal och för de till deras postkontor hörande områden,

i tillämpliga delar utöfva postinspektörs myndighet och

åligganden.

Genom cirkulärskri fvelse den 19 november 1892 föreskref

generalpoststyrelsen, att stationsorterna tills vidare

skulle blifva:

för postinspektionen i södra distriktet Malmö,

» » » vestra » Göteborg,

» östra

» mellersta

» norra

Norrköping,

Stockholm och

Sundsvall;

hvarjemte meddelades åtskilliga närmare bestämmelser

att lända till efterrättelse tills vidare och intill dess en fullständig

instruktion för postinspektionerna blefve utfärdad.

I enlighet med generalpoststyrelsens beslut den 17

december 1895 är postinspektionens i östra distriktet stationsort

från och med den 1 april 1896 Stockholm i stället

för, såsom förut, Norrköping.

Vid 1899 års riksdag, då i postverkets stat för år 1900

uppfördes ett ökadt antal postexpeditörsbefattningar, blef

ock förslagsanslaget »till ersättning för mistning af uppbörds-

och frimärkesprovision åt de kontrollörer och postexpeditörer

vid postanstalterna, som beordras att tjenstgöra

vid distriktsförvaltningarna», förhöjdt till 8,200 kronor.

Enligt senast till trycket utgifna förteckning öfver

tjensteman vid postverket m. m. tjenstgjorde vid slutet af

februari 1901, förutom postinspektor och kontrollör, följande

antal tjensteman vid de särskilda postinspektionskontoren,

nemligen:

i södra distriktet: 4 postexpeditörer,

4 extra biträden;

» vestra » 4 postexpeditörer,

3 extra biträden;

Distriktsförvaltningarnas

stationsorter.

Distriktsförvaltningarnas

tjenstemannapersonal.

68

Kouiiténs

förslag

rörande

distrikts

förvaltnin

garna.

i östra distriktet: 3 postexpeditörer,

2 extra biträden;

» mellersta » 4 postexpeditörer,

4 extra biträden; samt

» norra » 2 postexpeditörer och

3 extra biträden.

Såsom af ofvan lemnad redogörelse rörande omfånget

af de nya postinspektörernas verksamhet nogsamt framgår,

fingo postinspektörerna sig ålagda göromål, som tilltaga

i mängd, i den mån posttrafiken växer och till

följd deraf de postala anordningarna inom de särskilda

postdistrikten vidare utvecklas; men dessutom hafva under

de senare åren tillkommit vissa nya ärenden, som handläggas

af postinspektionerna och ganska väsentligt ökat göromålen

för desamma.

Så hafva, efter det förmånen af semester, utan minskning

i inkomster å tjensten, tilldelats den ordinarie tjenstemannapersonalen

vid postanstalterna, samt förmånen af kostnadsfri

ledighet i vissa fall för ordinarie vaktbetjente vid

postanstalterna tillkommit, åt postinspektörerna uppdragits att

ordna dessa ledigheter, hvilket, såväl med hänsyn till den under

åren inträdda ökningen af ifrågavarande ordinarie personal

som ock på grund af den under senare åren ofta yppade brist

på manliga reservtjenstemän, kräfver mycken tid och möda.

En afsevärd ökning i göromålen å postinspektionerna

har ock uppkommit genom det till dem från centralförvaltningen

öfverflyttade arbetet med granskningen af de

från landsvägspostlinierna inom distrikten inkommande

s. k. postpassen. Granskningen af dessa lärer ofta gifva

anledning till en vidlyftig skriftvexling, såsom angående

ändring af tidtabeller, undersökning rörande felsända poster,

gångposters utbytande mot åkande poster o. s. v.

Vidare hafva tillkommit utarbetande periodvis af utredning

och förslag till omreglering af arfvoden åt föreståndarne

för jernvägspoststationer, öfvervåkande af elevkurser

för posttjenstemannaaspiranter vid en del postkontor

samt anordnande af och tillsyn öfver undervisningskurser

för en del vaktbetjente, äfvensom åtskilliga ur posttrafikens

synpunkt erforderliga detaljarbeten på grund af

69

bestämmelser i de nya brefpost- och paketpostreglementena,

hvilka trädde i tillämpning den 1 april 1900.

En mätare i viss mån å ökningen af göromålen vid

postinspektionerna är antalet vid dem diarieförda ärenden.

I nedanstående tabell lemnas en öfversigt öfver antalet dylika

ärenden vid de särskilda postinspektionerna dels under

år 1893, eller det första året af ifrågavarande inspektioners

verksamhet, dels ock under år 1900.

År.

Södra

Vestra

Östra

Mellersta

Norra

distr.

distr.

distr.

distr.

distr.

1893 ......

5,644

4,585

2,629

3,044

2,246

1900 ......

9,054

8,043

5,574

6,688

4,932

I samma mån som arbetsmängden å postinspektionerna

ökats, hafva naturligtvis jemväl ökade arbetskrafter för

dessa måst beredas. Vid införandet af den ifrågavarande

institutionen tilltogos nemligen arbetskrafterna å inspektionerna

icke större, än som då med nödvändighet betingades;

och den ordinarie biträdande personalen derstädes beräknades

komma att utgöras af en kontrollör samt högst två

postexpeditörer, af hvilka eu postexpeditör skulle sköta inspektionens

kassa- och räkenskapsärenden. Sedermera har,

såsom ofvan meddelad redogörelse gifver vid handen, ökadt

antal ordinarie postexpeditörer måst vid postinspektionerna

placeras, så att numera allenast i ett distrikt antalet ordinarie

postexpeditörer å inspektionskontoret kunnat stanna

vid två, under det att antalet sådana på de öfriga inspektionskontoren

vuxit till tre eller fyra.

Då emellertid åt postexpeditörerna å postinspektionerna

icke lämpligen bör anförtros sådant arbete, som egentligen

varit afsedt att utföras af postinspektören sjelf eller

dennes närmaste man, kontrollören, hvilka båda kunna antagas

hafva större erfarenhet och bättre öfverblick af de

på frågorna inverkande förhållanden, än som böra hos postexpeditörerna

förutsättas, lärer, enligt hvad komitén inhemtat,

handläggningen af de på inspektörerna hvilande

detaljärenden taga deras tid så öfver höfvan i anspråk,

att det för dem redan nu ofta icke är möjligt att åt

70

sina chefsgöromål egna den tid och arbetskraft, som vederbör.

*

Åt postinspektörerna har, såsom förut nämnts, för

decentralisering och lättande af styrelsens arbetsbörda öfverlemnats

handläggning och afgörande af eu hel del mindre

vigtiga ärenden, som förut varit af styrelsens pröfning beroende;

och inspektörerna fingo ock vid institutionens

tillkomst det vigtiga uppdraget att genom inventeringar

och inspektioner åstadkomma en verklig kontroll

öfver postanstalternas penningeförhållanden och rörelse i

öfrigt.

Men huru vigtig^ sistnämnda uppdrag än var och huru

nödvändigt det än var, att generalpoststyrelsen befriades

från åtskilliga mål, som kostade tid och arbetskraft utan

att dock vara af någon större betydenhet, så fans det

dock derutöfver något för allmänheten och posttrafiken än

vigtigare, som postinspektörerna skulle tillgodose, och det

var befrämjandet af postverkets utveckling genom att i

landets olika delar uppmärksamt följa rörelsens behof såväl

af nya postgångar eller andra sådana än de redan befintliga,

som af nya postanstalter eller äldre postanstalters förflyttande

eller förändring i öfrigt, äfvensom genom att eljest

tillse, att sådana olägenheter blefve afhjelpta, som i postalt

hänseende kunde å orterna förefinnas och hvilka till äfventyra

hindrade allmänheten att fullt tillgodogöra sig de förmåner,

som genom postverket kunde beredas, m. in.

Sådana frågors lösning förutsätter noggrann kännedom

om förhållandena och noggranna utredningar, på det att

det åsyftade målet skall vinnas, utan att andra olägenheter

deraf uppstå; men kommer postinspektören att sakna tid

till sådana frågors lösning, måste det för postinrättningen

i dess helhet blifva till skada.

Genom att fortgå på den inslagna vägen och ytterligare

öka antalet postexpeditörer å postinspektionerna kan uppenbarligen

icke ernås hvad man uti ifrågavarande hänseende

skulle önska åstadkomma.

Till sitt närmast^, biträde vid ärendenas handläggning

har, såsom förut omförmälts, hvarje postinspektor en kontrollör,

hvilken ock i regel, under det att inspektören är pa

tjensteresor, sköter de till inspektörsbefattningen hörande

löpande ärenden, som inspektören ej sjelf under resan hand

-

71

lägger. Derest emellertid inspektören i vissa fall finner

de omständigheter, som påkalla åtgärd från inspektionens

sida å annan ort än stationsorten, vara af beskaffenhet att

ej påfordra inspektörens egen närvaro, och inspektören derför,

med den befogenhet honom tillkommer, meddelar kontrollören

uppdrag att för ändamålet företaga tjensteresa,

kommer under kontrollörens frånvaro att å inspektören

sjelf hvila en större del af den löpande arbetsbördan vid

inspektionskontoret, än som är skäligt och för inspektörsbefattningens

rätta skötsel lämpligt.

Det synes komitén fördenskull, att åtgärd måste, till

posttjenstens verkliga båtnad, vidtagas för att bereda postinspektörerna

väsentlig lättnad i det detaljarbete, från hvilket

de nu icke kunna lösgöra sig. För ernående af ett

sådant resultat skulle olika utvägar kunna anlitas.

En utväg vore möjligen att öka inspektionsdistriktens

antal genom delning af de nuvarande distrikten; men då

med ökadt antal distrikt försvåras det i hög grad önskvärda

och betydelsefulla sträfvande! från centralförvaltningens

sida att söka, i möjligaste mån, åstadkomma enhet och likformighet,

inom de särskilda distrikten, i tillämpningen af

de med afseende å postinspektionerna och i öfrig! gällande

postala bestämmelser, torde en ökning af inspektionsdistriktens

antal åtminstone för närvarande icke böra ifrågaställas.

En annan utväg vore att återinföra den särskilda jernvägspostinspektion,

hvilken i sammanhang med inrättandet

af postverkets nuvarande distriktsmyndigheter indrogs,

icke derför att densamma ansågs vara öfverflödig eller

kunna på ett lika tillfredsställande sätt som förut skötas

af de nya distriktsmyndigheterna, utan — såsom af generalpoststyrelsens

framställning i ämnet nogsamt framgår —

för nedbringande af de ökade utgifterna för den nya institutionen.

Det torde icke lida något tvifvel, att genom

tillsättandet af särskilda tjensteman, s. k. jernvägspostmästare,

med uppdrag att öfvervaka jernvägspostföringen,

skulle, å ena sidan, beredas vederbörande postinspektor

mera tid och tillfälle att utöfva ett verkligt chefskap öfver

distriktet i dess helhet, och, å andra sidan, åstadkommas

en mera effektiv inspektion och kontroll öfver de särskilda

reselagen vid jernvägsposten, än som under nuvarande

72

förhållanden kan utöfvas. Koinitén har dock ansett tiden

ej ännu vara inne för framläggande af förslag om en så

genomgripande förändring i nuvarande postala organisation.

Nya kontrol- För komitén har då återstått endast den utvägen att

J r*^ewsier''föreslå ökadt antal kontrollörer vid postinspektionerna.

Derest vid hvarje inspektion blefve anstäld ytterligare en

kontrollör, skulle, enligt komiténs förmenande, ganska

mycket vara vunnet. Inspektören skulle då alltid kunna

påräkna att vid de dagliga göromålen å inspektionskontoret

hafva till sitt närmaste biträde åtminstone en kontrollör

och tillika kunna åt den andre kontrollören uppdraga

det inspektionsarbete, särskildt med afseende å jernvägsposten,

som inspektören funne ej vara af den större

vigt och betydelse, att detsamma borde af honom sjelf

verkställas. Under sådana förhållanden skulle inspektören

få mera tid att egna åt de mera betydelsefulla frågor, som

tillhöra hans verksamhetsområde.

Komitén har derför ansett sig böra föreslå inrättande

vid postinspektionerna af ytterligare fem kontrollör stfenster,

en i hvarje distrikt. Vid bifall till detta förslag, lärer fördelningen

af arbetet mellan de båda kontrollörerna vid

hvarje särskild postinspektion böra ske med iakttagande af

de allmänna bestämmelser, som af generalpoststyrelsen torde

få meddelas.

Aflönings- I afseende å aflöningsförmånerna för postinspekförmåner.

törerna har komitén icke ansett sig böra ifrågaställa någon

förändring.

Frågan om aflöningen för de vid postinspektionerna

anstälde kontrollörer, postexpeditörer och vaktbetjente behandlas

af komitén i sammanhang med frågan om aflöningsförmånerna

för den biträdande ordinarie personalen vid

postanstalterna.

Postanstalterna. *

Sedan vid den år 1865 förrättade statsrevision fråga Tjensteblifvit

väckt derom, att postverkets utgiftsstater, hvilka ma™aielr&°

dittills pröfvats och faststälts af Kongl. Maj:t allena, borde

framläggas till pröfning jemväl af Riksdagen; och Rikets J8^Jal‘"s

Ständer, med gillande af den utaf revisorerna uttalade revision.

åsigt, i skrifvelse den 19 juni 1866 hos Kongl. Maj:t an- LSf\jci‘rs

hållit, att förslag till utgiftsstater för postverket måtte, i n s ag''

sammanhang med den öfriga statsregleringen, till Riksdagen

afgifvas för att underkastas behörig pröfning och fastställelse,

aflat Kongl. Maj:t den 31 januari 1868 till Riksdagen

nådig proposition rörande postverkets utgiftsstater

för efterföljande år.

I underdånig skrifvelse den 13 maj 1868 anförde

emellertid Riksdagen, hurusom den af nyssbérörda proposition

inhemtat, bland annat, att för ett betydligt antal af

postkontorspersonalen de med tjensten förenade sportler

utgjorde den väsentligaste delen af deras löningsinkomster,

men att förslag blifvit väckt om indragning af de flesta

bland dessa sportler; och förmälde Riksdagen vidare, att

den funnit det betänkligt att antaga det afgifna förslaget

såsom en normalstat, enär, enligt Riksdagens åsigt, både

sportelväsendets afskaffande och de förändrade föreskrifter

i afseende å tjenstgöringen, som kunde för genomförande

af en dylik förändring i sättet för postförvaltarnes aflönande

varda meddelade, borde vid normalstatens utarbetande

tagas i betraktande.

Jemte det Riksdagen fördenskull fann sig böra fastställa

det ifrågavarande statsförslaget, med några smärre

jemkningar, att gälla allenast för år 1869, anhöll Riksdagen

i sistberörda skrifvelse, bland annat, att Kongl.

74

Maj:t täcktes för Riksdagen framlägga förslag till normalstat

för postverket, samt att vid utarbetandet af nämnda

normalstat måtte tagas i betraktande ej mindre lämpligbeten

af sportelaflöning än äfven de förenklingar i organisationen

och de besparingar i administrationskostnaden,

som med tillbörligt afseende å förvaltningens obehindrade

och tidsenliga verksamhet skäligen kunde ifrågakomma.

Sedan derefter under år 1872 väsentligen förändrade

bestämmelser för den inländska postutvexlingen blifvit af

Kongl. Magt faststälda och i sammanhang dermed åtskilliga

ännu för postpersonalen qvarstående sportler indragits till

postverket eller upphört att vidare utgå, afgaf generalpoststyrelsen

— som ansåg den omständigheten, att ännu

några sportler fortfarande qvarstode, icke böra hindra meddelande

för postverket af en sådan normalstat, som omförmälts

i Riksdagens skrifvelse den 13 maj 1868 — i

underdånig skrifvelse den 28 januari 1873 förslag till

dylik normalstat; och efter det nämnda förslag blifvit, med

vissa jemkningar, genom nådig proposition den 4 april

1873 för Riksdagen framlagdt, samt Riksdagen — under

förbehåll att de minskningar i ännu återstående sportelinkomster,

som framdeles kunde för postpersonalen uppkomma,

ej finge grundlägga anspråk på någon ersättning

af statsverket — till alla delar bifallit den gjorda framnormaUtat

s doningen, blefvo, jemlikt nådigt bref den 6 juni 1873,

nya utgiftsstater för postverket faststälda, att. tillämpas

från och med den 1 januari 1874.

De nya staterna upptogo, i hvad vederbörande postanstalter

och den vid dem anstälda tjenstemannapersonal

angick, dels fullständiga fasta postanstalter med postförvaltare

och biträdande tjensteman, dels postanstalter å

jernväg med tillhörande personal.

å) Fniistän- Hvad först beträffar de fullständiga fasta postanstaldigä

fasta terna, voro dessa fördelade i sju särskilda klasser, hvarpos

ans e jem^e en åttonde klass uppförts å öfvergångsstat.

Klass- Till grund för klassindelningen hade lagts den vid

indelning, postanstalterna år 1871 förekommande uppbörd, såsom i

allmänhet den tillförlitligaste mätaren å arbetet, hvarjemte

några andra särskilda omständigheter, såsom anstaltens belägenhet

i stad och i synnerhet residensstad eller vid vigtigare

jernvägsknut eller ock postanstaltens egenskap af

75

gränspostanstalt, ansetts böra verka till postanstaltens

placering i högre klass än den, hvartill postanstalten, om

hänsyn tagits allenast till uppbördsbeloppet, skulle hafva

kommit. Med tillämpning af dessa allmänna grunder hänfördes

till

l:a klassen postkontoren i Stockholm, Göteborg

och Malmö;

till 2:a klassen postkontor i allmänhet med uppbörd

af 30,000 rdr och derutöfver samt postkontor i länsresidensstäder

och gränspostanstalter, hvilkas uppbörd år 1871

utgjort omkring 25,000 rdr eller derutöfver;

till 3:e klassen alla sådana postkontor, som, utan

att höra till någon af de två föregående klasserna, antingen

år 1871 lemnat en uppbörd icke väsentligen understigande

20,000 rdr eller ock voro i länsresidensstäder

belägna, vare sig då att de influtna postafgifterna uppgått

till förenämnda belopp eller icke, äfvensom postkontoret i

Ystad, som då i viss mån utgjorde och antogs framdeles

komma att i väsentligare mån utgöra en gränspostanstalt;

till 4:e klassen alla sådana postkontor, som, utan

att höra till någon af de tre första klasserna, voro belägna

i stad och hvilkas uppbörd år 1871 icke i väsentlig mån

understigit 6,000 rdr, hvarförutom i denna klass upptogos

postkontoret i Haparanda, såsom gränspostanstalt till Finland,

samt postanstalterna i Eslöf, Hallsberg och Herrljunga,

såsom jernvägsknutar med ansenlig posttrafik, postkontoret

i Motala, der rörelsen var af stor betydenhet och antogs

komina att, till följd af pågående jernvägsanläggningar,

inom kort vinna ytterligare tillväxt, äfvensom postkontoren

i Arvika, Smedjebacken och Hesslehohn samt postan stalten

i Sunne, hvilka i uppbörds- och öfriga hänseenden synts

vara jemförliga med anstalterna i allmänhet i denna klass;

till 5:e klassen de i städer inrättade postkontor, hvilkas

uppbörd år 1871 i väsentlig mån öfverstigit 4,000 rdr,

men icke uppgått till belopp af omkring 6,000 rdr, samt,

utan afseende å en något mindre uppbörd, postkontoren

i Alingsås och Ulricehamn, såsom belägna vid redan öppnade

eller beslutade jernvägar;

till 6:e klassen postanstalterna i de städer, utom Sigtuna

och Skanör, hvilkas postanstalter icke kommit att

tillhöra någon af de föregående fem klasserna, samt dels

76

sådana i dessa klasser ej upptagna postanstalter å landsbygden,

hvilkas uppbörd år 1871 uppgått till belopp af

4,000 rdr eller derutöfver, dels ock några andra postanstalter

å landsbygden, hvilkas uppbörd val icke uppgått

till sistnämnda belopp, men som voro belägna å ort,

hvilken antingen redan egde eller i den närmaste framtiden

antogs komma att erhålla jern vägsförbindelse och

hvarest redan en större rörelse förefans eller var att med

säkerhet emotse, äfvensom slutligen gränspostkontoret i

Grislehamn; och

till 7:e klassen alla öfriga fullständiga postanstalter,

hvilkas uppbörd år 1871 understigit 4,000 rdr och som ej

ansågos böra framdeles af poststationer ersättas.

I den 8:e klassen, som tillhörde öfvergångsstaten,

upptogos sådana då befintliga fullständiga postanstalter,

som med afseende å obetydlig posttrafik och i öfrigt förekommande

omständigheter ansågos höra efter dåvarande

tjensteinnehafvares afgång indragas.

De sålunda indelade postanstalterna benämndes i de

fyra första klasserna postkontor, i de öfriga klasserna

postexpeditioner; föreståndarne för postkontoren i l:a klassen

kallades postdirektörer, föreståndarne för öfriga postkontor

postmästare och föreståndarne för postexpeditionerna

postexpeditörer.

Af samtliga 194 fullständiga postanstalter hörde, enligt

denna indelning,

till l:a klassen postkontoren i Stockholm, Göteborg

och Malmö (tillsammans 3);

till 2:a klassen postkontoren i Falun, Gefle, Helsingborg,

Jönköping, Kalmar, Karlskrona, Karlstad, Kristianstad,

Linköping, Norrköping, Sundsvall, Upsala, Yexiö och Örebro

(tillsammans 14);

till 3:e klassen postkontoren i Halmstad, Hernösand,

Luleå, Lund, Mariestad, Nyköping, Uddevalla, Umeå,

Venersborg, Vesterås, Visby, Ystad och Östersund (tillsammans

13);

till 4:e klassen postkontoren i Arboga, Arvika, Borås,

Eksjö, Engelholm, Enköping, Eskilstuna, Eslöf, Falkenberg,

Falköping, Filipstad, Hallsberg, Haparanda, Herrljunga,

Hessleholm, Hudiksvall, Karlshamn, Kristinehamn,

Köping, Landskrona, Lidköping, Motala, Nora, Norrtelje,

77

Oskarshamn, Skara, Sköfde, Smedjebacken, Sunne, Söderhamn,

Söderköping, §ödertelje, Vadstena, Varberg, Vestervik,

Vimmerby och Amål (tillsammans 37);

till 5:e klassen postexpeditionerna i Alingsås, Askersund,

Cimbrishamn, Hedemora, Kungsbacka, Laholm,

Lindesberg, Piteå, Sala, Skellefteå, Skeninge, Strengnäs,

Strömstad, Sölvesborg, Trelleborg och Ulricehamn (tillsammans

16);

till 6:e klassen postexpeditionerna i Alfvesta, Bollnäs,

Borgholm, Degerfors, Elmhult, Gagnef, Gamleby, Gislaved,

Gnesta, Grenna, Grislehamn, Hjo, ILvetlanda, Höganäs,

Höör, Katrineholm, Kungelf, Ljungby, Ljusdal, Mariefred,

Marstrand, Moholm, Mora, Norberg, Nya Kopparberget,

Nässjö, Oroust, Ronneby, Råda, Sollefteå, Säfsjö, Torshoälla,

Trosa, Vara, Vaxholm, Vernamo, Vingåker, Vretstorp, Äby,

Ökne, Öregrund, Örnsköldsvik och östhammar (tillsammans

43);

till 7:e klassen postexpeditionerna i Anderslöf, Avesta,

Backe, Bengtsfors, Boden, Båstad, Dalarö, Finspong, Fjellbacka,

Grythyttehed, Hemse, Hörby, Karlsborg, Karlskoga,

Kisa, Lilla Edet, Lycksele, Lysekil, Malmköping, Malung,

Molkom, Målilla, Mönsterås, Nederkalix, Nordmaling, Nyland,

Nås, Onsala, Ragunda, Råneå, Skene, Sparreholm,

Staby, Stjernvik, Stora Rör, Ström, Strömsholm, SvenIjunga,

Säter, Tidaholm, Tierp, Tjellmo, Torp, Torsaker,

1’rollh^ttan, Ullånger, Valdemarsvik, Vemdalen, Änäset,

Are, Åtvidaberg, Ödeshög, Öfvertorneå och Österby (tillsammans

54); och

till 8:e klassen postexpeditionerna i Borensberg, Boxholm,

Drottningholm, Ekolsund, Gysinge, Jemshög, Klintehamn,

Markaryd, Misterhult, Rarnsberg, Sigtuna, Ahus,

Ås och Östra Husby (tillsammans 14).

Såsom fast aflöning hade i den nya staten uppförts

för ''postförvaltare

inom l:a klassen 4,000 rdr, hvaraf 3,000 rdr lön och

1,000 rdr tjenstgöringspenningar;

inom 2:a klassen 3,600 rdr, hvaraf 2,700 rdr lön och

900 rdr tjenstgöringspenningar;

inom 3:e klassen 3,000 rdr, hvaraf 2,250 rdr lön och

750 rdr tjenstgöringspenningar;

Post

förvaltarne.

78

Biträdande

tjensteman.

B) Postanstalterna

å jernväg.

inom 4:e klassen 2,400 rdr, hvaraf 1,800 rdr lön och

600 rdr tjenstgöringspenningar;

inom 5:e klassen 1,800 rdr, hvaraf 1,350 rdr lön och

450 rdr tjenstgöringspenningar;

inom 6:e klassen 1,600 rdr, hvaraf 1,200 rdr lön och

400 rdr tjenstgöringspenningar;

inom 7:6 klassen 1,200 rdr, hvaraf 900 rdr lön och

300 rdr tjenstgöringspenningar; och

inom 8:e klassen 1,000 rdr, hvaraf 750 rdr lön och

250 rdr tjenstgöringspenningar.

Den biträdande tjenstemannaper sonalen vid de fullständiga

fasta postanstalterna utgjordes af 24 kontrollörer,

fördelade på tre särskilda lönegrader, och 61 kontors

skrifvare,

fördelade på två lönegrader.

Af kontrollörerna tillhörde 4 den l:a, 10 den 2:a och

10 den 3:e lönegraden; af kontorsskrifvarne 23 den l:a och

38 den 2:a lönegraden.

För de särskilda klasserna af dessa biträdande tjensteman

var följande fasta aflöning bestämd:

för kontrollör af l:a lönegraden 3,600 rdr, hvaraf

2,700 rdr lön och 900 rdr tjenstgöringspenningar;

för kontrollör af 2:a lönegraden 3,000 rdr, hvaraf

2,250 rdr lön och 750 rdr tjenstgöringspenningar;

för kontrollör af 3:e lönegraden 2,400 rdr, hvaraf

1,800 rdr lön och 600 rdr tjenstgöringspenningar;

för kontorsskrifvare af l:a lönegraden 1,600 rdr,

hvaraf 1,200 rdr lön och 400 rdr tjenstgöringspenningar;

och

för kontorsskrifvare af 2:a lönegraden 1,200 rdr,

hvaraf 900 rdr lön och 300 rdr tjenstgöringspenningar.

Beträffande derefter postanstalterna å jernväg, upptogos

i staten under denna rubrik dels 3 postinspektörer

för lika många postinspektionsdistrikt, dels 3 kontrollörer

af 3:e lönegraden, dels ock 43 resepostexpeditörer, fördelade

på tre lönegrader. Till den l:a lönegraden räknades

2, till den 2:a 14 och till den 3:e 27 resepostexpeditörer.

För postinspektor hade uppförts en fast aflöning af

4,000 rdr, hvaraf 3,000 rdr arfvode och 1,000 rdr »tjenstgöringspenningar

och resekostnadsersättning»;

79

för kontrollör enahanda aflöning som för tjensteman

inom samma grad vid de fullständiga fasta postanstalterna,

eller 2,400 rdr, hvaraf 1,800 rdr lön och 600 rdr tjenstgöringspenningar;

samt

för resepostexpeditör

af l:a lönegraden 1,500 rdr, hvaraf 1,175 rdr lön

och 325 rdr tjenstgöringspenningar;

af 2:a lönegraden 1,000 rdr, hvaraf 750 rdr lön

och 250 rdr tjenstgöringspenningar; och

af 3:e lönegraden 800 rdr, hvaraf 600 rdr lön och

200 rdr tjenstgöringspenningar.

Utöfver den å stat uppförda aflöningen åtnjöto tjenste- Särskilda

män inom olika klasser inkomst af tjensten äfven under

andra former, nemligen såsom ålderstillägg, uppbörds- och

fri märkesprovision, traktamente och sportler.

Ålderstillägg skulle, enligt generalpoststyrelsens i ofvan- Åidersberörda

skrifvelse den 28 januari 1873 afgifna förslag, t,llagg''

sådant detta blef af Kongl. Maj:t och Riksdagen faststäldt,

tillkomma kontorsskrifvare, postförvaltare med högst 1,800

rdr inkomst i lön och tjenstgöringspenningar äfvensom

resepostexpeditörer samt utgå i två klasser, nemligen dels

i l:a klassen med 200 rdr efter väl vitsordad tjenstgöring

i samma lönegrad, i allmänhet 10 år, räknade från

början af kalenderåret näst efter det, hvarunder befordran

till befattning i lönegraden erhållits, men för resepostexpeditörer

5 år efter det de blifvit i denna egenskap anställa,

dels ock i 2:a klassen med 400 rdr efter ytterligare

5 års sådan tjenstgöring. Af ålderstillägget skulle

tre fjerdedelar anses tillhöra lönen och en fjerdedel tjenstgöringspenningarna.

Tillika var stadgadt, att dylikt aflöningstillägg

icke skulle tillkomma tjensteman, hvilken

utom postverket innehade annan befattning i statens tjenst.

Enligt äldre bestämmelser hade till postanstalternas Provision,

tjensteman utgått viss provision, dels å brefpostuppbörden,

dels å paketuppbörden, hvartill äfven hänfördes inkomsterna

af personbefordringen med postverkets åkdon, dels ock

slutligen å de medel, som inflöto vid försäljning af frimärken,

bref kort och frankokuvert. Generalpoststyrelsen

hemstälde, i sammanhang med afgifvande af förslag till

normalstat, att samtliga dessa provisioner skulle på det

sätt ersättas, att å alla de för befordran af resande och deras

80

Provisionens

fördelning.

effekter eller för försändning med posterna af tidningar

och tidskrifter influtna, eller till gäldande af mottagna och

försålda eller å postanstalt använda frimärken, brefkort

och frankokuvert afsedda medel, hvilka till postkassan af

postanstalterna redovisades, dessa beviljades en provision,

hvilken i allmänhet skulle utgå med 5 procent af det

redovisade beloppet, men, hvad anginge postanstalt, hvars

uppbörd för år öfverstege 15,000 rdr, uppbäras med 3

procent af sålunda Överskjutande beloppet; men att vederbörande

posttjenstemän skulle förpligtas att, vid försäljning

i allmänhet på en gång af minst 300 frimärken, 100

brefkort eller 100 frankokuvert, lemna köparen en rabatt

af 2 procent utaf inköpssumman; och att, vid tillhandahållande

åt poststation af frimärken, brefkort och frankokuvert,

äfven till mindre belopp, denna rabatt skulle beräknas

till 3 procent af märkenas, kortens och kuvertens

värde.

Kongl. Maj:t fann emellertid den af generalpoststyrelsen

sålunda föreslagna provision skäligen kunna inskränkas till

4 procent å ett redovisadt belopp af 15,000 rdr och till

2 procent å hvad för året derutöfver redovisades, i sammanhang

hvarmed den för poststationerna föreslagna frimärkesprovisionen

ansågs böra minskas till 2 procent; och,

sedan Riksdagen äfven i denna del bifallit den af Kongl.

Maj:t gjorda framställningen, blefvo, jemlikt förberörda

kongl. bref den 6 juni 1873, de nya bestämmelserna fastställa

att tillämpas från och med ingången af år 1874.

Hvad i desamma stadgats angående den provision, som

skulle utgå till poststationerna, eger fortfarande gällande

kraft och tillämpas äfven beträffande de s. k. ångbåtspostexpeditionerna,

för hvilka, enligt de för generalpoststyrelsen

faststälda instruktionsbestämmelser, är föreskrifvet,

att i afseende å beloppet af den ersättning, som må föreståndare

för ångbåtspostexpedition tillerkännas, gäller hvad

beträffande aflöningen till föreståndare för poststation i

allmänhet finnes stadgadt.

Rörande fördelningen af ifrågavarande provision meddelades

bestämmelser genom kongl. brefvet den 1 maj

1874. Med bifall till hvad generalpoststyrelsen i underdånig

skrifvelse den 12 nästförutgångna mars i sådant afseende

hemstält, förklarades genom nämnda nådiga bref,

81

att vid de postanstalter, der flera än en tjensteman med

lön eller arfvode å ordinarie stat funnes anstälda, den

provision, som enligt normalstaten belöpte för såväl kontant

redovisade postafgifter som försålda frimärken, skulle

i allmänhet fördelas sålunda, att ena hälften deraf tillkomme

kontorschefen ensam samt andra hälften denne och

vederbörande å stat uppförde biträdande tjensteman gemensamt,

i mån af den hvardera tillkommande ordinarie löns

eller arfvodes belopp. Hvad särskildt anginge den uppbördseller

fri märkesförsäljningsprovision, som belöpte för Stockholms

postkontors tidnings-, paket- och brefbärareexpeditioner

samt dervarande filialpostkontor, skulle, vid bestämmandet

af de vederbörande afdelningsföreståndare och

kontorschefen tillkommande andelar, iakttagas, att af den

hälft utaf den för dessa expeditioner belöpande provision,

hvilken från delningen mellan samtlige kontorstjenstemän

undantoges, tre fjerdedelar, eller af provisionsbeloppet i

dess helhet tre åttondedelar, skulle tilldelas vederbörande

expeditionsföreståndare och återstående en fjerdedel, eller

af hela provisionsbeloppet en åttondedel, tillfalla kontorschefen;

och borde, hvad filialpostkontoren beträffade, iakttagas,

att, der icke någon af de vid dylikt kontor anstälde

tjensteman funnes å stat uppförd, samtlige dessa tjensteman

borde af provisionen njuta enahanda andel, som om befattningarna

funnes å stat uppförda. Intill dess den ena af

postdirektörsbefattningarna vid Göteborgs postkontor blefve

indragen, skulle den för hvar särskild afdelning af postkontoret

belöpande provision tillgodokomma de vid afdelningen

anstälde tjensteman, dervid till afdelningen för

ankommande brefpost äfven borde hänföras brefbärareexpeditionen.

Resepostexpeditör egde att, jemte den i staten uppförda

aflöning, uppbära särskildt traktamente. Genom kongl.

brefvet den 17 maj 1872 var derom stadgadt hufvudsakligen,

att till grund för traktamentets beräknande skulle i

allmänhet läggas det antal timmar, under hvilka, enligt

faststäld tidtabell, resepostexpeditör vore från sin station

frånvarande, dock att detta antal skulle ökas med två

timmar, den ena för inställelse till tjenstgöring i behörigtid

före resans anträdande och den andra för erforderlig

tjenstgöring efter återkomsten; att enligt tidtabell öfver

-

Trakta

mente.

6

82

Sportler.

1875 års

stat.

Ökning af

personalen.

skjutande andel af eu timme skulle, om densamma uppginge

till 30 minuter eller derutöfver, beräknas såsom hel

timme, hvaremot, om öfverskottet uppginge till mindre än

30 minuter, något traktamente derför icke skulle utbetalas;

att traktamentet i allmänhet skulle utgå med 20 öre för

hvarje timme, men med 30 öre för hvarje i tjenstgöring

använd timme eller Överskjutande del deraf, som infölle

mellan kl. 10 på aftonen och kl. 5 på morgonen; samt

att för hvarje särskild fram- och återresa sammanlagda

traktamentet skulle beräknas till minst 3 rdr.

Under tjenstgöring vid postinspektionskontor skulle

resepostexpeditör, jemlikt kongl. brefvet deri 23 februari

1871, ega uppbära traktamente med 1 rdr 50 öre om

dagen.

Hvad slutligen angår den postförvaltare tillkommande

rätt till sportler, utgående icke af postmedlen utan direkt

från den trafikerande allmänheten, hade, såsom i det föregående

är omförmäldt, eu omreglering blifvit under loppet

af år 1872 genomförd. Vid tiden för normalstatens trädande

i kraft återstodo blott tre mera betydande former

af sportler, nemligen för lösbref, för utvexling af post i

lösväska och för postafgifters bokförande. Öfrig sporteluppbörd

— hufvudsakligen för s. k. fackafläggning och för

befordran af lokalbref å ort, der postbrefbärare ej fans

anstäld, — uppgick blott till ringa belopp.

Sedan Riksdagen år 1873 beslutat, att den vissa hemman

då åliggande såväl ordinarie som extra kronobrefbäring

skulle upphöra samt den förra öfvertagas af postverket,

föreslog, i enlighet med generalpoststyrelsens hemställan,

Kongl. Maj:t i proposition till 1874 års riksdag — enär

det ansågs vara uppenbart, att den betydliga tillökning i

postverkets bestyr, som genom dess öfvertagande af den

ordinarie kronobrefbäringen uppkommit, måste föranleda

behof af eu mängd nya postbefattningar, — att följande

antal nya befattningar måtte uppföras i 1815 ars stat,

nemligen 16 postexpeditörer, 6 i 6:e och 10 i 7:e löneklassen,

2 kontrollörer af 2:a och 2 af 3:e lönegraden,

6 kontorsskrifvare af l:a och 8 af 2:a graden samt 10

resepostexpeditörer af 2:a och 20 af 3:e graden; och

Riksdagen, hvilken farin de föreslagna nya befattningarna

vara behöfliga med anledning af den utvidgning af post

-

83

verket, som vore eu följd af kronobrefbäringerts upphörande

och korrespondensens tillväxt i öfrigt, biföll denna

Kongl. Maj:ts framställning.

På grund af stegrad lefnadskostnad hade emellertid en

allmän aflöningsförhöjning för postanstalternas tjensteman

redan ansetts vara af nöden. 1 underdånig skrifvelse den

1 december 1873 anförde i detta afseende generalpoststyrelsen,

bland annat, att efter tiden för afgifvande af

förslag till normalstat inträdt ytterligare, då ej förutsedd

stegring i lefnadskostnaden äfvensom att vid statens fastställande

de aflöningsvilkor, hvilka styrelsen ansett för

personalen behöfliga, blifvit i icke ringa mån nedsatta

derigenom, att uppbörds- och frimärkesprovisionen bestämts

till lägre belopp, än styrelsen föreslagit. Den för

tjenstemannapersonalen behöfliga tillökning i löneinkomst

ansåg styrelsen lämpligen kunna beredas antingen genom

förhöjning af de å normalstaten uppförda löningsbeloppen

eller ock derigenom, att rättighet till ålderstillägg utsträcktes

till samtliga tjensteman samt vilkoren derför och ålderstilläggens

belopp bestämdes i nära öfverensstämmelse med

hvad i sådant afseende blifvit under den senare tiden

stadgadt för personalen vid en del andra allmänna inrättningar.

Kongl. Maj:t valde det senare alternativet och föreslog

fördenskull i förberörda proposition till 1874 års riksdag,

att alla till postanstalternas personal hörande tjensteman

skulle efter 5 års tjenstgöring i samma grad erhålla ett

ålderstillägg af 400 kronor, hvilket ålderstillägg skulle för

dem, som icke tillhörde lägsta tjenstegraden, efter ytterligare

5 års tjenstgöring förhöjas till 800 kronor.

I likhet med statsutskottet ansåg Riksdagen, att någon

löneförbättring för personalen vid postanstalterna visserligen

vore af de stegrade lefnadskostnaderna påkallad, men

att, då denna personals aflöning vid nästförutgångna riksdag

undergått eu fullständig reglering, en så genomgripande

förändring deruti, som den af Kongl. Maj it föreslagna, icke

vore lämplig. Den ifrågasatta löneförbättringen medgafs

derför i stället i form af ett tillfälligt dyrtidstillägg, att

utgå med 10 procent af aflöningen (deri icke inberäknadt

ålderstillägg).

Fråga om

löneförbättring.

Dyrtids

tillägg.

84

1876 års

stat.

Jemkning i

postanstalternas

klass''

indelning.

Postexpeditionernas

uppförande

i staten.

Postinspek

törernas

tjenst

göringspen

ningar.

Ökning af

personalen.

1877 års

stat.

Ökning af

personalen.

Borttagande

af dyrtidstillägget.

Ökning af

provisionen.

I staten för är 1876, sådan denna, efter förslag af

generalpoststyrelsen, blef af Kongl. Maj:t och Riksdagen

faststäld, genomfördes en mindre förändring i de fullständiga

fasta postanstalternas klassindelning, i det att

.postanstalten i Nässjö öfverfördes från 6:e till 4:e klassen,

hvarigenom antalet postkontor i sistnämnda klass

ökades till 38 samt antalet postexpeditioner, tillhörande

6:e klassen af fullständiga postanstalter, minskades till 48.

Vidare bestämdes, att postexpeditionerna finge i staten

upptagas allenast till antal, men ej till namn, äfvensom att

de till tjenstgöringspenningar och resekostnadsersättning

för de tre postinspektörerna uppförda anslag af 1,000 kronor

åt hvar och en skulle utgå endast såsom tjenstgöringspenningar.

Enär ytterligare personaltillökning emellertid befunnits

nödvändig, uppfördes i 1876 års stat aflöning till följande

nya tjenster, nemligen till 2 kontrollörer af 2:a och 2

af 3:e lönegraden, 4 kontorsskrifvare af l:a och 4 af

2:a lönegraden samt 6 resepostexpeditörer af 3:e lönegraden,

hvarefter i staten för år 1877 antalet kontrollörer

i 3:e lönegraden ökades med ytterligare 1 samt

antalet kontorsskrifvare med 12, 4 tillhörande l:a och 8

2:a lönegraden.

Sistnämnda års stat upptog alltså, såsom biträdande

tjensteman vid de fullständiga fasta postanstalterna, 4

kontrollörer af l:a, 14 af 2:a och 15 af 3:e lönegraden

samt 37 kontorsskrifvare af l:a och 58 af 2:a lönegraden.

Personalen vid postanstalterna å jernväg utgjordes af 3

postinspektörer och 3 kontrollörer samt 2 resepostexpeditörer

af l:a, 24 af 2:a och 53 af 3:e lönegraden.

Emellertid hade, enligt hvad general poststyrelsen tillkännagaf

i sin underdåniga skrifvelse den 2.9 november

1875, med förslag till postverkets stater för år 1877, framställningar

icke saknats om beredande åt tjenstemännen

vid postverket af någon förhöjning i aflöningen, såsom

godtgörelse för de under senaste tiden så betydligt ökade

göromålen, och särskild! hade af en del postförvaltare

blifvit begärdt, att de postanstalter, som af dem förestodes,

måtte varda i högre aflöningsklasser uppflyttade. Generalpoststyrelsen

ansåg dock, att de förändringar i rörelse och

uppbörd, som utan tvifvel vid särskilda postanstalter skulle

85

efter hand göra sig gällande, icke, åtminstone under en

närmare framtid, annat än undantagsvis borde verka till

en förändring i den år 1873 faststälda klassindelningen,

utan att en genom växande rörelse framkallad tillökning i

arbete lämpligen borde ersättas genom en större inkomst

i uppbördsprovision. Om det måste anses i hög grad

önskligt, att postpersonalens intresse manade densamma

att, äfven utöfver hvad pligtkänslan kräfde, tillhandagå

allmänheten på ett sätt, som vore egnadt att verka till

postinrättningens anlitande i allt vidsträcktare mån, kunde

också — enligt generalpoststyrelsens åsigt — icke något

tvifvel förefinnas om det lämpliga deruti, att någon del

af posttjenstemännens inkomster gjordes beroende af den

större eller mindre trafik, som vid de särskilda postanstalterna

förekomme, utom det att med billighet öfverensstämde,

att af ökade göromål äfven i en viss grad ökad

inkomst kunde påräknas. För att hufvudsakligen åt tjenstemännen

vid de mindre postanstalterna bereda en inkomst,

som mera än det vid 1874 års riksdag beslutade dyrtidstillägget

stode i förhållande till deras arbete, hemstälde

styrelsen, att i 1877 års stat dyrtidstillägget skulle borttagas

samt att provisionen skulle få utgå med

10 procent å uppbörd, som ej öfverstege 3,000 kronor,

6 procent å uppbörd, öfverskjutande 3,000, men ej

15,000 kronor, och

3 procent å uppbörd af mera än 15,000 kronor, allt

för år räknadt.

Detta generalpoststyrelsens förslag biträddes af föredragande

departementschefen vid ärendets anmälan i statsrådet

den 10 januari 1876. Departementschefen ansåg,

att genom förslagets bifallande frågan om löneförbättring

skulle, hvad poststaten beträffade, blifva på ett för statsverket

fördelaktigt sätt löst, i det att i stället för det dåvarande

till bestämda belopp faststälda dyrtidstillägget komme

en endast obetydligt högre tillökning i aflöningen, hvilken

tillökning dock vore proportionerad efter det större eller

mindre besvär, som vore med tjensten förenadt, och till

äfventyrs också i någon mån efter det större eller mindre

nit, med hvilket tjensten sköttes. För tjenstemännen vore

det visserligen fördelaktigare, om denna tillökning i deras

86

inkomster komme dem till godo i form af bestämd tillökning

i deras lön; ty en förhöjning i de då till dem utgående

provisionerna kunde naturligtvis lika litet som ett

dyrtidstillägg grundlägga anspråk på högre pension. Men

denna olägenhet syntes för dem kunna anses motvägd af

sannolikheten, att genom postuppbördens successiva tillväxt

äfven inkomsterna komme att i någon mån förhöjas.

Och då dertill komme, att, till följd af den af generalpoststyrelsen

föreslagna beräkningsgrund, enligt hvilken provisionerna

blefve relativt mindre, ju större uppbörden vore,

någon fara ej syntes vara derför, att dessa provisioner

skulle komma att på något ställe växa till allt för höga

belopp, helst i allt fall desamma vid de större postanstalterna

måste delas mellan flera tjenstemän, ansåg sig departementschefen

ega fullt skäl att tillstyrka generalpoststyrelsens

förslag i denna del.

Den framställning i detta ämne, som afläts till 1876

års riksdag, blef, i enlighet med statsutskottets hemställan,

af Riksdagen bifallen. Jemlikt kongl. brefvet till generalpoststyrelsen

den 16 juni 1876, angående postverkets stater

för år 1877, blef sålunda det dittills till postanstalternas

tjenstemannapersonal utgående dyrtid stillägget borttaget,

hvarjemte stadgades, att uppbörds- och frimärkesprovisionen

skulle utgå enligt ofvanberörda, af generalpoststyrelsen

föreslagna beräkningsgrund. Denna beräkningsgrund

eger allt fortfarande tillämpning, men har i staterna

från och med den för år 1878 förtydligats så, att provisionen

förklarats skola utgå med

10 procent af uppbörd, som ej för år öfverstiger 3,000

kronor,

6 procent af den del af uppbörden, som öfverskjuter

3,000, men ej 15,000 kronor, och

3 procent af den del af uppbörden, som öfverstiger

15,000 kronor.

Till följd af nämnda beslut befans emellertid någon

jemkning nödig i gällande föreskrifter rörande dels provisionens

fördelning mellan postförvaltare och biträdande

tjenstemän, dels beräkningen af resepostexpeditörs traktamente.

Förslag till förändrade bestämmelser i förstnämnda

hänseende framlades af generalpoststyrelsen i underdånig

87

skrifvelse den 29 november 1876. Med bifall till detta

förslag meddelades genom nådigt bref den 23 mars 1877

det förklarande, att den provision, som belöpte för såväl ser rörande

kontant redovisade postafgift»'' som försålda frimärken,

skulle från och med 1877 års ingång vid de postkontor J°r 6 a''

och de postexpeditioner, der mera än en tjensteman med

lön å stat funnes anstäld, äfvensom vid postinspektionskontoren,

hvad beträffade den derstädes tjenstgörande

personal med lön eller arfvode å stat, i allmänhet fördelas

sålunda, att en fjerdedel deraf tillkomme kontorschefen

ensam samt återstående tre fjerdedelar denne och vederbörande

å stat uppförda biträdande tjensteman gemensamt

i mån af beloppet af dem hvardera tillkommande ordinarie

lön eller arfvode. Hvad särskildt anginge den uppbördsoch

frimärkesprovision, som belöpte för Stockholms postkontors

tidnings-, paket- och brefbärareexpeditioner samt

dervarande filialpostkontor å Norrmalm, Södermalm, Ladugårdslandet

och Kungsholmen, skulle vid bestämmandet af

de vederbörande afdelningsföreståndare och kontorschefen

tillkommande andelar iakttagas, att af den fjerdedel utaf

den för dessa afdelningar belöpande provision, som från

delningen mellan samtlige kontorstjenstemännen undantoges,

tre fjerdedelar, eller af provisionsbeloppet i dess

helhet tre sextondedelar, tilldelades vederbörande afdelningsföreståndare

och återstående en fjerdedel, eller af

hela provisionsbeloppet en sextondedel, tillfälle kontorschefen,

med iakttagande derjemte, hvad filialpostkontoren

anginge, att, der icke någon af de vid dylika kontor anstälde

tjensteman vore å stat uppförd, samtliga dessa tjensteman

skulle af provisionen njuta enahanda andel, som

om befattningarna vore å stat uppförda. I öfverensstämmelse

dermed borde äfven förfaras med den provision,

som belöpte för Göteborgs postkontors paket- och brefbärareexpeditioner.

De sålunda meddelade bestämmelserna

äro ännu gällande, hvad postkontoren i allmänhet angår.

Angående de ändringar, desamma i vissa a.fseenden undergått

beträffande Stockholms postkontor, skall särskildt omförmälas.

Hvad derefter angår det resepostexpeditör tillkommande Förändrade

traktamente, blef, i enlighet med ett af generalpoststyrelsen

den 29 december 1876 afgifvet förslag, genom kongl. traktamen

-

88

Postoxpeditionerna

å öfvergångsstat.

1881 års

stat.

Fråga om

löneförbättring.

bref den 23 mars 1877 förordnadt, att sagda traktamente

skulle från 1877 års början i allmänhet utgöra 25 öre

för hvar timme, derför, enligt bestämmelserna i ofvan

åberopade nådiga bref den 17 maj 1872, traktamente

resepostexpeditör tillkomme, men utgå med 35 öre för

hvar i tjenstgöring använd timme eller öfverskjutande

del deraf, som infölle mellan kl. 10 på aftonen och

kl. 5 på morgonen, samt att minimibeloppet af det för

ett dygn belöpande resepostexpeditörstraktamente skulle

beräknas till 3 kronor 50 öre, med iakttagande likväl

deraf att, äfven om under loppet af ett dygn flera

resor fram och åter af samme expeditör verkstälts, icke

mera än ett traktamente skulle för dem utbetalas.

Af de 14 postanstalter, som år 1873 uppförts på

öfvergångsstat, hade under åren 1874 och 1875 4 indragits,

5 blefvo — efter det vid 1874 års riksdag beviljats

anslag till, bland annat, 10 nya postexpeditioner af 7:e

klassen — jemlikt kongl. bref den 5 januari 1877 uppförda

i nämnda klass och de återstående 5 indrogos efter hand,

den sista med utgången af november månad 1892.

Ett förslag till ytterligare löneförbättring för vissa

klasser af postanstalternas tjensteman framlades af generalpoststyrelsen

i dess underdåniga skrifvelse den 6 november

1879, i fråga om stater för postverket för år 1881.

Under erinran, att såväl posttjenstens beskaffenhet af att

större delen af dagen och ofta nog flera timmar af natten

binda tjenstemannen vid arbetsrummet, som det med tjensten

förenade ansvar för dels kontant uppbörd till icke

ringa belopp och dels försändelser af höga penningevärden

med nödvändighet påkallade, att posttjenstemannen vore i

det minsta lika väl aflönad som hans vederlikar inom andra

verk och inrättningar, framhöll styrelsen särskild! behofvet

af att bereda någon löneförhöjning åt de, enligt styrelsens

åsigt, relativt till arbete och ansvar sämst aflönade tjenstemämnen

inom postverket, eller föreståndarne för de fasta

postexpeditionerna och de vid postanstalterna anstälde

kontorsskrifvarne. Den såsom önsklig ansedda löneförbättringen

för ifrågavarande tjensteman föreslog generalpoststyrelsen

skola dem beredas genom sådan förändring af då

gällande bestämmelser angående ålderstillägg — enligt

hvilka bestämmelser såväl postexpeditörer som kontors

-

89

skrifvare voro berättigade till ålderstillägg med 200 kronor

efter 10 års väl vitsordad tjenstgöring och med 400

kronor efter 15 års sådan tjenstgöring — att dessa ålderstillägg

finge tillträdas, det första efter 5 års och det andra

efter 10 års tjenstgöring samt förhöjas, det förra till 300

kronor och det senare till 600 kronor.

Vid ärendets anmälan i statsrådet den 31 december

1879 förklarade sig föredragande departementschefen lika

med generalpoststyrelsen erkänna önskligheten af att postexpeditörerna

och postverkets kontorsskrifvare kunde beredas

någon förbättring i deras dåvarande lönevilkor, men

fann sig emellertid af finansiella skäl böra hemställa, att

styrelsens förslag i förevarande hänseende måtte för det

dåvarande få falla. Någon framställning i detta ärende

blef icke heller aflåten till 1880 års riksdag. I enlighet

med generalpoststyrelsens förslag och på grund af

Kongl. Maj:ts framställning i ämnet blef deremot vid

nämnda riksdag beslutadt, att 5 postexpeditioner af 7:e

klassen, hvilka i sammanhang med fullständiga postanstal- aTfn^|““|_

ters utbytande mot poststationer ansetts böra indragas, ditioner.

skulle ur staten afföras.-

I underdånig skrifvelse den 29 november 1880, rörande is82 års

postverkets stater för år 1882, framlade generalpoststyrel- stat

sen ett mera vidtgående ändringsförslag beträffande postanstalternas

tjenstemannapersonal, och detta förslag vann

också i allt hufvudsakligt Kongl. Maj:ts och Riksdagens

godkännande.

Under förmälan att icke mindre för posttjensten än Sammanföför

tjenstemännen en afsevärd fördel skulle beredas, om™J“fedr^;

sådana anordningar träffades, att de då för jernvägspost- rer och konföringen

uteslutande använda tjenstemännen, eller de s. k. tt.“1rs^ri^grge

resepostexpeditörerna, och de å fasta postanstalter såsom »postexpedibiträden

anstälda, kontorsskrifvarne finge ömsevis användas to^er,•

till tjenstgöring i postkupé och å fast postanstalt, hemstälde

generalpoststyrelsen, att de två nämnda klasserna af

posttjenstemän skulle till en enda klass sammanslås.

Enligt styrelsens förslag skulle, i stället för de

dåvarande 79 resepostexpeditörerna och 95 kontorsskrifvarne,

i 1882 års stat uppföras 174 postexpeditörer,

nemligen:

90

39 af l:a graden med en aflöning af 1,600 kronor,

hvaraf 1,200 kronor i lön och 400 kronor i tjenstgöringspenningar,

samt

135 af 2:a graden med en aflöning af 1,200 kronor,

hvaraf 900 kronor i lön och 300 kronor i tjenstgöringspenningar.

Den tillökning i aflöningsstaten, som deraf blefve

föranledd, skulle dock, enligt hvad styrelsen anförde,

komma att motsvaras af en lika stor minskning i omkostnadsstaten,

då, i sammanhang med förbättrandet af

den fasta aflöningen för de dåvarande resepostexpeditörerna,

det för tjenstgöringen i postkupé från omkostnadsstaten

utgående dagtraktamente borde nedsättas så, att

detsamma allenast komme att utgöra ersättning för den

ökade utgift, som för postkupépersonalen under alla förhållanden

blefve en följd deraf, att densamma under tjenstgöringen

befunne sig på resande fot och i följd deraf

måste förskaffa sig mat och stundom äfven nattläger utom

hemmet.

Under förutsättning af bifall till berörda förslag ansåg

generalpoststyrelsen, att föreståndarne för postanstalter

af 5:e, 6:e och 7:e klasserna samt på öfvergångsstat, hvilka

för det dåvarande benämndes postexpeditörer, borde, till

undvikande af förvexling, i stället, lika med föreståndare

för 4:e klassens postanstalter, erhålla namn af postmästare,

samt att, i sammanhang dermed, benämningen af postmästare

för dem, hvilka förestode 2:a och 3:e klassens postanstalter,

borde utbytas mot den af postdirektör, som

dittills endast tillkommit föreståndare för 1 :a klassens postanstalter.

Förhöjning af Styrelsen erinrade vidare derom, att den i sitt förslag

^liggen!1'' tiU stat för år 1881 framhållit behofvet af att bereda

någon löneförbättring åt de svagast aflönade posttjenstemännen,

eller kontorsskrifvarne samt föreståndarne för 5:e,

6:e och 7:e klassens postanstalter, samt att föredragande

departementschefen, med erkännande af önskligheten af att

kunna tillgodose detta behof, funnit ett hinder derför i

postverkets ekonomiska ställning. Under åberopande, att

postverkets ställning dåmera vore högst väsentligt förbättrad,

förnyade styrelsen nu sin hemställan om beredande af

förbättrade vilkor åt dessa tjensteman, i hvilken hemställan

91

styrelsen, under förutsättning af bifall till framställningen

om kontorsskrifvarnes och resepostexpeditörernas sammanförande

till en klass, jemväl inbegrep de sistnämnda tjenstemännen.

Likasom år 1879 ansåg generalpoststyrelsen den förordade

lönetillökningen lämpligast kunna beredas genom

förbättrade vilkor i afseende på rätt till ålderstillägg samt

hemstälde, att de år 1873 träffade bestämmelserna i detta

hänseende måtte på det sätt förändras, att föreståndarne

för 5:e, 6:e och 7:e klassens postanstalter samt postexpeditörerna

skulle efter 5 års väl vitsordad tjenstgöring

undfå ålderstillägg med 300 kronor samt efter 10 års

sådan tjenstgöring med ytterligare 300 kronor. Af de

förhöjda ålderstilläggen, likasom af de förut beviljade,

skulle tre fjerdedelar anses tillhöra lönen och en fjerdedel

tjenstgöringspenningarna; och föreslog styrelsen vissa närmare

bestämmelser såsom vilkor för dessa ålderstilläggs

åtnjutande. . .

Föredragande departementschefen anförde, i sitt yttrande

till statsrådsprotokollet den 5 januari 1881, att, då

den af generalpoststyrelsen förordade sammanslagningen

af resepostexpeditörerna och kontorsskrifvarne till en löneklass,

utan att öka postverkets utgifter, syntes departementschefen

böra lända posttjensten till fördel, och då postverkets

dåvarande ställning lemnade tillfälle att tillgodose

det länge kända och erkända behofvet af förbättring i aflöningen

för vissa af de svagast aflönade posttjenstemännen,

departementschefen ej hade något annat att erinra mot

hvad styrelsen i dessa hänseenden hemstält, än att vissa

tillägg syntes böra göras i de af styrelsen föreslagna vilkor

för rättighet till förhöjdt ålderstillägg.

Under erinran att vid de under senare tider verkstälda

löneregleringar ålderstilläggets hela belopp tillagts

den fasta lönen, men att här blott tre fjerdedelar skulle

tilläggas lönen samt återstående en fjerdedel tjenstgöringspenningarna,

förordade statsutskottet bifall till den gjoida

framställningen, hvilken äfven vann Riksdagens godkännande.

Jemlikt nådiga brefvet till generalpoststyrelsen den 6

maj 1881 blefvo de af Riksdagen antagna utgiftsstaterna

för år 1882 af Kongl. Maj:t faststälda, dervid till iakttagande

meddelades, att föreståndarne för 2:a och 3:e

92

klassernas postanstalter fortfarande skulle benämnas postmästare;

och stadgades för åtnjutande af de förhöjda ålders

åSers°tmt-

tillä^en för föreståndare för 5:e, 6:e och 7:e klassernas

gens åtnjn- postanstalter samt postexpeditörer följande vilkor:

tande. att med tjenst af nämnda beskaffenhet ej finge förenas

annan tjenst, å rikets, Riksdagens eller kommuns stat —

befattning i telegrafverket likväl undantagen — ej heller

annan tjenstebefattning, som funnes vara hinderlig för

tjenstgöringen vid postverket;

att tjensteman, som tillträdde dylikt ålderstillägg, skulle

vara skyldig underkasta sig icke allenast den utvidgade

och förändrade tjenstgöring, som af möjligen uppkommande

förening mellan post- och telegraftjenst kunde föranledas,

utan ock den förflyttning till annan tjenstgöringsort, som

kunde varda honom ålagd;

att tjensteman icke uppnått den lefnads- och tjensteålder,

som berättigade till pension å postverkets stat;

att'' tidpunkten för första ålderstilläggets åtnjutande

skulle inträda 5 år efter det tjenstemannen tillträdt den

ena eller andra af nu ifrågavarande befattningar i postverkets

tjenst, utan hinder deraf att han under tiden blifvit

förflyttad från postexpeditör till föreståndare för postanstalt

af 5:e, 6:e eller 7:e klassen eller från dylik föreståndareplats

till befattning såsom postexpeditör, eller slutligen

från föreståndare för postanstalt å öfvergångsstat till

annan befattning vid postanstalt, med hvilken vore förenad

rättighet till ålderstillägg, allt under vilkor att innehafvaren

mera än 4 år af denna tid sjelf bestridt sin egen

eller, på grund af förordnande, annan tjenst i postverket,

dock att dervid ej finge föras honom till last den tid, han

möjligen åtnjutit semester;

att andra ålderstillägget skulle få uppbäras efter ytterligare

5 år under enahanda vilkor, som gälde i afseende

å första ålderstillägget;

att för öfrigt, hvad såväl det ena som det andra

ålderstillägget anginge, skulle iakttagas, att den högre aflöningen

ej finge tillträdas förr än vid början af kalenderåret

näst efter det den stadgade tjensteåldern blifvit uppnådd,

dervid löntagaren borde tillgodoräknas den tid, som

före de nya bestämmelsernas meddelande förflutit från hans

tillträde till befattning såsom postförvaltare, kontorsskrifvare

93

eller resepostexpeditör, vare sig på grund af fullmagt, konstitutorial

eller förordnande i de fall då, med anledning af

väckt fråga om omorganisation eller indragning, endast

förordnande skolat å befattningen meddelas; samt

att af de förhöjda ålderstilläggen, likasom af de förut

beviljade, tre fjerdedelar skulle anses tillhöra lönen och en

fjerdedel tjenstgöringspenningarna, såsom följd hvaraf förstnämnda

del af det förhöjda ålderstillägget skulle läggas

till grund vid bestämmandet af den pension, som tillkomme

postexpeditör eller föreståndare för postanstalt af 5:e, 6:e

eller 7:e klassen, hvilken varit i åtnjutande af dylikt

ålderstillägg och, på egen begäran, från tjensten entledigades

inom ett hälft år från det han blifvit till pension å

postverkets stat berättigad.

Såsom vilkor för den de förutvarande resepostexpeditörerna

beredda förbättring i fast aflöning var, efter hvad

ofvan är nämndt, förutsatt, att det för tjenstgöringen i

postkupé till dem utgående traktamente borde nedsättas

derhän, att detsamma allenast komme att utgöra ersättning

för den ökade utgift, som för postkupépersonalen under

alla förhållanden blefve en följd deraf, att densamma under

tjenstgöringen befunne sig på resande fot. I anledning

deraf afgaf generalpoststyrelsen i underdånig skrifvelse den

28 november 1881 förslag till förändrade bestämmelser i

fråga om beräknande af traktamente till postexpeditörer

under tjenstgöring i jernvägspostkupé samt föreslog tillika

åtskilliga förändringar i bestämmelserna rörande beräkning

af traktamenten åt de i jernvägspostkupé tjenstgörande

extra biträden och postiljoner. Med framhållande vidare

af fördelen för postverket deri, att, då flere tjensteman på

en gång tjenstgjorde i postkupé, den, som utöfvade förmanskapet,

för det dermed förenade ansvaret finge åtnjuta

någon tillökning i traktamentet, hemstälde styrelsen jemväl,

att tjensteman under dylika förhållanden skulle få

uppbära visst tilläggstraktamente för hvarje resa fram och

åter.

Jemlikt nådigt bref den 8 december 1881 fann Kongl.

Maj:t godt förordna, att vid beräknandet af omförmälda

traktamenten skulle från och med 1882 års början iakttagas,

bland annat, att till grund för beräknande af traktamente

till tjensteman i jernvägspostkupé skulle i allmänhet

Förändrade

bestämmelser

rörande

traktamentet.

94

läggas det antal timmar, under hvilka, enligt faststäld tidtabell,

tjenstemannen vore från sin station frånvarande,

dock att detta antal borde ökas med två timmar, den ena

för inställelse till tjenstgöring i behörig tid före resans

anträdande och den andra för erforderlig tjenstgöring efter

återkomsten till stationen; att, derest vid beräknande af

antalet timmar, under hvilka tjenstemannen varit från sin

station frånvarande, uppkomme del af timme, den sålunda

Överskjutande delen skulle, om densamma uppginge till 30

minuter eller derutöfver, räknas såsom hel timme, men,

om den uppginge till mindre än 30 minuter, icke tagas i

beräkning; att för hvarje i tjenstgöring använd timme,

derför traktamente tillkornme tjensteman i jernvägspostkupé,

detsamma i allmänhet skulle utgöra 20 öre för postexpeditör

och 30 öre för extra biträde, men att för hvar

i tjenstgöring använd timme, som, hel och hållen eller

till eu del, infölle mellan kl. 10 på aftonen och kl.

5 på morgonen, traktamente skulle utgå med 30 öre till

postexpeditör och med 40 öre till extra biträde; att till

tjenstgöringstimmar äfven skulle räknas en timme efter

ankomsten till och en timme före afgången från vänd- eller

öfverliggningsort; men att för den tid tjenstemannen i

öfrigt utan skyldighet att tjenstgöra läge öfver å ort, der

han icke vore stationerad, traktamentet skulle utgå till

postexpeditör med lo öre och till extra biträde med 20

öre för timme; att traktamente för ett dygn dock icke under

något förhållande skulle utgå med lägre belopp än 2

kronor 50 öre för postexpeditör och 3 kronor 50 öre för

extra biträde; att, der i jernvägspostkupé på en gång

tjenstgjorde flere tjensteman, den af dem, som utöfvade

förmanskap och i första hand svarade för göromålens behöriga

gång, skulle åtnjuta ett särskilt tilläggstraktamente,

utgående i allmänhet med 1 krona för hvarje fullbordad

resa fram och åter, men med 2 kronor för hvarje resa

fram och åter med tjenstgöring å den s. k. utländska afdelningen

inom postkupéexpeditionen n:o 2 å jernvägslinien

Malmö—Nässjö; samt att, då i följd af trafikhinder eller

annan tvingande omständighet post blifvit väsentligen fördröjd

utöfver den för dess fortskaffande bestämda tid, det

skulle ankomma på generalpoststyrelsens pröfning, huruvida

traktamente till tjensteman i jernvägspostkupé skulle

95

utgå för hela den tid, hvarunder han sålunda varit från

sin station frånvarande;

hvarjemte Kongl. Maj:t i sammanhang dermed förklarade,

att, då tjensteman å ort, der han hade sin station,

nödgades någon längre tid för inträde i posttjenstgöring å

jernväg afvakta affärdande! af bantåg, hvilket till följd af

trafikhinder eller annan omständighet blifvit försenadt, på

generalpoststyrelsens pröfning finge ankomma, huruvida

traktamente borde af postmedlen utbetalas för den tid,

tjensteman, under afvaktan på bantågets afgång, hållit sig

beredd att i tjenstgöring inträda, dock med iakttagande

deraf att detta traktamente icke i något fall finge utgå med

högre belopp, för timme räknadt, än som uppbures af

tjensteman för den tid, han utan att vara stadd i tjenstgöring

läge öfver å annan ort än den, der han hade sin

station.

Genom kongl. brefvet den 6 april 1882 blef vidare

förklarad!, att det postexpeditör tillkommande traktamente

skulle, för den tid han beordrades till tjenstgöring vid

postinspektionskontor, utgå med 1 krona 25 öre om dagen.

Hvad genom kongl. brefvet den 8 december 1881

blifvit bestämdt angående beräknande af traktamente till

tjensteman i jernvägspostkupé är fortfarande gällande, allenast

med den jemkning, att Kongl. Maj:t genom nådigt

bref den 1 februari 1884 medgifvit, att vid de tillfällen,

då för postkupégöromålens behöriga handläggning erfordrades,

att vederbörande postkupétjenstemän instälde sig till

tjenstgöring tidigare än en timme före affärdande! af det

bantåg, hvarmed postkupé fortskaffades, till dem finge såsom

ersättning för den utsträckta tjenstgöringen af postmedlen

utbetalas traktamente, under iakttagande af de i

nådiga brefvet af den 8 december 1881 för traktamentets

beräknande faststälda grunder.

Enligt samma grunder, men med viss förhöjning i

traktamentets belopp, skall, jemlikt nådiga brefven den 24

mars 1882, den 18 november 1892 och den 28 maj 1897,

traktamente utgå till tjensteman, som tjenstgöra å linierna

Malmö—Köpenhamn, Helsingör—Helsingborg och Trelleborg

—Sassnitz.

Traktamente till postexpeditör, beordrad till tjenstgöring

vid postinspektionskontor, upphörde, då med år 1893

96

1883 års

stat.

Tillsyn öfver

jernvägspostinspektionerna förändrades till distriktsförvaltningar.

Såsom förut är omförmäldt, voro & postverkets stat

allt sedan år 1874 uppförda tre postinspektörer, såsom

chefer hvar och en för sitt postinspektionsdistrikt. Det

ålåg dessa postinspektörer, hufvudsakligen, att öfvervaka

tjenstgöringen såväl inom de till distriktet hörande jernvägspostkupéer

som ock å underlydande poststationer. I

mån af jernvägsnätets utvidgning och deraf följande utsträckning

af postbefordringen å jernväg befans emellertid

denna anordning otillräcklig.

I underdånig skrifvelse den 12 december 1881, med

förslag till postverkets stater för år 1883, anförde generalpoststyrelsen,

att, med afseende å det nära förestående fullbordandet

af den s. k. norra stambanan, det visat sig bejernvägs-"1

höfligt vidtaga särskilda åtgärder för ordnande och öfverpost-

vakande af jernväffspostbefordringen norr om Bollnäs. Styi

Norrland, relsen föreslog i detta hänseende, att de göromål, som i

allmänhet tillhörde postinspektörerna, skulle, hvad de ifrågavarande

jernvägslinierna anginge, tills vidare uppdragas

åt någon af de inom distriktet anstälde ordinarie postförvaltarne.

Då emellertid den postförvaltare, som erhölle ett

dylikt uppdrag, icke skulle komma att under tiden åtnjuta

ledighet från sin postmästarebefattning, hvadan hans göromål

blefve i väsentlig män ökade, ansåg generalpoststyrelsen,

att särskild ersättning i form af arfvode borde denne postförvaltare

beredas med 1,500 kronor för år.

Rörande generalpoststyrelsens ifrågavarande förslag yttrade

föredragande departementschefen till statsrådsprotokollet

den 9 januari 1882, att förslaget väl innefattade en

afvikelse från den eljest tillämpade anordningen att för

postinspektionen använda särskilda inspektörer, Indika samtidigt

icke utöfvade annan befattning, men att, då förslaget

syntes ändamålsenligt och väl förtjent att på praktisk väg

pröfvas, bland annat äfven derför, att man skulle kunna

bedöma, i hvad mån en dylik anordning kunde vinna en

vidsträcktare tillämpning inom postförvaltningen, departementschefen

ansåge sig hafva allt skäl att tillstyrka bifall dertill.

Förslaget vann äfven Riksdagens bifall, och i 1883 års

stat uppfördes ifrågavarande belopp, 1,500 kronor, under

97

rubrik »arfvode till den postförvaltare, som bestrider postinspektionsgöromålen

å jernvägarne norr om Bollnäs».

I det förslag till postverkets stater för år 1884, som

generalpoststyrelsen afgaf i sin underdåniga skrifvelse den

15 december 1882, hemstälde styrelsen, att den postexpeditörer

samt förvaltare af 5:e, 6:e och 7:e klassernas postkontor,

genom 1881 års riksdags beslut, tillerkända förmånen

af ålderstillägg skulle utsträckas jemväl till föreståndarne

för 4:e klassens postkontor med det förbehåll

likväl, att de icke skulle vara berättigade att dervid räkna

sig till godo den tid, de innehaft befattning såsom postmästare

i lägre grad eller biträdande posttjenstemän.

Till stöd för denna framställning anförde generalpoststyrelsen,

att, om också för postexpeditörer, likasom för

förvaltare af 5:e, 6:e och 7:e klassernas postkontor, icke

synnerligen ofta erbjöde sig tillfälle att vinna befordran

till befattning, hvars afkastning motsvarade en växande

lefnadskostnad, så vore detta ännu mera sällan fallet

med innehafvare af 4:e klassens postkontor, hvilka ofta

redan uppnått en ålder, som gjorde det mindre lämpligt

att förflytta dem till föreståndare för något af de få större

postkontoren. Bland de till 4:e klassen hörande postkontor

vore flera än tre fjerdedelar belägna vid jernväg

och hade följaktligen dagligen, vanligen flera gånger om

dagen, post att expediera. Med dessa befattningars handhafvande

vore, enligt hvad af anförda statistiska siffror

framginge, jemväl förenadt ett betydande ansvar. Styrelsen

meddelade vidare, att ifrågavarande tjenstemäns årliga inkomster

utgjorde, utöfver lön och tjenstgöringspenningar,

till belopp af 2,400 kronor, i provision och sportler i medeltal

1,155 kronor eller tillsammans 3,555 kronor. Den

betydliga tillökning i göromål, som blifvit en följd af postverkets

fortgående utveckling och den under senare tid

mycket stora tillväxten i posttrafik, ansåg generalpoststyrelsen,

under sådana förhållanden, innefatta fullgiltig anledning

till att hemställa om ifrågavarande löneförbättring.

Föredragande departementschefen — som delade den

åsigt, hvilken låg till grund för nämnda förslag, eller att

den af billighet och rättvisa påkallade förhöjning i de lägst

aflönade posttjenstemännens aflöning, som i form af ålderstillägg

vid 1881 års riksdag beviljats, borde i mån af post

7

-

1884 års

stat.

Ålderstillägg

till föreståndare

för

4:e klassens

postkontor.

98

1885 års

stat.

verkets förbättrade ekonomiska ställning tillgodokomma

postverkets öfriga tjensteman, hvilkas lönevilkor kunde finnas

deraf vara i behof, — ansåg ett dylikt behof vara i detta

fall af generalpoststyrelsen med fullgiltiga skäl ådagalagdt

och hemstälde fördenskull, vid ärendets anmälan i statsrådet

den 10 januari 1883, att styrelsens framställning måtte

vinna Kongl. Maj:ts bifall. Kongl. Maj:ts förslag i detta

ämne blef ock af 1883 års riksdag godkändt.

I öfverensstämmelse med detta Riksdagens beslut meddelades,

genom nådigt bref den 22 juni 1883, det förklarande,

att från och med år 1884 förvaltare af 4:e klassens

postkontor skulle ega att åtnjuta ålderstillägg med 300

kronor efter 5 års och 600 kronor efter 10 års tjenstgöring

under iakttagande af de vilkor, som vore stadgade

för åtnjutande af de enligt nådiga brefvet den 6 maj 1881

medgifna ålderstillägg åt postexpeditörer och förvaltare af

5:e, 6:e och 7:e klassernas postkontor, men under förbehåll

likväl, att de förstnämnde tjenstemännen icke finge

för ålderstillägg räkna sig till godo den tid, de innehaft

befattning såsom postmästare i lägre grad eller såsom biträdande

posttjenstemän.

Mera vidtgående förändringar genomfördes i staten

för år 1885, i enlighet med de förslag, som af generalpoststyrelsen

afgåfvos i dess underdåniga skrifvelse den 29

november 1883.

Styrelsen åberopade i sin nämnda skrifvelse, till en

början, att den stora utvidgning af postförbindelserna, som

för ett tiotal år sedan egt rum i sammanhang med indragning

af den ordinarie kronobrefbäringen, i förening med

andra åtgärder till postutvexlingens underlättande, verkat

derhän, att i en senare tid posttrafiken vunnit en utveckling,

hvarom man icke kunnat hysa förhoppning, då förslag

väcktes om vidtagande af de åtgärder till postutvexlingens

främjande, som dåmera befunnits hafva burit sa rika

frukter.

Efter en närmare, af statistiska siffror belyst redogörelse

för postutvexlingens tillväxt under åren 1874—1882

erinrade styrelsen derom, att, oaktadt denna tillökning i

postanstalternas göromål, den för postanstalterna a stat

uppförda tjenstemannapersonal icke sedan 1877 års början

blifvit förstärkt, utan till och med i någon mån minskad,

99

i det att antalet föreståndare för 7:e klassens postkontor

blifvit nedsatt från 64 till 59.

Att, under sådana omständigheter, de å postanstalterna

förekommande göromål blifvit bestridda på ett sätt, som

endast sällan gifvit anledning till anmärkning, hade haft

sin grund deri, dels att i allmänhet postanstalternas tjensteman

med en pligttrohet, som förtjenade erkännande, åt

de till tjensten hörande göromål egnat flera af dagens och

ofta äfven nattens timmar än som, efter hvad styrelsen

antoge, fordrades af flertalet bland statens öfrige tjensteman,

dels ock att, der, sådant oaktadt, oundgängligt befunnits att

förstärka arbetspersonalen, sådant skett genom anställande

af extra biträden, till hvilka ersättning utgått af det för

sådant ändamål å postverkets aflöningsstat uppförda anslag.

Bland omförmälda göromål vore flera — särskildt stämpling

af inkomna försändelser, första sorteringen af bref,

tidningars falsande och förseende med nödig påskrift m. m.

— af den beskaffenhet, att för desammas behöriga bestridande

icke erfordrades användande af personer, hvilka aflagt

sådana kunskapsprof, som i allmänhet fordrades för

vinnande af inträde på tjenstemannabanan. Arbete af omförmälda

beskaffenhet kunde nemligen icke allenast utan

olägenhet, utan ofta äfven med större fördel, anförtros åt

ordentliga, pålitliga och skrifkunniga vaktbetjente, hvilka

af en nitisk och erfaren postförvaltare lätteligen inöfvades

i handläggningen af flera bland de göromål, som i eu föregående

tid å en del postanstalter blifvit af tjensteman bestridda.

Genom en sådan anordning vunnes ock den fördelen,

att det å ett postkontor anstälda biträde kunde

anlitas också för budskickning, för postpåses forslande mellan

postkontor å ena samt ångbåt eller jern vägsstation å andra

sidan, för tömmande af breflåda och för andra, liknande

bestyr, för hvilka eljest särskild kostnad komme att drabba

postverket. Och minst förtjenade icke den omständigheten

afseende, att, genom åtgärder i sådan rigtning, förekommes

indragande på tjenstemannabanan af ett större antal personer,

än som på densamma kunde i en framtid förvärfva

erforderlig bergning. De kontorsbiträden, om hvilka sålunda

blifvit taladt, borde nemligen, till följd af sin föregående

verksamhet och de lefnadsvanor, som de derunder förvärfvat,

anse sin framtid betryggad derigenom, att dem bereddes

100

en årsinkomst, ungefärligen motsvarande den, som tillkomme

bättre aflönade vaktbetjente.

Flera af de å postanstalterna förekommande göromål

vore emellertid af den beskaffenhet, att de icke kunde anförtros

åt personer med så ringa underbyggnad som den,

hvilken fordrades hos de till vaktbetjentklassen hörande biträden.

Till sådana göromål vore i allmänhet att hänföra:

utfärdande af karta, försändelsernas uppförande i protokoll,

posternas dirigering, handläggningen af en del ärenden,

hvilka rörde postutvexlingen genom underlydande poststation

eller landtbrefbärare, behandlingen af postanvisningar

och postförskott, räkenskapsväsendet i allmänhet, den

med hvart år växande postutvexlingen med utlandet m. m.

Generalpoststyrelsen meddelade, att de för dessa och

dylika göromål afsedda biträden, bland hvilka icke få vore

af qvinkön, för det dåvarande uppginge till omkring 450;

och ansåg styrelsen någon svårighet visserligen icke möta

att öka detta antal, i den mån sådant kunde af behof påkallas.

Fråga uppstode emellertid dervid, huruvida icke

under de förhållanden, som dåmera inträdt, postverkets fördel

bäst tillgodosåges derigenom, att af erforderliga, nya

ökning af likasom af förutvarande biträden någon del ersattes med

personalen, postexpeditörer, för hvilka aflöning blefve å stat uppförd.

Det hade alltid och säkerligen med skäl ansetts vara

af vigt, att rättigheten att å postverkets vägnar utfärda

qvitto å försändelser, som på postkontor aflemnades till befordran

under assurans, inskränktes till ordinarie tjensteman,

hvilka, i händelse af missbruk, äfventyrade att gå miste om

en plats, som beredde dem en säker, om ock tarflig utkomst,

under det att någonting sådant icke i samma mån

vore fallet med de vid postkontoren anstälda extra biträden.

Mera än någonsin måste en anordning af omförmälda slag

anses vara nödvändig, efter det att, i en senare tid, antalet

värdeförsändelser vunnit den betydliga tillväxt, för hvilken

generalpoststyrelsen i sin ifrågavarande underdåniga skrifvelse

redogjort.

Flera af postkontoren hölles, efter hvad styrelsen vidare

anförde, för allmänheten öppna 12 timmar af dygnet,

och öfriga postkontor af 2:a, 3:e och 4:e klassen mottoge

och utlemnade försändelser i det minsta 9 timmar

af dygnet. Förekomme dertill, som ofta vore fallet, hand

-

101

läggning nattetid af genomgående post, kunde naturligtvis

icke fordras, att postförvaltaren skulle å postkontoret närvara

hela den tid af dygnet, då kontoret vore tillgängligt

för allmänheten. Men äfven under den tid, då postförvaltaren

vore å kontoret närvarande, förekomme mycket ofta

tillfällen, då han — upptagen af afgående posters expedierande,

af ankomna posters kontrollerande eller af andra

angelägna och brådskande bestyr — måste åt annan person

uppdraga värdeförsändelsers mottagande och qvitterande.

Om af dessa och andra omständigheter påkallades en

tillökning i antalet vid postkontor anstälde postexpeditörer,

så gjorde sig ett dylikt behof icke mindre gällande i afseende

å de jernvägstågen åtföljande postkupéexpeditioner.

En tillökning i antalet för denna postutvexling använda

postexpeditörer — hvilken skulle göra det möjligt att å

alla vigtigare linier och i kupé, der flera tjenstgjorde, till

förman för dessa alltid använda ordinarie tjensteman —

skulle också, enligt hvad generalpoststyrelsen påpekade, icke

innefatta någon anmärkningsvärd tillökning i utgift för

postverket, då, jemlikt nådiga brefvet den 8 december 1881,

traktamente till ordinarie postexpeditör, som tjenstgjorde i

postkupé, alltid utginge med väsentligen lägre belopp än

det, som extra biträde vore berättigadt uppbära.

För att något så när tillgodose behofvet i omforma]da

afseenden heinstälde styrelsen, att ytterligare 26 postexpeditörer

— eller tillsammans 200 — måtte å stat uppföras.

Den sålunda ifrågastälda anordning, till väsentligaste

del förestafvad af omtanke om postverkets säkerhet, innefattade

emellertid hvarken någon lättnad i tjenstgöringen å

postkontoren, hvilkas extra biträden komme att i ungefärligen

motsvarande mån minskas, eller någon ersättning för

den betydande tillökning i göromål, som under en senare

tid tillskyndats såväl postförvaltarne som öfriga å postkontoren

anstälde tjensteman. För en del af tjenstemännen

vore emellertid behofvet af en löneförbättring allt för trängande,

för att icke försök borde göras att få frågan derom

— länge af brist på medel undanskjuten — bragt till eu

lycklig utgång. De tjensteman, b vilka generalpoststyrelsen

afsåge, vore föreståndarne för 7:e klassens postkontor

och postexpeditörer af 2:a lönegraden.

102

Generalpoststyrelsen erinrade derom, att dessa tjensteman

för det dåvarande åtnjöte aflöning å stat med 1,200

kronor, jemte två ålderstillägg, hvartdera å 300 kronor,

hvartill komme för postförvaltare uppbördsprovision och

sportler, uppgående i medeltal för en hvar till 510 kronor

för år, samt för de postexpeditörer, som icke vore anstälda

i tjenstgöring å jernväg, provision, i medeltal utgörande

262 kronor årligen, under det att de i jernvägspostkupé

tjenstgörande postexpeditörerna, utöfver aflöningen å stat,

uppbure ett dagtraktamente, afsedt att utgöra ersättning

för den tillökning i utgift, som för postkupépersonalen blefve

en följd deraf, att densamma under tjenstgöringen befunne

sig på resande fot.

Vidkommande först föreståndarne för 7:e klassens

postkontor, ansåg styrelsen, att äfven de af dessa postförvaltare,

hvilka vore i åtnjutande af båda ålderstilläggen

och hvilkas löningsförmåner till följd deraf beräknades i

medeltal uppgå till 2,310 kronor, svårligen kunde anses

vare sig fullt ersatta för det arbete, de i postverkets tjenst

nedlade, eller i åtnjutande af en inkomst, egnad att åt ett

hushåll bereda en, om ock tarflig, utkomst. Ännu mindre

kunde detta antagas vara fallet med kontorsföreståudare,

hvilka uppbure antingen endast ett ålderstillägg eller ock

alldeles icke något dylikt tillägg och hvilkas löneinkomst

till följd deraf vore i medeltal inskränkt i förra fallet till

2,010 kronor och i senare fallet till 1,710 kronor. I afseende

å samtliga föreståndare för 7:e klassens postkontor syntes

det styrelsen i öfrigt böra anmärkas, att, under det deras

aflöning understege den aflöning, som i allmänhet ansåges

böra uppbördsman tillförsäkras, postförvaltarne icke vore i

åtnjutande af några så kallade missräkningspenningar, hvilka

funnes en del andra uppbördsman tillagda. För många af

dessa posttjenstemän, hvilkas medelålder utgjorde 46 år,

förefunnes endast ringa utsigt att vinna befordran till bättre

aflönade befattningar inom postverket, och det vore högst

sällan, som någon af dem vore i tillfälle att, genom arbete

äfven utom verket, bereda sig något bidrag till lefnadskostnadernas

bestridande. Generalpoststyrelsen höll före,

att, under sådana omständigheter, det skulle befinnas både

billigt och ändamålsenligt, att dessa tjensteman aflöning i

någon mån höjdes; och fann styrelsen sådant lämpligast böra

103

ske på det sätt, att till 6:e aflöningsklassen hänfördes Öfverförande

samtliga 59 postkontor, tillhörande 7:e klassen, hvilken “

klass sålunda komme att upphöra. Derigenom skulle aflö-klassens postningen

å stat för dessa postkontor sföreståndare varda för- kcmtorhöjd

från 1,200 till 1,600 kronor.

Hvad sålunda anförts till stöd för framställningen om

förbättrade löningsvilkor för föreståndare för 7:e klassens

postkontor, ansåg generalpoststyrelsen i hufvudsak gälla - med undantag för hvad anginge lefnadsåldern, hvilken i

allmänhet vore lägre för postexpeditörer än för kontorsföreståndare,

— äfven om postexpeditörer .af 2:a lönegraden.

Med afseende å förenämnda skilnad i lefnadsålder,

och då, hvad postkupépersonalen vidkomme, vid tjenstgöring

å en del kortare jernvägslinier lefnadskostnaden

borde kunna ställas något billigare, än hvad fallet blefve å

en del längre linier, ansåg sig styrelsen icke böra hemställa

om utsträckande till samtliga postexpeditörer af den

förhöjning i löneanslag å stat, som kunde varda medgifven.

Men '' nödigt syntes det, att åtminstone hälften af samtliga

postexpeditörer komme i åtnjutande af en aflöning å stat,

motsvarande den, som då uppbures af de 39 postexpeditörerna

af l:a graden, eller 1,600 kronor. För vinnande Postexpediaf

detta mål erfordrades att i l:a löneklassen upp- uppflyttning

flytta ytterligare 61 af de i statsförslaget till 200 upptagne i l-ajönepostexpeditörer.

De löneförhöjningar, som sålunda blifvit ifrågastälda,

afsåge ensamt de svagast aflönade postförvaltarne och postexpeditörer

af den lägre lönegraden.

Den betydliga tillökningen i posttrafik hade emellertid,

anförde generalpoststyrelsen vidare, äfven för öfrige kontorstjenstemän,

nemligen föreståndare för l:a t. o. m. 6:e klassens

postkontor, postinspektörer, kontrollörer och postexpeditörer

af l:a, lönegraden, medfört en icke mindre tillökning i göromål.

Och under tiden hade inkomsten af den uppbördsprovision,

som skolat ersätta det ökade arbetet, i allt flera

fall blifvit för postpersonalen kringskuren genom den köpare

af frimärken medgifna rätt att, då på en gång inköptes

minst 300 frimärken, å priset för desamma erhålla säljning.

2 procents rabatt.

Med rättigheten till rabatt vid inköp af större partier

frimärken hade ursprungligen afsetts beredande af tillfälle

104

för allmänheten att äfven annorstädes än å postanstalt tillhandla

sig frimärken, och utan tvifvel hade till vinnande

af detta ändamål i väsentlig mån bidragit nedsättningen i

pris vid partihandel. Emellertid hade, efter hvad generalpoststyrelsen

meddelade, under de senare åren erfarenheten

allt mera ådagalagt, att nämnda prisnedsättning i stor utsträckning

tagits i anspråk äfven af personer, hvilka alldeles

icke hölle frimärken till afsalu. Derigenom att sålunda

en del korrespondenter beredts en billigare postbefordringsafgift

än den, som utgjorts af personer, hvilka

icke varit i tillfälle att på en gång inköpa ett större antal

frimärken eller som saknat anledning dertill, hade den för

postpersonalen påräknade uppbördsprovisionen biff vit i icke

så ringa mån förminskad. Denna minskning, som i medeltal

vid l:a, 2:a, 3:e och 4:e klassens postkontor utgjort

308 kronor årligen, hade gifvit ett stort antal af

postförvaltarne anledning att, i särskilda till generalpoststyrelsen

ingifna skrifter, anhålla om vidtagande af åtgärder,

som kunde leda till ett fullständigt indragande af

ifrågavarande försäljningsrabatt.

Om också antagas kunde, att, efter rabattens upphörande,

flertalet af de handlande, som då tillhandahölle

allmänheten frimärken, skulle, för att kunna mera fullständigt

betjena sina kunder, fortfarande förse sig med frimärken

till afsalu, ansåge generalpoststyrelsen dock ej någon

säkerhet förefinnas för att icke å en del orter en anordning

af ifrågastälda beskaffenhet skulle minska tillfällena

till inköp af frimärken, brefkort och frankokuvert samt

sålunda medföra för allmänheten olägenheter och för postverket

minskad portouppbörd. Ehuru, på grund deraf,

styrelsen, funne sig icke kunna understödja förslaget om en

fullständig indragning af rabatten vid försäljning af frimärken

m. m., ansåge styrelsen de af så många postförvaltare

öfverklagade olägenheterna böra åtminstone i någon

mån afhjelpas.

_ Detta kunde, enligt styrelsens åsigt, utan någon uppoffring

af postmedel ske derigenom, att rabatten nedsattes

från 2 till 1 procent, eu nedsättning, hvilken säkerligen

icke skulle verka till någon minskning i antalet ställen, der

frimärken hölles till afsalu, men som skulle bereda äfven de

posttjenstemän, för hvilka i statsförslaget icke någon löne

-

105

förhöjning föresloges, en om ock ringa ersättning för ökade

göromål och för den minskning i uppbördsprovision, som,

under de närmast följande åren, kunde varda att motse,

derest det förslag om det enkla brefportots nedsättning

från 12 till 10 öre, hvilket då förelåge till afgörande, vunne

slutligt godkännande. Genom en sådan anordning förekommes

visserligen ej, att äfven personer, hvilka alldeles

icke betj enade allmänheten med tillhandahållande af frimärken

m. m., komme i åtnjutande af ifrågavarande rabatt.

Men — utom det att någon egentlig obillighet väl knappt

kunde anses ligga deri, att den, som förbrukade ett synnerligen

stort antal frimärken, komme i åtnjutande af en

mycket ringa nedsättning i det vanliga priset å dessa märken

— skulle säkerligen stor svårighet blifva förenad med

kontrollen derå, huruvida inköpta frimärken användes för

den köpandes eget bruk eller hölles till afsalu. För att

underlätta bestyret med afyttrande å postanstalt af större

partier frimärken, vore det emellertid i hög grad önskligt,

att föreskriften om rättighet till rabatt vid inköp af minst

300 frimärken utbyttes mot ett stadgande derom, att rabatt

å inköpspriset tillkomme den, som på en gång inköpte minst

3 ark frimärken, hvart ark innehållande 100 märken.

Mot hvad generalpoststyrelsen föreslagit rörande af- Departelöningsstaten

fann föredragande departementschefen, enligt111

yttrande till statsrådsprotokollet den 9 januari 1884, icke

något att erinra, enär dessa förslag syntes honom väl

grundade i den utomordentliga tillväxt i postverkets rörelse,

som under de senare åren egt rum, och i det såsom eu

naturlig följd deraf inträdda behofvet af såväl förstärkta

arbetskrafter för verket som förhöjning i löneförmånerna

för den svagast aflönade personalen. Postverkets väsentligen

förbättrade finansiella ställning bjöde oafvisligen, att man

sökte bättre tillgodose den talrika del af personalen, som

på de mera underordnade platserna och under ringa utsigter

till befordran till de bättre aflönade befattningarna egnade

sina krafter åt ett ansträngande och ansvarsfullt arbete i

verkets tjenst mot eu ersättning, som efter dåtida förhållanden

vore otillfredsställande; och de af generalpoststyrelsen

framstälda anspråk på ökade anslag för att bereda denna

del af personalen något förbättrade vilkor syntes departementschefen

visserligen icke för höga.

106

1884 års

riksdag.

Beträffande det af styrelsen i sammanhang med lönefrågan

framstälda förslaget om nedsättning, men dock bibehållande

af rabatt vid inköp af större partier frimärken,

i syfte att bereda posttjenstemännen förmånen att å

sin provision icke behöfva vidkännas så stort afdrag som

för det dåvarande, kunde föredragande departementschefen

ej undgå att uttala vissa betänkligheter, äfven om han ej

vågade tillstyrka en afvikelse från styrelsens förslag. Departementschefen

vore nemligen öfvertygad, att den föreslagna

nedsättningen i rabatt för inköpare af större partier

frimärken ej komme att motväga den minskning i provisionen

för tjenstemännen, som komme att uppstå under tiden

närmast efter en nedsättning af portot och deraf till

en början sannolikt framkallad minskning i postuppbörden.

Men äfven om den deraf uppkommande förlusten för posttjenstemännen

ej skulle blifva så betydlig eller vara snart

öfvergående, kunde departementschefen ej finna annat än

att rabatten vid de större frimärkesinköpen vore i och för

sig oegentlig. Den beredde nemligen de större korrespondenterna

en aldrig afsedd förmån af portonedsättning. Rabattens

uppgift vore endast att till inköp af frimärken uppmuntra

dem, som ville såsom återförsäljare tillhandahålla

allmänheten frimärken, och rabatten hade således tillkommit

för den stora allmänhetens beqvämlighet och kunde tvifvelsutan

hafva till en början varit fullt påkallad. Dåmera

syntes dock allmänheten kunna påräkna att, äfven om rabatten

borttoges, med lätthet ega tillgång till frimärken,

sedan dels postanstalternas antal blifvit betydligt förökadt

och dels kännedomen om det värde, allmänheten satte på

lättheten att förskaffa sig frimärken, säkerligen verkat derhän,

att de, hvilka betjenade allmänheten med återförsäljning

af frimärken, fortfarande skulle täfla om att tillhandahålla

dylika åt sina kunder. Emot styrelsens farhågor för

rabattens borttagande och då det kunde vara möjligt, att

å vissa orter olägenheter deraf kunde uppkomma, vågade

departementschefen dock icke för det dåvarande tillstyrka

en dylik åtgärd.

I enlighet med departementschefens hemställan blefvo

generalpoststyrelsens här ofvan återgifna förslag af Kongl.

Maj:t framlagda för 1884 års riksdag.

107

Hvad angick de föreslagna förändringarna i aflöningsstaten,

fann statsutskottet någon tvekan om behöfligheten

af den ifrågasatta tillökningen i den ordinarie personalen

vid postverket svårligen kunna förefinnas och ansåg sig

derför ega giltig grund att förorda den ifrågavarande framställningen,

som äfven vann Riksdagens bifall.

Sedan Riksdagen derefter beslutat, att afgifterna för

vissa slag af inrikes postförsändelser skulle från och med

år 1885 utgå med nedsatta belopp samt, i sammanhang

dermed, att afgiften för alla bref, hvilka genom postverkets

förmedling utvexlades, skulle från samma tid ingå till postkassan

— i följd hvaraf postförvaltarne gingo i mistning

af den sportel, som dittills dem tillkommit såsom afgift för

lösbref, — upptog statsutskottet i särskildt utlåtande frågan

om ändrade bestämmelser rörande rabatt vid köp af

frankotecken; och då utskottet icke tilltrodde sig att föreslå

någon afvikelse från Kongl. Maj:ts framställning i ämnet,

hemstälde utskottet, att Riksdagen måtte bifalla hvad

Kongl. Maj:t i detta afseende föreslagit. Riksdagens beslut

utföll, äfven beträffande denna fråga, i öfverensstämmelse

med utskottets hemställan.

Jemlikt kongl. brefvet den 30 maj 1884 uppfördes sålunda

i 1885 års stat, med indragande utaf 7:e klassen

af postkontor, 107 postförvaltare inom 6:e klassen samt

200 postexpeditörer, 100 af l:a och 100 af 2:a lönegraden.

Tillika blef genom nämnda nådiga bref förklaradt,

bland annat, att från och med 1885 års ingång, med ändring

af hvad dittills varit stadgadt rörande rabatt vid köp af

större parti frimärken, bref kort eller frankokuvert, dylik

rabatt skulle, vid köp på en gång af minst 3 ark frimärken,

hvartdera innehållande 100 märken, eller af minst

100 bref kort eller 100 frankokuvert, åtnjutas med 1 procent

af inköpssumman. Jemlikt nådiga brefvet den 21 december

1888 skall samma rabatt åtnjutas vid köp på eu gång

af minst 100 kortbref.

I det förslag till postverkets stater för år 1887, som

af generalpoststyrelsen afgafs i underdånig skrifvelse den

30 november 1885, hemstälde styrelsen om en allmännare

aflöningsförhöjning åt postanstalternas tjensteman.

Af dervid anförda beräkningar ansåg styrelsen framgå,

att, till följd af posttrafikens tillväxt, det arbete, som förut

1887 års

stat.

108

Fråga om allmän

löneförbättring.

ålegat den ordinarie kontorspersonalen, blifvit i de flesta

fall mångdubbladt. Men det vore icke ensamt den med

hvart år ökade posttrafiken, som i en senare tid gjort posttjensten

vida mera ansträngande än tillförene. Dertill hade

äfven medverkat dels den år 1883 inrättade postsparbanken,

dels — hvad ett icke ringa antal postkontorsföreståndare anginge

— bestyret med åvägabringande af aftal rörande postföringens

besörjande. Sedan nemligen icke allenast samtliga

posthemman blifvit indragna utan äfven af Kongl. Maj:t

meddelats det nådiga förklarande, att efter 1874 års utgång

icke, annat än i vissa undantagsfall, gästgifveri-, hålleller

reservskjuts vidare finge för posternas fortskaffande

anlitas, hade, för beredande af utväg att få de s. k. landsvägsposterna

fortskaffade, generalpoststyrelsen varit hänvisad

ensamt till de öfverenskommelser, som med enskilda

kunde träffas rörande postföringens öfvertagande på beting.

Och då erfarenheten till fullo ådagalagt, att i allmänhet

icke för postverket förmånliga anbud kunde erhållas vid

auktioner, som för ändamålet utlystes, hade styrelsen funnit

sig böra i ganska stor omfattning, för införskaffande af

anbud å postskjutsens öfvertagande, anlita biträde af posttjenstemän

i orterna. Enahanda vore förhållandet med

landtbrefbäringen och en del af den postföring, för hvilken

enskildes ångfartyg anlitades.

De mångdubbelt ökade göromål, som sålunda, år efter

år, blifvit posttjenstemännen ålagda, hade af dessa blifvit bestridda

med eu pligttrohet, som förtjenade så mycket större

erkännande, som i allmänhet det arbete, hvilket blifvit af

dem nedlagdt i postverkets tjenst, icke kunde anses varaersatt

med de aflöningsförmåner, som tillkomme postkontorens

tjensteman.

Den lämpligaste formen för en af omständigheterna

med nödvändighet påkallad lönereglering syntes generalpoststyrelsen

vara meddelande af förändrade bestämmelser

rörande det tjenstemännen tillkommande ålderstillägg, i

sammanhang med en och annan deraf beroende jemkning

i en del andra anslag å aflöningsstat.

Under det att för ett stort antal af de statens tjensteman,

som åtnjöte ålderstillägg, dessa utginge efter 5 år

med 500 kronor och efter 10 år med 1,000 kronor, vore

det ålderstillägg, hvilket tillkomme föreståndare för 4:e,

109

5:e och 6:e klassens postkontor samt postexpeditörer, inskränkt

till 300 kronor efter 5 års och 600 kronor efter 10

års tjenstgöring, hvaremot dittills alldeles icke något ålderstillägg

blifvit tillerkändt vare sig föreståndare för l:a, 2:a

och 3:e klassens postkontor eller kontrollörerna.

Utgående från det antagandet, att det löningstillskott,

som, i sammanhang med ålderstilläggets omreglering, kunde

komma att postkontorspersonalen tilldelas, borde utgå med

sådant belopp, att i allmänhet hvar och en bland dessa

tjensteman efter 5 års tjenstgöring komme i åtnjutande

af en tillökning i inkomst, belöpande sig till 500 kronor,

hvilket tillskott efter 10 års tjenstgöring kunde höjas till

1,000 kronor, ansåg dock generalpoststyrelsen, hvad anginge

de tjensteman, hvilkas dåvarande aflöning å stat icke

uppginge till mera än 1,200, 1,600 eller 1,800 kronor, skilnad^

mellan ålderstillägg och annan aflöning å stat blifva

allt för ringa, för att icke någon jemkning af beloppen borde

ifrågakomma; hvarvid dessutom, för att afhjelpa de mest trängande

behofven hos postverkets svagast aflönade tjensteman,

tillskottet i aflöning för postexpeditörer af 2:a lönegraden

syntes böra, med 200 kronor för hvardera, ökas

utöfver de i sådant afseende i allmänhet föreslagna belopp,

i vissa fall 500 och i andra fall 1,000 kronor.

Styrelsen förestälde sig sådant lämpligast kunna ske

på det sätt, att för de tjensteman, postmästare af 5:e

klassen, hvilka då å stat åtnjöte 1,800 kronor, likasom för

de tjensteman, postmästare af 6:e klassen och postexpeditörer

af l:a lönegraden, som för det dåvarande uppbure

1,600 kronor, aflöningen å stat förhöjdes med 200 kronor;

att för postexpeditörer af 2:a graden, med aflöning å stat

af 1,200 kronor, denna aflöning förhöjdes med 400 kronor;

att för postmästare af 5:e och 6:e klasserna äfvensom

för postexpeditörerna den såsom ålderstillägg utgående aflöningsförhöj

ningen faststäldes till 400 kronor efter 5

och 800 kronor efter 10 års tjenstgöring; samt att, med

undantag för hvad anginge postdirektörerna i Stockholm

och Göteborg, hvilkas inkomst af innehafvande tjenster

vore större, än att något ålderstillägg borde för dem ifrågasättas,

öfriga ordinarie tjensteman vid postkontoren komme i

åtnjutande af ålderstillägg, utgående efter 5 års tjenstgöring

med 500 och efter 10 års tjenstgöring med 1,000 kronor.

no

Derest postkontorens tjensteman komme i åtnjutande

af de ålderstillägg, som sålunda blifvit föreslagna och som

i allmänhet icke vore lägre än de, som blifvit andra tjensteman

beviljade, syntes postkontorens tjenstemannapersonal

äfven böra underkastas enahanda skyldighet att, vid

viss ålder, med pension afgå ur tjensten, som, vid de i

senare tider genomförda löneregleringar, gjorts till vilkor

för andra tjenstemäns rättighet till åtnjutande af förbättrade

aflöningsförmåner.

På det att emellertid postverket icke måtte beröfvas

den förmån, som läge deri, att en tjensteman i lägre grad,

hvilken utmärkt sig genom skicklighet och pålitlighet, kunde

utan förlust förflyttas till annan och vigtigare befattning,

ansåge generalpoststyrelsen det nödigt, att, i nära öfverensstämmelse

med hvad förut blifvit rörande samma ämne

föreskrifvet genom kong], brefvet den 6 maj 1881, skilda

grupper bildades, å ena sidan af föreståndare för 5:e

och 6:e klassens postkontor samt postexpeditörer och å

andra sidan af föreståndare för öfriga postkontor, utom

Stockholms och Göteborgs, och af kontrollörer; samt att

förflyttning från en till annan tjenst i samma grupp icke

skulle utöfva något inflytande på rätten till ålderstillägg,

hvilken borde inträda 5 respektive 10 år, efter det tjensteman

tillträdt en eller annan befattning, hörande till samma grupp

som den, hvilken han innehade, då framställning gjordes

att komma i åtnjutande af ålderstillägg.

Generalpoststyrelsen erinrade derefter, hurusom, utöfver

ofvan omförmälda aflöning, postanstalternas tjensteman

— med undantag för de expeditörer, som användes

till tjenstgöring i postkupé och hvilka uppbure dagtraktamente,

— åtnjöte uppbördsprovision och några få återstående

sportler af den beskaffenhet, att desamma funnits icke

lämpligen kunna indragas. Till inkomster af sistnämnda

slag hörde, sedan dåmera äfven portot för de förut s. k.

lösbrefven inginge till postkassan, afgiften för postutvexling

genom lösväska och för postafgifters bokförande samt den

till mycket ringa belopp uppgående inkomsten af 2 öre

för hvar insättning af postsparbanksmedel. 1 detta afseende

meddelade vidare styrelsen, bland annat, att inkomsten af

sportler under år 1884 utgjort för postdirektören i Malmö

1,169 kronor samt i medeltal för postmästare af 2:a

in

klassen 1,130, af 3:e klassen 770, af 4:e klassen 310, af

5:e klassen 280 och af 6:e klassen 130 kronor.

I afseende å sportelinkomsten ansåg styrelsen i öfrigt

böra anmärkas, dels att, då en så betydlig uppbörd af allmänna

medel som den, hvilken i allmänhet vid postkontoren

förekomme, skulle, för det mesta i många och små

belopp samt vanligen under stor brådska med handläggning

af andra göromål, verkställas af olika personer, vid olika

tider på dagen, icke kunde undvikas förluster, till hvilkas

betäckande förut, å flera postkontor, i mån af tillgång,

anlitats inkomsten af lösbrefven, men som dåmera, efter

indragning till postkassan af portot för nämnda bref, måste

— då postpersonalen icke egde uppbära några missräkningspenningar

— betäckas af återstående sportler och

provision, dels ock att, der sporteluppbörden uppginge till

något anmärkningsvärdt belopp och, till följd deraf, postkontorsföreståndaren

vore i behof af biträde för handläggning

af de göromål, som med sportler betalades, kontorsföreståndaren

ansåges skyldig af sportelinkomsten bestrida utgifterna

för dylikt biträdes aflönande.

Toges dertill i betraktande, att sportelinkomsten vore

underkastad stora omvexlingar, synnerligen i sammanhang

med jernvägsanläggningar i orterna, syntes, vid bedömande

af frågan om postpersonalens behof af ökad aflöning å stat,

icke mycket afseende böra fästas vid en inkomst, så osäker

som den dåvarande sporteluppbörden, hvilken dertill i allmänhet

vore stadd i aftagande.

För att åstadkomma en jemförelse mellan den aflöning,

som föresloges för postpersonalen, och de löneförmåner,

som tillkomme tjenstemännen vid några af de andra, större,

allmänna verkens lokalförvaltningar, hade generalpoststyrelsen

af styrelserna för tullverket, statens järnvägstrafik

och telegrafverket begärt och erhållit upplysningar rörande

dithörande ämnen. Efter att med stöd af dessa upplysningar

hafva förebragt en utförlig utredning, jemväl innefattande

redogörelse för omfattningen och beskaffenheten

af den tjenstgöring, som ålåge de olika verkens tjenstemannapersonal,

anförde generalpoststyrelsen i detta ärende

till slut, att, då postpersonalens göromål ökats i en grad,

som i allmänhet gjorde det för personalen omöjligt att

genom annat arbete förskaffa sig något bidrag till bestri

-

112

dande af nödiga utgifter, till hvilka möjligen icke aflöningen

å postverkets stat lernnade tillgång, det icke kunde anses

annat än med billighet öfverensstämmande, likasom det af

trängande behof påkallades, att i postkontorspersonalens aflöningsvilkor

vidtoges en förändring sådan som den ifrågastälda.

Departe- Vid anmälan i statsrådet af detta ärende den 11 ja

myttrandeens

nuar^ V%''6‘ uttalade föredragande departementschefen, att

behofvet af en allmännare löneförbättring för tjenstemännen

vid postanstalterna länge gjort sig gällande. Då hvad i

detta hänseende föreslagits ingalunda kunde anses öfverskrida

billiga anspråk och det syntes vara stäldt utom

tvifvel, att postverket, utan rubbning i jemvigten mellan

inkomster och utgifter, förmådde att bära de ökade omkostnader,

som en dylik löneförbättring koinme att medföra,

funne departementschefen den föreslagna löneregleringen

vara af förhållandena i hög grad påkallad och förordade derför

på det lifligaste generalpoststyrelsens ifrågavarande förslag.

1886 års Då Kongl. Maj:ts framställning i ämnet förekom till

riksdag, behandling vid 1886 års riksdag, uttalade statsutskottet, i

förevarande ämne, att de skäl, som anförts för den ifrågasatta

löneregleringen, syntes utskottet ådagalägga behofvet

af åtminstone någon löneförbättring för ifrågavarande tjensteman,

särskild! de lägre af dessa. 1 fråga om beloppen

syntes dock, med hänsyn till å ena sidan de ingalunda obetydliga

inkomster af uppbördsprovision och i någon mån

äfven af sportler, som utginge till samtliga klasser af posttjenstemän,

för hvilka lönereglering begärts, samt å andra

sidan den ogynsamina ekonomiska ställningen i landet,

jemkning böra vidtagas i de af Kong]. Maj:t föreslagna

förhöjningar; och förestälde sig utskottet, att en på billighet

grundad jemkning derutinnan kunde åstadkommas på

det sätt, att hvad Kongl. Maj:t äskat i afseende på de två

lägsta postförvaltareklasserna och postexpeditörerna bifölles,

så vidt anginge höjningen i den ursprungliga aflöningen,

hvaremot någon ökning i dessa tjensteman ålderstillägg

icke skulle göras. Vidare skulle 4:e klassens postförvaltare,

i stället för begärda förhöjningar i deras ålderstillägg

från 300 kronor till 500 kronor efter 5 år och

från 600 kronor till 1,000 kronor efter 10 år, erhålla förhöjning

i ursprungliga aflöningen med 200 kronor, men

icke undfå förhöjda ålderstillägg. Hvad anginge ålders

-

113

tillägg åt l:a, 2:a och 3:e klassens postförvaltare samt kontrollörerna,

hvilka samtliga tjensteman då ej hade rätt till

ålderstillägg och för hvilka Kongl. Maj:t begärt sådana till

belopp af 500 kronor efter 5 år och 1,000 kronor efter 10

år, skulle allenast ett enda ålderstillägg å 400 kronor efter

10 år beviljas åt de två senare klassernas postförvaltare

samt kontrollörerna, men deremot ingen aflöningsförhöjning

åt postförvaltare af l:a klassen.

I enlighet med statsutskottets hemställan beslöt Riksdagen

att, för tillämpning från och med 1887 års början,

fastställa följande

Aflöning sbelopp och öfriga grunder för aflöning af

nedannämnda klasser af posttjenstemän.

Tjenst-

Lön.

görings-

pennin-

Summa.

Kronor.

gar.

Kronor.

Kronor.

Postförvaltare.

l:a aflöningsklassen .

3,000

1,000

4,000

2:a »

2,700

900

750

3,600

j Efter 10 år kan af- > löningen höjas med

3:e j

2,250

3,000

) 400 kronor.

4:e »

1,950

650

2,600

1 Efter 5 år kan af- | löningen höjas med

5:e »

1,500

500

450

2,000

1300 kronor och efter

I 10 år med ytterit

6:e

1,350

1,800

J gare 300 kronor.

Biträdande posttjenste-

män.

a) kontrollörer:

l:a lönegraden ....

2,700

900

3,600

| Efter 10 år kan af-

2:a » .'' . . .

2,250

750

3,000

1 löningen höjas med

400 kronor.

3:e > ....

1,800

600

2,400

J

b) postexpeditörer:

1 Efter 5 år kan af-

l:a lönegraden ....

1,350

450

1,800

löningen höjas med

\ 300 kronor och efter

2:a » ....

1,200

400

1,600

I 10 år med ytterli- J gare 300 kronor.

Riksdagens

beslut.

8

114

Vilkor för de I öfverensstämmelse med Riksdagens beslut stadgalöneförmlner

f^es’ jemnlikt kongl. brefvet den 4 juni 1886, för åtnjuta

ätnju- tande af de medgifna förbättrade löneförmånerna för 2:a,

tände. 3:6i 4:e? 5:e ocp 0:e klassernas postförvaltare samt kontrollörer

och postexpeditörer, följande vilkor, nemligen:

att med tjenst af ifrågavarande slag ej finge förenas

annan tjenst å rikets, Riksdagens eller kommuns stat — befattning

i telegrafverket likväl undantagen — och ej heller

annan tjenstebefattning, som funnes vara hinderlig för tjenstgöringen

vid postverket;

att tjensteman skulle vara skyldig underkasta sig icke

allenast den utvidgade och förändrade tjenstgöring, som af

möjligen uppkommande förening mellan post- och telegraftjenst

kunde föranledas, utan ock den förflyttning till

annan tjenstgöringsort, som kunde varda honom ålagd;

att tidpunkten för postförvaltare af 2:a och 3:e löneklasserna

samt kontrollörer att komma i åtnjutande af det

ålderstillägg å 400 kronor, som blifvit desse tjensteman

medgifvet, skulle inträda 10 år efter det vederbörande

tjensteman tillträdt endera af nyssberörda befattningar i

postverkets tjenst eller föreståndarebefattning för postkontor

af 4:e klassen;

att tidpunkten, då postförvaltare af 4:e löneklassen

kunde komma i åtnjutande af det för innehafvare af sådan

befattning stadgade första ålderstillägg, skulle inträda 5

år efter det han tillträdt vare sig föreståndarebefattning

vid postkontor af 2:a, 3:e eller 4:e klassen eller kontrollörstjenst;

att

tidpunkten för åtnjutande af det för postförvaltare

af 5:e och 6:e löneklasserna samt postexpeditör medgifna

första ålderstillägg skulle inträda 5 år efter det han tillträdt

vare sig föreståndarebefattning vid fullständig postanstalt

af 5:e, 6:e eller den förutvarande 7:e klassen eller

vid dylik postanstalt å öfvergångsstat eller ock postexpeditörsbefattning;

att

det andra ålderstillägget, när sådant vore medgifvet,

finge tillträdas efter ytterligare 5 år, under enahanda

vilkor, som gälde i afseende å första ålderstillägget;

att för öfrigt, hvad hvart och ett af de omförmälda

ål der stilläggen anginge, skulle iakttagas: att tjensteman

under mera än fyra femtedelar af den tjenstetid, som er

-

115

fordrades för att vinna rätt till ålderstillägget, bestridt sin

egen eller på grund af förordnande annan tjenst vid postverket,

dock att dervid ej finge föras honom till last den

tid han åtnjutit semester; att hans tjenstgöring under denna

tid varit af beskaffenhet att kunna väl vitsordas; samt att

den högre afiöningen ej finge tillträdas förr än vid början

af kalenderåret näst efter det, hvarunder den stadgade

tjensteåldern blifvit uppnådd, dervid emellertid föreståndare

för 2:a, 3:e och 4:e klassernas postkontor och kontrollör

borde tillgodoräknas den tid, som före de nya bestämmelsernas

meddelande förflutit från hans tillträde till

någon af dessa befattningar, samt föreståndare för 5:e och

6:e klassernas postkontor samt postexpeditör borde tillgodoräknas

den tid, som före samma bestämmelsers meddelande

förflutit från hans tillträde till befattning såsom postförvaltare

af 5:e eller lägre klass eller till befattning såsom

postexpeditör eller till förutvarande kontorsskrifvare- eller

resepostexpeditörsbefattning i postverkets tjenst, i ena som

andra fallet vare sig tillträdet till tjensten skett på grund af

fullmagt, konstitutorial eller förordnande i de fall, då, med

anledning af väckt fråga om indragning eller omorganisation,

endast förordnande skolat å befattningen meddelas;

att likväl tjensteman, som, då han intjenat stadgad

tid för erhållande af ålderstillägg, redan uppnått den lefnads-

och tjensteålder, som berättigade honom till pension

å postverkets stat, icke finge samma ålderstillägg tillträda;

att af ålderstilläggen tre fjerdedelar skulle anses tillhöra

tjenstemans lön och en fjerdedel hans tjenstgöringspenningar;

samt

att tjensteman skulle, då han uppnått 65 lefnadsår

och minst 35 år varit i statens tjenst, vara förpligtad

att, med oafkortad lön såsom pension, från tjensten

afgå, Kongl. Maj:t eller generalpoststyrelsen, der det tillkomme

styrelsen att afskedet utfärda, dock obetaget att

låta med detsamma anstå, derest och så länge den pensionsberättigade

pröfvades kunna i tjensten på ett tillfredsställande

sätt gagna det allmänna och kunde finnas villig

att i densamma qvarstå;

och skulle dylik pension utgå af postmedel i den mån, den

afskedade posttjenstemannen icke enligt gällande bestämmelser

egde att erhålla pension från civilstatens pensionsinrättning.

116

1888 års

stat.

Ökning af antalet

postexpeditörer.

I sammanhang dermed fann Kongl. Maj:t för godt

förklara,

dels att en hvar, som med eller efter 1887 års ingång

tillträdde befattning inom postverket, för hvilken förbättrade

löneförmåner sålunda medgifvits, skulle vara pligtig att underkasta

sig de föreskrifter, hvilka stadgats såsom vilkor för

de medgifna löneförbättringarna, äfvensom att dessa föreskrifter,

i hvad de afsåge förening af tjenster, utvidgning

eller förändring af tjenstgöring samt afgång från tjensten

och pensionsrätt, skulle ega tillämpning äfven å de postförvaltare

af l:a klassen, som dädanefter utnämndes;

dels ock att till de dåvarande innehafvare af 4:e,

5:e och 6:e klassernas postförvaltarebefattningar samt postexpeditörsbefattningar,

hvilka icke ville underkasta sig stadgade

vilkor för de medgifna löneförbättringarna samt icke

lagligen kunde dertill förbindas, ålderstillägg vid innehafvande

befattning, så vidt sådana enligt dittills gällande

bestämmelser kunnat dem tillkomma, skulle utgå efter dittills

stadgade grunder.

För 1887 års riksdag framlades förslag om uppförande

å stat af aflöning till ett ökadt antal postexpeditörer, och

detta förslag vann äfven Riksdagens bifall.

I sin underdåniga skrifvelse den 29 november 1886,

med förslag till postverkets stater för år 1888, anförde

generalpoststyrelsen i detta afseende, att, ehuru styrelsen

sökt att i allt större utsträckning tillämpa den i en senare

tid antagna regeln att för arbete af enklare beskaffenhet å

postanstalterna, såsom stämpling af inkomna försändelser,

första sorteringen af bref m. m., hufvudsakligen anlita

biträde af vaktbetjente, en förstärkning af tjenstemannabiträdena

vid postanstalterna likväl vore af behofvet påkallad.

Till biträde vid sådana göromål, som icke kunde åt

vaktbetjente anförtros, anlitades för det dåvarande vid

postanstalterna, förutom å stat uppförda 36 kontrollörer

och 200 postexpeditörer, ett antal af 544 extra ordinarie

tjensteman. På sätt generalpoststyrelsen redan vid afgifvandet

af förslag till postverkets stater för år 1885 erinrat, påkallade

emellertid omsorgen om postverkets säkerhet och

posttjenstens behöriga bestridande att icke i allt för stor

utsträckning använda extra biträden. Särskildt gälde detta

117

i fråga om sådana ärenden, som rörde medelsförvaltningen

och den poenningeförsändning, som förmedlades genom postverket.

A postkontoren af de fyra första klasserna, der

expedition egde rum hela eller större delen af dagen, och

i all synnerhet å de postkontor, der dessutom handläggning

nattetid af genomgående post förekomme, vore det derför

af nöden, att jemte postförvaltaren annan ordinarie tjensteman

funnes anstäld. Likaså vore det särdeles angeläget

att för tjenstgöring å alla vigtigare jernvägslinier, der

postkupéexpedition vore anordnad, och särskild! för utöfvande

af förmanskap i de postkupéexpeditioner, der flere

samtidigt tjenstgjorde, ega tillgång till ordinarie tjensteman.

För att nu i någon mån tillgodose behofvet i ofvan omförmälda

afseenden hemstälde styrelsen, att aflöning å stat

måtte uppföras för ytterligare 20 postexpeditörer, deraf 10

af hvardera lönegraden.

Sedan detta förslag blifvit, i enlighet med föredragande

departementschefens hemställan, förelagdt 1887 års riksdag

och, på tillstyrkan af statsutskottet, af Riksdagen godkändt,

uppfördes i 1888 års stat, jemlikt kongl. brefvet den 13

juli 1887, tillhopa 220 postexpeditörer, hvaraf 110 af

l:a och 110 af 2:a lönegraden.

I den underdåniga skrifvelse af den 23 november 1889,

som innefattade general poststyrelsens förslag till stater för

postverket under år 1891, anmälde styrelsen, att i fyra

särskilda petitioner begärts, dels, af 55 postförvaltare och

kontrollörer, beviljande antingen i deras helhet eller åtminstone

åt föreståndarne för 2:a och 3:e klassernas

postkontor samt kontrollörer af de utaf Kongl. Maj:t hos

Riksdagen år 1886 äskade ålderstillägg; dels, af 122 postförvaltare,

att föreståndarne för 2:a, 3:e, 4:e, 5:e och

6:e klassernas postkontor samt kontrollörer måtte komma

i åtnjutande af ålderstillägg, att, under i öfrigt oförändrade

aflöningsförmåner och utan hinder åt förflyttning

från en till annan ordinarie befattning i postverket,

utgå med 500 kronor efter 5 och 1,000 kronor efter 10

års tjenstgöring; dels, af föreståndarne för 8 postkontor i

4:e klassen, att dessa postkontor måtte uppflyttas i 3:e

aflöningsklassen; dels och, af 175 postexpeditörer, att de

postexpeditörerna tillkommande ålderstillägg måtte från då

utgående 300 kronor höjas till 500 kronor att tillträdas

1891 års

stat.

Petitioner

118

efter de tjensteperioder och på de vilkor, som redan vore

stadgade.

Ehuru, efter hvad generalpoststyrelsen förmälde, styrelsen

icke kunnat annat än finna önskligt och väl behöfligt,

med hänsyn till ökade göromål och stegrade lefnadskostnader,

att de löneförbättringar, om hvilka sålunda gjorts framställning,

kunde i hela sin omfattning ernås eller att åtminstone

1886 års löneregleringsförslag för tjensteman vid

postanstalterna kunde i dess helhet genomföras, ansåg sig

styrelsen likväl icke då böra framlägga något förslag om

löneförbättring för den grupp af tjensteman, som utgjordes

af föreståndarne för 2:a, 3:e och 4:e klassernas postkontor

och kontrollörerna. Detta med hänsyn, bland

annat, dertill att en sådan uppflyttning af vissa postkontor

till högre klass, som blifvit uti en af petitionerna ifrågasatt,

väl icke borde företagas annat än i samband med en revision

af postkontorens klassindelning i allmänhet. Någon

väsentlig omreglering i sådant hänseende hade, efter hvad

styrelsen erinrade, icke egt rum sedan år 1874, men styrelsen

vore, i följd af de stora förändringar rörelsen och

uppbörden vid de olika postkontoren sedan den tiden

undergått, betänkt att redan under den närmaste framtiden

verkställa erforderliga undersökningar om dessa förändringar

i syfte att läggas till grund för underdånigt förslag om ny

klassindelning af postkontoren, hvilken nya indelning

hufvudsakligen skulle komma att gälla de större postkontoren

och för dessas föreståndare lända till ändring i

aflöning. Vid sådant förhållande och då den af Kongl.

Maj:t och Riksdagen redan gillade grupperingen af tjenstemännen

vid postanstalterna, i fråga om deras rätt till åtnjutande

af ålderstillägg, icke syntes generalpoststyrelsen

böra rubbas genom ändrade bestämmelser rörande ålderstilläggen

för allenast en del af tjenstemännen inom samma

grupp, nemligen kontrollörerna, ansågs med frågan om

löneförbättring åt dem ock böra anstå i afbidan på omreglering

af postanstalterna.

Förhöjning af Deremot förmälde sig styrelsen icke kunna finna annat,

älförB^saSS än mest talande skål förefunnes för att så snart som

tjensteman, möjligt bereda åtminstone någon löneförbättring åt den

andra gruppen af tjensteman, hvilka utgjorde de svagast

119

aflönade inom postverket, nemligen föreståndarne för 5:e och

6:e klassernas postkontor samt postexpeditörerna.

Beträffande de aflöningsförmåner, som tillkomme tjenstem

än nen inom sistnämnda grupp, meddelade styrelsen, att

utöfver den fasta aflöningen — utgörande, förutom ålderslillägg

å respektive 300 och 600 kronor, för föreståndare

för 5:e klassens postkontor 2,000 kronor, för föreståndare

för 6:e klassens postkontor och för postexpeditörer i l:a

lönegraden 1,800 kronor samt för postexpeditörer i 2:a

lönegraden 1,600 kronor — under år 1888 i medeltal

utgått till postförvaltare i 5:e klassen uppbördsprovision

med 759 kronor och sportler med 235 kronor,

till postförvaltare i 6:e klassen uppbördsprovision med

558 kronor och sportler med 118 kronor samt till de postexpeditörer,

som vore placerade vid fasta postanstalter,

uppbördsprovision med 337 kronor. Sistnämnde postexpeditörer

åtnjöte ingen annan sportelinkomst än den obetydliga,

som tillfölle dem från postsparbanken och hvilken

under år 1888 uppgått för dem i medeltal till 2 kronor.

Hvad anginge de postexpeditörer, som tjenstgjorde i jernvägspostkupéexpedition,

hade dessa utöfver lön och tjenstgöringspenningar

— samt ålderstillägg för de dertill berättigade

— icke någon annan inkomst af postmedel än

traktamente för tjenstgöringen i postkupé, men detta traktamente

vore rätteligen icke att betrakta såsom inkomst,

utan afsedt att endast utgöra ersättning för de ökade utgifter,

som föranleddes af vistelsen på resande fot.

Otillräckligheten af dessa löneförmåner vore enligt

generalpoststyrelsens mening uppenbar, och det vore ej

heller obekant, hurusom under senare tiden bland de ifrågavarande

tjenstemännen, helst hos dem, som egde familj,

en allt allmännare klagan försports öfver den ytterliga

svårigheten för dem att kunna existera på de inkomster

tjensten lemnade. Och med den starka ökning, som egde

rum i postgöromålen, blefve det för de flesta af dem ytterligt

svårt att, äfven om sådant stode till buds, kunna i

någon om ock ringa mån genom arbete utom posttjensten

söka förbättra sina inkomster, likasom det ock icke kunde

vara annat än i postverkets eget intresse, att den, hos

hvilken påpasslighet, ordning, uthållighet och redbarhet i

så hög grad påfordrades som hos en posttjensteman, af

-

120

lönades så, att hans bekymmer för egen bergning icke

måtte blifva allt för tryckande. Styrelsen ansåg sig derför

böra i det underdåniga statsförslaget för år 1891 upptaga

det redan år 1886 af Kong!. Maj:t till Riksdagen

framstälda förslaget, att de åt föreståndarne för 5:e och

6:e klassernas postkontor samt postexpeditörerna utgående

ålderstillägg af 300 kronor efter 5 och 600 kronor efter

10 års väl vitsordad tjenstgöring måtte höjas till respektive

400 och 800 kronor.

Vid ärendets anmälan i statsrådet den 11 januari 1890

fann sig föredragande departementschefen ega fullgiltiga

skäl att skänka generalpoststyrelsens förslag sitt förord.

Att en löneförbättring för postverkets tjensteman, i all

synnerhet för de lägst aflönade, vore af ett verkligt och

trängande behof påkallad, ansåg departementschefen vara så

väl kändt, att det icke vore af nöden att lägga ytterligare

skäl till dem, som generalpoststyrelsen anfört till stöd för

sitt förslag att bereda postförvaltarn e af de två lägsta graderna

samt postexpeditörerna något ökade aflöningsförmåner.

För den föreslagna åtgärden, som afsåge det fullständiga

genomförandet, hvad nyssnämnda grupp af posttjenstemän

beträffade, af det löneregleringsförslag, som till 1886 års

riksdag afläts, mötte heller icke något hinder ur synpunkten

af postverkets ekonomiska ställning,

inflyttande Generalpoststyrelsen anförde vidare i sin underdåniga

arerTflögre" skrifvelse af den 23 november 1889, att, ehuru styrelsen

lönegrad, ansett sig icke då böra påkalla någon allmän löneförbättring

för postkontrollörer genom höjda ålderstillägg, särskilda

skäl dock förefunnes, som föranledde styrelsen föreslå, att

antalet kontrollörer af l:a lönegraden, då utgörande 4,

måtte ökas med 3, under iakttagande att antalet kontrollörer

af 3:e lönegraden — då utgörande 18, deri inberäknade

de 3 vid jernvägspostinspektionerna tjenstgörande,

hvilka från och med år 1882 sammanförts med öfriga kontrollörer,

— i motsvarande mån minskades.

Den ständigt ökade rörelsen vid de största postanstalterna

och särskildt vid Stockholms postkontor hade haft

till naturlig följd, att för de kontrollörer, som vore föreståndare

hvar och en för sin afdelning, göromålen och ansvaret

ökats samt förmanskapet öfver en allt talrikare

personal fått större omfattning. Med anledning af fåtalet

121

kontrollörsbefattningar i l:a lönegraden hade generalpoststyrelsen

emellertid, enligt hvad styrelsen tillkännagaf,

icke varit och vore icke heller för det dåvarande i tillfälle

att, när en sådan föreståndarebefattning blifvit synnerligen

ansträngande och magtpåliggande samt fördenskull krafvet

på föreståndarens duglighet måst ökas, tilldela kontrollören

aflöning i högre lönegrad.

De 4 kontrollörsbefattningar af l:a lönegraden, som

vore å stat uppförda, hade allt sedan deras tillkomst

år 1874, med ett undantag af kort varaktighet, innehafts

af de 4 föreståndarne för centralpostkontorets i Stockholm

afdelningar för afgående och ankommande poster,

tidningsexpedition och brefbärareexpedition. Föreståndaren

för paketexpeditionen vid samma centralpostkontor

deremot innehade aflöning såsom kontrollör af 2:a

lönegraden, och af föreståndarne för de olika afdelningarna

vid postkontoret i staden inom broarne i Stockholm, hvarest

från och med den 1 februari 1889 anordnats direkt

utvexling af brefpost med vederbörande inrikes postanstalter,

innehade föreståndarne för afdelningen för ankommande

poster och paketexpeditionen kontrollörsaflöning

af 2:a lönegraden samt föreståndaren för afdelningen för

afgående poster kontrollörsaflöning af allenast 3:e lönegraden.

Visserligen skulle jemväl från andra större postanstalter

i riket kunna anföras giltiga skäl för vissa der anstälda

kontrollörers uppflyttning i högre lönegrad, men då möjlighet

till sådan uppflyttning kunde i någon mån beredas

genom bifall till det af styrelsen framstälda förslaget, ansåg

sig styrelsen icke för det dåvarande böra hemställa om

annan åtgärd än den, hvarigenom det mest påtagliga behofvet

kunde varda afhjelpt.

Jemväl detta förslag vann föredragande departementschefens

understöd.

Under erinran vidare om den ökning i antalet post- ökning af

expeditörstjenster, som vid 1887 års riksdag blifvit beslutad, a^ped\tö?er"

anmälde generalpoststyrelsen, att denna ökning icke kunnat

minska antalet af de vid fasta postanstalter och postkupéexpeditioner

anstälda extra biträden.

Med förmälan att, när vid en postanstalt rörelsen så

ökats, att föreståndaren vore i behof af biträde, som an

-

122

såges höra af postmedel godtgöras, föreståndaren gemenligen

erhölle ett s. k. dispositionsanslag att använda till

ett af honom antaget biträdes aflönande, men att, då biträdets

göromål erhållit den vigt och omfattning, i följd

af ytterligare stegrad rörelse vid postanstalten, att de närmast

sammanfölle med de göromål, som plägade åt postexpeditör

anförtros, det af postförvaltaren antagna biträdet

utbyttes mot ett af generalpoststyrelsen anstäldt och vid

postanstalten i fråga placeradt extra biträde mot arfvode

till något förhöjdt belopp, tillkännagaf generalpoststyrelsen,

att antalet extra biträden med arfvoden af postmedel, som

år 1885 utgjorde 500, år 1888 ökats till 558, deraf 367

antagna af styrelsen och 191 af vederbörande postförvaltare,

samt vid tiden för statsförslagets afgifvande uppginge till

569, deraf 401 antagna af styrelsen och 168 af postförvaltarne.

Den inträdda ökningen i antalet af de utaf styrelsen

antagna extra biträden visade, i hvilken ökad omfattning göromål

af större vigt redan under sistnämnda år behöft åt extra

biträden anförtros; och, med den stegring posttrafiken toge,

komme, enligt styrelsens mening, en ytterligare ökning under

år 1890 af extra biträdenas antal att varda oundviklig.

Med afseende å angelägenheten ur postverkets synpunkt

deraf, att icke vid postanstalterna och i postkupéerna

en allt för stor del af arbetet vore lemnad i händerna på

extra biträden, fann sig generalpoststyrelsen manad att åter

föreslå en tillökning i de ordinarie postexpeditörernas antal.

I detta afseende hade styrelsen visserligen ansett önskligt,

såsom uti en till styrelsen ingifven petition från 327

extra biträden föreslagits, att de 15 postkontor af 4:e klassen,

vid hvilka då ännu icke funnes anstäld ordinarie tjensteman

till biträde, kunde erhålla sådan biträdande tjensteman

samt att vid de postkontor af 5:e och 6:e klasserna,

som egde den betydenhet, att der vore anstälda två af

styrelsen antagna extra biträden, det ena af dessa biträden

kunde utbytas mot postexpeditör, likasom att i hvarje postkupéexpedition

tjenstgjorde åtminstone en ordinarie tjensteman,

men enligt gjorda beräkningar skulle genomförandet

deraf redan då erfordra inrättande af 98 nya postexpeditörsbefattningar

och således medföra en allt för stor kostnad.

Styrelsen ansåg sig derför böra föreslå endast hvad till

afhjelpande af det mest trängande behofvet vore erforderligt

123

och hemstälde i öfverensstämmelse dermed, att å stat för

år 1891 måtte uppföras ytterligare 30 postexpeditörer, 15

af hvardera lönegraden.

Hvad generalpoststyrelsen i nu ifrågavarande hänseende

föreslagit biträddes af föredragande departementschefen.

Att i en så omfattande rörelse som postverkets ett betydande

antal extra biträden måste användas, ansåg departementschefen

vara naturligt, men meningarna syntes icke kunna

vara delade derom, att den utsträckning, hvari för det

dåvarande handläggning af postgöromål vore anförtrodd åt

dylika biträden, vore större, än som vare sig med allmänhetens

eller med postverkets intresse vore förenligt, och den

föreslagna åtgärden, hvarigenom någon inskränkning i detta

missförhållande skulle åstadkommas, kunde derför icke annat

än anses välbetänkt.

Den framställning, som, i enlighet med generalpoststyrelsens

här förut omförmälda förslag, af Kongl. Maj:t

afläts till 1890 års riksdag, vann statsutskottets understöd

och Riksdagens bifall. På grund deraf uppfördes i 1891

års stat, jemlikt kongl. brefvet den 6 juni 1890, följande

biträdande tjensteman vid postanstalterna, nemligen 36

kontrollörer, hvaraf 7 af l:a, 14 af 2:a och 15 af 3:e

lönegraden, samt 250 postexpeditörer, hvaraf 125 af l:a och

125 af 2:a lönegraden.

Det förslag till ny klassindelning af postkontoren, hvars

framläggande generalpoststyrelsen antydt i sin ofvanberörda

skrifvelse den 23 november 1889, blef emellertid, af särskild

anledning, icke under den närmaste tiden framlagdt.

Vid afgifvande, med underdånig skrifvelse den 28 november

1890, af förslag till stater för postverket för år

1892, anförde styrelsen i detta hänseende, att, enär Kongl.

Maj:t dåmera tillsatt en komité för behandling af frågan

om post- och telegrafverkens förening och uppenbart vore,

att en förening af post- och telegrafanstalter kunde i

väsentlig mån inverka på frågan, till hvilken klass en

postanstalt borde hänföras, styrelsen icke ansåge lämpligt

att då framlägga något förslag till ny klassindelning

eller att upptaga den i samband dermed stälda frågan om

löneförbättring åt föreståndarne för 2:a, 3:e och 4:e klassernas

postkontor samt kontrollörerna.

1890 års

riksdag.

1893 års

stat.

124

1893 års Såsom i annat sammanhang är omförmäldt, inrättades

staf. från ocp me(j jggg jnom postverket särskilda distriktsafnjernvägB-

förvahningar, de s. k. postinspektionerna. Samtidigt derpostinspek-

med indrogos de förutvarande jernvägspostinspektionerna,

tionerna. }ivilkas åligganden, i hvad angår inseendet öfver jernvägspostbefordringen

och den derför afsedda personal, öfverflyttades

på de nya distriktsmyndigheterna.

I fråga om qvinna^ anställande i ordinarie tjenst

inom postverket var genom kong! brefvet den 19 december

1884 förklarad^ bland annat, att till postexpeditör likasom

till föreståndare för 5:e eller 6:e klassens postkontor finge

antagas äfven myndig qvinna, hvilken vore ogift eller

enka, men att, då sålunda befattning i postverkets tjenst

åt qvinna anförtroddes, å befattningen icke finge utfärdas

annat än förordnande eller konstitutorial, hvarigenom tjensten

icke blefve definitivt tillsatt.

Åiderstiiiägg På grund af bestämmelsen i sistnämnda hänseende

postftmktio- hade i ett särskildt fall, der en qvinlig postexpeditör benär.

gärt komma i åtnjutande af ålderstillägg, för hvars erhållande

hon i öfrigt uppfylt stadgade vilkor, generalpoststyrelsen

förklarat sig förhindrad bifalla den sålunda gjorda

ansökningen; och, sedan sökanden hos Kongl. Maj:t fuilföljt

sin begäran, fann Kongl. Maj:t enligt nådigt beslut den 23

oktober 1891, enär sökanden allenast vore konstituerad att

tills vidare vara postexpeditör, den underdåniga ansökningen

ej kunna bifallas.

Efter att hafva erinrat om hvad sålunda förekommit,

anförde styrelsen i sin underdåniga skrifvelse den 23

november 1891, med förslag till postverkets stater för år

1893, att afsigten med förenämnda genom nådiga brefvet

den 19 december 1884 meddelade bestämmelse kunde

antagas hufvudsakligast hafva varit att derigenom fritaga

qvinlig postfunktionär från skyldighet att med afgifter

bidraga till civilstatens pensionsinrättninjjs enskilda

enke- och pupillfond, men ingalunda att göra henne i aflöning

sämre lottad än de i samma lönegrad anstälde män.

Det syntes fördenskull af hänsyn till rättvisa och billighet

vara önskligt, att ålderstillägg, hvilket inginge såsom en

högst afsevärd andel i postfunktionärs aflöningsförmåner,

måtte kunna tilldelas jemväl qvinlig postfunktionär, helst

hvarken i omfånget och beskaffenheten i öfrigt af det henne

125

i tjensten åliggande arbete, ej heller i den dittills vunna

erfarenheten om qvinnas förmåga att fullgöra detta arbete,

kunde hemtas stöd för hennes utestängande från dylik

förmån.

Sedan framställning i detta syfte blifvit aflåten till

1892 års riksdag samt vunnit Riksdagens bifall, blef genom

nådigt bref den 3 juni samma dr förklarad^ att qvinna,

för hvilken utfärdats förordnande att tills vidare vara postexpeditör

vid postverket eller föreståndare för 5:e eller

6:e klassens postkontor, skulle, så länge hon innehade

sådan befattning i postverkets tjenst, vara i fråga om rätt

till ålderstillägg likstäld med man, som innehade ordinarie

befattning i samma tjenstegrad inom verket, äfvensom att

ålderstillägg, hvartill i postverket anstäld qvinna sålunda

kunde varda berättigad, finge utgå från och med 1892 års

början.

I den underdåniga skrifvelse af den 24 november 1893,

med hvilken generalpoststyrelsen öfverlemnade förslag till

postverkets stater för år 1895, anförde styrelsen, att, sedan

Kongl. Maj:t den 15 september 1893 förklarat, att Riksdagens

den 12 maj 1888 gjorda framställning i fråga om postoch

telegrafverkens förening icke skulle till någon vidare

åtgärd föranleda, styrelsen visserligen åter upptagit den

sedan år 1889 i afbidan å utgången af förslaget om de

båda verkens förening undanskjutna frågan om revision af

postkontorens klassindelning. Men då styrelsen ansett i

samband dermed böra behandlas frågan om fixering och

omsättning till fast aflöning af den till flertalet ordinarie

tjensteman vid postverkets lokalförvaltning utgående uppbördsprovision,

samt dess fördelning förändrats genom den

med 1*93 års ingång verkstälda indragning af jernvägspostinspektionerna

och dem underlydande poststationers

förläggande under postkontor, hade ärendet erhållit den omfattning,

att styrelsen då icke vore i tillfälle att deri afgifva

något förslag, utan inskränkt sig till att, såsom en förberedande

åtgärd för uppbördsprovisionens fixering, i särskild

underdånig skrifvelse den 24 oktober 1893 hemställa om

nådig förklaring, att vid derefter skeende tillsättningar af

tjenster inom postverkets lokalförvaltning skulle föreskrifvas

skyldighet för tjensteinnehafvaren att vara underkastad den

reglering af uppbördsprovisionen, som kunde vai’da i behörig

1895 års

stat.

Fråga om

uppbördsprovisionens

fixering.

126

ordning bestämd. Styrelsen föreslog således icke då någon

ändring i aflöningsstaten för postförvaltare.

I anledning af generalpoststyrelsens nyssberörda hemställan

hade Kongl. Maj:t, jemlikt nådigt bref den 17 november

1893, funnit för godt förklara, att, vid derefter skeende

tillsättningar af tjenster inom postverkets lokalförvaltning,

i de konstitutorial, som å tjensterna utfärdades, förbehåll

skulle intagas, att tjensteinnehafvaren vore underkastad den

reglering af aflöningsförmåner, som kunde komma att ega

rum i sammanhang med bestämmelser om upphörande af

den då utgående uppbördsprovision.

Beträffande åter aflöningsstaten, i hvad den rörde postanstalternas

biträdande tjensteman, framstälde generalpoststyrelsen,

i sin ofvannämnda underdåniga skrifvelse den 24 november

1893, förslag till förbättring af lönevilkoren för några

få af kontrollörerna och ökning af antalet postexpeditörer.

i stafen uppförda 7 kontrollörsbefattningama af

a vissa l;a lönegraden hade, enligt hvad styrelsen anförde, allt

kontrollörs- sedan deras tillkomst, med ett undantag af kort vartjenster.

innehafts af föreståndare för afdelningar inom

Stockholms postkontor. Men äfven vid postkontoren i Göteborg

och Malmö funnes anstälda kontrollörer, hvilka vore

föreståndare för afdelningar vid dessa kontor och som i

fråga om sina innehafvande befattningars ansvarsfullhet och

omfattning måste anses med afdelningsföreståndarne i Stockholm

temligen jemnstälda. Då med år 1891 kontrollörsbefattningarna

af l:a lönegraden ökades från 4 till 7 och

jemväl de nya placerades i Stockholm, kunde någon uppflyttning

i högre lönegrad icke beredas kontrollörerna i

Göteborg och Malmö i vidsträcktare mån, än att en å hvardera

platsen uppflyttades från 3:e till 2:a lönegraden.

Men allt efter som göromålen ökats vid postkontoren i sistnämnda

två städer, hade obilligheten af att icke någon kontrollörsbefattning

af l:a lönegraden funnits placerad i Göteborg

och Malmö allt mera trädt i dagen. Någon skälig anledning

förefunnes emellertid icke att från Stockholms postkontor,

der, likasom å de flesta andra postkontor, arbetet

år från år ökats, då förflytta någon af kontrollörstjensterna

af l:a lönegraden, och styrelsen hade fördenskull såsom

en utväg tänkt sig, att förmånen att vid en del postkontor

af 2:a klassen hafva såsom postkontorsföreståndarens när

-

127

maste man anstäld en tjensteman med kontrollörsgrad skulle

uppoffras samt befattningen i mån af innehafvare^ afgång

ersättas af en postexpeditörstjenst; att derigenom successive

8 kontrollörsbefattningar af 3:e lönegraden skulle indragas

och i deras ställe inrättas 8 nya postexpeditörstjenster,

deraf 5 af l:a lönegraden och 3 af 2:a lönegraden,

samt att den uppkommande besparingen skulle användas

dels till uppflyttning af 2 kontrollörsbefattningar från 3:e

till l:a lönegraden, dels ock till inrättande af en ny kontrollörstjenst

af 2:a lönegraden, hvilken sistnämnda åtgärd

erfordrades för genomförande, såsom afsedt varit, af

planen att bereda samtliga de vid postinspektionerna anstälda

kontrollörer löneinkomster enligt 2:a lönegraden.

I stället för å stat då uppförda kontrollörer, 7 af l:a, 14

af 2:a och 15 af 3:e lönegraden, skulle efter förändringens

genomförande komma 9 kontrollörer af l:a, 15 af 2:a och

5 af 3:e lönegraden samt 5 postexpeditörer af l:a och 3 af

2:a lönegraden.

Generalpoststyrelsen anhöll fördenskull om bemyndigande

att i mån af afgång indraga 8 kontrollörsbefattningar

af 3:e lönegraden samt i samband dermed vidtaga

öfriga föreslagna förändringar.

Vid denna successiva indragning skulle visserligen samtidigt

postexpeditörernas antal komma att stiga med in

alles 8, men någon förbättrad utsigt till befordran för det

störa antalet extra biträden vid postanstalterna skulle derigenom

icke uppstå, då kontrollörernas antal vid dessa nya

postexpeditörsbefattningars tillkomst minskades.

Styrelsen ansåge emellertid för sin del uppenbart, att, ökning af

icke blott från dessa extra biträdens synpunkt, utan “peanörer*''

äfven från postverkets egen och dermed statens, något

måste göras för att påskynda befordran till ordinarie tjenst

för sådana vid postanstalterna anstälda extra biträden, hvilka

i fråga om göromål och tjenstgöringstid vore likstälda med

postexpeditörer. Utsigterna till befordran för dessa extra

tjensteman vore nemligen för det dåvarande synnerligen

ogynsamma. De nyutnämnda postexpeditörernas lefnadsålder

vid befordringstillfä llet hade under de tre sista åren

i medeltal uppgått till 36 år och deras tjensteålder i postverket

till i genomsnitt 13 år, oberäknadt den tid, som åtgått

till dessförinnan genomgången elevkurs. Finge detta

128

missförhållande under någon längre tid fortfara, vore det

att befara, att den stam af extra biträden, som postverket

i allt fall icke kunde undvara, komme att i qvalitativt.

hänseende försämras till skada både för allmänheten och

postverket.

Vid tiden för afgifvande af styrelsens förslag till

postverkets stater för år 1891, från och med hvilket år

30 nya postexpeditörsbefattningar blefvo å stat uppförda,

utgjorde, enligt hvad styrelsen vidare anförde, antalet

aflönade extra biträden vid postanstalterna 569, deraf 401

voro antagna af styrelsen och 168, å s. k. dispositionsanslag,

af postförvaltarne. Men vid 1892 års utgång utgjorde

antalet dylika biträden 650, af hvilka 445 voro antagna

af styrelsen och 205 af postförvaltarne. Missförhållandet

mellan antalet postexpeditörer och extra biträden

hade således ökats, i det att på något mera än tre år antalet

extra biträden vid postanstalterna med aflöning af

postmedlen stigit med icke mindre än 81, oaktadt under

tiden postexpeditörernas antal ökats med 30. För det dåvarande

uppginge antalet af de vid distriktsförvaltningarna

och postanstalterna anstälda, af styrelsen antagna extra biträden,

af hvilka flertalets göromål närmast vore att förlikna

med postexpeditörers, till 475, hvarjemte å s. k. dispositionsanslag

af postmedlen vore vid distriktsförvaltningarna

och postanstalterna tjenstgörande 215 biträden. Härför

utom tjenstgjorde vid postkontoren .ett ganska stort antal

extra biträden, som vore af postförvaltarne både antagna

och aflönade.

Då det arbete, postverket hade att fullgöra, ständigt

växte och, såsom allmänt vore erkändt, tjenstepersonalen å

postanstalterna vore i sitt arbete träget sysselsatt, läge det

i öppen dag, att postverkets ständigt fortgående utveckling

och ökade användning icke tilläte någon minskning af arbetskrafter,

utan tvärt om år från år kräfde allt större sådana.

Att emellertid afhjelpa detta behof endast genom

att framgent öka användningen af extra biträden vore ingalunda

rådligt. Postverkets tjenstemannakår skulle då slutligen

till allra största delen komma att utgöras af extra

tjensteman, samtliga med de anspråk och de skyldigheter i

fråga om lefnadssätt m. m., som allmänna föreställningen i

vårt land förknippade med en tjenstemans ställning, vare

129

sig lönen vore ringa eller hög, men flertalet utan möjlighet

att någonsin ernå den förbättring i existensvilkor och den

säkrare ställning, som en ordinarie tjenst medförde. Styrelsen

hemstälde fördenskull — med öfverlemnande tillika af

en från 417 extra biträden till styrelsen inlemnad petition om

åtgärd för ökning af antalet postexpeditörsbefattningar —

att å stat för år 1895 måtte uppföras ytterligare 30 postexpeditörer,

15 af hvardera lönegraden.

I sammanhang dermed förmälde generalpoststyrelsen,

att, då styrelsen ansett sig pligtig göra nämnda framställning,

detta skett med öfvertygelse derom, att genom bifall

till denna hemställan allenast det mest trängande behofvet

blefve afhjelpt, men att botemedel ock borde sökas i en

annan rigtning, eller att vid sådan verksamhet, der postarbetet

borde kunna ungefär lika väl fullgöras af betjente

som af tjensteman, söka utbyta de senare mot de förre.

I sådant syfte hade styrelsen för afsigt, bland annat, att

försöka utbyta vissa postkupéexpeditioner mot postiljonskupéer,

skötta af en eller flere vaktbetjente, likasom styrelsen

äfven ville tillse, huruvida icke vid större fasta postanstalter

en del göromål kunde utan olägenhet anförtros åt

personer, hvilkas aflönande skulle för postverket medföra

mindre utgifter, än hvad för det dåvarande utginge åt tjenst.emannabiträden.

Vid anmälan i statsrådet den 13 januari 1894 af generalpoststyrelsens

ifrågavarande statsförslag, förklarade föredragande

departementschefen sig icke hafva något att erinra

mot styrelsens förslag att afhjelpa det förefintliga behofvet

af ökadt antal kontrollörer i l:a och 2:a lönegraden genom

att, i mån af dåvarande tjensteinnehafvares afgång, med

postexpeditörsbefattningar ersätta 8 kontrollörstjenster af

3:e lönegraden samt inrätta 2 nya kontrollörstjenster af l:a

graden och en sådan tjenst af 2:a graden.

Hvad förslaget om uppförande å stat af 30 nya postexpeditörstjenster

anginge, erinrade departementschefen om

sitt ofvan återgifna yttrande till statsrådsprotokollet den 11

januari 1890 samt betonade vidare, att, oaktadt från och

med år 1891 30 nya postexpeditörsbefattningar tillkommit,

antalet med arfvode af postmedel aflönade extra biträden

hade, långt ifrån att minskas, tvärt om i ej oväsentlig grad

ökats. Hvad departementschefen i sitt sistberörda yttrande

9

Departe

mentschefens

yttrande.

130

1894 års

riksdag.

anförde såsom skål för bifall till generalpoststyrelsens framställning

om inrättande från och med år 1891 af nya postexpeditörsbefattningar

egde således sin fulla giltighet äfven

beträffande den af styrelsen då senast gjorda framställning

i enahanda syfte. Det gynsamma ekonomiska resultatet af

postverkets verksamhet utgjorde äfven ett skäl att i någon

mån tillmötesgå den extra ordinarie postpersonalens kraf

på inrättande af nya fenster inom verket. Generalpoststyrelsens

framställning om uppförande i staten för år 1895

af 30 nya postexpeditörsbefattningar syntes departementschefen

derför böra vinna bifall.

Vid behandling af Kongl. Maj:ts framställning i dessa

ämnen till 1894 års riksdag fann statsutskottet, ehuruväl

enligt utskottets mening postverkets ekonomiska resultat i

sjelfva verket icke syntes kunna anses vara så gynsamt, som

departementschefen i sitt yttrande till statsrådsprotokollet

antydt, sig dock böra på öfriga i nämnda protokoll anförda

skål tillstyrka ej mindre den föreslagna omregleringen af

kontrollörstjensterna än äfven anvisande af medel för inrättande

af 30 nya postexpeditörsbefattningar. Utskottet uttalade

jemväl sin anslutning till den af generalpoststyrelsen

antydda utväg att möta den växande rörelsen inom postverkets

olika verksamhetsgrenar genom att, der så ske

kunde, utbyta tjensteman mot vaktbetjente.

Sedan Riksdagen fattat beslut i enlighet med statsutskottets

hemställan, uppfördes i 1895 års stat, jemlikt

nådiga brefvet den 25 maj 1894, de begärda nya postexpeditörsbefattningarna,

hvarigenom antalet postexpeditörer

uppgick till 140 af l:a och 140 af 2:a lönegraden. Derjemte

bemyndigades generalpoststyrelsen att, i mån af afgång,

indraga 8 kontrollörsbefattningar af 3:e lönegraden

samt i deras ställe inrätta en ny kontrollörstjenst af 2:a

lönegraden och 8 nya postexpeditörstjenster, deraf 5 af l:a

och 3 af 2:a lönegraden, äfvensom uppflytta 2 kontrollörsbefattningar

från 3:e till l:a lönegraden.

Med stöd af detta bemyndigande indrogos under åren

1895 och 1896 3 kontrollörstjenster af 3:e lönegraden

och inrättades i dessas ställe en kontrollörstjenst af 2:a

och 2 postexpeditörstjenster af l:a lönegraden, hvarjemte

en kontrollörstjenst uppflyttades från 2:a till l:a lönegraden.

Efter dessa förändringar utgjorde antalet kontrol

-

131

lörer tillhopa 34, deraf, 8 i l:a, 14 i 2:a och 12 i 3:e

lönegraden, samt antalet postexpeditörer i l:a lönegraden

142.

På grund af framställning från 1896 års riksdag anbefaldes

generalpoststyrelsen, genom nådigt bref den 29 maj

1896, att, i sammanhang med afgifvande af förslag till

postverkets stater för år 1898, inkomma med förslag till

inrättande af nya ordinarie postvaktbetjentbefattningar till det

antal, som, med den inskränkning nödig sparsamhet borde

föranleda, kunde befinnas lämpligt för beredande åt extra

vaktbetjente af en något tidigare befordran till ordinarie

befattning.

Jemte det styrelsen, i den underdåniga skrifvelse af

den 23 november 1896, hvarmed ifrågavarande statsförslag

öfverlemnades, fullgjorde detta uppdrag, upptog styrelsen

till behandling frågan om de extra tjenstemännens ställning

hos postverket.

Styrelsen förmälde sig icke kunna undertrycka det uttalandet,

att utsigterna till ordinarie befattning för de extra

tjensteinannabiträdena fortfarande stälde sig synnerligt

ogynsamina och kornme att ännu skarpare framträda, om,

såsom vore att hoppas, postanstalternas extra vaktbetjentpersonals

inträde i ordinarie anställning dädanefter komme att

väsentligt påskyndas, samt att den utsträckning, hvari handläggningen

af postgöromål vore anförtrodd åt extra biträden,

fortfarande vore större, än som vore förenligt med

vare sig allmänhetens eller postverkets intresse. Oaktadt

postexpeditörernas antal blifvit från och med år 1895 ökadt

med 30, steg ändock under samma år antalet af de utaf

styrelsen antagna extra biträden —- hvilkas göromål närmast

vore att likna med postexpeditörers — från 475 till

496. ökningen i antalet postexpeditörer med 30 var således

icke ens för ett år tillräcklig att förekomma stegring

i antalet sådana extra biträden, som användes i postexpeditörsgöromål.

Under år 1895 hade 9 extra biträden befordrats till

postexpeditörer. De hade vid befordringstillfället i genomsnitt

en lefnadsålder af 34 år och en tillryggalagd tjenstetid

i postverket af omkring 13 år. Under år 1896 hade 10 extra

biträden befordrats till postexpeditörer. Bakom dessa stode,

väntande på befordran, 518 extra biträden, af hvilka fler

-

1898 års

stat.

Ökning af

antalet postexpeditörer.

132

talets fulla arbetskraft och arbetstid redan då af postverket

toges i anspråk.

Efter en redogörelse för den ökning i omfånget af

postverkets verksamhet, som förekommit under år 1895,

erinrade styrelsen vidare derom, att, gång efter annan, ur

den rent postala verksamheten uppstått nya rörelsegrenar,

bland andra den raskt sig utvecklande postsparbanksrörelsen,

hvilken vid postanstalterna helt och hållet sköttes af

postverkets personal och, allt efter som rörelsen toge större

omfång, också fordrade ökade arbetskrafter.

Men en så hastig utveckling fordrade också hastig ökning

i personal, derest icke af brist på dugliga arbetskrafter

postverket skulle stanna i utvecklingen eller, hvad som

dermed vore för ett postverk liktydigt, gå tillbaka.

Generalpoststyrelsen vore för sin del öfvertygad om

att både allmänheten och statsverket bäst betjenades dermed,

att svenska postverket fortfarande sökte i möjligaste

mån följa de främsta utländska postverken i deras sträfvan

att förskaffa allmänheten alla de fördelar, som kunde

erbjudas inom områden för posta! verksamhet, likasom styrelsen

vore förvissad att både hos Kongl. Maj:t och Riksdagen

vinna det understöd, som erfordrades för att kunna

försvara svenska postverkets plats och anseende.

Till hvad som derför erfordrades hörde såsom en bland

de allra vigtigaste förutsättningar, att postverket måtte ega

utsigt att rekrytera sin tjenstemannakår med dugliga personer,

som, efter att hafva beträdt den postala banan, kunde

med någon tillförsigt se framtiden till mötes och vänta sig

att på den banan genom arbete nå åtminstone en så pass

tryggad ställning, som en postexpeditör innehade, inom

samma tid som på åtskilliga andra banor och inom kortare

tid, än då vore fallet.

Att sådana siffror, som af styrelsen anförts rörande de

lägsta tjenstemännens befordringsförhållanden, icke vore

af beskaffenhet att tillföra postverket dugliga personer,

vore uppenbart, och att de följaktligen, om ingen väsentlig

ändring till det bättre i dessa befordringsförh ålianden

snart skedde, innebure en fara för postverkets framtid,

kunde icke bestridas. Att dessa siffror icke kunnat

hos de dåvarande extra biträdena skapa önskvärd tillförsigt

och känsla af trygghet, utan i stället hos dem alstrat ett

133

missmod, som måste förtynga arbetet i postverkets tjenst,

derom bure en af 514 extra ordinarie postexpeditörer till

generalpoststyrelsen ingifven, den underdåniga skrifvelsen

bifogad framställning om inrättande af nya postexpeditörstjenster

uppenbara spår. Kunde detta missmod, såsom af

nämnda framställning ville synas, åtminstone tills vidare

häfvas genom att från och med år 1898 något öka postexpeditörernas

antal, ansåge styrelsen frågan visserligen

icke derigenom löst, men dock så mycket vunnet, att den

ökade utgiften i förhållande dertill icke finge tillmätas någon

större betydelse.

Antalet nya postexpeditörsbefattningar borde dock icke

sättas lägre än till 75, ty det skulle ändock efter dessa

nya befattningars tillsättande komma att finnas qvar bland

de obefordrade dåvarande 518 extra biträdena icke mindre

än 64, som varit i postverkets tjenst allt sedan år 1885 och

som endast i mån af afgång bland postexpeditörer skulle

hafva utsigt att erhålla ordinarie befattning. Under de

senast förflutna 5 åren hade afgången bland postexpeditörer

i medeltal utgjort allenast 12 för år.

Styrelsen hemstälde fördenskull, att å stat för år 1898

måtte uppföras ytterligare 75 postexpeditörer, hvaraf — för

bibehållande af proportionen de olika lönegraderna emellan —

36 af l:a och 39 af 2:a lönegraden.

Föredragande departementschefen förklarade sig, i yttrande

till statsrådsprotokollet den 14 januari 1897, icke

kunna annat än instämma med generalpoststyrelsen, då styrelsen

uti uppdraget att till förbättrande af befordringsutsigterna

inom vaktbetjentkåren föreslå inrättandet af nya

vaktbetjentbefattningar funnit sig ega en osökt anledning

att äfven bringa på tal behofvet af verksamma åtgärder i

samma syfte, hvad anginge de talrika extra biträdena inom

postverket. Toge man hänsyn till de af styrelsen i detta

hänseende meddelade uppgifter, kunde det till och med

ifrågasättas, huruvida icke de extra biträdenas ställning

vore ännu mera bekymmersam än de extra vaktbetjentes.

Vid sådant förhållande ansåg sig departementschefen böra

lifligt förorda styrelsens ifrågavarande förslag.

Den framställning rörande detta ämne, som af Kongl.

Maj:t afläts till 1897 års riksdag, lemnades af statsutskottet

utan erinran och vann äfven Riksdagens bifall.

134

1899 årf-:

stat.

Generalpost

styrelsen>

förslag.

Motion ang.

ökning af antalet

postexpeditörer.

I anledning deraf uppfördes, jemlikt kongl. brefvet den

19 mars 1897, i 1898 års stat det begärda antalet nya

postexpeditörstjenster, i följd hvaraf staten upptog 178

postexpeditörer af l:a och 179 af 2:a lönegraden.

I det af generalpoststyrelsen med underdånig skrifvelse

den 27 november 1897 afgifna förslag till postverkets stater

för år 1899 ifrågasattes icke någon ändring beträffande

postanstalternas tjenstemannapersonal. Visserligen hade, enligt

hvad styrelsen i berörda skrifvelse tillkännagaf, ett stort

antal postmästare af 5:e och 6:e klasserna samt postexpeditörer

i en till styrelsen stäld petition begärt, att

deras ålderstillägg, hvilka utginge med 400 kronor efter 5

års och med ytterligare 400 kronor efter 10 års väl vitsordad

tjenstgöring, måtte från och med år 1899 höjas till 500

kronor efter 5 och till ytterligare 500 kronor efter 10 år.

Huru beaktansvärda än flera af de omständigheter vore,

som i nämnda petition åberopats, ansåge sig styrelsen

likväl icke då böra framlägga förslag om någon som helst

ändring i aflöningen för postanstalternas tjensteman. Styrelsen

hade nemligen för afsigt att i sammanhang med förslag

till postverkets stater för år 1900 jemväl afgifva förslag

om en ändrad klassindelning af postkontoren och fixering

af den till postanstalternas tjensteman utgående uppbörds-

och frimärkesp ro vision. Då dessa för poststaten

genomgripande frågors behandling vore så nära förestående,

syntes det styrelsen lämpligast att i sammanhang dermed

jemväl behandla frågan, om och i hvad mån förbättrade

aflöningsvilkor skäligen borde beredas vissa klasser af posttjenstemän.

Af enahanda anledning syntes till dess ock

böra anstå med afgifvande af förslag till omreglering af

utgående traktamenten för tjensteman i jernvägspostkupé,

hvilka traktamentens belopp uppenbarligen borde afpassas

efter den aflöning å stat, som tjenstemännen komme att

åtnjuta.

Vid 1898 års riksdag väcktes emellertid från enskildt

håll fråga om uppförande å stat af ökadt antal postexpeditörstjenster,

i det att uti en inom Andra Kammaren afgifven

motion föreslogs, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl.

Maj:t anhålla om framläggande för nästföljande års riksdag

af förslag till inrättande af nya ordinarie postexpeditörsbefattningar

till det antal, som kunde befinnas lämpligt för

135

beredande åt extra ordinarie postexpeditörer af en något

tidigare befordran till ordinarie befattning.

Vid behandlingen af motionen, i sammanhang med förslaget

till postverkets stater för år 1899, uttalade statsutskottet,

att utskottet i likhet med motionären funnit, att

de extra posttjenstemännens utsigter att blifva befordrade

till ordinarie befattning inom postverket vore ogynsamma,

samt att de äldre af desse tjensteman, i anseende till det

ringa arfvode, de såsom extra biträden åtnjöte, befunne

sig i en jemförelsevis mindre god ekonomisk ställning, men

att utskottet dock ej ansett anledning föreligga att på grund

deraf tillråda aflåtande af skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t,

enär utskottet vore öfvertygadt, att generalpoststyrelsen,

om densamma efter pröfning af frågan funne bemälde tjensteman

böra i förevarande hänseende tillgodoses, icke skulle

underlåta att till Kongl. Maj:t inkomma med de förslag,

som af förhållandena ansåges påkallade.

I enlighet med utskottets hemställan vann motionen ej

Riksdagens bifall.

Generalpoststyrelsens förslag till postverkets stater för

år 1900 afgafs med underdånig skrifvelse den 22 november

1898 och afsåg ej blott vidtgående förändringar i den egentliga

aflöningsstaten, utan äfven fixering af uppbörds- och

frimärk espro visionen.

Såsom af här förut lemnad redogörelse framgår, hade

den klassindelning af postanstalterna, som innefattades i

1874 års normalstat, sedan dess så till vida förändrats,

att postanstalten i Nässjö uppflyttats från 6:e till 4:e

klassen; att, sedan en del postanstalter i 7:e klassen

indragits, de i denna klass qvarvarande öfverflyttats till

6:e klassen; samt att postanstalterna å öfvergångsstat

antingen öfverförts till aflöningsstaten eller indragits. Derförutom

hade emellertid ingen annan rubbning skett i

nämnda klassindelning, än att, på grund af särskilda nådiga

beslut, några omflyttningar förekommit mellan postanstalterna

i 5:e och 6:e klasserna samt inom sistnämnda klass

vissa postanstalter indragits och andra nya tillkommit.

Till grund för postanstalternas klassindelning år 1873

hade, på sätt jemväl är förut omförmäldt, lagts den vid

dem år 1871 förekommande uppbörd, hvarjemte några andra

särskilda omständigheter, såsom anstaltens belägenhet i stad

1900 års

stat.

Postkontorens

klassindelning.

136

och i synnerhet residensstad eller vid vigtigare jernvägsknut

eller ock dess egenskap af gränspostanstalt, ansetts

böra verka till postanstaltens placering i högre klass än

den, hvartill postanstalten, om hänsyn tagits allenast till

uppbördsbeloppet, skulle hafva kommit.

Efter eu erinran om dessa förhållanden yttrade generalpoststyrelsen

i sin nyssberörda skrifvelse den 22 november

1898, att naturligt vore, hurusom äfven med de jemkningar,

som de anförda särskilda omständigheterna redan

från början föranledt, en på uppbördsförhållandena, sådana

de vid hvarje postkontor gestaltat sig år 1871, grundad

och sedermera i hufvudsak orubbad klassindelning icke dåmera

kunde vara tillfredsställande. Tvärt om hade denna

klassindelning redan länge visat sig föråldrad till följd af

de förändringar i poströrelsen, hvartill samfärdselns utveckling

föranledt, den olika utveckling i affärs- och befolkningsförhållanden,

som de skilda orterna under de senaste

25 åren undergått, samt den inverkan, dessa förhållanden

nödvändigt haft på rörelsen a respektive postanstalter.

Att det oaktadt någon allmän omreglering af klassindelningen

icke sedan år 1873 egt rum, hade sin orsak dela,

att en sådan omreglering icke kunde blifva effektiv, med

mindre afiöningsförmånerna för tjensteinnehafvarne samtidigt

omreglerades på sådant sätt, att desse funne sig böra

å omregleringen ingå, jemväl om de icke kunde dertill

tv ingas. Dåmera hade emellertid den åsigten vunnit allt

mera insteg, att den enligt gällande bestämmelser till tjensteman

å postkontoren utgående uppbörds- och frimärkesprovision

borde såsom afiöningsform upphöra och ersättas

med bestämda belopp, som inginge i den fasta aflöningen.

På grund deraf och med stöd af den erfarenhet, som rörande

uppbörds- och frimärkesprovisionens storlek vid hvarje

postkontor vunnits sedan början af år 1893, då jemväl de

poststationer, som lydt under jernvägspostinspektionerna,

förlagts under postkontoren, ansåg sig generalpoststyrelsen

böra framlägga förslag till uppbörds- och frimärkesprovisionens

fixering. Då provisionens omsättande i bestämda

belopp skulle vålla en genomgripande omreglering i aflöningsförhållandena

för postkontorens tjensteman, upptog

generalpoststyrelsen i samband dermed äfven frågan om

förändrad klassindelning af postkontoren.

137

Vid uppgörande af förslag till ny sådan klassindelning

syntes det generalpoststyrelsen, att postkontoren i Stockholm,

Göteborg och Malmö borde, utan att ingå i klassnumrering,

upptagas i postverkets stater före distriktsförvaltningarna.

Dessa distriktsförvaltningar omfattade nemligen

landet i dess helhet med undantag just af Stockholm,

Göteborg och Malmö jemte de under postkontoren å dessa

tre orter lydande poststationer och postlinier, och genom

nådiga brefvet den 28 oktober 1892 angående inrättande af

postinspektioner hade bestämts, bland annat, att postdirektörerna

i Stockholm, Göteborg och Malmö skulle, beträffande

dem underlydande personal och för de till deras postkontor

hörande områden, i tillämpliga delar utöfva postinspektörs

myndighet och åligganden. Postinspektörerna

hade med dessa tre postkontor icke någon befattning och

utöfvade öfver dem icke något inseende. Detta förhållande

ansåge styrelsen icke på lämpligare sätt kunna i postverkets

stater antydas än att der placera distriktsförvaltningarna

närmast före de postkontor, som under dem lydde,

och således efter de tre postkontor, hvilka läge utanför

distriktsförvaltningarnas områden. En anledning att särskilja

de tre postkontoren i Stockholm, Göteborg och Malmö

från öfriga postkontor förefunnes äfven deruti, att rörelsen

och uppbörden vid dessa tre kontor genom sin betydenhet

skilde dem från öfriga kontor och nödvändiggjort

arbetets fördelning efter olika art å särskilda afdelningar

med föreståndare, som ledde arbetet hvar och en å sin afdelning,

under det att postdirektörerna i fråga om expeditionen

allenast öfvervakade det hela och ordnade förhållandet

afdelningarna emellan.

Vidkommande de under distriktsförvaltningarna lydande

postkontorens fördelning i klasser lemnade generalpoststyrelsen

derefter en redogörelse för, bland annat, det förslag,

som af komitén för utredning af frågan om post- och telegrafverkens

förenande under en gemensam styrelse den 2

mars 1892 afgifvits, i hvad detta förslag rörde ny klassindelning

af postkontoren, och anförde vidare i detta ämne

för egen del följande.

Beträffande liufvudgrunden för klassindelningen hölle

generalpoststyrelsen före, att såsom sådan fortfarande borde

läggas postanstalternas uppbörd, men då uppbörden vid post

-

138

kontor underlydande poststationer icke kunde anses tillföra

postkontoret lika mycket arbete som dess egen uppbörd,

ansåge sig styrelsen vid beräknande, för det då framlagda

förslaget, af postanstalternas uppbörd böra medräkna

allenast en del af den uppbörd, som härflöte från

postkontor underlydande poststationer. Derigenom hade

uppbörden från poststationerna fått minskad betydelse för

postkontorens klassindelning och postkontorens angifna uppbördssiffror

kommit att skarpare, än för det dåvarande vore

händelsen, beteckna kontorets egen arbetsprestation. I fråga

om huru stor del af poststationernas uppbörd rättvisligen

borde i en sådan beräkning föras postkontoret till godo,

erinrade styrelsen, att, enligt dåvarande bestämmelser rörande

uppbörds- och frimärkesprovision, vid de fullständigai

fasta postanstalterna sådan provision för den uppbörd, som

öfverstege 15,000 kronor, utginge med 3 procent, under det

att poststationernas frimärkesprovision vore genom nådiga

brefvet den 6 juni 1873 bestämd till 2 procent af uppbörden.

Då således postförvaltare kunde öfver hufvud taget

beräknas för det besvär och arbete, underlydande poststationer

förorsakade honom, varda godtgjord med allenast

1 procent i provision å den uppbörd, som genom underlydande

poststationer tillfördes postkontoret, eller sålunda med

en tredjedel af den provision, som af rörelsen vid dessa poststationer

betingades, syntes det styrelsen rättvist att vid

beräkning i nu ifrågavarande hänseende af postkontorens

uppbörd tillgodoräkna postkontor allenast dess egen uppbörd

af postmedel samt en tredjedel af underlydande poststationers

postmedelsuppbörd.

Styrelsen ansåge emellertid, att klassindelningen af

postkontoren icke i regel borde grundas på uppbörden för

ett enda år, hvarigenom otvifvelaktigt i vissa fall en

tillfällig stegring eller nedgång i uppbörden finge allt för

afgörande betydelse för anstaltens klassificering. Fördenskull

hade styrelsen till hufvudgrund för indelningen tagit

medeltalet för år af postuppbörden vid hvarje kontor

under senaste femårsperiod, åren 1893—1897, ökadt med en

tredjedel af medeltalet för kontoret underlydande poststationers

postmedelsuppbörd för samma period; men då uppbörden,

beräknad på nyss angifna sätt, med jemn stegring år

för år under denna period visat sig redan under år 1897 hafva

139

uppgått eller nära uppgått för någon postanstalt till den

siffra, som, med tillägg af en tredjedel af medeltalet för

underlydande poststationers uppbörd under femårsperioden,

betingat högre klass, än medelsiffran skulle medföra, hade,

på det att icke redan vid regleringens genomförande flera

postanstalter skulle komma i lägre klass än den, hvartill

den faktiska uppbörden syntes berättiga, styrelsen i placeringsförslaget

tagit hänsyn till det vid sjelfva kontoret

redan uppnådda uppbördsbeloppet.

Förutom uppbördsförhållandena hade jemväl några andra

omständigheter synts styrelsen beaktansvärda vid fråga om

bestämmande af den klass, postkontor borde tillhöra, nemligen

dels den omständigheten, att anstaltens belägenhet vid

mera betydande jernvägsknut i vissa fall betingade postkontors

hänförande till högre klass, än uppbörden ensam

skulle föranleda, dels det förhållandet, att jemväl å andra orter

den transiterande postens mängd kunde vara af den betydenhet,

att den borde gifva anledning till postkontors uppflyttning

i högre klass, dels i några fall anstaltens befintlighet

å större badort, der under badtiden stora anspråk i flera hänseenden

stäldes på postpersonalen och i synnerhet på kontorets

föreståndare, hvilka anspråks tillgodoseende gjorde arbetet

å kontoret mödosammare, än det under vanliga förhållanden

skulle vara, dels ock slutligen en omständighet, som icke

förefunnits vid 1873 års reglering, nemligen det år för år allt

drygare arbete postförvaltarne erhållit genom den dem ålagda

skötseln af postsparbanksrörelsen. För göromålen i sistberörda

hänseende uppbure de — oafsedt det dem, i förekommande

fall, tillkommande belopp af 2 öre för hvar af dem

sjelfva mottagen insättning, hvilket belopp vore tillerkändi

den tjensteman, som i motbok qvitterade det i postsparbanken

insatta beloppet, — ingen annan ersättning än den uppbördsprovision,

som för hvarje redovisningsperiod blefve med en

tiondedels procent af de å postanstalt insatta sparbanksmedel

tillgodogjord föreståndaren för den postanstalt, som till postsparbankens

centralförvaltning redovisade de influtna medlen,

med iakttagande emellertid att sådan provision beräknades

endast å hvarje fullt tiotal kronor, som i redovisningen inginge.

Postförvaltarnes göromål med postsparbanksuttagningar

vid kontoret eller underlydande stationer, med den

ganska vidlyftiga skriftvexling och det ansvar, som deraf

140

föranleddes, blefve icke i någon form dem särskild! godtgjorda.

Det syntes fördenskull generalpoststyrelsen billigt,

att någon hänsyn till dessa göromåls omfattning toges

vid bestämmande af klass för postkontor. Vid uppgörande

af det framlagda förslaget hade också sådan hänsyn tagits

på det sätt, att, derest summan af insatta sparbanksmedel

vid kontoret underlydande stationer tillsammans med summan

af uttagningar från postsparbanken vid kontoret och

underlydande stationer samt uppbörden af sparmärken under

femårsperioden 1893—1897 visat sig öfverstiga medeltalet

deraf för postkontoren i allmänhet, denna omständighet

fått verka till uppflyttning i högre klass af postkontor,

hvars uppbördssiffror i allt fall nära uppgått till det belopp,

soin, om det varit fyldt, skulle hafva betingat sådan

uppflyttning; hvarjemte denna högt uppdrifna postsparbanksverksamhet

ansetts böra få jemte en eller annan af nyssnämnda

öfriga beaktansvärda omständigheter medverka dertill,

att postkontoret placerats i högre klass än den, hvartill

uppbörden enbart berättigat.

Enligt generalpoststyrelsens förslag skulle de distriktsförvaltningarna

underlydande postkontor indelas i 7: klasser.

De normalsiffror, styrelsen ansett lämpligt att i fråga

om medeluppbörden för dessa klasser uppställa, voro följande:

för l:a klassen 100,000 kronor eller derutöfver,

»

2:a »

60,000 »

» »

men under 100,000 kronor

3:e »

35,000 »

» »

»

» 60,000 »

»

4:e »

20,000 »

» 35,000 »

»

5:e »

10,000 »

» »

» 20,000 »

»

G:e »

6,000 »

» »

» 10,000 »

7:e »

under 6,000

kronor.

På grund af dessa normalsiffror och med aktgifvande

å de särskilda omständigheter, till Indika, enligt hvad förut

anförts, hänsyn ansetts böra tagas, fördes, i det underdåniga

förslaget, af dåvarande postkontor till

l:a klassen postkontoren i Gefle, Helsingborg, Jönköping,

Kristianstad, Norrköping, Sundsvall, Upsala och

Örebro (tillsammans 8);

2:a klassen postkontoren i Borås, Eskilstuna, Falun,

Halmstad, Kalmar, Karlskrona, Karlstad, Linköping, Lund,

Uddevalla, Vesterås, Vexiö och Östersund (tillsammans 13);-

141

3:e klassen postkontoren i Eslöf, Hernösand, Hudiksvall,

Karlshamn, Katrineholm, Kristinehamn, Landskrona,

Luleå, Nyköping, Nässjö, Sala, Sköfde, Söderhamn, Trelleborg,

Venersborg, Vestervik, Visby och Ystad (tillsammans

18);

4:e klassen postkontoren i Alingsås, Arboga, Arvika,

Bollnäs, Borlänge, Charlottenberg, Eksjö, Engelholm, Enköping,

Falkenberg, Falköping, Filipstad, Finspong, Hallsberg,

Haparanda, Hessleholm, Karlsborg, Kil, Klippan, Köping, Lidköping,

Ljungby, Ljusdal, Lysekil, Mariestad, Mora, Motala,

Norrtelje, Nyland, Oskarshamn, Ronneby, Skara, Skellefteå,

Sollefteå, Storvik, Strömstad, Södertelje, Trollhättan, Umeå,

Varberg, Vernamo och Örnsköldsvik (tillsammans 42);

5:e klassen postkontoren i Alfvesta, Askersund, Bengtsfors,

Boden, Borgholm, Cimbrishamn, Degerfors, Elmhult,

Gamleby, Gnesta, Hedemora, Herrljunga, Hjo, Hvetlanda,

Höganäs, Hörby, Höör, Kopparberg, Kungsbacka, Laholm,

Lindesberg, Ludvika, Marstrand, Mellerud, Mjölby, Moholm,

Nederkalix, Nora, Norberg, Ousby, Piteå, Råda, Seffle, Skene,

Smedjebacken, Strengnäs, Sunne, Svenljunga, Säfsjö, Söderköping,

Sölvesborg, Tidaholm, Tomelilla, Ulricehamn, Vadstena,

o Vara, Vimmerby, Vingåker, Vretstorp, Vännäs, Amål

och Ange (tillsammans 52);

6:e klassen postkontoren i Avesta, Båstad, Dalarö,

Frövi, Gellivare, Grenna, Grythyttehed, Kisa, Leksand, Lilla

Edet, Ljusne, Lycksele, Malung, Mariefred, Målilla, Nordmaling,

Oroust, Ragunda, Råneå, Skeninge, Staby, oStenstorp,

St£öm, Säter, Torsby, Valdemarsvik, Vaxholm, Ärjeng,

Asele, Åtvidaberg, Ödeshög och Östhammar (tillsammans

32); samt

l:e

klassen postkontoren i Backe, Gislaved, Gysinge,

Hedeviken, Hemse, Ivungelf, Malmköping, Mönsterås, Nås,

Qckelbo, Onsala, Stora Rör, Säfsjöström, Torshälla, Trosa,

Ånäset, Äs, öfvertorneå och Öregrund samt ej öppnade

fyra postkontor (tillsammans 23).

Generalpoststyrelsen framhöll tillika, att den af styrelsen

sålunda föreslagna, hufvudsakligast på uppbördsbeloppet

grundade klassindelning af postkontoren rättvisligen

borde, om den godkändes, framdeles tid efter annan i behörig

ordning medföra partiella förflyttningar af postkontor

från en klass till annan, allt efter som ändrade uppbörds

-

142

belopp eller andra giltiga omständigheter dertill kunde föranleda.

Lönereglering Med erinran derom att, såsom i det föregående är omyaftarne.

1'' nämndt, Kongl. Maj:t, uppå generalpoststyrelsens framställ

Provisionens

ning, genom nådigt bref den 17 november 1893 förklarat,

flxenng. vid derefter skeende tillsättningar af tjenster inom post

verkets

lokalförvaltning, i de konstitutorial, som å tjensterna

utfärdades, förbehåll skulle intagas, att tjensteinnehafvaren

vore underkastad den reglering af aflöningsförmåner, som

kunde komma att ega rum i sammanhang med bestämmelser

om upphörande af den då utgående uppbördsprovision,

uttalade styrelsen vidare, att deraf ostridigt syntes framgå,

att de tjensteman inom postverkets lokalförvaltning, hvilka

å tjensten erhållit fullmagt eller konstitutorial, innan nämnda

förklarande gifvits, och för hvilka sålunda detta förbehåll

icke blifvit gjordt, ej vore skyldige att underkasta sig sådan

reglering, som i sistberörda nådiga bref afsåges. Vid

sådant förhållande och då erfarenheten ådagalagt, att posttjenstemännens

inkomst af uppbördsprovision i regel år för

år stege, läge det i sakens natur, att regleringens faktiska

genomförande blefve väsentligt beroende af, hvilka aflöningsförmåner

bjödes tjenstemännen i utbyte mot utsigten till

årlig stegring i inkomster. Dervid borde visserligen icke

lemnas ur sigte, att uppbördsprovisionen så till vida vore en

något osäker inkomstkälla, som dess årliga stegring kunde

varda något ojemn till följd deraf, att provisionen genom

öfverflyttning af någon eller några poststationer från ett

postkontor till ett annat kunde komma att vid något postkontor

nedgå och i motsvarande mån ökas vid ett annat,

eller derigenom att vid postkontoret placerades flera ordinarie

biträdande tjensteman än förut, hvartill komme, att

denna aflöningsförmån såsom tillhörande de extra inkomsterna

skulle vid tjenstledighet för sjukdom eller annan anledning

afträdas till vikarien. Uppbördsprovisionen hade

således icke fullt samma värde som ett på förhand fixeradt

lika belopp, fördeladt i lön och tjenstgöringspenningar, enär

den på lönen lagda delen kunde vid kortare tjenstledighet

få behållas och dessutom vid afskedstagandet enligt gällande

principer bidraga till höjning af pensionsbeloppet.

Af dessa orsaker vore det, enligt generalpoststyrelsens förmenande,

rättvist, att vid uppbördsprovisionens omsättning

143

till lön och tjenstgöringspenningar det belopp, som lemnades

i stället för uppbördsprovisionen, blefve något lägre

än det belopp, hvartill provisionen, om den fått fortfara,

skulle hafva uppgått. Men om medelbeloppet af provisionen

för en redan förfluten period toges till utgångspunkt

för bedömande af frågan, med hvilket belopp i fast aflöning

provisionen borde ersättas, kunde det icke anses, att

tjenstemannen af uppbördsprovisionens fixering hemtat någon

oberättigad förmån; och då från och med 1893 års

början samtliga dittills under jernvägspostinspektionerna

lydande poststationer förlagts under de fullständiga fasta

postanstalterna och uppdelats på dem, hade styrelsen deraf

hemtat anledning att vid den nya utredning, som egt

rum i fråga om uppbördsprovisionens omsättning, undersöka,

till huru stora belopp uppbörd s p ro visi onen för de

särskilda tjenstemännen uppgått under femårsperioden 1893

—''1897. Dervid hade från provisionsbeloppen afdragits beloppen

ej mindre af den provision, som enligt gällande bestämmelser

kommit föreståndare för poststationer och ångbåtspostexpeditioner

till del, än äfven af den rabatt, som

utgått till frimärkesförsäljare samt köpare af frankotecken i

större partier.

Efter att hafva erinrat om de allt sedan år 1877 gällande

bestämmelserna rörande provisionens beräknande och

fördelning, omförmälde generalpoststyrelsen, att i fråga om

uppbördsprovisionens fördelning vid de efter år 1877 tillkomna

filialer i Stockholm och Göteborg hade, med stöd

jemväl af hvad genom nådigt bref den 27 mars 1885 blifvit

stadgadt rörande ett filialpostkontor i Göteborg, tillämpats

enahanda bestämmelser som de, hvilka innehölles i nådiga

brefvet den 23 mars 1877, dock från och med år 1897

beträffande Stockholms postkontor med den ändring, som

föranledts deraf, att genom nådiga brefvet den 4 december

1896, angående reglerande af de med postdirektörsbefattningen

i Stockholm förenade löneförmåner, förordnats,

bland annat, att af den fjerdedel utaf den för Stockholms

postkontors afdelningar och filialkontor belöpande uppbördsoch

frimärkesprovision, som, enligt nyssberörda nådiga bref

den 23 mars 1877, undantag^ från delningen mellan samtliga

kontorstjenstemännen, tre fjerdedelar eller af provisionsbeloppet

i dess helhet tre sextondedelar skulle delas lika

144

mellan samtliga afdelningars och filialkontors föreståndare

samt återstående fjerdedel eller af hela provisionsbeloppet

en sextondedel delas lika mellan postdirektören och den såsom

förvaltare af kassa- och frimärkesförråden vid postkontoret

tjenstgörande kontrollör.

I sammanhang dermed erinrade styrelsen, att den frimärkesprovision,

som utginge till poststationerna, enligt

nådiga brefvet den 6 juni 1873 utgjorde 2 procent; att

i allmänhet föreståndare för sådana poststationer, som icke

vore belägna vid jernväg, äfvensom en del föreståndare

för ångbåtspostexpeditioner vore genom kontrakt tillförsäkrade,

jemte ett årsarfvode, de extra inkomster, som

kunde vara med befattningen förenade; att de fördenskull

icke kunde fråntagas denna provision, med mindre än att

kontrakten uppsades och nya kontrakt afslötes, dervid, i

fråga om bestämmande af arfvodesbeloppet, hänsyn måste

tagas till storleken af den provision, som utgått; att styrelsen

emellertid ansåge sig icke böra för det dåvarande

förorda sådan åtgärd, hvilken sannolikt skulle framkalla

ökade kostnader för postverket; att jemväl jernvägspoststationernas

föreståndare, fastän icke anstälda på kontrakt,

syntes, om uppbördsprovisionen dem fråntoges, vara berättigade

till godtgörelse derför; att den till frimärkesförsäljare

samt köpare af större partier frankotecken från anslaget

till uppbörds- och frimärkesprovision utgående rabatt

vore genom nådiga brefven den 30 maj 1884 och den 21

december 1888 bestämd att utgå med 1 procent vid köp

på en gång af minst 3 ark frimärken, hvart ark innehållande

100 märken, äfvensom vid köp af minst 100 brefkort-

eller 100 frankokuvert eller 100 kortbref; samt att,

om det än kunde ifrågasättas, huruvida med denna rabatt

ernåddes hvad som varit med densamma åsyftadt, styrelsen

likväl trott det böra anstå med upphäfvandet af denna

rabattförmån, till dess allmänheten hunnit, mera än dittills

varit fallet, antaga det utrikes gängse bruket att sjelf förse

sina postförsändelser med inköpta frankotecken.

Om således frågan rörande uppbörds- och frimärkesprovisionens

fixering för det dåvarande inskränktes till att

omfatta tjenstemännen inom postverkets lokalförvaltning,

ville generalpoststyrelsen angifva de särskilda fasta aflönings

-

145

belopp, hvilka af styrelsen ansetts böra för desse tjensteman

ifrågakomma.

Beträffande då först aflöningen för postdirektörerna,

åtnjöte för det dåvarande postdirektören i Stockholm en

fast aflöning af 4,000 kronor äfvensom uppbördsprovision,

hvilken i medeltal för år under femårsperioden 1893—1897

uppgått till 3,575 kronor 87 öre, hvadan alltså hans sammanlagda

årliga aflöning af postmedel under berörda period

kunde beräknas till i genomsnitt inemot 7,600 kronor. Postdirektören

i Göteborg, hvilkens uppbördsprovision under

ifrågavarande period utgjort i medeltal 4,652 kronor 53 öre,

kunde således, med eu fast aflöning af 4,000 kronor, anses

af postmedel uppbära något öfver 8,600 kronor årligen.

Med hänsyn dertill och för vinnande af likhet i de fasta

aflöningsbeloppen för dessa båda postdirektörer, hvilka, vore

chefer för de två största postkontoren i riket och båda hade

under sig flera filialkontor och stor personal, ansåge styrelsen

deras fasta aflöning böra bestämmas till 7,000 kronor,

deraf 4,400 kronor skulle utgöra lön och 2,600 kronor

tjenstgöringspenningar, med rätt för dem tillika att, under

vilkor af väl vitsordad tjenstgöring, komma i åtnjutande af

ett första ålderstillägg å 400 kronor efter 5 år och ett

andra ålderstillägg å samma belopp efter 10 år. Aflöningen

skulle derigenom uppgå till 7,800 kronor. Om, såsom

för det dåvarande vore föreskrifvet, af ålderstilläggen för

tjensteman, tillhörande postverkets lokalstat, 75 procent beräknades

såsom lön och 25 procent såsom tjenstgöringspenningar,

skulle, med den föreslagna aflöningen för de båda

postdirektörerna i Stockholm och Göteborg, dessa vid uppnådd

pensionsålder, om de intjenat båda ålderstilläggen,

komma i åtnjutande af enahanda pensionsbelopp, som byråchef

efter erhållet ålderstillägg egbe vid afsked med pension

uppbära, något som redan i ett par särskilda fall blifvit, på

framställning af Kongl. Maj:t, medgifvet af Riksdagen. Genom

en sådan reglering som den föreslagna skulle visserligen

postdirektören i Göteborg förlora i årlig inkomst

minst 850 kronor, men, om regleringen genomfördes, hade

det också varit generalpoststyrelsens afsigt att söka såsom

biträde åt honom få anstäld en kontrollör såsom kassör och

frimärkesförvaltare i öfverensstämmelse med hvad som redan

år 1886 genomförts vid postkontoret i Stockholm. Gelo

-

146

nom en sådan anordning skulle postdirektörens deltagande

i detaljarbetet med uppbörden och räkenskaperna kunna upphöra

och derigenom tillfälle beredas honom att å kontoret

intaga en mera ledande och öfvervakande ställning.

Postdirektören i Malmö uppbure af postmedel förutom

sin fasta aflöning, 4,000 kronor, uppbördsprovision, som

under förenämnda femårsperiod i medeltal för år belöpt

sig till 2,907 kronor, hvadan hans sammanlagda inkomst

af postmedel kunde upptagas till något öfver 6,900 kronor.

Generalpoststyrelsen ansåg sig böra för honom föreslå en

aflöning'' å 6,000 kronor, deraf 4,000 kronor i lön och 2,000

kronor i tjenstgöringspenningar, med två ålderstillägg, hvardera

å 400 kronor, alltså tillhopa 6,800 kronor. Genom

fastställande af denna aflöning skulle postdirektören i Malmö

erhålla mindre inkomster än för det dåvarande, men jemväl

vid postkontoret i Malmö skulle enligt styrelsens åsigt, om

regleringen genomfördes, komma att såsom biträde åt postdirektören

anställas eu kontrollör i egenskap af kassör och

frim ärkesf örvaltare.

För de postförvaltare i den föreslagna l:a klassen,

hvilka tillhörde den dåvarande 2:a klassen, utgjorde den

fasta aflöningen, med inberäknande af ett ålderstillägg å

400 kronor, för det dåvarande 4,000 kronor. Med afseende

derå att medeluppbördsprovisionen för förvaltare vid de

till l:a klassen föreslagna postkontor under femårsperioden

1893—1897 uppgått till 2,003 kronor — och då de sålunda

kunde anses hafva haft en aflöning af i medeltal 6,003

kronor — föreslog styrelsen för postförvaltarne i denna

klass eu aflöning af 5,200 kronor, deraf 3,600 kronor i

lön och 1,600 kronor i tjenstgöringspenningar, jemte två

ålderstillägg å 400 kronor hvartdera, eller tillhopa 6,000

kronor. Postförvaltarne i 2:a klassen, hvilkas fasta aflöning

med ålderstillägg, enligt hvad nyss uppgifvits, uppginge

till 4,000 kronor, blefvo, med hänsyn dertill att medeluppbördsprovisionen

vid de till denna klass föreslagna

kontor under den förenämnda femårsperioden utgjort i jemnt

krontal för år 1,527 kronor — och då de således haft i

aflöning i medeltal 5,527 kronor — af styrelsen upptagna

till 4,700 kronor jemte två ålderstillägg å 400 kronor

hvartdera, eller tillhopa 5,500 kronor. Af nyssberörda

147

4.700 kronor vore 3,300 kronor beräknade att utgöra lön

och 1,400 kronor tjenstgörmgspenningar.

För postförvaltarne i den dåvarande 3:e klassen uppgick

den fasta aflöningen med ålderstillägg till 3,400 kronor,

under det att medelprovisionen under femårsperioden

för de till denna klass föreslagna utgjort 1,196 kronor:

till följd hvaraf aflöningen i medeltal utgjort 4,596 kronor.

Aflöningen för föreståndarne i denna klass ansåg styrelsen

fördenskull böra bestämmas till 3,800 kronor, deraf 2,850

kronor i lön och 950 kronor i tjenstgörmgspenningar, med

två ålderstillägg å 400 kronor hvartdera, eller tillsammans

4,600 kronor.

Postförvaltarne i 4:e klassen åtnjöto i fast aflöning

med två ålderstillägg 3,200 kronor. Medeluppbördsprovisionen

hade för de till denna klass föreslagna under femårsperioden

uppgått till omkring 1,031 kronor; och aflöningen

hade således i medeltal utgjort 4,231 kronor. Styrelsen

föreslog derför för föreståndarne i denna klass en

aflöning af 3,400 kronor, deraf 2,550 kronor i lön och 850

kronor i tjenstgörmgspenningar, samt två ålderstillägg,

hvartdera å 400 kronor, eller tillhopa 4,200 kronor.

För postförvaltarne i 5:e klassen utgjorde, med inberäknande

af två ålderstillägg å 400 kronor hvartdera, den

fasta aflöningen 2,800 kronor, och de till denna klass föreslagna

hade under förutnämnda femårsperiod uppburit i

medelprovision för år ett belopp, i jemnt krontal beräknadt,

af 910 kronor; hvarigenom de haft en aflöning af, i medeltal,

3,710 kronor. Med hänsyn till dessa belopp föreslogs

aflöningen till 2,175 kronor i lön och 725 kronor i

tjenstgörmgspenningar, eller tillhopa 2,900 kronor, samt

två ålderstillägg, hvartdera å 400 kronor, in alles således

3.700 kronor.

Postförvaltarne i 6:e klassen hade i fast aflöning med

två ålderstillägg 2,600 kronor. För de till denna klass

föreslagna hade medelprovision sbeloppet utgjort i jemn!

krontal 673 kronor, och deras aflöning hade således i medeltal

uppgått till 3,273 kronor. Aflöningen för dessa postförvaltare

sattes derför af styrelsen till 2,500 kronor,

hvaraf 1,875 kronor i lön och 625 kronor i tjenstgöringspenningar,

samt två ålderstillägg, hvartdera å 400 kronor

eller tillhopa 3,300 kronor.

148

Beträffande slutligen postförvaltarne i den föreslagna

7:e klassen, hvilka da samtliga tillhörde 6:e klassen, utgjorde,

såsom förut nämnts, den fasta aflöningen för dem, ålderstillägg

inberäknade, 2,600 kronor. Medeltalet af uppbördsprovisionen

hade för dem under femårsperioden utgjort i

rundt krontal 455 kronor, hvarigenom hela aflöningen för

dessa postförvaltare i medeltal uppgått till 3,055 kronor.

Styrelsen ansåg fördenskull deras aflöning ej höra föreslås

lägre än 2,300 kronor, deraf 1,725 kronor skulle utgöra

lön och 575 kronor tjenstgöringspenningar, hvarjemte äfven

dessa skulle åtnjuta två ålderstillägg, hvartdera å 400 kronor.

Aflöningen för postförvaltare i denna klass skulle

derigenom komma att utgöra tillhopa 3,100 kronor.

Sportler. Generalpoststyrelsen erinrade vidare, att de till en del af

posttjenstemannapersonalen utgående sportler i afgifter för

lösväskor och räkningshållning med korrespondenter in. in.,

hvilka sportler i de flesta fall uppginge till ringa belopp,

icke berördes af detta regleringsförslag, enär dessa sportler

icke utginge af postmedel.

Departe- Hvad beträffar den af generalpoststyrelsen sålunda ifråga

yttrande6ang.

sa^a förändring af gällande klassindelning af postkontoren,

postkontorens uttalade föredragande departementschefen till statsrådspronSSochdpro-t°kollet

deno 13. januari 18.99, att behofvet af en sådan

visionens förändring läge i öppen dag. Under den tidrymd af mera

fixering. <0) 25 år, som förflutit sedan senaste klassindelning af

postanstalterna egde rum, hade de förhållanden, som för en

dylik klassindelning borde vara bestämmande, väsentligen

förändrats, och det vore med afseende hufvudsakligen å

dessa förändrade förhållanden styrelsen uppgjort sitt förslag

i ämnet, dervid såsom hufvudgrund bibehållits den

vid de särskilda postanstalterna förekommande uppbörden.

Mot detta förslag, i hvilket departementschefen, i likhet med

styrelsen, ansåg postkontoren i Stockholm, Göteborg och

Malmö ej böra ingå, hade departementschefen icke funnit

anledning till anmärkning.

Hvad styrelsen föreslagit i fråga om fixeringen af

uppbörds- och frimärkesprovisionen och densammas omsättning

till fast aflöning, ansåg sig departementschefen

desto hellre böra tillstyrka, som derigenom komme att.

för tjenstemännen inom postverkets lokalförvaltning tilllämpas

samma princip, som vid löneregleringar i senare

149

tider gjorts gällande, eller att aflöningen i största möjliga

utsträckning borde göras fast och noga bestämd. De af

styrelsen föreslagna aflöningsbeloppen för postdirektörer och

postförvaltare föranledde icke heller någon erinran från

departementschefens sida.

I fråga om den biträdande ordinarie tjenstemannapersonalen

å postanstalterna erinrade generalpoststyrelsen,

beträffande först kontrollör ernå, hurusom dessa vore de- Kontrollöre

lade i tre lönegrader, hvilka åtnjöte i fast aflöning: l:a

graden 4,000 kronor, 2:a graden 3,400 kronor och 3:e

graden 2,800 kronor, ett ålderstillägg å 400 kronor, efter

10 års väl vitsordad tjenstgöring, i hvarje fall inberåknadt.

Medeltalet för år af den dem tillkommande uppbördsprovision

hade, enligt hvad styrelsen upplyste, under femårsperioden

1893—1897 — då dervid icke medräknades

hvarken de kontrollörer, som vore anstälda å postinspektionerna

och enligt nådiga brefvet den 3 juni 1892 åtnjöte i

stället för provision en årlig ersättning af 600 kronor,

eller den kontrollör af 3:e lönegraden, hvilken tjenstgjorde

såsom kassör och frimärkesförvaltare vid Stockholms postkontor

och för hvilken, såsom förut antydts, särskilda bestämmelser

i fråga om provisionsförmåner gälde, — uppgått

för kontrollörerna af l:a lönegraden till 868 kronor,

för kontrollörerna af 2:a lönegraden till 763 kronor och

för kontrollörerna af 3:e lönegraden till 681 kronor, allt

i runda krontal beräknadt. För omsättning af dessa provisionsbelopp

i lön och tjenstgöringspenningar borde således

aflöningen bestämmas för kontrollörerna af l:a lönegraden

till 4,900 kronor, för kontrollörerna af 2:a lönegraden

till 4,200 kronor och för kontrollörerna af 3:e lönegraden

till 3,500 kronor, eller — om hänsyn toges dertill,

att provisionsbeloppet i genomsnitt för alla kontrollörer,

med ofvan berörda undantag, uppgått till 758 kronor — för

kontrollörerna af l:a lönegraden till 4,800 kronor, för

kontrollörerna af 2:a lönegraden till nyssnämnda belopp

4,200 kronor samt för kontrollörerna af 3:e lönegraden

till 3,600 kronor. Emellertid syntes det styrelsen, att följande

särskilda omständigheter borde beträffande kontrollörerna

i l:a och 3:e lönegraden tagas i betraktande vid

bestämmande af den aflöning, som borde för framtiden tillkomma

dem.

150

Till följd af de bestämmelser, som, för åstadkommande

Eif eu rättvisare fördelning af provisionsbeloppen vid Stockholms

postkontor, meddelats genom ofvanberörda nådiga

bref den 4 december 1896 angående reglerande af de med

postdirektörsbefattningen i Stockholm förenade löneförmåner,

hade de 7 kontrollörer af l:a lönegraden, hvilka i

Stockholm vore föreståndare för vissa postkontorsafdelningar,

från och med år 1897 erhållit så mycket större andel

i provisionen, att det dem tillfallande provisionsbelopp för

året utgjort 1,398 kronor 24 öre eller i rundt tal 1,400

kronor. Derigenom hade deras årsaflöning af postmedel,

som, inberäknadt ålderstillägg, år 1896 utgjort i medeltal

4,700 kronor, för år 1897 stigit till 5,400 kronor och kunde

beräknas komma att såväl för år 1898 som framgent, om

aflöningsbestämmelserna blefve oförändrade, uppgå till minst

sistnämnda belopp. En så nyligen skedd reglering syntes

genera!poststyrelsen icke böra lernnas alldeles åsido. Också

både desse kontrollörer och afdelningsföreståndare i en den

22 oktober 1898 till styrelsen inkommen skrift framhållit

denna omständighet, omfånget af det dem åliggande arbetet

och det dermed förenade ansvaret, samt hemstält att varda

vid den ifrågavarande regleringen föreslagna till aflöningsförmåner,

som icke i något fall måtte sättas lägre än till

5,500 kronor, äfvensom att i fråga om titel och fullmagt

likställas med postmästare af 2:a klassen. Af denna framställning

aasåge sig styrelsen i detta sammanhang böra

upptaga endast den del, som afsåge aflöningen. Finge det

i fråga om densamma fästas afseende vid allenast förhållandena

under år 1897 eller år 1898, skulle det otvifvelaktigt

ligga närmast till hands att för kontrollörerna af l:a

lönegraden, hvilka, för det dåvarande vore i fråga om lön,

tjenstgöringspenningar och ålderstillägg jemnstälde med postförvaltarne

af 2:a klassen, föreslå enahanda Eiflöning som

för de i 2:a klassen bibehållna postförvaltarne. Derigenom

skulle högsta aflöningen för dessa kontrollörer komma

att uppgå till 5,500 kronor. Men likasom, vid beräkningen

af aflöning för postförvaltarne i de olika klasserna, för fixering

af uppbördsprovisionen tagits hänsyn icke till sista

årets provisionsbelopp, utan till medeltalet af provisionen

för de fem senaste åren, syntes ock böra så ske vid beräkningen

af den Eiflöning, som borde tillkomma kontrollörerna.

151

Dervid ansåg sig dock, enär af de enligt stat i l:a lönegraden

befintliga 8 kontrollörerna alla utom en vore placerade

i Stocknolm och kommit i åtnjutande, genom den

nyligen skedda regleringen, af förbättrade aflöningsvilkor,

styrelsen kunna i förslaget till ny reglering gå beträffande

aflöningsbeloppet något utöfver det, som skulle föranledas

allenast af den dåvarande fasta aflöningen samt

medelsiffran af uppbördsprovisionsbeloppet för den femårsperiod,

i hvilken fyra år af fem läge före senaste regleringen.

Styrelsen föreslog alltså, att högsta aflöningen

för kontrollörer i l:a lönegraden skulle upptagas till 5,000

kronor.

Beträffande kontrollörerna i 3:e lönegraden syntes

det styrelsen vara af vigt, att dessa, likasom kontrollörerna

i 2:a lönegraden, likstäldes i aflöning med postförvaltare

i viss klass, på det att icke aflöningsklasserna

inom lokalstaten måtte blifva allt för talrika; och hade

af sådan anledning, då kontrollörerna af 2:a lönegraden

blifvit likstälda med postförvaltare af 4:e klassen, kontrollörerna

i 3:e lönegraden i förslaget likstälts i aflöning

med postförvaltare af 5:e klassen, hvarigenom sistnämnda

kontrollörers högsta aflöning skulle komma att utgöra

3,700 kronor.

Styrelsen omförmälde ock —- hvad i den här föregående

redogörelsen redan är anfördt — att, med tillämpning

af bestämmelser i nådiga brefvet den 25 maj 1894,

kontrollörernas antal ändrats: i l:a lönegraden från 7 till 8

samt i 3:e lönegraden från 15 till 12, hvarjemte i sammanhang

dermed tillkommit 2 postexpeditörsbefattningar.

Den fixering af uppbördsprovisionen, som vore i fråga,

gåfve emellertid styrelsen anledning hemställa, att den vidare

tillämpningen af nyssberörda bestämmelser måtte få

upphöra. Orsakerna till denna hemställan vore följande.

Såsom redan vore antydt, hade vid beräkning af kontrollörernas

uppbördsprovision icke medräknats provisionen för

den kontrollör af 3:e lönegraden, hvilken tjenstgjorde såsom

kassör och frimärkesförvaltare vid Stockholms postkontor.

För honom gäl de nemligen i fråga om andel i

uppbördsprovision särskilda bestämmelser, genom hvilka

hans provisionsandel kommit att utgöra vida högre belopp

än för kontrollörer i allmänhet. Sålunda hade provisionen

152

för honom uppgått i jemna krontal år 1893 till 4,060

kronor, år 1894 till 4,264 kronor, år 1§95 till 4,338

kronor, år 1896 till 4,511 kronor och år 1897 till 1,984

kronor, eller i medeltal för år under denna femårsperiod

till 3,851 kronor. Hans fasta aflöning för år hade, med

inberäknadt ålderstillägg, utgjort 2,800 kronor. Vid omsättning

till fast aflöning af den honom tillkommande uppbördsprovision

kunde han fördenskull icke bibehållas i sin

dåvarande lönegrad, utan måste, för att minskningen i inkomst

icke måtte blifva allt för känbar, uppflyttas till l:a

lönegraden, dit också hans göromåls beskaffenhet och ansvar

med rätta hänförde honom och dit han, enligt styrelsens

förmenande, redan från första början skulle hafva placerats,

om icke just uppbördsprovisionens storlek ansetts kunna

fylla hvad som brustit i fast aflöning. Af denna anledning

behöfde antalet kontrollörer af l:a lönegraden höjas från

8 till 9.

En annan orsak att öka kontrollörernas antal, utan

afvaktan på möjlighet att indraga någon kontrollörsbefattning

af 3:e lönegraden, förefunnes deri, att, såsom förut

framhållits, postdirektörerna jemväl i Göteborg och Malmö

borde tilldelas särskilda kassörer och frimärkesförvaltare för

att sjelfva få bättre tillfälle, än för det dåvarande, att leda

och öfvervaka arbetet å de stora kontoren med deras afdelningar.

Det vore nemligen uppenbart, att postdirektörerna

derigenom skulle gagna det hela bättre, än om en väsentlig

del af deras tid och intresse upptoges med uppgörande

af räkenskaper, uppbärande eller utbetalning af penningar

samt utlemnande af frankotecken till underlydande. Dessa

göromål, från hvilka postdirektörerna skulle befrias, men

hvilka de naturligtvis fortfarande skulle leda och öfvervaka,

vore emellertid af den vigtiga och genom de störa belopp,

om hvilka här vore fråga, ansvarsfulla beskaffenhet, att deras

skötande borde betinga kontrollörsaflöning. Dervid syntes den

olika omfattningen af arbetet vid postkontoret i Göteborg och

vid postkontoret i Malmö lämpligast framhållas, om kassören

och frimärkesförvaltaren vid postkontoret i Göteborg tilldelades

2:a lönegraden och motsvarande befattning vid postkontoret

i Malmö besattes med en kontrollör af 3:e lönegraden..

Af dessa båda kontrollörsbefattningar funnes emellertid, om

en ny kontrollörstjenst i l:a lönegraden inrättades för kas

-

153

sören vid Stockholms postkontor, disponibel en kontrollörstjenst

af 3:e lönegraden, hvadan för ändamålet erfordrades

ytterligare en kontrollörsbefattning af 2:a lönegraden.

Någon ytterligare indragning af kontrollörsbefattningar

af 3:e lönegraden, utöfver hvad redan egt rum, syntes

icke framdeles böra ske, enär dels ett af filial postkontoren

i Göteborg redan nått en trafik, som satte detsamma i

jembredd med åtskilliga af de dåvarande postkontoren af

2:a klassen, hvadan föreståndaren borde beredas åtminstone

kontrollörsaflöning af 3:e lönegraden, dels ock de

postkontor, som af styrelsen föreslagits att tillhöra l:a

klassen, jemte flertalet af de i 2:a klassen upptagna syntes

med den ökning i posttrafik, som vid dem visat sig, böra,

i den mån sådant läte sig genomföra, förses med kontrollör,

som kunde vara postmästaren behjelplig vid kontorets

skötsel.

På grund af hvad sålunda rörande det erforderliga antalet

kontrollörsbefattningar anförts och för att, af skäl nyss

nämnts, kunna för det största filialkontoret i Göteborg disponera

en kontrollörsbefattning af 3:e lönegraden, föreslog

styrelsen, att antalet kontrollörssysslor måtte ökas

med en i hvardera af de tre lönegraderna, hvarigenom

antalet kontrollörer skulle komma att utgöra i l:a lönegraden

9 med lön 3,150 kronor och tjenstgöringspenningar

1,050 kronor, i 2:a lönegraden 15 med lön 2,550 kronor

och tjenstgöringspenningar 850 kronor samt i 3:e lönegraden

13 med lön 2,175 kronor och tjenstgöringspenningar

725 kronor, samtlige med två ålderstillägg, hvartdera å

400 kronor.

Öfv ''ergående derefter till den andra gruppen af biträdande

ordinarie tjenstemannapersonal å postanstalterna, nemligen

postexpeditörerna, erinrade styrelsen derom, att

dessa åtnjöte i fast aflöning: inom l:a lönegraden 2,600

kronor och inom 2:a lönegraden 2,400 kronor, med inberäkning

dervid för hvardera graden af två ålderstillägg,

hvartdera å 400 kronor; hvarjemte styrelsen meddelade,

att medeluppbördsprovisionen för de af desse tjensteman,

hvilka erhölle sådan provision, eller alla med undantag

af resepostexpeditörerna och de å postinspektionerna

tjenstgörande postexpeditörer, beräknats i jemna krontal för

postexpeditörer af l:a lönegraden till 417 kronor och för

Postexpedi

törer.

154

postexpeditörer af 2:a lönegraden till 367 kronor eller

för båda lönegraderna i genomsnitt till 392 kronor för år.

De å postinspektionerna anstälde postexpeditörer åtnjöte dock

enligt nådiga brefvet den 3 juni 1892 i ersättning för mistning

af uppbörds- och frimärkesprovision en godtgörelse af

400 kronor för år.

Vid förslaget till aflöning för postexpeditörer med omsättning

af uppbördsprovisionen till fast aflöning ansåge sig

styrelsen kunna utgå från den föreställningen, att, då

postexpeditörerna skulle fråntagas utsigten till förbättring

i aflöningen genom provisionens framtida stegring, och

då deras i förhållande till postförvaltare och kontrollörer

stora antal, hvilket såväl då som sannolikt äfven framdeles

tid efter annan måste ökas i mån af poströrelsens

fortgående utveckling, gjorde utsigterna till befordran för

dem mycket ogynsamma, billighet och verkets egen fördel

kräfde, att de medelprovisionsbelopp, som af postexpeditörerna

redan ernåtts, afrundades uppåt till respektive 500 kronor

för l:a lönegraden och 400 kronor för 2:a lönegraden.

Detta skulle hafva till följd, att postexpeditörerna af l:a

lönegraden blefve i aflöningsförmåner likstälda med postförvaltare

i den föreslagna 7:e klassen och sålunda erhölle

en aflöning af 2,300 kronor, deraf 1,725 kronor i lön

och 575 kronor i tjenstgöringspenningar, hvartill korame

två ålderstillägg, hvartdera å 400 kronor, och att postexpeditörerna

af 2:a lönegraden bekomma i aflöning 2,000

kronor, nemligen 1,500 kronor såsom lön och 500 kronor

såsom tjenstgöringspenningar, med enahanda rätt till två

ålderstillägg å 400 kronor hvartdera. I dessa klasser skulle

också ingå de postexpeditörer, som tjenstgjorde å jernväg.

Desse åtnjöte visserligen icke någon uppbördsprovision, men

de hade i utgående traktamenten haft eu godtgörelse för

denna provision. I det ifrågavarande statsförslaget hemstälde

ock styrelsen, på sätt här nedan närmare förmäles, att

dessa traktamenten skulle samtidigt nedsättas, så att de

allenast komrne att betäcka de extra kostnader, som tjenstgöring

å resa medförde.

Omständigheterna hade tillika föranledt styrelsen att

föreslå en 3:e lönegrad för postexpeditörer med 1,500

kronor i aflöning, hvaraf 1,200 kronor skulle utgöra

lön och 300 kronor tjenstgöringspenningar, samt med

155

rätt för tjensteinnehafvare i denna 3:e lönegrad att efter

5 respektive 10 års väl vitsordad tjenstgöring få aflöningen

höjd, hvardera gången med 200 kronor, i form af ålderstillägg;

och hade styrelsen jemväl sett sig nödsakad att i

postverkets eget intresse begära ökning åt antalet postexpeditörer

i de redan befintliga lönegraderna.

Efter att hafva erinrat om de af styrelsen, vid afgifvande

af förslag till postverkets stater för år 1898, anförda

skäl för den då föreslagna och sedermera vid 1897 års

riksdag beslutade ökningen i postexpeditörernas antal samt

om hvad i detta ämne förekommit vid 1898 års riksdag,

fortsatte styrelsen:

Anledningen dertill att styrelsen icke redan i sitt förslag

till postverkets stater för år 1899 upptagit ökadt antal

postexpeditörstjenster hade ingalunda varit, att styrelsen

ansett en sådan ökning obehöflig. Redan vid afgifvandet

af sitt statsförslag för år 1898 hade styrelsen uttalat såsom

sin åsigt, att genom inrättandet af då begärda 75 nya expeditörsbefattningar

frågan icke vore löst; och den omständigheten,

att antalet af de af styrelsen antagna extra biträdena,

Indika i allmänhet vore i tjenstegöromål likstälda med

postexpeditörer, under år 1897 ytterligare ökats, så att, då

berörda antal vid årets början utgjort 543, detsamma vid

årets slut stigit till 566, hade också nogsamt gifvit vid

handen, att behofvet kräfde inrättande af flera nya postexpeditörstjenster

än de redan begärda. Men orsaken till

att framställning derom icke gjorts i sammanhang med statsförslaget

för år 1899 hade legat dels deri, att styrelsen ansett

de redan erhållna nya-befattningarna böra tillsättas, innan

flera begärdes, dels ock hufvudsakligast i den omständighet,

att styrelsen stått i begrepp att uppgöra förslag till ändrad

klassificering af postkontoren och fixering af den till der

anstälde tjensteman utgående uppböi-ds- och frimärkesprovision.

Ett sådant förslag komme naturligtvis, såsom också

framginge af hvad förut i det afseende! anförts, att föranleda

ändring i aflöningsvilkoren jemväl för postexpeditörer,

men det skulle också, efter hvad styrelsen förutsäga komma

att medföra ökade anspråk på nya postexpeditörsbefattningar.

Så länge nemligen eu afsevärd del af postförvaltarens

och den biträdande ordinarie personalens aflöning utginge

156

i form af uppbörds- och frimärkesprovision, med åliggande

för postförvaltaren att till sin ordinarie biträdespersonal afstå

en del af provisionen enligt förut anförda bestämmelser,

gjorde postförvaltaren en ekonomisk förlust för hvarje

extra biträde å hans postkontor, som utbyttes mot ordiu;i,

rie personal, och det läge fördenskull i hans ekonomiska

intresse att i det längsta söka reda sig med extra

biträdespersonal, äfven om han nödgades i sådant afseende

af egna medel släppa, till något litet för att kunna påräkna

den för kontoret erforderliga arbetshjelp. Helt annorlunda

komme deremot förhållandet att ställa sig, så snart provisionen

blifvit omsatt i fast aflöning. Postförvaltaren hade

då sin bestämda aflöning, för hvars stegring genom uppåtgående

provisionsbelopp i mån af ökad rörelse utsigten vore

stängd. Hvad han af egna medel betalade till arbetshjelp

kunde han icke förvänta få ersatt i högre provisionssumma.

Deremot läge det då i hans intresse att i stället för den

extra biträdespersonalen med dess osäkra ställning erhålla

a kontoret så stor ordinarie biträdespersonal, som skäligen

kunde begäras. I det afseendet vore fördenskull efter

omregleringen talrika framställningar att förvänta.

\ ore det nu så, att sådana framställningar kunde på

förhand i regeln antagas komma att sakna verkligt fog,

bl ef'' e naturligtvis framställningarna af ringa verkan, men

detta förmenade styrelsen blifva så långt ifrån verkliga förhållandet,

att fast hellre kunde påstås, att postförvaltarens

och postverkets samt dermed statsverkets intressen derutinnan

komme att sammanfalla. Det kunde nemligen icke

vara i verkets välförstådda intresse, att det rådande missförhållandet

mellan antalet ordinarie och extra personal på

postanstalterna finge fortfara. Den ordinarie tjenstemannapersonalen

å dessa anstalter utgjorde för det dåvarande 582,

men den å postanstalterna tjenstgörande extra biträdespersonalen

både vid 1897 års utgång utgjort 760, af hvilka

566 varit antagna af generalpoststyrelsen och 194 af vederbörande

postinspektörer eller postförvaltare, hvarförutom å

postanstalterna mera tillfälligt tjenstgjort 163 personer utan

aflöning af postverket. Genom tillsättande af de erhållna

75 nya, postexpeditörsbefattningarna hade med 1898 års

ingång antalet af de å postanstalterna tjenstgörande, af

generalpoststyrelsen antagna extra biträdena minskats, men

157

sedan dess hade, till erforderlig ökning af arbetskrafterna

å postanstalterna, antagits 43 nya extra biträden, hvadan

antalet af sådana, antagna af styrelsen, för det dåvarande

utgjorde 534. Af dessa kunde, enligt hvad framginge af

särskildt gjord utredning rörande hvarje sådant extra biträdes

arbetstid, minst 500 anses hafva lika drygt arbete,

som om de vore ordinarie tjensteman.

Styrelsen framhöll, hurusom af de anförda siffrorna

framginge, att eu högst väsentlig del eller nära hälften

af arbetet å postanstalterna utfördes af eu med ordinarie

i fråga om arbetet, men ej i fråga om aflöningen likstäld

extra tjenstemannapersonal, som, anstäld mot ett i förhållande

till arbetet ringa arfvode och med kännedom derom,

att den i händelse af sjukdomsfall kunde gå miste om all

aflöning af postverket, finge deltaga, bland annat, i behandlingen

af de stora värdeförsändelser och handhafvandet af

de stora penningesummor, som dåmera dels för postverket

och dels för postsparbanken inginge eller utlemnades vid

postkontoren. I minst lika måtto som den ordinarie personalen

finge tillika den extra sköta den mångenstädes förekommande

dryga natt-tjenstgöringen å postanstalterna ; och

då rubbningar i trafiken eller andra omständigheter hopade

arbetet å någon postanstalt, vore den extra personalen lika

litet som den ordinarie fritagen från de extra arbetstimmar,

som derigenom uppstode. Det kunde icke förnekas,

att detta vore ett betänkligt missförhållande och innebure

fara jemväl för postverket. Då dertill komrae, att befordran

till ordinarie tjenst vore ytterst långsam för de extra

biträdena, hvithet visade sig bland annat deraf, att jemväl

under år 1897 afgången bland postexpeditörer utgjort allenast

12 och således hållit sig vid samma medelsiffra som

under de näst förutgångna fem åren, samt att afgången för

år 1898 ej syntes komma att öfverstiga 14, vore det antagligen

icke endast en tillfällighet, att under de senaste åren

ansökningarna till genomgående af elevkurs för att vinna

anställning å poststaten betydligt minskats i antal. Men

om också det erforderliga antalet extra biträden fortfarande

skulle kunna på då rådande aflönings- och befordringsvilkor

eu tid bortåt erhållas, lede det dock intet tvifvel, atl

det rådande missförhållandet mellan antalet extra personal

och antalet ordinarie befattningar, som denna personal kunde

158

hoppas ernå, skulle föranleda sänkning i qvalitet hos dem,

som sökte sig in i postverkets tjenst, till fara för verket,

hvilket, stadt i snabbt framåtskridande, hade behof af en

duglig personal för att kunna följa i utveckling de främsta

utländska postverken, och icke kunde vara betjent med att

nödgas anställa personer, Indika redan från början betraktade

anställningen såsom en sista utväg.

I en till generalpoststyrelsen ingifven petition hade ett

mycket stort antal extra ordinarie postexpeditörer och extra

biträden förenat sig i en framställning, att, till förbättring

af deras ogynsamma ställning och för att den tid, som för

dem erfordrades för att uppnå ordinarie grad, måtte nedbringas

till 8 år. ett dertill erforderligt antal nya postexpeditörstjenster

måtte inrättas. Att, då de extra biträdenas

bekymmer öfver deras klena befordringsutsigter åter

framlagts och då det visat sig, huru föga dessa befordringsutsigter

ljusnat genom den senast skedda ökningen af postexpeditörsbefattningar,

något borde göras för att väsentligt

förkorta den extra ordinarie tjenstgöringstiden, ansåge

styrelsen alldeles nödvändigt, på det att icke hela den

extra tjenstemanna persona len vid postverket, ur hvars

led den ordinarie personalen skulle rekryteras, måtte råka

i missmod genom den långa tid, som erfordrades för att uppnå