Ny lagstiftning om köp och byte

Sidbild s. 1

Sidbild s. 1 · öppna i full storlek

s. 1 NJA II 1906 nr 1 s. 1 börjar här 2 hänvisningarCiteraSkriv ut sidan

Ny lagstiftning om köp och byte.

Inledning.

Frågan om genomförande i vårt land af förändrad lagstiftning angående köp och byte af lös egendom har sedan åtskilliga år varit å bane. Genom nådigt bref d. 14 april 1893 anbefalldes nya lagberedningen att vidtaga en revision af de delar af handelsbalken, hvilka fölle inom den allmänna privaträttens område och ej på senare tid undergått någon väsentlig omarbetning. Sedan beredningen genom nådigt bref d. 22 sept. 1893 erhållit förständigande att så ordna sina arbeten, att lagförslag angående en eller flera delar af handelsbalken, hvilka lämpade sig för särskild behandling, kunde vid slutet af 1894 aflämnas, inkom beredningen d. 31 dec. 1894 med förslag till lag om köp och byte äfvensom till andra därmed sammanhängande författningar; innehållande lagförslaget om köp och byte, förutom speciella föreskrifter angående rättsförhållandet emellan dem, som ingått dylikt aftal, jämväl bestämmelser angående afslutande af aftal om köp och byte, hvilka bestämmelser enligt uttalande i motiven voro ämnade att erhålla analogisk tillämpning i afseende å ingående af aftal i allmänhet. 1

Efter det yttranden öfver förslaget afgifvits af handels- och sjöfartsnämnder, föreningar af handelsidkare samt kommerskollegium, remitterades detsamma d. 18 mars 1898 till Högsta domstolen, som d. 24 okt. 1900 afgaf utlåtande. 2

Emellertid hade riksdagen i skrifvelse d. 14 maj 1900 anhållit, att K. M. täcktes taga i öfvervägande, i hvad mån lagstiftningsarbetet på obligationsrättens område lämpligen kunde för vinnande af öfverensstämmelseSidbild s. 2Sidbilds. 2 · NJA II 1906 nr 1 s. 2 börjar här 1 hänvisning CiteraSkriv ut sidan mellan de skandinaviska länderna bedrifvas på grundvalen af samverkan dem emellan. 1

Vid föredragning d. 22 febr. 1901 af denna skrifvelse fann K. M. en sådan samverkan önsklig och ansåg att till föremål för det gemensamma arbetet till en början borde bestämmas de ämnen, som behandlats i nya lagberedningens omförmälda förslag. På grund häraf uppdrogs dels åt chefen för justitidepartementet att sätta sig i förbindelse med chefen för norska justits- och politidepartementet för inhämtande af upplysning, huruvida Norge vore villigt deltaga i det ifrågasatta samarbetet, och dels åt chefen för utrikesdepartementet att hos danska regeringen göra framställning om Danmarks anslutning till sagda arbete.

Från norsk sida gafs ett afböjande svar, hvaremot danska regeringen accepterade förslaget.

Genom nådigt bref d. 7 juni 1901 uppdrog därefter K. M. åt en kommitté att utarbeta förslag till förändrad lagstiftning beträffande köp och byte af lös egendom äfvensom de allmänna grundsatserna om afslutande af aftal, med rätt för kommittéen att, när det för behörigt fullgörande af detta uppdrag funnes erforderligt, till behandling upptaga jämväl andra till obligationsrätten hörande ämnen; hvarjämte kommittéen bemyndigades att med en dansk kommitté, som för motsvarande ändamål komme att tillsättas, sammanträda till gemensamma förhandlingar i syfte att åstadkomma största möjliga öfverensstämmelse mellan kommittéernas blifvande förslag.

Vid de svenska och danska kommitterades första sammanträde, hvilket bevistades jämväl af en representant för norska justits- och politidepartementet, antogs ett program för det blifvande samarbetet, upptagande såsom föremål för detsamma: 1) afslutande af förmögenhetsrättsliga aftal i allmänhet, 2) köp af individuellt eller generiskt bestämd lösegendom, 3) kommissionsaftal, 4) speditionsaftal och 5) emission af värdepapper.

Sedan därefter från norsk sida tillkännagifvits, att också Norge kunde inom de sålunda uppdragna gränserna deltaga i samarbetet, blef genom beslut d. 30 dec. 1901 den svenska kommittéen bemyndigad att. sammanträda jämväl med de för ändamålet tillsatta norska kommitterade.

Kommitterade beslöto att först behandla de i punkt 2 af programmet upptagna frågorna om rättsförhållandet mellan säljare och köpare. Under arbetet höllos öfverläggningar med åtskilliga tillkallade, i handel kunniga personer, hvarjämte öfver ett utkast till lagförslag hördes en mängd korporationer.

Sidbild s. 3

Sidbild s. 3 · öppna i full storlek

s. 3 NJA II 1906 nr 1 s. 3 börjar här 1 hänvisningCiteraSkriv ut sidan

Med skrifvelse d. 30 okt. 1903 afgåfvo de svenska kommitterade förslag till

1) lag om köp och byte af lös egendom;

2) lag om ändrad lydelse af 166 § sjölagen;

3) lag om ändring i vissa delar af 9. kap. handelsbalken; och

4) lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen; 1

varande de två först nämnda förslagen i allt väsentligt öfverensstämmande med motsvarande norska och danska förslag.

Öfver förslagen hördes Högsta domstolen, som d. 6 okt. 1904 afgaf yttrande i närvaro af Just.R:n Herslow, Petersson, Hellström, Billing, Bohman, Grefberg och Quensel.

Sedan med anledning af de i H. D. framställda anmärkningar öfverläggningar ägt rum mellan delegerade för de tre länderna, blefvo förslagen med vissa ändringar, på föredragning af chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger, genom kungl. proposition (n:r 27) förelagda 1905 års riksdag.

Lagutskottet, till hvars förberedande behandling propositionen hänvisades, hemställde i sitt utlåtande (n:r 50) om bifall till propositionen, allenast med några mindre jämkningar; och utskottets förslag antogs af bägge kamrarna (F. K. II: 55, 53—56; A. K. III: 42, 2—3).

Riksdagens beslut anmäldes genom skrifvelse (n:r 112); hvarefter, och sedan H. D. hörts öfver de af riksdagen beslutade ändringar, lagar i ämnet utfärdades d. 20 juni 1905 (se Svensk författningssamling n:r 38).

Beträffande den nya lagstiftningens allmänna innehåll må här anmärkas följande.

Lagen afser endast att gifva regler för det i följd af ett köp eller byte uppkomna rättsförhållandet emellan kontrahenterna. I olikhet med nya lagberedningens förslag innehåller lagen således icke några bestämmelser om afslutande af aftal om köp eller byte. Sådana bestämmelser hafva ansetts böra gifvas i ett sammanhang med afseende å alla aftal.

Ehuru lagen gäller för köp och byte i allmänhet, hafva för vissa fall meddelats särskilda föreskrifter i fråga om köp, som slutits mellan Sidbild s. 4Sidbilds. 4 · NJA II 1906 nr 1 s. 4 börjar här CiteraSkriv ut sidan köpmän i och för deras rörelse, i lagen benämnda handelsköp; grundande sig dessa föreskrifter på den strängare uppfattning i afseende å kontrahenternas förpliktelser, som anses böra i allmänhet göra sig gällande i fråga om sådana köp.

Ifrågasatta särskilda bestämmelser om s. k. afbetalningsköp hafva icke i lagen influtit, detta med hänsyn till ämnets fristående natur och de socialpolitiska synpunkter, ur hvilka det företrädesvis bör betraktas.

Icke heller de s. k. terminsaffärerna hafva särskildt behandlats. Spörsmålet om dessa affärer, i hvad det kan afse ansvarsbestämmelser, har gifvetvis fallit utanför ämnet. Och hvad beträffar frågan om civilrättsliga föreskrifter angående giltigheten af ifrågavarande aftal, har det ansetts betänkligt att — i vidare mån än af redan gällande grundsatser om spel och vad må följa — frånkänna hithörande aftal bindande verkan.

Icke heller spörsmålen om vindikation af lös egendom och om äganderättens öfvergång vid köp hafva upptagits. Dessa spörsmål hafva ansetts böra anstå, till dess öfriga, i det förut omnämnda programmet angifna punkter komme att behandlas. Vissa af de ämnen, som pläga innefattas under spörsmålet om äganderättens öfvergång, såsom frågorna om faran för såldt gods, om dettas afkastning och om förhållandet till köparens borgenärer, hafva dock i lagen vunnit behandling.

Sidbild s. 5

Sidbild s. 5 · öppna i full storlek

s. 5 NJA II 1906 nr 1 s. 5 börjar härCiteraSkriv ut sidan

1:1 Lag om köp och byte af lös egendom

Lag om köp och byte af lös egendom; gifven Stockholms slott den 20 juni 1905. · NJA II 1906 nr 1 s. 5–116 · SFS 1905:38 i lagtexten

Vi OSCAR, etc., göre veterligt: att Vi, med Riksdagen, funnit godt att, med upphäfvande af 1 kap. 2, 3, 4, 6 och 7 §§ handelsbalken äfvensom 38 § konkurslagen, förordna som följer:

Kommittén · specialmotivering

»På sätt ingressen till förslaget utvisar, hemställes om upphäfvande af 2, 3, 4, 6 och 7 §§ i 1 kap. handelsbalken. I stället för de civilrättsliga bestämmelserna i dessa paragrafer föreslås nya stadganden, som återfinnas i förslagets afdelningar om hemulsskyldighet, om fel i såldt gods och om faran för godset. I den mån åter sagda paragrafer äro af straffrättslig natur, äro de delvis redan upphäfda genom 3 § i K. F. om nya strafflagens införande d. 16 febr. 1864 och i öfrigt sedan lång tid fullständigt komna ur bruk. Däremot har kommittéen icke föreslagit upphäfvande af 1 och 5 §§ i sagda kapitel. Den i 1 § uttalade rättsgrundsats, enligt hvilken köp bör ske utan tvång och list med säljarens och köparens goda ja och samtycke samt eljest är ogillt, hör till ett område af rättssatser, som ej beröres af kommittéens nu föreliggande förslag, och lärer böra kvarstå i afvaktan på lagstiftning om de allmänna grundsatserna angående afslutande af förmögenhetsrättsliga aftal. Den i 5 § gifna föreskrift i fråga om den, som säljer samma gods till två, står åter i närmaste sammanhang med frågan om vindikationsrätten till lös egendom, hvilken fråga, såsom nyss framhållits, icke för närvarande är föremål för kommittéens behandling. Hvad angår 8 och 10 §§ i kapitlet, torde de rätteligen vara att hänföra till andra områden af lagstiftningen än det nu förevarande. Den i 38 § konkurslagen gifna bestämmelse om säljares rätt att vid köpares konkurs innehålla det sålda ersättes af de utförligare rättsregler härom, som innefattas i förslagets 39 §.»

Allmänna bestämmelser.

1 §

Att beställning i visst fall anses såsom köp, se 2 §.

Ang. den särskilda art af köp, som benämnes leveransaftal, se 3 §.

Ang. handelsköp, se 4 §.

En erinran därom, att, enligt hvad första stycket i 1 § innehåller, lagens bestämmelser endast äro supplementära och således ej gälla gentemot aftal af annat innehåll, återfinnes å vissa ställen i lagen; se 24, 28, 54 §§.

Kommittén · specialmotivering · 1 §

»Rättsförhållandena mellan säljare och köpare af lös egendom äro i allmänhet af den beskaffenhet, att åt de enskilda kan öfverlämnas att ordna dem, på sätt de för godt finna. Vid bedömande af dessa förhållanden måste därför i främsta rummet hänsyn tagas till de aftalandes egen vilja, vare sig denna blifvit uttryckligen i tal eller skrift tillkännagifven eller eljest kan utletas af de omständigheter, som vid aftalet föreligga. Då köpeaftal om lös egendom icke för sin. giltighet förutsätter iakttagande af vissa former, kan åt aftalets uttryckliga innehåll icke från rättslig synpunkt tillerkännas något företräde framför andra omständigheter, af hvilka kontrahenternas syfte och mening framgå; kontrahenternas inbördes rättigheter och skyldigheter måste städse bedömas efter hvad, med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter, må anses dem emellan bestämdt.

Af synnerligen stor betydelse för bedömande af köpeaftalets rättsverkningar äro de sedvänjor, som särskildt inom den större handeln under tidernas lopp utvecklat sig. Äfven om dessa handelsbruk (usancer, kutymer) icke erhållit den allmänna utöfning eller vunnit den stadga och fasthet, att de måste anses äga giltighet såsom sedvanerätt i egentlig mening, bör till dem tagas den största hänsyn. I all synnerhet gäller detta vid afgörande af handelstvister köpmän emellan. Af köpmannen kan det i allmänhet med skäl fordras, att han äger eller förskaffar sig kännedom om gällande handelsbruk inom den bransch, hans affär tillhör, och, i händelse ett sådant handelsbruk befinnes oförenligt med hans intressen, i förväg gifver medkontrahenten till känna, att han ej vill låta detsamma lända till efterrättelse. Underlåtes sådant tillkännagifvande, måste det antagas, att köpmannen i de afseenden, hvarom särskilda bestämmelser icke träffats, underkastar sig de vid handel uti ifrågavarande bransch gällande bruk. Skulle han söka undan- · draga sig tillämpning af ett handelsbruk på den grund, att uttrycklig öfverenskommelse om dess iakttagande ej blifvit träffad, lärer ett dylikt försök ej böra från rättsordningens sida vinna understöd.

Oaktadt riktigheten af det sålunda anförda synes obestridlig, torde det ej vara ur vägen att hos oss, såsom i flera främmande lagar skett, fästa uppmärksamheten å den betydelse, som vid sidan af det uttryckliga aftalet tillkommer omständigheterna vid dess afslutande och särskildt handelsbruk och andra sedvänjor. Anledning härtill synes desto mera föreligga, som en viss benägenhet att öfverskatta det formliga aftaletSidbild s. 7Sidbilds. 7 · NJA II 1906 nr 1 s. 7 börjar här CiteraSkriv ut sidan någon gång ej minst inom handelsståndet förspörjes, bland annat i uppfattningen om hvad som från strängt rättslig ståndpunkt är att räkna till en säljares eller köpares förpliktelser i motsats till det, som allenast från billighetssynpunkt skulle honom åligga.

Då handelsbruken äro stadda i en ständig utveckling och sinsemellan förete betydliga olikheter på skilda orter och för olika varuslag, kan det icke fordras, att domstolarnas ledamöter om dem skola äga kännedom, utan har, där sådan kännedom saknas, den part, som åberopar något handelsbruk, att genom inkallande af sakkunnige eller annorledes ådagalägga dess tillvaro och innehåll. Något hinder förefinnes emellertid icke för domstolen att, där sådant anses lämpligt, genom infordrande af utlåtanden från sakkunniga personer eller korporationer förskaffa sig kännedom om de i ett visst afseende rådande handelsbruk; och om, såsom kommittéen jämväl är betänkt på att föreslå, handelskunniga män komma att vid de domstolar, där handelstvister i större utsträckning förekomma, deltaga i dessas handläggning och afgörande, * torde däraf blifva en följd, att dylika yttranden oftare än hittills komma att från domstolarnas sida inhämtas, enär vikten af noggrann kännedom om de inom en viss affärsbransch rådande handelsbruk mången gång torde mindre tydligt framträda för den lagfarne domaren än för den handelskunnige bisittaren. Klart är ock, att genom den sålunda ifrågasatta anordningen ökad kännedom om förefintliga handelsbruk kommer att spridas bland de lagfarna ledamöterna af nämnda domstolar och medelbarligen — genom den praxis, som där utbildar sig — bland landets domarekår i dess helhet. Kommittéen anser sig i detta sammanhang böra framhålla, att, enligt hvad upplyst blifvit, de regler, som år 1868 blifvit antagna af Stockholms börs att, då andra bestämmelser ej träffats, gälla såsom handelsbruk för varuhandeln i Stockholm, och som någon gång i rättstvister åberopas, ingalunda numera bland köpmän åtnjuta det erkännande eller ens äro så allmänt bekanta, att de kunna betraktas såsom gällande handelsbruk.

Då, såsom nämndt är, handelsbruken kunna växla för olika orter icke blott i skilda länder utan äfven inom samma land, vore det tvifvelsutan önskvärdt, om det läte sig göra att, på sätt i utlåtanden öfver det af kommittéen utarbetade preliminära utkast ifrågasatts, i lag bestämma hvilken orts handelsbruk i hvarje fall borde äga tillämpning. Särskildt då säljare och köpare äro bosatta å olika orter, eller då gods är såldt att levereras å annan ort än den, där kontrahenterna äro bosatta eller drifva sin rörelse, kunde en dylik bestämmelse onekligen vara af praktiskt behof påkallad. Kommittéen har emellertid icke funnit sig kunna förorda, att en sådan bestämmelse i lagen upptages. Spörsmålet, hvilken orts handelsbruk böra vara afgörande, sammanhänger nämligen på det närmaste med den till den internationella privaträtten hänförliga frågan, hvilket lands lag bör läggas till grund för bedömande af rättsförhållandet mellan säljare och köpare från skilda länder. Rörande denna fråga hafva som bekant flera skiljaktiga meningarSidbild s. 8Sidbilds. 8 · NJA II 1906 nr 1 s. 8 börjar här 1 hänvisning CiteraSkriv ut sidan blifvit förfäktade, utan att någon kan sägas hittills hafva lyckats göra sig allmänt gällande. Fastmera har under senare tid allt starkare och, såsom det synes, med fullt fog ifrågasatts, huruvida det öfver hufvud låter sig göra att uppställa en regel af innehåll, att på rättsförhållanden af här antydd art det ena eller andra landets lag skall i alla afseenden vara tillämplig. Vid sådant förhållande och då man hittills icke i någon utländsk lagstiftning dristat försöka gifva en lösning af spörsmålet om konflikter mellan olika orters handelsbruk, har kommittéen funnit detsamma ännu icke vara moget för afgörande.

Endast för det fall, att hvarken uttryckligt aftal, gällande handelsbruk eller omständigheterna i öfrigt gifva vid handen, huru säljare och köpare velat i ett visst afseende ordna rättsförhållandet sig emellan, bör detsamma bedömas efter lagens bestämmelser. Om enhvar af dessa bestämmelser gäller följaktligen, att dess tillämpning ifrågakommer allenast för så vidt ej, enligt hvad i 1 § stadgas, andra regler böra läggas till grund för bedömande af kontrahenternas rättigheter och skyldigheter; och då vissa af de frågor, som föranledas af ett köpeaftal och i förslaget afhandlas, äro af den beskaffenhet, att kontrahenterna ej gärna kunna undgå att på dem rikta sin uppmärksamhet, så att de blifva föremål för uttryckligt aftal, samt andra åter synnerligen ofta äro att bedöma efter handelsbruk eller sedvänja, följer häraf, att en del af förslagets bestämmelser måste erhålla en ganska begränsad tillämpning.»

2 §

Kommittén · specialmotivering · 2 §

»Den i förslagets 2 § afsedda art af arbetsbeting, som utmärkes däraf, att den, hos hvilken beställningen göres, själf skall bestå materialet till det föremål, hvars förfärdigande han åtagit sig, lärer från rättslig synpunkt svårligen kunna särskiljas från köpeaftal. Framför allt gäller detta, där fråga är om varor, som ej skola vid tillverkningen afpassas efter beställarens individuella behof utan hållas till salu i vissa på förhand gifna typer eller kvaliteter. För den, som behöfver en dylik vara, likasom för den, till hvilken han vänder sig för varans erhållande, är det i allmänhet likgiltigt, huruvida varan händelsevis redan finnes på lager eller först måste tillverkas, och någon anledning för lagstiftningen att skilja mellan dessa båda fall lärer ej föreligga. Men äfven för den händelse, att beställningen afser ett föremål af mera egenartad beskaffenhet, hafva förslagets bestämmelser ansetts kunna och böra vinna tillämpning. En sådan tillämpning lärer ock i allmänhet vara att förvänta äfven utan uttryckligt uttalande i lagen; men då det med hänsynSidbild s. 9Sidbilds. 9 · NJA II 1906 nr 1 s. 9 börjar här CiteraSkriv ut sidan till vissa af förslagets stadganden, såsom föreskrifterna om ränta vid handelsköp (38 §) samt om förlust efter viss tid af rätten att tala å fel eller brist i såldt gods (54 §) icke utan vidare lärer kunna tagas för gifvet, att lagtolkning och lagskipning utan bestämd föreskrift komme att gå i nyss angifven riktning, har kommittéen ansett nödigt, att den uppfattning, som i nyssberörda hänseende legat till grund för förslaget, finge ett oförtydbart uttryck i själfva lagen.

För att betraktas såsom köp skall enligt förslaget beställningen utföras mot vederlag i penningar. Består vederlaget i annat gods, föreligger ett bytesaftal, hvarå jämlikt senare stycket i 1 § förslaget jämväl är tillämpligt. Skall åter vederlaget utgå på annat sätt, t. ex. genom arbete, eller är vederlag ej betingadt, kommer beställningen ej inom förslagets ram.

Aftal om uppförande af hus, vattenverk eller annan byggnad hafva ansetts böra under alla förhållanden falla utanför de föreslagna bestämmelsernas tillämpningsområde. Särskilda, från reglerna om köp i åtskilliga hänseenden afvikande föreskrifter äro här af nöden, på sätt framgår såväl af äldre svenska lagförslag som af främmande lagar. Däremot lärer hinder ej möta att å andra beställningar, som afse att med fast egendom införlifva lös sak, tillämpa förslagets regler.»

3 §

Särskilda bestämmelser om köp af bestämdt gods finnas i 17, 23 och 42 §§ samt om leveransaftal i 24, 37, 43, 49 och 66 §§. I kommittéförslaget lydde första stycket så: ›Köp — — — leveransaftal. »

Kommittén · specialmotivering · 3 §

»I öfverensstämmelse med vanligt språkbruk hafva i förslaget under köp inbegripits icke blott aftal, hvarigenom äganderätten till individuellt bestämdt föremål mot vederlag i penningar öfverlåtits, utan äfven aftal, som afser öfverlåtelse mot dylikt vederlag af gods, som endast till art och myckenhet angifves. Då enligt förhållandenas natur särskilda bestämmelser i åtskilliga fall måste uppställas för dessa två slag af köp, framträder behofvet af en kort och tydlig beteckning af sistnämnda slags aftal att användas jämsides med uttrycket ’köp af bestämdt gods’. Uttrycket leveransaftal har såsom sådan beteckning redan inom vår juridiska litteratur vunnit burskap, och då annan lämplig term ej synts stå att finna, har sagda uttryck blifvit i nu angifna betydelse upptaget i förslaget. Det är icke för kommittéen obekant, att uttrycken ’leveransköp’Sidbild s. 10Sidbilds. 10 · NJA II 1906 nr 1 s. 10 börjar här CiteraSkriv ut sidan och ’köp på leverans’ af köpmän användas dels för det särskilda fall, att godset skall aflämnas först framdeles, dels ock i sin mest inskränkta mening för det fall, att säljaren vid köpet ännu icke förfogar öfver den sålda varan. Möjligheten att uttrycket leveransaftal, då det i förslaget användes, skulle uppfattas i någon af dessa mera inskränkta betydelser, torde emellertid genom ordalagen i förevarande paragraf vara utesluten.

Då godset blifvit allenast till beskaffenhet och myckenhet angifvet, eller, såsom förhållandet plägar inom rättsvetenskapen uttryckas, är endast till arten bestämdt, kunna gränserna för arten vara mera eller mindre noggrant angifna. Nämnes. t. ex. vid försäljning af vin årgången och den plats, där vinet är produceradt, utgöres arten af den myckenhet vin, som det året och å den platsen alstrats. Af särskild betydelse blifva i detta hänseende de fall, då det sålda godset skall uttagas ur ett bestämdt parti eller förråd, t. ex. då försäljning äger rum af ett lass hö af den myckenhet, som finnes i en viss lada, eller af 500 ton järnmalm ur en viss flytande last. Beträffande dessa s. k. halfgeneriska köp kan fråga uppstå, huruvida de böra hänföras till leveransaftal eller till köp om bestämdt gods. Vid närmare eftertanke lärer det emellertid visa sig, att någon gräns ej låter sig dragas mellan dessa köp och nyss angifna fall af leveransaftal med stark begränsning af godsets art. En granskning af de bestämmelser, genom hvilka i förslaget särskilda regler för köp af bestämdt gods och för leveransaftal blifvit uppställda (17, 23, 24, 37, 42, 43, 49 och 66 §§), lärer ock gifva vid handen, att bestämmelserna om leveransaftal äfven här kunna och böra komma till tillämpning.

När en kvotdel af bestämdt gods säljes, ligger det för tanken närmast att antaga, det kontrahenterna åsyftat ett samäganderättsförhållande till godset i dess helhet. Har detta varit meningen, faller aftalet naturligtvis icke under förevarande paragraf. Men i merkantila förhållanden torde det ofta — och äfven eljest någon gång — förekomma, att, då godset betecknats såsom kvotdel af ett varuprof, sådant endast innebär ett bekvämare uttryckssätt för angifvande af en viss myckenhet, i hvilket fall uppenbarligen ett leveransaftal föreligger. De tolkningsfrågor, som i antydda hänseende må uppstå, kunna naturligen ej i lag vinna lösning.»

I k. prop. blef på grund af anmärkning i H. D. till meningens förtydligande satsen »ehvad — - tid» införd.

4 §

Särskilda bestämmelser om handelsköp finnas i 6, 16, 21, 27, 28, 32, 38, 51 och 52 §§ samt om köpmän i 39 och 48 §§.

Sidbild s. 11

Sidbild s. 11 · öppna i full storlek

s. 11 NJA II 1906 nr 1 s. 11 börjar härCiteraSkriv ut sidan

Stadgandena om skyldighet att föra handelsböcker återfinnas i K. F. d. 4 maj 1855 ang. handelsböcker och handelsräkningar.

Kommittén · specialmotivering · 4 §

»De strängare grundsatser, som med fog kunna göras gällande i fråga om de merkantila köpen, låta sig icke billigtvis använda beträffande hvarje köp, som är slutet mellan köpmän. Visserligen kunde det ur enkelhetens synpunkt förefalla tilltalande att behandla alla mellan köpmän ingångna köpeaftal lika. Sådant skulle dock enligt kommittéens tanke innebära en hårdhet i sådana fall, då kontrahentens egenskap af köpman icke i det ingångna aftalet gjort sig på något sätt gällande. Något skäl, hvarför en köpman, som själf eller genom någon i hans tjänst anställd person för sin enskilda hushållning gjort inköp af lifsförnödenheter eller dylikt, borde, exempelvis i fråga om undersökningsplikt, bedömas strängare än en annan person i jämförlig ställning, kan icke inses. Lika litet bör väl den omständigheten, att en person, som i egenskap af jordbrukare ingått aftal om köp eller försäljning af spannmål eller kreatur, vid sidan af sin jordbruksrörelse drifver handel såsom yrke, medföra, att han, såvidt fråga är om nyssnämnda aftal, bedömes strängare än andra idkare af jordbruksnäringen. Detta gäller alldeles oafsedt, huruvida handeln eller jordbruket kan anses som hans hufvudsakliga verksamhet. Först då köpet skett i och för den rörelse han såsom köpman idkar, kan förhållandet blifva ett annat. Därmed är naturligen icke sagdt, att köpet måste hafva skett i syfte hos köparen att genom återförsäljning af varan i oförändradt eller förädladt skick bereda sig vinst, utan omförmälda strängare grundsatser synas fullt ägnade att tillämpas jämväl i afseende å andra för köparens rörelse slutna köp, såsom t. ex. en fabriksidkares inköp af stenkol, maskiner eller andra för fabrikens drift afsedda ämnen.

Förslaget innehåller alltså, att med köpman förstås den, som, enligt hvad särskildt finnes stadgadt, är pliktig att föra handelsböcker. Af de använda ordalagen, jämförda med 1 § i K. F. om handelsböcker och handelsräkningar i dess lydelse enligt lagen d. 28 juni 1895, framgår, att frågan om en person eller ett bolag är att anse såsom köpman icke uteslutande ankommer på arten af den verksamhet som bedrifves; utan att till köpmän i förslagets mening hänföras alla bokföringspliktiga bolag, äfven sådana som ej idka näring, med hvars utöfning följer skyldighet att föra handelsböcker. Att så skett, har sin grund däri, att den verksamhet, som bedrifves af dylika bolag, exempelvis trafik- och grufbolag, vanligen äger en omfattning, som ställer deras utöfvare fullt i jämbredd med de större näringsidkarne.

Den i förevarande paragraf gifna bestämmelsen afser naturligen endast personer, hvilka här i riket drifva näring. Uppenbart är emellertid, att äfven utländsk näringsidkares egenskap af köpman kan komma att blifva föremål för svensk domstols pröfning, och att denna fråga bör bedömas efter de grundsatser, som gälla i vederbörande utländska lagstiftning.»

Sidbild s. 12

Sidbild s. 12 · öppna i full storlek

s. 12 NJA II 1906 nr 1 s. 12 börjar här 2 hänvisningarCiteraSkriv ut sidan

En af två ledamöter i H.D. framställd anmärkning därom, att staten och kommunerna borde för de fall, då de uppträda såsom affärsdrifvande, i förevarande hänseende likställas med köpmän, föranledde ej ändring i förslaget.

Om köpeskillingens bestämmande i vissa fall.

5 §

Ang. det fall, att vid handelsköp räkning tillställes köparen, se 6 §. Kommittéen:

Kommittén · specialmotivering · 5 §

»Att ett köp kan med bindande verkan slutas, utan att öfverenskommelse träffas om köpeskillingens belopp eller om grunden för dess beräknande, har förr varit bestridt men lärer numera ej dragas i tvifvelsmål. Stundom tyder väl saknaden af bestämmelse i nämnda afseende därpå, att aftalet icke kommit till fullbordan, men där kontrahenterna själfva ej åsyftat att göra de ömsesidiga förpliktelsernas inträdande beroende på framtida underhandlingar och enighet angående köpeskillingens storlek, föreligger uppenbarligen intet skäl för lagstiftaren att ställa sig på annan ståndpunkt. Där aftal kommit till stånd utan egentlig öfverenskommelse angående köpeskillingen, lärer esomoftast af omständigheterna framgå, att kontrahenterna åsyftat dess beräknande efter någon viss grund, men för de fall, där säker utgångspunkt för frågans bedömande sålunda ej står att vinna, torde bestämmelser i lag vara erforderliga.

För en naturlig uppfattning tyder köparens underlåtenhet att på förhand förvissa sig om priset närmast därpå, att han velat åt säljaren öfverlämna att inom vissa gränser bestämma dess belopp, därvid det dock icke kan antagas, att köparen velat finna sig i att betala mera än efter objektiva grunder kan anses skäligt. I öfverensstämmelse med denna åskådning och med anslutning jämväl till nya lagberedningens förslag är den i förevarande paragraf intagna bestämmelsen affattad. Köparen har att betala hvad säljaren fordrar, såframt det ej kan anses oskäligt. Vid bedömande af prisets skälighet måste hänsyn naturligen tagas icke allenast till de i handeln gängse pris å föremål af det slag köpet afser, utan äfven till omständigheterna i det särskilda fallet och ej minst till de pris, som köparen veterligt pläga af den ifrågavarande säljaren beräknas. Vid handelsköp torde dock i regel hvarje pris, som afsevärdt öfverstiger det gångbara, för merkantil uppfattning framstå såsom oskäligt.

Att med hänsyn till de fall, där såld våras pris är underkastadt större växling för olika tider och orter, uppställa närmare regel för bedömande af skäligheten af det pris säljaren fordrar, torde, på sätt vid granskningen af nya lagberedningens förslag blifvit inom H.D. erinradt, ej vara lämpligt, då de omständigheter, till hvilka härvid bör tagas hänsyn, äro af alltför skiftande beskaffenhet.»

Sidbild s. 13

Sidbild s. 13 · öppna i full storlek

s. 13 NJA II 1906 nr 1 s. 13 börjar här 6 hänvisningarCiteraSkriv ut sidan

Högsta domstolen · specialmotivering · 5 §

Just.R. Grefberg: »Skyldigheten för köparen, då köp är slutet, utan att priset blifvit bestämdt, att erlägga hvad säljaren fordrar, där det ej kan anses oskäligt, innebär, att, då priset är något växlande, köparen skall erlägga hvad som svarar emot det högsta skäliga. Kan köparen antagas hafva öfverlämnat åt säljaren att bestämma priset inom skäliga gränser, är den uppställda regeln lämplig, men om så icke är händelsen, såsom när köparen, med kännedom om att säljaren sålt af sitt varulager till ett lägre pris än det högsta skäliga, inlåter sig i handel med säljaren under förutsättning att detta pris skall läggas till grund för betalningen, utan att köparen anser nödigt att därom träffa uttryckligt aftal, är det måhända obilligt, att köparen ovillkorligen skall förpliktas erlägga högre betalning. Huruvida det ena eller andra skäliga priset skall utgå torde därför kunna öfverlämnas åt lagskiparen att afgöra och i lag endast fastslås, att köparen skall betala hvad som pröfvas skäligt; men, enär i hvarje fall, då vid köp priset ej blifvit bevisligen bestämdt, säljaren torde böra erhålla och köparen vara pliktig betala hvad efter förhandenvarande förhållanden må anses skäligt, kan ifrågasättas, att förslaget skall omfatta jämväl de fall, då upplysning ej kan vinnas, huruvida aftal om priset träffats eller hvad ett aftal därom innehållit.»

Just.R. Bohman: »Förevarande stadgande torde för sin tillämplighet förutsätta, att det är ostridigt eller styrkt, att ingen öfverenskommelse om pris träffats, men bör enligt mitt förmenande utsträckas att gälla jämväl i sådana fall, då upplysning ej kan vinnas, huruvida aftal om pris träffats, eller då säljare och köpare väl äro ense om att aftal härom träffats, men tvista om storleken af det öfverenskomna priset.»

Just.R. Billing: »Affattningen af detta stadgande synes lämna rum för tvekan, huruvida det skall anses tillämpligt jämväl i det fall, att allenast en af kontrahenterna påstår, att priset blifvit bestämdt, men ej är i stånd att, mot den andres bestridande, styrka sitt påstående. Ehuru de förslaget vidfogade motiven ej lämna någon säker ledning för bedömande, huru textens författare själfva ansett stadgandet böra tolkas, lärer dock få antagas, att de velat hafva detsammas tillämpning begränsad till de fall, då det är ostridigt eller styrkt, att någon bestämmelse om priset ej träffats.

Att en dylik otydlighet bör genom jämkning i redaktionen undanröjas lärer väl icke kunna bestridas. I hvilken riktning förtydligandet bör gå kan däremot naturligen blifva föremål för olika meningar. För min del kan jag ej tveka att förorda en sådan affattning af stadgandet, att köparen, där det ej konstateras, att bestämmelse om priset träffats, blir skyldig erlägga hvad säljaren fordrar, såvida detta ej med hänsyn till föreliggande omständigheter kan anses oskäligt. Det principiellt riktiga synes mig nämligen vara att, då aftal ej styrkes, frågan bedömes så, som om något aftal ej vore slutet. Och ur materiell synpunkt skulle, enligt min åsikt, en begränsning af stadgandets tillämplighet allenast till de fall, då det står fast att priset ej blifvit bestämdt, vara för säljaren i hög grad obillig. Genom en naken uppgift från köparens sida, att ett visst lägre pris än det af säljaren fordrade blifvit bestämdt, skulle nämligen enligt allmänna bevisregler säljaren blifva skyldig att Sidbild s. 14Sidbilds. 14 · NJA II 1906 nr 1 s. 14 börjar här kontrollerad mot trycket 7 hänvisningar CiteraSkriv ut sidan styrka grundlösheten af detta påstående, såframt han skall bekomma högre köpeskilling än den af köparen bjudna. Men då det af lätt insedda skäl i regeln är vanskligt, att ej säga omöjligt, att åstadkomma en dylik bevisning, kommer säljaren att blifva så godt som prisgifven åt en mindre nogräknad köpares godtycke och den, såsom i motiven riktigt framhålles, enligt en naturlig uppfattning säljaren tillkommande rätten att, i brist på aftal, bestämma ett efter objektiva grunder skäligt pris å sin vara blifver i många fall skäligen illusorisk. Särskildt vid den art af köp, som afses i 2 §, skulle, efter mitt förmenande, en annan uppfattning komma i afgjord motsats till gällande sedvänja och rättsuppfattning.»

Just.R. Petersson; »För så vidt denna paragraf, såsom af en jämförelse med 6 § synes antagligt, är afsedd att gälla allenast för det fall, att ostridigt eller styrkt är, att visst pris ej blifvit aftaladt, och det således är konstateradt, att vid köpslutet frågan om köpeskillingens belopp ansetts vara af underordnad betydelse, har jag intet att däremot erinra.

Skulle åter paragrafens tillämpning kunna utsträckas äfven till det fall, att köparen påstår men säljaren bestrider, att visst pris blifvit aftaladt — i hvilken händelse det lärer finnas nödigt att låta samma regel gälla jämväl då ostridigt är, att aftal om priset träffats, men parterna tvista om prisets belopp — synes mig densamma betänklig. Priset är i allmänhet en så väsentlig del af köpslutet, att köpets tillkomst oftast beror just däraf. En sak, som en person må vara villig köpa till billigt pris, kan han alldeles icke vilja hafva, om han skall betala densamma dyrt. Båda prisen kunna, från olika synpunkter sedt, vara skäliga, men icke desto mindre kan dem emellan förefinnas en bred marginal, helst om det gäller gods, som ej är hänförligt till vanlig handelsvara. Att under sådana förhållanden tillförbinda köparen att, om han ej kan styrka aftalet om priset, betala hvad säljaren fordrar, där det ej kan anses oskäligt, det vill säga högsta möjliga pris, synes mig ända till obillighet göra köparen beroende af säljarens goda vilja och tvinga hvarje omtänksam köpare till vidtagande af försiktighetsmått, som skulle allvarsamt försvåra den vanliga samfärdseln i handel och vandel. Åtminstone borde ett sådant lagbud ej gifvas utan att samtidigt åt köparen beredes möjlighet att undandraga sig en dylik honom påtvingad prissättning genom att afstå från hela köpet. Om — för att taga ett nära till hands liggande exempel — en person aftalar om köp af en vara till relativt lågt pris att tillsändas honom och betalas vid mottagandet, samt varan därefter tillställes köparen åtföljd af räkning, däri betalning affordras honom efter högsta å platsen möjliga pris; skall då köparen, om han försummat skaffa sig bevis om köpeaftalets innehåll, nödgas foga sig efter säljarens anspråk utan rätt att ens afvisa varan med besked, att han till det fordrade priset ej köpt och ej heller vill köpa varan? Hvarje stadgande för nu ifrågasatta fall kommer ytterst att verka såsom en bevisregel, angifvande hvilkendera af kontrahenterna, som har att genom affordrande af slutsedel, tillkallande af vittnen eller andra försiktighetsmått skydda sig mot en mindre nogräknad medkontrahent. Hittills har denna skyldighet i allmänhet ansetts åligga säljaren, och Sidbild s. 15Sidbilds. 15 · NJA II 1906 nr 1 s. 15 börjar här 6 hänvisningar CiteraSkriv ut sidan äfven om en motsatt fördelning af bevisbördan i viss mån kunde hafva skäl för sig, då fråga är om sådana beställningar, som enligt 2 § skola såsom köp anses och bedömas, skulle den dock, enligt mitt omdöme, komma att beträffande vanliga varuköp verka lika obilligt som stötande.»

I k. prop. bibehölls stadgandet oförändradt.

Lagutskottet · specialmotivering · 5 §

»Då utskottet lämnat denna paragraf utan anmärkning, har det utgått från, att detsamma icke kan komma till tillämpning i annat fall än då det är ostridigt eller styrkt, att öfverenskommelse angående priset icke blifvit träffad. Att stadgandets tillämplighetsområde är sålunda begränsadt och att detsamma alltså icke kan af säljaren åberopas, därest enligt köparens icke vederlagda uppgift visst pris, lägre än det af säljaren fordrade, blifvit bestämdt, framgår enligt utskottets förmenande med erforderlig tydlighet af en jämförelse med närmast följande paragraf. Påföljden af köpares underlåtenhet att göra anmärkning mot det i räkning å godset upptagna pris angifves i 6 § vara den, att han, utom i visst undantagsfall, är ’pliktig att det pris gälda, där det ej visas, att lägre pris blifvit bestämdt’. En dylik bestämmelse skulle uppenbarligen vara innehållslös, därest det finge antagas, att köparen oafsedt berörda underlåtenhet vore skyldig visa, att lägre pris än det af säljaren fordrade blifvit bestämdt.»

6 §

Ang. handelsräkningar se K. F. d. 4 maj 1855 ang. handelsböcker och handelsräkningar, 21—25 §§.

Ang. sådant meddelande, som här afses, se 61 §.

Kommittén · specialmotivering · 6 §

»Medan de genom köpeaftalet uppkomna rättsförhållanden mellan köpare och säljare afvecklas, kan det på grund af sakens natur eller handelsbruk under åtskilliga omständigheter åligga kontrahenterna att göra hvarandra meddelanden och att besvara dylika. Med afseende härå må i detta sammanhang erinras om de fall, då en köpman emottager räkning eller konnossement å såldt gods eller annan köpet rörande handling och däraf tror sig finna att medkontrahenten i något hänseende underlåtit att uppfylla aftalet. I allmänhet är denna reklamationsplikt alltför mycket beroende på sammanhanget med förut gifna meddelanden och förhållandena i öfrigt för att kunna i lag bestämmas och begränsas.

Sidbild s. 16

Sidbild s. 16 · öppna i full storlek

s. 16 NJA II 1906 nr 1 s. 16 börjar här 2 hänvisningarCiteraSkriv ut sidan

Med hänsyn till den betydelse, som enligt merkantil uppfattning tillmätes en köpares underlåtenhet att, då räkning å godset (faktura) är honom tillställd, göra anmärkning emot däri uppfördt pris, äro emellertid de allmänt antagna reglerna tillräckligt fasta och enkla för att utan någon olägenhet kunna i lag upptagas. En särskild anledning till uppställande af dylika regler har för kommittéen förelegat däri, att man eljest kunde, med förbiseende af fakturans betydelse, åt bestämmelserna i 5 § gifva en alltför vidsträckt tillämpning.

Hvad beträffar köparens skyldighet att i andra hänseenden än såvidt rörer priset göra anmärkning mot öfverlämnad faktura kunde det visserligen ur säljarens synpunkt anses önskvärdt, att sagda skyldighet blefve i den nya lagstiftningen fastslagen. En härtill syftande utsträckning af området för bestämmelsens tillämplighet — hvarom under kommittéarbetets fortgång en framställning från ett antal köpmän inkommit — skulle emellertid, enligt kommittéens tanke, leda till ett åsidosättande af köparens berättigade intressen. Det är till en början tydligt, att köparens skyldighet att genast framställa anmärkning icke kan fastslås beträffande andra köpevillkor än dem, som han med fog kan vänta att finna i en faktura, såsom t. ex. tid och sätt för köpeskillingens erläggande och skyldighet att betala godsets förpackning. En del säljare hafva emellertid, särskildt på senare tider, tagit för sed att i fakturan intaga en mångfald merendels tryckta, för fakturan egentligen främmande bestämmelser och söka sålunda att genom en ensidigt utfärdad handling komplettera ett måhända ofullständigt aftals innehåll. Benägenheten för ett sådant bruk skulle naturligen genom en lagbestämmelse i nu antydd riktning hastigt tilltaga. Med afseende åter å sådana i fakturan upptagna villkor, som rätteligen höra dit, måste köparens skyldighet att ofördröjligen åt dem ägna uppmärksamhet anses beroende däraf, huruvida de i fakturan återfinnas på en sådan plats, där han kan hafva anledning söka dem. Så kan ej anses vara förhållandet, om dessa köpevillkor förekomma instuckna bland en mängd andra bestämmelser, hvilkas innehåll i öfrigt kanske är köparen likgiltigt och i allt fall icke kan af honom granskas utan större möda och tidspillan än man kan af honom fordra. I betraktande af det sålunda anförda och då säljarens befogade anspråk synas tillgodosedda genom de föreskrifter 22 och 25 §§ af K. F. ang. handelsböcker m. m. innehålla om tid för klander af handelsräkning, har kommittéen trott det ej böra ifrågakomma att ytterligare skärpa bestämmelserna om påföljd af anmärknings uteblifvande.

Betydelsen af den i 6 § gifna föreskrift ligger hufvudsakligen däri, att densamma inskränker möjligheten för en köpare, af hvilken köpeskillingen i rättegångsväg utkräfves, att genom invändning i afseende å beloppet uppehålla rättegången och sålunda bereda sig anstånd. Tydligt är, att den antagna regeln ej kan fasthållas i fall, där det uppförda priset icke allenast öfverstiger skälighetens gräns utan måste anses uppenbart orimligt, i hvilket fall säljaren naturligen saknar anledning att af uteblifvandet af protest draga någon slutsats rörande köparens villighet att erlägga det fordrade priset. Ett förbehåll för dylikt fall har alltså måst i lagen intagas.

Sidbild s. 17

Sidbild s. 17 · öppna i full storlek

s. 17 NJA II 1906 nr 1 s. 17 börjar härCiteraSkriv ut sidan

Den i paragrafen upptagna tidsbestämmelse, som innebär att reklamation skall göras så snart ske kan, utmärker att hänsyn måste tagas till omständigheterna i det särskilda fallet, hvilka äro alltför växlande för att medgifva bestämmandet af en för alla fall lika tidrymd för reklamationens afgifvande. I allmänhet bör köparen vara i tillfälle att ofördröjligen efter fakturans mottagande framställa anmärkning, och han är då ock enligt förslaget därtill pliktig. Bestämmelsen är emellertid så affattad, att köparen undantagsvis har en något längre tid till sitt förfogande. På sätt blifvit från handelskunnigt håll erinradt, inträffar understundom, att köparen först någon tid efter räkningens mottagande kommer i tillfälle att bedöma skäligheten af fakturapriset, och att det följaktligen ej kan därförinnan åligga honom att däremot göra anmärkning. Sådant inträffar, där i afseende å kvaliteten af gods, som skall levereras, ett visst spelrum får anses hafva inrymts säljaren, och godset senare än fakturan tillhandakommer köparen. Då i dylikt fall prisets skälighet uppenbarligen är beroende af godsets beskaffenhet, kan köparen naturligen ej anses hafva försuttit sin rätt, så länge godset ännu ej är framkommet.

Någon ändring af nyss omförmälda föreskrifter i K. F. ang. handelsböcker m. m. har kommittén ansett sig ej böra föreslå. Enligt dessa gäller, såsom bekant, att handelsräkning, som tillställts köpman och ej inom tre månader därefter af denne i föreskrifven ordning klandrats, är lika utmätningsgill som förfallet skuldebref. Nämnda tid är så rymligt tillmätt, att köparens intressen ej kunna anses genom dessa bestämmelser trädda för nära. Å andra sidan torde de nu föreslagna stadgandena ingalunda göra de i sagda förordning upptagna föreskrifter öfverflödiga, då deras hufvudsakliga betydelse ligger i att för angifvet fall bereda säljaren möjlighet att i lagsökningsväg utkräfva köpeskillingen, en möjlighet, som naturligen, särskildt då köparen har sitt forum vid häradsrätt, är af stort värde.»

7 §

Ang. den tid, då faran för godsets förstörelse öfvergår å köparen, se 17 och 37 §§; jfr äfven 60 och 62 §§.

Kommittén · specialmotivering · 7 §

»Ofta inträffar, att priset å såldt gods är sätt till visst belopp för viss, i aftalet angifven enhet i mått, mål eller vikt. Där sålunda köpeskillingens belopp gjorts beroende af godsets myckenhet, kan spörsmål uppstå om rätta tidpunkten för den beräkning af myckenheten, som härvid kan komma i fråga. För de fall, där i följd af inträffad olyckshändelse godset minskas eller någon del däraf upphör att vara leveransgill, erhålles i nu angifna hänseende erforderlig ledning af de regler förslagets 17 och 37 §§ innehålla i fråga därom, hvilkendera kontrahenten 2 Sidbild s. 18Sidbilds. 18 · NJA II 1906 nr 1 s. 18 börjar här 1 hänvisning CiteraSkriv ut sidan står faran för godset. Ofta är emellertid en uppkommen minskning af godset föranledd, icke af någon yttre tilldragelse, utan af godsets egen beskaffenhet eller de åtgärder, som äro af nöden för dess i aftalet åsyftade forslande. Såsom exempel härå må anföras, att is smälter, flyktiga vätskor afdunsta, stenkol sjunker samman eller vid lastning eller lossning spilles. För dylika fall har en föreskrift angående den tid, hvilken är afgörande för prisets beräknande, ansetts nödig, och har därvid, i öfverensstämmelse med hvad sakens natur synes fordra och i handelsvärlden i allmänhet iakttages, uppställts såsom regel, att beräkningen bör afse den tid, då faran för godsets förstörelse öfvergår å köparen. Icke sällan förekommer emellertid särskildt aftal, hvarigenom ifrågavarande paragraf sättes ur tillämpning, såsom t. ex. då säljaren vid s. k. cif-köp (se 64 §) ikläder sig garanti för att varan vid lossningen skall hafva viss angifven vikt, och priset skall beräknas efter denna.»

8 §

Kommittén · specialmotivering · 8 §

»I fråga om rätt för köpare att vid betalning af varor, som äro sålda efter vikt, njuta afdrag för förpackning, förekomma i de flesta branscher synnerligen fasta handelsbruk. Än drages från godsets bruttovikt förpackningens verkliga vikt; än frånräknas en medel- eller genomsnittstara; än säljas varor ’brutto för netto’ d. v. s. utan all beräkning af taravikt. För de fall, där icke något afvikande handelsbruk utbildat sig, gäller emellertid otvifvelaktigt, att afdrag för förpackningen skall äga rum. Med tillmötesgående af en från merkantilt håll uttalad önskan har kommittéen i lagförslaget upptagit denna grundsats, om ock densamma, i betraktande af den stadga handelsbruken i allmänhet på detta område vunnit, knappast kan anses annat än såsom en supplerande regel.»

Om platsen för godsets aflämnande.

Kommittén · specialmotivering · 8 §

»Den hufvudsakliga förpliktelse, som i följd af ett afslutadt köp åligger säljaren, består i att låta köparen komma i besittning af det sålda. Någon gång äro omständigheterna sådana, att nämnda förpliktelse utan särskild åtgärd från säljarens sida är att anse såsom fullgjord. Så är fallet, då köparen redan vid köpet innehar godset. Enahanda är vanligen förhållandet, då godset vid köpets afslutande omhänderhafves af tredje man (t. ex. af en lån- eller legotagare), hos hvilken köparen äger afhämta detsamma, eller då kontrahenterna eljest uppenbarligen, åsyftat, att köparen utan medverkan från säljarens sida skall taga godset om hand, något som exempelvis ofta inträffar vid försäljning af naturaprodukter (timmer, gröda etc.), som befinna sig i det fria.

Sidbild s. 19

Sidbild s. 19 · öppna i full storlek

s. 19 NJA II 1906 nr 1 s. 19 börjar härCiteraSkriv ut sidan

Vanligen erfordras emellertid för att köparen skall komma i besittning af godset en eller annan åtgärd från säljarens sida. Denna åtgärd betecknas i förslaget med uttrycket ’godsets aflämnande’. Häremot svarar den i förslaget använda beteckningen ’mottagande af godset’, hvilken beteckning enligt förslagets språkbruk innebär, att godset kommer i köparens besittning.

Där köp slutes mellan två å samma plats tillstädesvarande personer, och godset är till hands, kan köpet omedelbart gå i fullbordan genom godsets aflämnande och mottagande. Ofta inträffar emellertid i dylika fall, att köpet slutes sålunda, att dess verkställighet uppskjutes, och fråga uppstår då hvar aflämnandet bör äga rum. Enahanda spörsmål framställer sig jämväl i alla sådana fall, där godset ej är till hands då köpet slutes, likasom ock där köp genom brefväxling eller annorledes ingås mellan dem, som befinna sig å skilda platser.

Frågan om hvar godset skall aflämnas (levereras) är af betydelse i flera särskilda afseenden. På säljaren måste naturligtvis ankomma att, om godset ej redan finnes å den plats, där aflämnandet skall äga rum, föranstalta om dess ditförande. Skulle af någon anledning godset ej befinna sig å sagda plats å den tid, då aftalet bör af säljaren fullgöras, inträda de verkningar, som af lagen knytas till dröjsmål med köpets uppfyllande från säljarens sida. Så länge godset ännu ej anländt till den plats, där det bör aflämnas, kan enligt sakens natur hvad som af lagen benämnes faran för godsets förstörelse eller försämring genom olyckshändelse (se 17 §) näppeligen läggas på köparen, utan bör följden af dylik händelse såtillvida drabba säljaren, att han helt eller delvis går miste om köpeskillingen. Där åter godset å rätt plats tillhandahållits köparen och därvid befunnit sig i felfritt skick, lärer den omständigheten, att godset sedermera förstörts eller försämrats, ej kunna drabba säljaren, utan bör denne uppenbarligen kunna oberoende af hvad sålunda inträffat utkräfva köpeskillingen.

I det föregående hafva hufvudsakligen åsyftats sådana fall, där enligt sakens natur godsets aflämnande och mottagande sammanfalla, så att säljarens fysiska besittning upphör samtidigt därmed, att godset omhändertages af köparen eller något dennes ombud. Synnerligen ofta är emellertid förhållandet ett annat, i det säljaren upphör att besitta godset, innan köparens besittning inträder. Detta gäller nämligen i alla de fall, där godset skall på säljarens föranstaltande transporteras till köparen eller annan och transporten verkställes af s. k. fraktförare, d. v. s. en person eller anstalt, som i förhållande till såväl säljare som köpare intar den själfständiga ställning, att han ej kan anses såsom någonderas ombud. I dylika fall låter det efter omständigheterna tänka sig, antingen att säljarens förpliktelser i afseende å godsets tillhandahållande anses fullgjorda redan då godset är afsändt, eller att de fortfara till dess det är framkommet och af köparen mottages. Ett fastställande af platsen för godsets aflämnande har alltså här den stora betydelsen att afgöra, på hvilket skede af transporten säljarens ifrågavarande förpliktelser äro att anse såsom uppfyllda, hvaraf åter här såsom eljest måste i väsentlig mån bero, hvilkendera af kontrahenterna står faran för olyckshändelse, som drabbar godset, samt huruvida eljest Sidbild s. 20Sidbilds. 20 · NJA II 1906 nr 1 s. 20 börjar här CiteraSkriv ut sidan uppkomna förändringar i godsets beskaffenhet och myckenhet kunna af köparen åberopas.»

9 §

Särskilda regler gälla, därest godset enligt aftal skall af säljaren forslas till köparen; se härom 10 § för det fall, att godset skall försändas från ort till annan, och 11 § för det fall, att sådant försändande icke ifrågakommer.

Kommittén · specialmotivering · 9 §

»Säljarens skyldigheter i afseende å godsets aflämnande lära ej, med mindre särskilda förhållanden föreligga, böra sträckas utöfver hvad nämnda begrepp strängt taget innebär. På denna uppfattning hvila de i förevarande paragrafen uppställda regler, enligt hvilka det i allmänhet ankommer på köparen att afhämta godset i säljarens hemvist eller affärslokal eller där det vid köpet veterligen fanns. Dessa regler torde ansluta sig till rådande uppfattning och öfverensstämma jämväl med hvad främmande lagar i allmänhet härom innehålla.

I följd af aftal eller handelsbruk inträffar emellertid synnerligen ofta, att ifrågavarande regler helt eller delvis sättas ur tillämpning. Då säljare och köpare befinna sig å skilda orter, föreligger vanligen en uttrycklig eller tyst öfverenskommelse, enligt hvilken det åligger säljaren att ombestyra godsets försändande till köparen. Ett dylikt åliggande medför visserligen, såsom vid 10 § skall närmare angifvas, icke i och för sig, att bestämmelseorten betraktas såsom leveransort, men föranleder dock, på sätt af nämnda paragraf framgår, någon förskjutning af platsen för aflämnandet, och ej sällan inträffar, att genom öfverenskommelse bestämmelseorten eller annan ort, dit godset skall sändas, göres till leveransort, så att säljarens skyldigheter i fråga om aflämnandet ej anses fullgjorda, förrän godset dit framkommit.»

Lagutskottet · specialmotivering · 9 §

»Enligt förslaget gäller såsom hufvudregel, att godset skall aflämnas där säljaren vid köpet hade sitt hemvist eller idkade rörelse. Från denna regel har emellertid undantag blifvit gjordt för det fall, att ’godset veterligen fanns annorstädes’. Utskottet har, med hänsyn till innehållet af 9 §, funnit uppenbart, att med denna undantagsbestämmelse åsyftas köp af gods, som, enligt hvad säljaren och köparen vid köpets afslutande hade sig bekant, då befann sig å annan plats än den, där säljaren hade sitt hemvist eller idkade rörelse. Någon olikhet i sak lärer således i detta afseende icke förefinnas mellan det svenska förslaget å ena sidan och de norska och danska å den andra. Ej heller den omständigheten,Sidbild s. 21Sidbilds. 21 · NJA II 1906 nr 1 s. 21 börjar här 1 hänvisning CiteraSkriv ut sidan att dessa senare särskildt uppmärksammat sådana fall, då kontrahenterna saknat men borde hafva ägt kännedom om hvar godset befann sig, torde medföra någon olikhet i rättstillämpningen, ity att 1 § för sådant fall synes föranleda därtill, att godset skall aflämnas där det fanns.»

10 §

Jfr regeln i 9 §, hvaraf stadgandet i denna paragraf utgör en modifikation. Särskilda bestämmelser finnas för de fall, att gods är såldt fritt ombord (62 §), fraktfritt (63 §), cif (64 §) samt fritt eller levereradt eller fritt levereradt (65 §), eller då säljaren förbundit sig till afskeppning eller aflastning inom viss tid (69 §).

Kommittén · specialmotivering · 10 §

»Den omständigheten, att säljaren skall låta fortskaffa godset från en ort till en annan, innebär, såsom i det föregående antydts, ingalunda med nödvändighet, att denna senare är att anse såsom leveransort. Tvärtom har sedan lång tid tillbaka den uppfattning trängt igenom, att, där ej annat följer af aftalet, godset skall anses aflämnadt, redan då det är afsändt. Någon rubbning i denna allestädes antagna grundsats lärer ej kunna ifrågasättas.

Om således stadgandena i förevarande paragraf öfverensstämma med den i 9 § upptagna hufvudregeln, att aflämnandet skall äga rum hos säljaren eller där godset vid köpet fanns, medför dock 10 § såtillvida en jämkning i sagda hufvudregel, att, då försändelse till annan ort ifrågakommer och skall ombesörjas af säljaren, dennes bostad eller affärslokal icke kommer att gälla såsom plats för leveransen utan godset anses aflämnadt först då det för befordran omhändertagits af fraktförare, som skall verkställa transporten. Att sålunda godsets framförande till fartyg eller järnvägsstation ansetts böra försiggå på säljarens risk, har sin grund i enahanda förhållanden, som föranledt den i nästföljande paragraf upptagna bestämmelse om den på säljaren ankommande transporten vid platsköp; och må här hänvisas till hvad därom nedan anföres.

För den händelse, att godset skall afsändas till lands, är för spörsmålet, när aflämnandet skall anses verkställdt, enligt förslaget likgiltigt, på hvad sätt godset blifvit af fraktföraren omhändertaget. Aflämnandet får alltså anses fullgjordt, då godset t. ex. intagits i järnvägsmagasin eller eljest är upplagdt under tillsyn af järnvägens folk men ännu ej hunnit inlastas. Annat är enligt förslaget fallet, då godset skall afsändas sjöledes, i det aflämnandet här ej anses verkställdt, förrän godset Sidbild s. 22Sidbilds. 22 · NJA II 1906 nr 1 s. 22 börjar här 1 hänvisning CiteraSkriv ut sidan bragts ombord, alltså ej om det å rederiets vägnar mottagits på kaj och där kvarligger. Grunden till denna särskilda regel vid sjötransport skall omnämnas vid 62 och 63 §§.

I vissa utländska lagar har man i det hänseende, hvarom nu är fråga, med fraktförare likställt speditör, så att aflämnandet anses fullgjordt, då godset på afsändningsorten kommer i speditörens besittning. Då emellertid hos oss speditörens allmänna rättsställning icke är genom lag eller fasta rättsgrundsatser bestämd, samt det af sådan anledning möter svårighet att skilja mellan en speditör och ett af säljaren användt bud eller ombud, har stadgande uti ifrågavarande riktning ansetts ej böra i förslaget upptagas.

Af de i 10 § använda ordalag framgår, att där flera fraktförare hvar efter annan medverka vid godsets forslande, aflämnandet anses verkställdt, så snart godset omhändertagits af den förste bland dem. Paragrafen äger alltså tillämpning äfven i det fall, då godset afsändes till lands men sjötransport sedermera vidtager. Detta gäller vare sig vid godsets afsändande utfärdas s. k. genomgående konnossement eller icke och jämväl i sådana fall, där viss tid och ort för sjötransportens början (’skeppning’, ’aflastning’) är angifven. Den ståndpunkt förslaget härutinnan intager torde visserligen ännu ej få anses fullt oomtvistad, men enligt de upplysningar, som stått kommittéen till buds, har den merkantila uppfattningen under senare tid alltmera bestämdt gått i nu antydd riktning, och någon följdriktig lösning på annan grundval har under kommittéens förhandlingar visat sig omöjlig att genomföra. Att emellertid, där klausulen ’fritt ombord’ eller därmed jämförlig klausul brukats, det nu sagda ej vinner tillämpning, framgår af 62 §.»

11 §

Jfr regeln i 9 §, hvaraf stadgandet i denna § utgör en modifikation.

Kommittén · specialmotivering · 11 §

»Äfven vid platsköp förekommer ofta, särskildt i detaljhandeln, att säljaren åtager sig eller eljest anses pliktig att försända godset till köparens bostad eller annan af köparen uppgifven plats. Vid ett dylikt fortskaffande inom det område, där en säljare af sådant gods, som köpet afser, plägar för transportens verkställande betjäna sig af eget folk, måste det — oberoende af huruvida i det särskilda fallet sådant sker eller själfständig fraktförare anlitas — anses naturligt och torde jämväl med den rådande rättsuppfattningen öfverensstämma, att, om olyckshändelse inträffar under transporten, följderna däraf drabba säljaren.»

Sidbild s. 23

Sidbild s. 23 · öppna i full storlek

s. 23 NJA II 1906 nr 1 s. 23 börjar härCiteraSkriv ut sidan

Om tiden för köpets fullgörande.

12 §

Ang. det fall, att viss tidrymd är utsatt, inom hvilken aflämnandet bör ske, se 13 §.

Ang. betydelsen af vissa tidsbestämmelser, se 68 §.

Kommittén · specialmotivering · 12 §

»Tiden för godsets aflämnande och köpeskillingens erläggande framgår vanligen af uttryckliga bestämmelser i köpeaftalet eller af omständigheterna därvid. Än är viss dag efter kalendern utsatt, än är tiden bestämd medelst angifvande af vissa gränser — såsom då leverans skall äga rum under loppet af viss vecka, månad eller årstid — än är den anknuten vid något förhållande, som i framtiden inträffar, t. ex. segelfartens öppnande, eller vid en tillsägelse eller annan åtgärd från medkontrahentens sida. Aftalet kan ock gå därpå ut, att endera kontrahenten skall fullgöra köpet genast eller omedelbart efter det nödiga förberedelser träffats. I hvarje fall bör det enligt hos oss rådande rättsuppfattning tillhöra den förpliktade att utan afvaktande af någon anmaning företaga honom åliggande åtgärder, med mindre själfva aftalets innebörd är sådan, att initiativet ankommer på medkontrahenten, såsom då godset skall af köparen afhämtas hos säljaren eller tillsägelse från dennes sida eljest är förutsatt.

För de fall åter, då hvarken själfva aftalet eller de omständigheter, hvarunder det slutits, utmärka vid hvilken tid det skall fullgöras, kan en bestämmelse därom i lagen icke undvaras. Hvad beträffar denna bestämmelses innehåll, synes det strida mot det ingångna aftalets natur, att under här förutsätta förhållanden ålägga vare sig säljare eller köpare att själfmant vidtaga någon åtgärd för aftalets fullgörande, och kommittéen har därför anslutit sig till den uppfattning, som gjort sig gällande i lagkommittéens och äldre lagberedningens förslag och som äfven får anses öfverensstämma med gällande rätt, eller att köpet i dessa fall skall fullgöras vid anfordran från medkontrahenten. Tarfvas för godsets aflämnande förberedelser å säljarens sida, är denne alltså enligt förslaget icke pliktig att vidtaga ens sådana åtgärder, förrän anfordran skett.»

13 §

Ang. betydelsen af vissa tidsbestämmelser, se 68 §.

Kommittén · specialmotivering · 13 §

»När tiden för ett köps fullgörande icke blifvit i aftalet närmarebestämd, än att fullgörandet skall ske inom gränserna för en viss tidrymd, uppkommer det spörsmål, huruvida säljaren eller köparen har att afgöra, å hvilken tidpunkt inom de utsatta gränserna fullgörandet skall äga rum. Den naturliga uppfattningen af ett köpeaftal med dylika sväfvande tidsbestämmelser torde vara, att säljaren icke velat eller kunnat på förhand närmare angifva tiden för godsets aflämnande utan förbehållit sig att framdeles därom besluta. I öfverensstämmelse med denna uppfattning, som jämväl är inom köpmansvärlden härskande, är regeln i 13 § affattad, dock med uttryckligt förbehåll för de fall, då omständigheterna visa, att det varit af liknande hänsyn till köparen, som tiden ej blifvit närmare angifven. Så är i allmänhet fallet, då godset skall befordras från en ort till en annan och köparen har att därom draga försorg, hvilket är vanligt vid köp med klausulen ’fritt ombord’. Att. det i öfverensstämmelse med sakens natur och handelsbruk i sådana fall ofta åligger köparen att i förväg underrätta säljaren om de åtgärder, han vidtager för godsets afhämtande, har icke ansetts nödigt att i lagen påpeka.»

Om rätt att innehålla godset eller köpeskillingen.

14 §

Ang. frågan när gods skall anses aflämnadt, se 9—11 §§ med där upptagna hänvisningar.

Rörande det i 10 § upptagna fall, att godset skall försändas från ort till annan, meddelas i afseende å säljarens rätt att innehålla godset en särskild bestämmelse i 15 §.

Ang. det fall, att gods är såldt att betalas kontant, se ytterligare 70 §. I vissa fall är köparen pliktig att erlägga betalning mot erhållande af allenast konnossement eller fraktsedel, se 16, 62, 63, 64 och 71 §§.

Kommittén · specialmotivering · 14 §

»Köp är ett ömsesidigt aftal, som i allmänhet skall å båda sidor samtidigt fullgöras. Säljaren kan icke antagas hafva förpliktat sig att å den för köpets fullgörande bestämda tiden aflämna godset med risk att sedermera gå miste om sin betalning. Endast mot utbekommande af köpeskillingen är han pliktig att låta köparen komma i besittning af godset. Å andra sidan är köparen icke skyldig att erlägga köpe -; Sidbild s. 25Sidbilds. 25 · NJA II 1906 nr 1 s. 25 börjar här 3 hänvisningar CiteraSkriv ut sidan summan, om han icke utfår det sålda godset. Åt denna regel om ömsesidigheten och samtidigheten i fullgörandet af säljares och köpares åligganden har i förevarande paragraf gifvits uttryck. Om emellertid aftalet eller omständigheterna därvid utvisa, att godset skall aflämnas vid en tidpunkt och köpeskillingen erläggas vid en annan, kan den af kontrahenterna, som först skall lämna sin prestation, uppenbarligen icke åberopa ifrågavarande stadgande till stöd för innehållande däraf.»

15 §

Jfr 14 § med hänvisningar.

Ang. säljarens rätt att vid fritt-ombordköp utöfva den befogenhet, som enligt 15 § tillkommer honom, se 62 §.

Att säljaren har här medgifven rätt att hindra utgifvande af försandt gods, äfven ifall konnossement å godset blifvit till köparen öfverlämnadt, se 166 § sjölagen (inf. nedan).

Kommittén · specialmotivering · 15 §

»För det fall, att godset skall af säljaren försändas från en ort till en annan att där af köparen emottagas, innehåller 10 §, att aflämnandet i allmänhet skall anses äga rum, då godset omhändertages af den fraktförare, som åtagit sig forslingen. Tillämpar man å detta fall den i 14 § uppställda regeln om säljarens rätt att hålla godset inne, skulle däraf följa, att säljaren ägde underlåta att aflämna godset till fraktföraren, därest icke köpeskillingen samtidigt erlades. En så långt gående rätt för säljaren öfverensstämmer dock icke med rådande uppfattning inom handelsvärlden och kräfves icke heller af säljarens anspråk på skydd mot risken af förlust genom köparens underlåtenhet att betala köpeskillingen. Frånsedt vissa, låt vara högst väsentliga undantag, som åsyftas i nästa paragraf, är det nämligen en inom frakträtten antagen grundsats, att fraktföraren under transporten har att åtlyda afsändarens föreskrifter om godsets disposition, hvaraf följer, att säljaren har i sin makt att hindra köparen att å bestämmelseorten komma i besittning af godset, förrän han fullgör sin betalningsskyldighet, något som jämväl låter sig uppnå genom förbehåll vid afsändandet (efterkraf, postförskott). Under sådana förhållanden föreligger uppenbarligen ej någon anledning att berättiga säljaren att i afbidan på betalningen inställa godsets afsändande, utan hans intressen äro tillräckligt tillgodosedda därigenom, att lagen tillåter honom att genom antydda förbehåll eller annorledes hindra godsets utlämnande till köparen.

I afseende å köparens rätt att innehålla köpeskillingen bör uppenbarligen den i 14 § gifna regel äga tillämpning jämväl i det fall, som afses i förevarande paragraf, hvaraf följer att köparen i allmänhet ej Sidbild s. 26Sidbilds. 26 · NJA II 1906 nr 1 s. 26 börjar här 4 hänvisningar CiteraSkriv ut sidan är pliktig att erlägga betalning förrän godset hålles honom till handa å bestämmelseorten. Tydligt är emellertid, att de i 17 § uppställda regler, enligt hvilka faran för godset under transporten ligger å köparen, under vissa omständigheter kunna medföra, att köparens betalningsskyldighet inträder oberoende af godsets framkomst.»

Högsta domstolen · specialmotivering · 15 §

Just.R. Grefberg anförde: »Säljarens rätt enligt nästföregående paragraf att hålla godset inne, till dess han erhåller köpeskillingen, hvilken rätt afser de fall, då aflämnandet och mottagandet af godset äger samtidigt rum, har, ifall godset försändes, utbytts emot rättigheten att hindra, att godset å bestämmelseorten utgifves till köparen. I motiven anföres, att detta hinder kan utöfvas på det sätt, att godset försändes emot efterkraf eller postförskott, men säljarens befogenhet att ensidigt vidtaga en dylik åtgärd synes ej öfverensstämma med rådande rättsuppfattning och skulle gynna honom alltför mycket på köparens bekostnad. Denne blifver nämligen därigenom såväl urståndsatt att före betalningen undersöka, huruvida han köpt det försända godset och om detta är kontraktsenligt, som ock i säljarens ställe betungad med de olägenheter och kostnader, som åtfölja en till äfventyrs blifvande rättegång. Säljaren däremot står det öppet att, om han ej har förtroende för köparen, skydda sin rätt genom aftal om godsets försändande på nyss angifna sätt eller låta tredje man tillhandahålla köparen godset eller betinga sig säkerhet för köpeskillingen.

Förevarande paragraf afser, såsom ofvan antydts, endast sådana köp, som af kontrahenterna skola samtidigt fullgöras eller s. k. kontantköp, därvid dock är att märka, att klausulen ’kontant’ enligt handelsbruk här i landet, på sätt angifves i motiven till § 70, innebär, att betalning skall erläggas senast 30 dagar efter godsets aflämnande. För att motverka detta handelsbruk och återföra ordet kontant till dess rätta innebörd, har i sistnämnda paragraf inrymts ett stadgande, som, i den mån syftet därmed utan hänsyn till lydelsen af § 1 kan vinnas, medför den verkan, att köparen går förlustig nu berörda respittid, ifall godset utgifves till honom. Betänklighet emot detta stadgande synes emellertid möta, såvida rättigheten att sända gods emot efterkraf bibehålles, ty härigenom kunna förvecklingar och betydande förluster uppkomma, i händelse köparen med stöd af 1 § vägrar att utlösa godset och säljaren icke enligt 33 § är i tillfälle att därom taga vård. Då godset i följd af bristande vård skadas eller förstöres, uppstår för sådant fall spörsmål, huruvida köparen eller säljaren skall drabbas af förlusten.»

Just.R. Hellström anförde: »Genom stadgandet i förevarande paragraf har, enligt hvad motiven gifva vid handen, åt säljaren inrymts rätt att, utan att sådant varit mellan kontrahenterna aftaladt, uttaga betalning för af honom försända varor medelst efterkraf eller postförskott, hvilket åter för köparen medför förpliktelse att utlösa varorna vid äfventyr att eljest blifva underkastad alla de påföljder, som drabba en försumlig köpare. Har således t. ex. en landtbrukare köpt ett parti gödningsämnen eller en landthandlare ett parti handelsvaror att från annan ort dem tillsändas, och varan af vederbörande säljare försändes mot efterkraf, så är, om Sidbild s. 27Sidbilds. 27 · NJA II 1906 nr 1 s. 27 börjar här 3 hänvisningar CiteraSkriv ut sidan nu ifrågavarande stadgande skulle blifva lag, köparen lagligen pliktig att utlösa försändelsen d. v. s. att erlägga betalning för densamma utan att hafva varit i tillfälle att genom undersökning pröfva huruvida försändelsen varit af aftalad beskaffenhet; och därest varan sedermera skulle befinnas underhaltig, blir det köparen, som i första hand drabbas af olägenheterna däraf, ity att han, som redan betalt varan, i följd däraf är nödsakad att mot den försumlige säljaren vidtaga de åtgärder, som för erhållande af skadestånd eller återbekommande af den erlagda köpeskillingen kunna finnas erforderliga, under det att det enligt nu gällande lag står köparen öppet att genom vägran att mottaga varan eller att för densamma erlägga betalning vid säljaren i första hand binda följderna af den felaktiga leveransen.

Då ifrågavarande stadgande således synes mig stå i strid mot den hos oss rådande rättsuppfattning samt därjämte alltför mycket gynna säljaren på köparens bekostnad, torde ifrågavarande paragraf, därest densamma icke skulle anses kunna helt och hållet utgå, böra omredigeras därhän, att densamma icke kommer att åt säljaren inrymma ovillkorlig rätt att i ofvan angifven ordning uttaga betalning för af honom försänd vara; och detta så mycket hellre som den säljare, hvilken icke har det förtroende till köparen, att han vågar annorledes än mot kontant betalning utlämna godset, antingen kan genom något sitt ombud på bestämmelseorten tillhandahålla köparen godset på samma sätt som vid platsköp eller ock genom förbehåll vid aftalets ingående betinga sig rätt att försända godset mot efterkraf eller postförskott.»

Just.R. Petersson förklarade sig, lika med Just.R:n Grefberg och Hellström, hysa betänklighet mot den, enligt hvad motiven gåfve vid handen, genom förevarande paragraf åt säljaren inrymda befogenhet att fullgöra ett försändningsköp genom att afsända godset till köparen mot postförskott eller efterkraf; och ville Just.R., utöfver hvad förut inom H. D. häremot anmärkts, erinra därom, att en betalningsskyldighet af sådan art, att köparen, ehuru godset framkommit till bestämmelseorten och där hölles honom till handa, likväl vore afskuren från möjligheten att besiktiga och i viss mån undersöka detsamma, innan han erlagt betalningen, icke, med hänsyn till innehållet i 148 § sjölagen, kunde ifrågakomma vid sjöförsändelser, vid hvilket förhållande det syntes Just.R. föga skäligt att pålägga köparen en dylik förpliktelse, då annat befordringssätt användes, äfvensom att den egentliga handelns behof i ifrågavarande hänseende syntes vara tillräckligt tillgodosedt genom bestämmelserna i 16 §, äfven om dessa, på sätt där hemställts, blefve inskränkta att gälla allenast handelsköp. Just.R. höll alltså före, att den säljaren i förevarande paragraf tillagda rätt att hindra godsets utgifvande till köparen borde förbindas med en motsvarande skyldighet för säljaren att så ordna försändningen, att köparen bereddes tillfälle att å mottagningsorten före likvidens erläggande verkställa sådan undersökning af godset, som kunde äga rum utan att godset utlämnades till köparens fria förfogande.

Just.R. Herslow instämde väsentligen i hvad Just.R:n Grefberg, Hellström och Petersson anmärkt mot den i förevarande pragraf enligt motiven inneslutna rätt för säljaren att, utan därom vid köpslutet gjordt förbehåll, uttaga köpeskillingen genom s. k. efterkraf eller postförskott Sidbild s. 28Sidbilds. 28 · NJA II 1906 nr 1 s. 28 börjar här kontrollerad mot trycket 8 hänvisningar CiteraSkriv ut sidan och således vinna betalning, innan kanske köparen blifvit sätt i tillfälle att ens ytligen undersöka beskaffenheten af den försända varan. Just.R. påpekade, hurusom, därest en sådan rätt tillerkändes säljaren, detta syntes icke stå väl tillsammans med stadgandet i 56 §, enligt hvilket köparen, i händelse försändt gods, som kommit honom till handa, befunnes felaktigt och han på grund däraf ville afvisa detsamma, vore pliktig att för säljarens räkning taga det i sin besittning allenast i det fall, att sådant kunde ske utan erläggande af köpeskillingen.

Chefen för justitiedepartementet:

»Enligt 14 § gäller såsom hufvudregel, att gods och köpeskilling skola emot hvarandra utväxlas. Vid platsköpet, där godsets aflämnande af säljaren sammanfaller med dess mottagande af köparen och kan försiggå samtidigt och på samma plats som köpeskillingens erläggande, möta inga svårigheter vid tillämpningen af denna grundsats. Annorlunda blifver förhållandet, då godset skall försändas till köparen. Godsets aflämnande för befordran betager icke säljaren möjligheten att genom order till fraktföraren däröfver förfoga, och det skulle därför medföra stora vådor för köparen, om man ålade honom att erlägga betalning, så snart säljaren visade sig hafva afsändt godset. Då fråga är om försändningsköp, och man frånser de fall, som äro behandlade i 16 §, bör således säljarens rätt undergå den jämkning, att han icke äger påkalla köpeskillingens erläggande i utbyte mot godset, förrän detsamma framkommit till bestämmelseorten. Å andra sidan bör naturligen denna befogenhet kunna därstädes göras gällande. Nämnda grundsatser äro uttalade i 15 §, och emot dem har någon erinran inom H. D. ej blifvit gjord.

Däremot har af flera bland H. D:s ledamöter anmärkts, att då, enligt hvad motiven gåfve vid handen, åt säljaren inrymts befogenhet att sända godset mot postförskott eller efterkraf, förslaget innehölle en regel, som syntes stå i strid mot den hos oss rådande rättsuppfattning samt därjämte alltför mycket gynnade säljaren på köparens bekostnad. Till stöd härför har inom H. D. framhållits, hurusom berörda försändningssätt afskure köparen möjligheten att, innan betalning af honom erlades, undersöka godset till utrönande af huruvida detsamma vore af kontraktsenlig beskaffenhet.

Sant är, att, då något af dessa försändningssätt anlitas, köparen ofta i fråga om godsets undersökning kommer i en ofördelaktig ställning. Detta inträffar vid järnvägs- och postförsändelser, då godset är mer eller mindre fullständigt emballeradt, i ty att från järnvägens eller postverkets sida i regel icke medgifves, att emballaget aflägsnas eller öppnas före godsets utlösande. Emellertid kan jag för min del icke finna, att det föreslagna stadgandet, på sätt i motiven synes vara förutsatt, åt säljaren inrymmer ovillkorlig rätt att försända godset emot efterkraf eller postförskott, utan ansluter jag mig härutinnan till den uppfattning, som uttalas i de danska kommitterades motiv, nämligen att frågan om dylik rätt för säljaren är i förslaget lämnad öppen. Lika litet som 14 § kan anses betaga köparen hans undersökningsrätt vid platsköp, synes mig åt 15 § kunna gifvas den innebörd, att köparens undersökningsrätt vid distansköp därigenom vore uppoffrad. På hvad sätt och genom hvilka Sidbild s. 29Sidbilds. 29 · NJA II 1906 nr 1 s. 29 börjar här 4 hänvisningar CiteraSkriv ut sidan medel en säljare må utöfva den honom enligt 15 § tillkommande befogenheten att å bestämmelseorten hindra godsets utgifvande, lärer icke vara genom samma paragraf afgjordt. Att detta spörsmål lämnas öppet, synes mig ock vara välbetänkt. Rättsuppfattningen på denna punkt är nämligen, af åtskilliga tecken att döma, långt ifrån fast, och det torde ej vara lämpligt att föregripa den blifvande utvecklingen genom lagbestämmelser i ena eller andra riktningen. Förslagets 15 § har alltså lämnats oförändrad.»

16 §

Kommittéen, enligt hvilkens förslag förevarande stadgande skulle gälla köp i allmänhet, yttrade:

Kommittén · specialmotivering · 16 §

»Då konnossement utfärdas å såldt gods, som skall till köparen försändas, ligger det, med hänsyn till konnossementets rättsliga betydelse, nära till hands, att så ordna betalningen, att köpeskillingen och konnossementet emot hvarandra utväxlas. Är ett sådant betalningssätt (kontant emot konnossement, kontant emot skeppningshandlingar) aftaladt, innebär detta enligt merkantil uppfattning, att betalningen skall erläggas, icke såsom enligt 14 och 15 § gäller, då godset hålles köparen till handa å bestämmelseorten, utan redan då konnossementet dessförinnan erbjudes honom. I själfva verket har detta betalningssätt, åtminstone i den större handeln med utlandet, blifvit ett så stadgadt handelsbruk, att vid sådan handel en köpare, som icke betingat sig andra betalningsvillkor, svårligen kan motsätta sig detsamma. Enligt hvad kommittéen erfarit, hyses inom det svenska handelsståndet en önskan, att detta handelsbruk måtte i större utsträckning än hittills komma till användning äfven i den inrikes handeln, och kommittéen har trott denna önskan kunna utan våda eller olägenhet vinna tillmötesgående. Är det öfverenskommet, att köparen skall acceptera växel å köpeskillingen, gäller uppenbarligen om accepten hvad nu blifvit yttradt om köpeskillingens erläggande.

Beträffande försändelser till lands och sådana sjöförsändelser, vid hvilka konnossement ej utfärdas, har man någon gång påyrkat en motsvarande regel, innefattande rätt för säljaren att mot tillhandahållande af fraktsedel utkräfva betalning. Då emellertid vid dylika försändelser afsändarens befogenhet att genom order till fraktföraren ändra sin disposition öfver godset ej uteslutes därigenom, att han afhändt sig fraktsedeln, har kommittéen ansett en allmän regel af nyssberörda innehåll ej kunna ifrågakomma.

Sidbild s. 30

Sidbild s. 30 · öppna i full storlek

s. 30 NJA II 1906 nr 1 s. 30 börjar här 2 hänvisningarCiteraSkriv ut sidan

Nyss anförda hinder föreligger dock ej beträffande det särskilda slag af fraktsedlar, som enligt nyligen slutna öfverenskommelser kommit i bruk vid järnvägsförsändelser mellan Sverige och vissa områden på kontinenten (Tyskland, Holland, Belgien, norra Frankrike). Berörda öfverenskommelser och de fraktsedlar, som på grundvalen däraf utfärdas, innehålla nämligen den bestämmelse, att afsändarens order till järnvägsförvaltningen ej må efterkommas med mindre det till honom utlämnade exemplaret af fraktsedeln uppvisas. Enahanda regler innehållas i den konvention angående internationell godstrafik å järnväg (’Bernerkonventionen’), till hvilken de flesta europeiska stater anslutit sig, och hvars tillträdande för Sveriges del för närvarande är beroende på K. M:s pröfning. Under sådana förhållanden och med hänsyn därtill, att i länder, där ifrågavarande fraktsedlar mera allmänt äro i bruk, betalning mot sådan handling lärer vara sedvanlig, har kommittéen trott sig äga. anledning att uti det hänseende, hvarom här är fråga, likställa dylika fraktsedlar med konnossement.

Det ligger i sakens natur att stadgandena i förevarande paragraf icke kunnat utsträckas till det fall, då godset är såldt att levereras å bestämmelseorten. Då köparen i sådant fall icke står faran under transporten, kan han naturligen icke vara pliktig att infria konnossementet förrän visshet vunnits, att godset lyckligen framkommit.»

Högsta domstolen · specialmotivering · 16 §

Just.R:n Grefberg, Billing, Hellström, Petersson och Herslow anmärkte, att någon skyldighet att erlägga betalning mot konnossement enligt gällande handelsbruk ej kunde anses åligga köpare, som icke vore köpman, samt att giltigt skäl för att utsträcka användningen af detta betalningssätt till andra köp än handelsköp desto mindre syntes föreligga, som det i regeln endast för köpmannen låge någon vikt uppå att kunna disponera öfver varan, redan innan den framkommit till bestämmelseorten; och ansågo Just.R:n alltså föreskrifterna i 16 § böra inskränkas till att gälla handelsköp.

I k. prop. fick stadgandet den nuvarande lydelsen.

Om faran för godset.

17 §

Ang. när såldt gods skall anses aflämnadt se 9—11 §§ med hänvisningar.

Sidbild s. 31

Sidbild s. 31 · öppna i full storlek

s. 31 NJA II 1906 nr 1 s. 31 börjar härCiteraSkriv ut sidan

Att vid dröjsmål å köparens sida faran kan tidigare öfvergå å honom, se 37 §. Att å andra sidan faran kan fortfara att efter godsets aflämnande hvila å säljaren, följer af 58 §. Se vidare ang. farans öfvergång vid öppet köp 60 § och vid frittombordköp 62 §. Att säljaren vid cifköp har skyldighet att försäkra godset mot fara, se 64 §. I kommittéförslaget lydde sista satsen så: »och vare förty i sådant fall köparen — — — gälda».

Kommittén · specialmotivering · 17 §

»Då en såld sak af våda, d. v. s. på grund af en yttre omständighet, som är kontrahenterna otillräknelig, förstöres före den tidpunkt då aflämnandet skulle äga rum, uppstår fråga, huruvida säljaren ändock äger åtnjuta betalning, eller, med andra ord, huruvida köparen eller säljaren före aflämnandet stod faran för godset. Gällande lag besvarar icke direkt denna fråga; men då det enda lagbud, som berör densamma, 1 kap. 7 § handelsbalken, stadgar att, om man köper varor, som skola vägas, mätas eller räknas, säljaren skall, till dess sådant skett, vårda varorna, torde den slutsats vara fullt berättigad, att i andra fall faran för såldt gods redan från köpslutet ligger å köparen.

I svensk rättsvetenskap är det ock, i öfverensstämmelse med den romerska rättens läror, såsom hufvudregel antaget, att då bestämdt gods säljes, faran för godset i och med köpslutet öfvergår på köparen. Följdriktigt genomförd skulle dock denna regel i vissa fall leda till resultat, som synas hårda och obilliga mot köparen. Nya lagberedningen, som i sitt förslag vidmakthöll nämnda hufvudregel, förband med densamma ganska långt gående undantag. I de fall, då säljaren åtagit sig att fortskaffa eller till annan ort försända godset, ansågs faran böra ligga å säljaren till dess sådant blifvit fullgjordt, d. v. s. ända till aflämnandet. Efter denna begränsning återstodo för hufvudregelns tillämpning endast köp, därvid köparen har att afhämta godset. Med afseende å dessa köp stadgades dock undantag för de fall, då rådrum för godsets aflämnande var för säljaren erforderligt; härunder inbegrepos tydligen alla aftal, enligt hvilka denne hade att verkställa ändring eller bättring af det sålda godset.

Vid den granskning, förenämnda förslag inom H. D. undergått, hafva lämpligheten och billigheten af bestämmelser, hvarigenom faran sålunda i åtskilliga fall lagts på säljaren, ej satts i fråga. Fastmera hemställdes enhälligt, att säljaren borde stå faran, äfven när han betingat sig rätt att någon tid nyttja det sålda godset, innan det aflämnades.

Beträffande leveransaftalet föreslog Nya lagberedningen, att faran skulle ligga å säljaren, till dess godset blifvit aflämnadt; och inom H. D. framställdes icke häremot någon erinran.

I hufvudsaklig anslutning till de grundsatser, som sålunda blifvit af H. D. godkända, men med en väsentlig förändring i uppställningen, har kommittéen föreslagit en sådan affattning af stadgandena i förevarande ämne, att säljaren förklaras i regel skola intill godsets aflämnande stå faran, men att denna skall ligga å köparen, där köpet afser bestämdt gods, som skall af köparen afhämtas, och den tid är inne, Sidbild s. 32Sidbilds. 32 · NJA II 1906 nr 1 s. 32 börjar här CiteraSkriv ut sidan då han äger påkalla godsets aflämnande samt godset hålles redo. Är en frist bestämd, inom hvilken köparen ej får afhämta godset, lärer anledningen till uppskofvet i de allra flesta fall vara antingen att säljaren är i behof af rådrum för godsets behöriga aflämnande eller att han velat betinga sig någon tids nyttjanderätt till godset. Skulle åter i något fall, där köparen ägde att när som helst afhämta godset, säljaren enligt aftalet vara berättigad att intill dess sådant skett nyttja godset, lärer en dylik nyttjanderätt vara af den prekära natur, att anledning ej föreligger att med hänsyn till densamma låta faran förblifva å säljaren. Den omkastning af hufvudregel och undantag, som det föreslagna stadgandet innebär, är betingad af den stora betydelse man i vår tid måste tillägga sådana köpeaftal, där säljaren har att försända eller fortskaffa godset äfvensom af den större enkelhet i affattningen, som därigenom kunnat vinnas.

Från merkantilt håll har ifrågasatts att låta regeln om farans kvarstannande å säljaren äga tillämpning jämväl i omförmälda, enligt förslaget undantagna fall. En dylik lösning af frågan — hvilken komme att stå i öfverensstämmelse med flera främmande lagstiftningar, bland andra den tyska — skulle onekligen, frånsedt andra fördelar, leda till en väsentlig förenkling i flera delar af förslaget. Då emellertid den allmänna rättsuppfattningen i vårt land, åtminstone utanför köpmanskretsar, afgjordt torde gå i den riktning, att säljaren, där han allenast af hänsyn till köparen åtagit sig att behålla och vårda godset, bör vara fri från faran, samt denna uppfattning jämväl öfverensstämmer med andra hos oss rådande rättsgrundsatser — särskildt i fråga om faran för deponeradt gods — har kommitteen ansett sig förhindrad att tillmötesgå nämnda hemställan.

I detta sammanhang torde med anledning af kommittéen tillhandakomna uttalanden böra erinras, att såsom rena afhämtningsköp icke kunna betraktas sådana aftal, där det åligger säljaren att verkställa en om ock obetydlig lokal transport för godsets öfverlämnande till en af köparen tingad fraktförare, något som är af betydelse särskildt vid försäljningar under klausuleu ’fritt ombord’ och därför, till undvikande af missförstånd, blifvit uttryckligen uttaladt i förslagets 62 §.

Beträffande leveransaftal kan det enligt sakens natur ej blifva fråga om att köparen skulle stå faran, innan gods blifvit för hans räkning afskildt; men icke ens om sådant skett bör faran före aflämnandet ligga å köparen. Det saknas nämligen anledning att låta säljaren före den utsatta tiden genom en ensidigt vidtagen åtgärd öfverflytta risken på köparen, och detta så mycket mera som säljaren icke kan anses af en sådan ensidigt företagen åtgärd bunden utan är oförhindrad att för egen räkning förfoga öfver det afskilda godset.

Till leveransaftal äro enligt 3 § att hänföra jämväl sådana köp, hvarigenom någon sålt viss myckenhet att ur bestämdt större parti uttagas. Att i dylika fall säljaren står faran, intill dess gods blifvit ur det större partiet uttaget, är redan i 1 kap. 7 § handelsbalken uttaladt. Samma skäl, som för andra leveransaftal blifvit uttalade, kunna emellertid anföras för att äfven här låta faran stanna å säljaren ända till godsets aflämnande.

Sidbild s. 33

Sidbild s. 33 · öppna i full storlek

s. 33 NJA II 1906 nr 1 s. 33 börjar här 2 hänvisningarCiteraSkriv ut sidan

Den i förevarande paragraf uppställda hufvudregeln anknyter farans öfvergång å köparen till den tidpunkt, då godset faktiskt aflämnas, ehvad detta sker å den tid, som därför är bestämd, eller först senare. Att emellertid köparen, där i följd af dröjsmål från hans sida aflämnandet icke kommer till stånd å den därför bestämda tiden, redan därförinnan kan stå faran, framgår af 37 §. Erinras må ock därom, att enligt förslagets 58 § faran för godset undantagsvis fortfar att hvila å säljaren efter det godset aflämnats eller mottagits af köparen.

Då enligt förevarande paragraf faran icke i något fall kan komma att före aflämnandet ligga på köparen med mindre godset af säljaren hålles redo, har det varit öfverflödigt att, såsom i nya lagberedningens förslag skett, särskildt stadga, att säljaren står faran i händelse inträffadt dröjsmål med godsets aflämnande beror af honom.

Beträffande tidpunkten för farans öfvergång bör uppenbarligen samma regel gälla, vare sig godset helt och hållet förstöres eller det endast försämras eller minskas. Erinras må emellertid, att då godsets försämring eller minskning ägt rum under den tid, då säljaren stod faran, köparen icke under alla förhållanden kan undandraga sig betalning utan, om felet eller bristen är ringa, i stället är hänvisad att kräfva afdrag å köpeskillingen, på sätt af 42, 43 och 50 §§ framgår.

Då försändelse af såldt gods äger rum under sådana förhållanden, att försäkring plägar ifrågakomma, ligger det i köparens intresse att erhålla underrättelse om tiden för godsets afgång så tidigt, att försäkring kan tagas. Åtminstone i handelsförhållanden torde det ock vara brukligt att dylik underrättelse gifves. Det kan ej vara underkastadt tvifvel, att den, som ej iakttager ett sådant bruk, kan göra sig förfallen till skadestånd, hvars belopp ej behöfver sammanfalla med köpeskillingen men i allmänhet ej lärer understiga denna. Då kommittéen icke ansett sig böra annat än i särskilda fall reglera den efter omständigheterna skiftande plikt att lämna medkontrahenten underrättelser, som i handelsförhållanden förefinnes, har någon uttrycklig bestämmelse i denna riktning ej i lagförslaget upptagits.»

Inom H. D. hemställdes om den modifikation af andra punkten, att med afseende å s. k. afhämtningsköp, där rådrum för godsets aflämnande erfordrades men viss tid för aflämnandet ej blifvit bestämd, faran måtte förklaras skola öfvergå å köparen först när underrättelse gifvits honom att godset vore färdigt till afhämtning; men denna anmärkning föranledde ej ändring i k. prop.

Riksdagen, som ur sista satsen uteslöt orden »i sådant fall», yttrade: »Förevarande paragraf har till uppgift att bestämma, huruvida säljaren eller köparen skall vidkännas följderna af en olyckshändelse, hvarigenom godset förstöres, försämras eller minskas, eller, såsom man plägar uttrycka sig, stå faran för godset. I regel är det enligt förslaget säljaren, som står denna fara, intill dess godset är aflämnadt; därefter ligger faran å köparen. Andra punkten i samma paragraf utvisar emellertid, att vid köp af bestämdt gods, som skall af köparen afhämtas, denne under särskilda förutsättningar står faran redan innan godset blifvit aflämnadt, samt att köparen förty i sådant fall är pliktig att gälda köpeskillingen, änskönt godset må hafva förstörts, försämrats eller Sidbild s. 34Sidbilds. 34 · NJA II 1906 nr 1 s. 34 börjar här 2 hänvisningar CiteraSkriv ut sidan minskats. Hvad sålunda stadgats angående köpares skyldighet att utan hänsyn till en inträffad olyckhändelse erlägga fulla köpeskillingen äger emellertid sin giltighet icke blott vid de köp, som i andra punkten afses, utan i hvarje fall, då faran för godset ligger å köparen. Det gods, som blifvit försändt till köparen, är, enligt hvad 10 § gifver vid handen, därmed att anse såsom aflämnadt, och det är följaktligen på köparens risk som transporten sker. I syfte att tydligare utmärka, att köparen jämväl i andra fall, än de i andra punkten af 17 § nämnda, kan vara pliktig att gälda köpeskillingen, ehuru han måhända aldrig bekommer godset, synas böra uteslutas de i paragrafens senare del förekommande orden ’i sådant fall’, hvilka ock sakna motsvarigbet i den danska texten.»

Om godsets afkastning.

18 §

Ang. godsets aflämnande se 9—11 §§ med hänvisningar. Särskilda bestämmelser om afkastning af aktier, se 19 §, och af räntebärande papper, se 20 §.

Kommittén · specialmotivering · 18 §

»I gällande lag finnes ej någon särskild bestämmelse om den tidpunkt, vid hvilken rätten till det sålda godsets afkastning öfvergår på köparen. Ofta sammanställes emellertid frågan om afkastningen med den om faran för godset, så att afkastningen anses böra tillkomma den af kontrahenterna hvilken faran påhvilar. Något nödvändigt samband mellan nämnda båda frågor torde dock knappast kunna uppvisas. Frågan om faran gäller följderna af helt och hållet tillfälliga och oberäkneliga händelser. Afkastningen beror däremot i sina viktigaste former på omständigheter, som kunna förutses och mer eller mindre regelbundet återkomma. För kontrahenterna torde ock i allmänhet sambandet. mellan risk och afkastning vara alldeles främmande. De af kommittéen föreslagna bestämmelserna om rätten till afkastningen anknyta sig sålunda icke till reglerna om faran utan skilja sig i vissa afseenden från dessa.

Afkastningen kan vara af två olika slag; å ena sidan den med korta mellantider återkommande s. k. löpande afkastningen, å andra sidan den mera tillfälliga eller oregelbundna, hvilken senare någon gång Sidbild s. 35Sidbilds. 35 · NJA II 1906 nr 1 s. 35 börjar här 2 hänvisningar CiteraSkriv ut sidan kan vara helt opåräknad. Till det förra slaget höra exempelvis mjölk, ägg, spillning; till det senare åter afkomma af boskap, premier eller pris för utställda föremål, vinst å premieobligation. I fråga om den löpande afkastning, som af godset faller före den för dess aflämnande afsedda tid, torde med kontrahenternas afsikt bäst öfverensstämma, att den skall tillkomma säljaren. En motsatt grundsats skulle ock leda till en synnerligen opraktisk och för säljaren betungande redovisningsskyldighet. Beträffande åter den mera tillfälliga afkastningen torde man ofta af prisets storlek eller andra omständigheter vid aftalet kunna sluta sig till parternas mening, hvilken då jämlikt förslagets 1 § bör lända till efterrättelse. Där omständigheterna icke lämna en sådan ledning, ställer sig frågan mera tvifvelaktig. Från lagstiftningssynpunkt synes emellertid lämpligast att jämväl i dessa fall låta afkastningen tillfalla säljaren. Att uppställa särskilda regler för ifrågavarande två slag af afkastning synes nämligen förenadt med oöfverstigliga svårigheter, då någon skarp gräns dem emellan icke kan uppdragas. Kommittéen har alltså trott sig böra föreslå, att tiden för godsets aflämnande under alla förhållanden blir gränspunkt, dock så att afgörandet kommer att bero icke däraf huruvida afkastningen i verkligheten faller före eller efter nämnda tid utan af hvad i sådant hänseende kunnat med fog beräknas vid aftalets ingående.

Mot den ståndpunkt förslaget sålunda intager lärer man ej kunna åberopa den bland de rättslärde i vårt land härskande åsikten om äganderättens öfvergång vid själfva aftalet. Att något nödvändigt sammanhang emellan denna grundsats och frågan om afkastningen icke förefinnes, lärer bäst framgå af hvad som anses i motsvarande hänseenden gälla i fråga om fastighetsköp, där, utan hinder af äganderättens öfvergång, rätten till afkastningen i allmänhet förblifver hos säljaren ända till dagen för fastighetens afträdande.

Af paragrafens affattning lärer tydligt framgå att, om förhållandet mellan säljare och köpare icke normalt afvecklas, utan dröjsmål från endera sidan inträder, sådant icke inverkar på rätten till afkastningen. Att dröjsmål å säljarens sida ej bör lända till minskning af köparens rätt, är påtagligt. Däremot kunde väl ifrågasättas, huruvida icke vid dröjsmål å köparens sida säljaren borde få behålla den afkastning, som faller medan dröjsmålet varar. Sådant skulle emellertid mången gång, i synnerhet om dröjsmålet icke är köparen tillräkneligt, innebära en obillighet mot honom till förmån för säljaren. Dennes intresse åter måste anses tillräckligt tillgodosedt genom den i 36 § honom tillerkända rätt till ersättning för godsets vård, hvari naturligen ingår äfven afkastningens tillvaratagande.»

Högsta domstolen · specialmotivering · 18 §

Just.R. Grefberg, med hvilken Just.R:n Billing och Hellström instämde, anförde: »Den uppställda regeln, att afkastningen af såldt gods, vare sig den löpande, mera regelbundet återkommande, eller den tillfälliga och oregelbundna, tillfaller säljaren, såvidt den faller innan godset skall aflämnas, synes, enligt hvad i motiven angifvits, hufvudsakligen hafva tillkommit af den anledning, att en skarp gräns emellan Sidbild s. 36Sidbilds. 36 · NJA II 1906 nr 1 s. 36 börjar här 4 hänvisningar CiteraSkriv ut sidan dessa båda slag af afkastning icke kan uppdragas. Berörda regel torde emellertid i fråga om den tillfälliga afkastningen strida emot hittills antagna rättsgrundsatser. Den omständigheten, att i vissa fall svårighet möter att bestämma, huruvida en afkastning skall hänföras till det ena eller andra slaget, gifver näppeligen hemul åt ett stadgande, som bjuder säljaren att behålla afkomma af köparen tillhörigt djur, vinst å såld premieobligation och dylikt. Till följd häraf bör enligt min tanke nya lagberedningens förslag till lag om köp och byte § 27, omarbetad i enlighet med de vid granskning af detta förslag inom H. D. gjorda anmärkningar, äga, såsom mera öfverensstämmande med hittills tillämpade grundsatser, företräde framför förevarande förslag.»

Just.R. Bohman yttrade: »På de skäl, som af Just.R. Grefberg anförts, anser jag 27 § i nya lagberedningens förslag äga företräde framför förevarande stadgande.»

Just.R. Herslow åberopade hvad som vid granskningen af nya lagberedningens förslag i ämnet inom H. D. anförts i afseende å samma förslags 27 §. I enlighet härmed höll Just.R. före, att den nu ifrågavarande paragrafen borde ersättas med ett stadgande i det syfte, att afkastning, som af såldt gods fölle efter köpslutet, tillkomme köparen, dock att, hvad anginge såldt djur, den afkastning, som däraf fölle förrän det skulle aflämnas, med undantag af till lif hunnen afkomma, tillhörde säljaren. Ett stadgande af detta innehåll skulle, enligt Just.R:s mening, närmast öfverensstämma med den för närvarande hos oss rådande rättsuppfattning.

Chefen för justitiedepartementet:

»I afseende å de i 18 § upptagna regler om rätten till afkastning af såldt gods har ett flertal af H. D:s ledamöter åberopat hvad vid granskning af motsvarande bestämmelse i nya lagberedningens förslag till lag om köp och byte inom H. D. anförts. Sistberörda förslag uppställde såsom hufvudregel, att säljaren skulle äga behålla den afkastning, som af godset fölle innan detsamma aflämnades eller bort aflämnas, samt såsom undantag från samma regel, att afkomma efter såldt djur och annan tillfällig afkastning skulle tillhöra köparen. Vid granskningen af detta förslag inom H. D. hemställde dess flesta ledamöter om den ändring däri, att såsom hufvudregel uppställdes, att köparen ägde bekomma afkastningen af det till honom sålda godset, dock att, enär praktiska skäl möjligen fordrade att låta den dagliga afkastningen af det sålda, exempelvis mjölk af en ko, tillkomma säljaren, särskild undantagsbestämmelse därom torde kunna i paragrafen införas.

Med anledning af hvad sålunda blifvit anmärkt vill jag till en början fästa uppmärksamheten därpå, att i det stora flertalet fall själfva köpeaftalet eller de omständigheter, hvarunder det ingåtts, lämna erforderlig ledning för afgörandet, huruvida den afkastning, som af godset faller före dess aflämnande till köparen, skall tillkomma denne eller säljaren samt att i dylika fall förslagets 1 § kommer att erhålla tillämpning. Reglerna i 18 § äro följaktligen af tämligen underordnad betydelse. I fråga om deras innehåll anser jag mig böra erinra därom, att, ehuru olika synpunkter i viss mån göra sig gällande i fråga om å Sidbild s. 37Sidbilds. 37 · NJA II 1906 nr 1 s. 37 börjar här 4 hänvisningar CiteraSkriv ut sidan ena sidan den beräkneliga, mer eller mindre regelbundet återkommande, s. k. löpande afkastningen, å andra sidan den mera tillfälliga, oregelbundna eller rent af opåräknade, någon skarp gräns mellan dessa båda olika slag af afkastning icke lärer kunna uppdragas. Vid sådant förhållande synes det icke tillrådligt att i lag uppställa olika regler för det ena och det andra slaget af afkastning, något som, såvidt jag har mig bekant, ej heller blifvit försökt i främmande lagstiftning. Att förslagets bestämmelser, såvidt fråga är om den löpande afkastningen, stå i öfverensstämmelse med hvad som måste antagas vara kontrahenternas afsikt och mening, torde icke från något håll ifrågasättas, lika litet som det lärer kunna bestridas, att en regel, som i allmänhet tillerkände köparen dylik afkastning, skulle från praktisk synpunkt leda till betydande olägenheter. Ej heller har jag kunnat finna, att den föreslagna regeln därom, att afkastning, som faller före den för godsets aflämnande i köpeaftalet utsatta tiden, skall tillfalla säljaren, skulle i fråga om den tillfälliga afkastningen stå i strid med den hos allmänheten rådande uppfattning. Sistnämnda slag af afkastning torde, om man frånser de köp, som i 19 § blifvit särskildt behandlade, icke äga nämnvärd betydelse annat än vid de jämförelsevis sällsynta fall af kreatursköp, då det sålda djuret icke strax aflämnas till köparen. Vid dessa köp torde emellertid så godt som alltid af omständigheterna i det särskilda fallet kunna hämtas ledning för afgörandet af frågan, huruvida enligt kontrahenternas mening säljaren eller köparen skall vara berättigad till afkomma, som af djuret faller före den utsatta tiden. Var djuret dräktigt redan vid köpets ingående, lärer det väl i de allra flesta fall vara möjligt att redan af prisets belopp draga bestämda slutsatser härutinnan. Är detta händelsen eller kan man annorledes komma till visshet om kontrahenternas mening, skall naturligen rättsförhållandet dem emellan i enlighet därmed bedömas. För de fall åter, då omständigheterna icke gifva dylik ledning, synes den i förslaget upptagna regeln, hvilken öfverensstämmer med hvad som gäller vid köp af fast egendom, äfven för den s. k. tillfälliga afkastningen vara väl afpassad.»

Lagutskottet · specialmotivering · 18 §

»De regler, som i 18 § uppställas angående rätten till afkastning af såldt gods, innehålla, att säljaren är berättigad till den afkastning, som af godset faller före den för dess aflämnande bestämda tiden, köparen till den, som därefter faller. Från hvardera af dessa regler har emellertid undantag gjorts för sådan afkastning, som med fog kunnat beräknas skola falla å annan tid. Inom utskottet har ifrågasatts, huruvida icke dessa undantagsbestämmelser skulle kunna utan olägenhet uteslutas, hvarigenom paragrafen onekligen skulle vinna i öfverskådlighet och lättfattlighet. Då emellertid genom en sådan ändring af paragrafen skulle kunna föranledas det missförstånd, att frågan om rätten till afkastningen uteslutande ankomme på den tillfälliga omständigheten, huruvida afkastningen fölle dagen före eller dagen efter den för godsets aflämnande bestämda, har utskottet ansett den ifrågasatta ändringen böra förfalla, och detta så mycket hellre, som de ifrågavarande undantagsbestämmelserna återfinnas i de norska och danska förslagen.»

Sidbild s. 38

Sidbild s. 38 · öppna i full storlek

s. 38 NJA II 1906 nr 1 s. 38 börjar här 1 hänvisningCiteraSkriv ut sidan

19 §

Kommittéförslaget · specialmotivering · 19 §

»Köp af aktie — — — åtfölja den sålda. Går tiden för teckning af ny aktie till ända innan den sålda skall aflämnas, och vill köparen, att teckningsrätten skall komma honom till godo, gifve han det säljaren till känna före utgången af den för teckningen bestämda tid; vare ock pliktig att, där säljaren det äskar, vid teckningen tillhandahålla honom belopp, som då skall erläggas, samt ställa betryggande säkerhet för ytterligare inbetalningar.»

Kommittén · specialmotivering · 19 §

»Den i förevarande paragraf uppställda regeln, att köp af aktie omfattar rätten till den utdelning som vid köpet ännu icke förfallit till betalning, står i öfverensstämmelse med såväl inom som utom vårt land rådande handelsbruk. I kursen å sådana aktier, som äro föremål för börsnotering, inbegripes den icke förfallna utdelningen, så att, allteftersom förfallotiden närmar sig, kursen stiger för att, sedan den dag kommit, då utdelningen får lyftas, åter sjunka, ofta just med dennas belopp. Att köpet skett, efter det utdelningens belopp blifvit genom bolagsstämmas beslut fastställdt, men innan den för dess lyftande bestämda dagen inträdt, medför ej rubbning i berörda förhållande. Ej heller föranledes sådan rubbning af den omständigheten, att aktien icke strax, utan först någon tid efter köpet skall aflämnas.

Till afkastning af aktie bör ock hänföras den rätt till teckning af ny aktie, som kan tillkomma aktieägaren. Har beslut om en dylik företrädesrätt af bolaget fattats före köpet, lära kontrahenterna sällan underlåta att träffa bestämmelser om teckningsrätten. Lämna omständigheterna i sådana fall ej någon ledning, eller uppkommer, då köpet afser framtida leverans, teckningsrätten först efter köpet, gälla här förut utvecklade grundsatser enligt bruk jämväl beträffande köparens rätt att åtnjuta den ekonomiska fördel, som teckningsrätten innebär. Det skulle också innefatta en hårdhet mot köparen, om han skulle gå miste om denna förmån och således få åtnöjas med de äldre aktierna, hvilka efter teckningsrättens utöfvande ofta stå i lägre kurs än den, som gällde innan bolaget fattade beslut om teckningen.

Före de sålda aktiernas aflämnande är köparen urståndsatt att själf utöfva den teckningsrätt, som sålunda tillkommer honom. Det bör därför åligga säljaren att på ett eller annat sätt lämna honom bistånd. I sådant afseende kan emellertid ej fordras, att säljaren skall låta de nya aktierna tecknas i köparens namn. Det ingångna köpeaftalet kan nämligen komma att häfvas, i följd af att köparen icke rätteligen erlägger köpeskillingen; och det vore i sådant fall obilligt, om köparen utan vederlag skulle hafva åtnjutit förmånen att teckna de nya aktierna.

Sidbild s. 39

Sidbild s. 39 · öppna i full storlek

s. 39 NJA II 1906 nr 1 s. 39 börjar här 3 hänvisningarCiteraSkriv ut sidan

Följaktligen bör det öfverlämnas åt säljaren att verkställa teckningen i eget namn med skyldighet att vid leveranstiden öfverlåta sin rätt på köparen. Säljaren bör emellertid icke nödgas att intill nämnda tid förskjuta någon del af det belopp, som till bolaget skall för de nya aktierna gäldas. På dessa grunder har kommittéen ansett säljaren böra erhålla rätt att kräfva, det köparen då teckning sker tillhandahåller de penningemedel, som därför erfordras, och därjämte aflämnar betryggande säkerhet för att återstående belopp i rätt tid erläggas.

Då aktier säljas att aflämnas å senare tid, händer det ofta, att säljaren icke vid köpeaftalets ingående är ägare af de aktier, köpet afser, utan har för afsikt att upphandla desamma vid det tillfälle före leveranstidens utgång, då det är för honom lägligast. Emedan teckningsrättens utöfvande förutsätter antingen innehaf af äldre aktier i bolaget eller särskilda åtgärder för teckningsrättens förvärfvande, men det icke kan ovillkorligen åläggas säljaren att före leveranstidens inträde vidtaga åtgärder för anskaffande af aktier eller teckningsrätt, bör det stå honom fritt att fullgöra sin förpliktelse med afseende å de nya aktierna sålunda, att han — i stället för att själf teckna dessa — tillhandlar sig aktier, som af andra tecknas. Den föreslagna lagtexten lämnar rum för ett dylikt förfarande men antyder jämväl, att säljarens rätt att kräfva penningar eller säkerhet äger rum endast då han väljer att själf verkställa teckningen.»

H. D:s ledamöter förenade sig om följande yttrande: »De i 2:a punkten af denna paragraf upptagna bestämmelser för det sällsynta fall, att med aktie, hvilken säljes för att å senare tid aflämnas, följer sådan rätt till teckning af ny aktie, som skall utofvas under mellantiden mellan köpet och aflämnandet, torde kunna såsom öfverflödiga ur lagen uteslutas, hvilket vore desto önskligare, som svårighet synes möta att i det afsedda fallet medelst lagbud på ett tillfredsställande sätt tillgodose såväl köparens som säljarens berättigade intresse. Där säljaren vägrar att medverka till utöfvande af teckningsrätten, går denna för köparen förlorad, och där säljaren begagnat sig af teckningsrätten och erhållit interimsbevis å inbetalning för den nya aktien, finnes, formellt sedt, intet som hindrar honom att öfverlåta beviset å annan än köparen, ehuru denne till äfventyrs förskjutit medlen till inbetalningen. Å andra sidan är svårt att inse, hvarför köparen skall tillhandahålla säljaren kontanta medel till första inbetalningen, i händelse denna skall af säljaren erläggas vid teckningen, men icke eljest.»

I k. prop. uteslöts andra punkten af kommittéens förslag.

Riksdagen, som gaf paragrafen dess nuvarande lydelse, yttrade: »Syftet med det i denna paragraf intagna stadgandet angående rätten till teckning af ny aktie är, enligt hvad motiven utmärka, att tillförsäkra köparen den teckningsrätt, som må vid tiden för köpet förefinnas eller sedermera uppkomma. Om alltså aktieköp sker, efter det beslut om utsläppande af nya aktier blifvit fattadt men innan tiden för teckningsrättens utöfvande gått till ända, äger köparen, där ej annat öfverenskommits eller af omständigheterna i det särskilda fallet framgår, rätt att fordra en aktie, för hvilken teckningsrätten icke utöfvats. Skulle Sidbild s. 40Sidbilds. 40 · NJA II 1906 nr 1 s. 40 börjar här 1 hänvisning CiteraSkriv ut sidan säljaren redan före försäljningen hafva begagnat sig af teckningsrätten, är han följaktligen pliktig att därom upplysa köparen, såvida icke köpet afser en viss bestämd aktie och köparen af dess utseende (afstämpling), kan finna, att teckningsrätten för densamma är utofvad. Af den formulering, stadgandet i propositionen erhållit, framgår enligt riksdagens förmenande icke med full tydlighet denna dess innebörd. Det kan svårligen sägas, att någon teckningsrätt åtföljer den sålda aktien, i händelse säljaren redan före försäljningen utöfvat denna rätt. Riksdagen har alltså funnit nödigt att genom en förändrad affattning af stadgandet antyda, att jämväl i senast berörda fall teckningsrätten tillkommer köparen.»

20 §

Enligt kommittéförslaget var förevarande stadgande så lydande:

Kommittéförslaget · specialmotivering · 20 §

»År köp slutet om räntebärande fordran, som grundas på skriftlig handling, äge — — — för fordringen bestämda — — — osäker.»

Kommittén · specialmotivering · 20 §

»Vid köp af obligationer råder icke blott i vårt land utan äfven i flera andra ett handelsbruk, motsatt det vid aktieköp gällande. Vid notering af förstnämnda slags värdepapper tages ej hänsyn till upplupen ränta, och kursen å dem företer därför icke samma periodiska stigande och fallande som kursen å aktier. Vid försäljning efter kurs utgör således köpeskillingen vederlag endast för själfva obligationen jämte den ränta, som efter köpet upplöper, hvaremot säljaren i förhållande till köparen är berättigad till den vid köpet upplupna delen af den icke förfallna räntan. Då emellertid räntan i allmänhet erhålles endast mot aflämnande af kupong, måste den af kontrahenterna, hvilken erhåller kupongen, till den andre utgifva ett belopp motsvarande räntan för den tid, för hvilken icke han utan den andre är berättigad till densamma. Det vanliga förhållandet är, att köparen öfvertager kupongen mot erläggande utöfver köpeskillingen af hvad som kan motsvara ränta för tiden mellan senaste förfallodag och köpet. Enligt samma grunder plägar öfverlåtelsen af intecknade skuldebref försiggå, fastän kuponger icke vid dessa förekomma.

I enlighet med sålunda gällande sedvänja äro föreskrifterna i denna paragraf affattade.

Naturligen inträffar stundom, att skriftliga fordringsbevis säljas under sådana villkor, att hela den upplupna räntan inbegripes i priset och att således jämlikt 1 § förevarande stadgande ej erhåller tillämp- Sidbild s. 41Sidbilds. 41 · NJA II 1906 nr 1 s. 41 börjar här 2 hänvisningar CiteraSkriv ut sidan . ning. Uttryckligt undantag har ansetts böra göras för det fall, att fordringen uppenbarligen blifvit såld såsom osäker, i hvilken händelse tvifvel ej kan råda därom, att köpeskillingen innefattar vederlag jämväl för ränta, som vid köpet är upplupen. Under nämnda undantag böra tydligen i allmänhet inbegripas obligationer, som åtföljas af s. k. nödlidande kuponger, d. v. s. ränteposter, som äro förfallna men ej kunnat utfås.

Angående de fall, då fordringshandlingen skall först någon tid efter köpet aflämnas, innebär förslaget den från hvad som gäller aktieköp på framtida leverans afvikande grundsatsen, att afkastning, som belöper å tiden mellan köpslutet och den för aflämnandet bestämda dagen, tillkommer säljaren. Jämväl härutinnan torde förslaget stå i öfverensstämmelse med. hvad redan nu anses gälla.»

På hemställan af H. D. blef i k. prop. paragrafen ändrad till den nuvarande lydelsen.

Om dröjsmål å säljarens sida.

Kommittén · specialmotivering · 20 §

»Denna afdelning af förslaget handlar likasom vissa senare om följderna däraf, att ett köpeaftal icke rätteligen fullgöres. Bestämmelserna härom upptaga en jämförelsevis betydande del af förslaget, en naturlig följd däraf, att aftalets eget innehåll endast sällan beträffande nämnda följder gifver samma ledning som i fråga om tiden, orten och sättet för dess fullgörande, köpeskillingens belopp o. s. v. Förslagets bestämmelser rörande påföljderna af underlåtet fullgörande af aftalet eller kontraktsbrott i vidsträckt mening kunna naturligen ingalunda vara uttömmande: förhållandena äro alltför skiftande för att kunna efter allmängiltiga regler bedömas. Man har därför, i anslutning till utländska lagstiftningsarbeten på detta område, inskränkt sig till att i förslaget upptaga bestämmelser angående de praktiskt viktigaste fallen af underlåtet fullgörande, framför allt dröjsmål från den ene eller andre kontrahentens sida samt fel eller brist i godset. Ett utmärkande drag för dessa bestämmelser är den skillnad mellan mera betydande och ringare kontraktsbrott, som i allmänhet göres, så att endast de förra för medkontrahenten medföra rätt att frånträda köpet. Det torde kunna tagas för gifvet, att den princip, som sålunda genomgår förslaget, kommer att i rättsskipningen göra sig gällande jämväl vid bedömandet af sådana kontraktsbrott, från säljarens eller köparens sida, hvilka ej i förslaget behandlats.»

21 §

Om aflämnande af såldt gods se 9 —11 §§ med hänvisningar. Om tiden, då faran för såldt gods öfvergår på köparen, se 17 § med hänvisningar.

Om köparens skyldighet att meddela säljaren, huruvida han vill kräfva godsets aflämnande eller hafva köpet. se 26 och 27 §§.

Ang. det fall, att levereradt gods ej uppgår till full myckenhet men är af säljaren aflämnadt såsom fullt, se 50 §.

Att köpare i allmänhet, förutom den i 21 § honom gifna rätt, jämväl äger fordra skadestånd, se 23 och 24 §§.

Särskilda bestämmelser om afvisande af gods och häfvande af köp, se 55—58 §§.

Om verkställighet af dom, hvarigenom säljare förpliktats fullgöra köpeaftal, se, beträffande köp af bestämdt gods 37 och 41 §§ U.L. och beträffande leveransaftal 38 § U.L. (den senare inf. nedan, sid. 119).

För det fall, att såldt gods skall aflämnas efter hand i särskilda poster, finnas rörande påföljden af säljarens dröjsmål särskilda regler i 22 §.

Kommittén · specialmotivering · 21 §

»Då i fråga om godsets aflämnande inträffar dröjsmål —hvarunder naturligen inbegripes det fall, att aflämnandet helt och hållet uteblifver, — bör köparen i allmänhet vara befogad att häfva köpet, d. v. s. gifva till känna att han ej vidare kommer att utkräfva eller mottaga godset. Vissa utländska lagstiftningar uppställa såsom förutsättning för denna befogenhet, att köparen skall hafva utan resultat hos säljaren påfordrat köpets fullgörande.. En sådan förutsättning är för svensk uppfattning främmande. Visserligen kan, om aftalet icke utmärker när godset bör aflämnas, en anfordran vara nödvändig för att leveranstiden skall anses kommen, men då denna tid är inne, inträda följderna af dröjsmålet utan särskild åtgärd från köparens sida.

Beträffande leveransaftalet har man någon gång velat häfda den grundsats, att efter leveranstidens utgång köparen icke vidare skulle äga påkalla köpets fullgörande. Om godset icke vid nämnda tidpunkt aflämnats, skulle enligt denna uppfattning köparens på aftalet grundade rätt upplösa sig i en rätt till skadestånd. Huru detta spörsmål enligt gällande svensk lag bör besvaras, må lämnas därhän. Kommittéen har i öfverensstämmelse med den åsikt, som gjort sig gällande hos nya lagberedningen, ställt sig på den ståndpunkt, att, då vid leveransaftal godset icke i rätt tid aflämnats, köparen fortfarande har rätt att fordra köpets fullgörande. Det förnämsta skäl, som kan mot sistnämnda ståndpunkt anföras, synes vara, att köparen därigenom kan komma i tillfälle att på säljarens bekostnad spekulera i växlande priser. Detta skäl skulle vara af öfvervägande betydelse, om köparens rätt att välja mellan köpets vidmakthållande och dess häfvande i obegränsad tid stode öppen. Enligt förslaget synes vådan af en sådan spekulation vara förebyggd genom de stadganden, 26 § innehåller om skyldighet för köparen att gifva till Sidbild s. 43Sidbilds. 43 · NJA II 1906 nr 1 s. 43 börjar här 7 hänvisningar CiteraSkriv ut sidan känna, hvilken af nämnda befogenheter han ämnar göra gällande. Däremot kan det ej öfverensstämma med allmänna grundsatser, att säljaren genom underlåtenhet att i rätt tid fullgöra en åtagen förbindelse skulle kunna betaga köparen rätt att erhålla det gods han betingat sig. Ett dylikt resultat synes i synnerhet hårdt i sådana fall, då köparen icke kan från annan än säljaren erhålla gods af den beskaffenhet aftalet afser. Det förefaller ock egendomligt, att, om godset af säljaren anskaffats och finnes till hands å leveransorten men i anledning af tvist om köpeskillingens belopp eller om andra kontraktsvillkor ej blifvit utlämnadt, köparen ej skulle vara berättigad att erhålla de lagskipande och exekutiva myndigheternas bistånd för att komma i besittning af godset. Uppenbart är emellertid, att verkställigheten af en dom, hvarigenom en säljare förpliktats fullgöra ett leveransaftal, mången gång kan bereda svårigheter, hvarför en försiktig köpare hellre torde välja den utväg, som står honom öppen att häfva köpet och fordra skadestånd.

Då utsökningslagens bestämmelser synas lämna rum för tvekan, huru vid verkställighet af dylika domar rätteligen bör förfaras, har kommittéen ansett sig böra förorda vissa ändringar i nämnda lag, på sätt särskildt förslag utvisar. *

Grunden till köparens rätt att häfva köpet måste sökas däri, att hans intresse af köpets fullgörande i regel minskas eller upphör, därest aftalet icke i rätt tid fullgöres. Att vid sådant förhållande medgifva köparen häfningsrätt vid hvarje, äfven det minsta dröjsmål synes obilligt mot säljaren och är ej heller påkalladt af hänsyn till köparen, hvilken vid ett obetydligt dröjsmål för visso ej skulle begagna sig af en sådan befogenhet i annat fall, än då han kunde taga dröjsmålet till förevändning för att undslippa ett aftal, som af någon anledning, t. ex. inträffadt prisfall å godset, gestaltat sig ofördelaktigt för honom. Af dessa skäl, och då rätten att häfva köpet icke gjorts beroende af någon föregående anmaning till säljaren, har det ansetts nödigt att i någon mån inskränka denna rätt. I sådant syfte upptages i andra stycket af förevarande paragraf den bestämmelse, att köpet i allmänhet ej må häfvas, därest dröjsmålet var af ringa betydelse för köparen, eller säljaren hade grundad anledning att sådant antaga. Vid bedömande häraf har man naturligen att taga hänsyn icke blott till dröjsmålets tidslängd utan äfven till andra omständigheter, af hvilka dess betydelse för köparen kan vara beroende, eller som kunna påverka säljarens uppfattning af denna betydelse. Då emellertid erforderlig bevisning rörande dessa omständigheter mången gång torde vara förknippad med betydande svårigheter, bör utväg beredas köparen att förebygga, det nu ifrågavarande stadgande af säljaren åberopas äfven i fall, där dröjsmålet för köparen varit af väsentlig betydelse. I förslaget uppställes af denna anledning ett undantag från regeln, att dröjsmål, som för köparen är af ringa betydelse eller som säljaren haft grundad anledning att så betrakta, ej får föranleda köpets häfvande. Har köparen betingat sig noggrant iakttagande af tiden för godsets aflämnande, är han enligt förslaget berättigad att häfva köpet på grund af hvarje dröjsmål, som öfver hufvud Sidbild s. 44Sidbilds. 44 · NJA II 1906 nr 1 s. 44 börjar här 3 hänvisningar CiteraSkriv ut sidan kan komma i betraktande, alltså utan afseende på dess mer eller mindre väsentliga betydelse för honom. Då köparen är i tillfälle att på detta sätt skärpa påföljden af säljarens underlåtenhet att iakttaga den aftalade tiden, kan han icke med fog beklaga sig däröfver, att i andra fall endast de påräkneliga och bevisliga följderna af dröjsmålet tagas i betraktande, då fråga uppstår om hans rätt att häfva köpet. Så t. ex. bör den, som beställt en dräkt till viss dag, utan att upplysa tillverkaren därom, att han samma dag skall anträda en resa, icke kunna undandraga sig att mottaga dräkten, om den kommer några timmar för sent och därför ej kan, såsom meningen varit, begagnas på resan.

Vid handelsköp är, oberoende af förbehåll, enahanda stränghet mot säljaren som vid det ofvannämnda s. k. fixaftalet af behof påkallad. Här ligger i allmänhet mera än vid det vanliga köpet vikt uppå ett noggrant iakttagande af tiden för godsets aflämnande. Köparen måste vid handelsköp ofta, om han skall kunna begagna sig af konjunkturerna, i sin ordning sälja godset innan han ännu fått det i sin besittning; och då här jämväl hans säljare är köpman, bör vikten af leveranstidens noggranna iakttagande vara för denne uppenbar, i följd hvaraf ett häfvande af köpet ej under dessa förhållanden kan anses obilligt. En riktig tillämpning af de allmänna reglerna angående häfningsrätten skulle helt visst äfven utan uttryckligt lagbud medföra, att vid handelsköp ett relativt obetydande dröjsmål, i öfverensstämmelse med rådande merkantil åskådning, ansåges väsentligt och således gåfve rätt till köpets häfvande, men det har icke desto mindre ansetts önskligt att i lagen gifva ett tydligt uttryck åt de strängare fordringar, som i här berörda afseende med fog kunna ställas på säljaren vid handelsköp.

Hvad här förut anförts åsyftar hufvudsakligen det fall, att godset ej till någon del aflämnats i rätt tid. Det låter emellertid äfven tänka sig, att leveransen blifvit allenast delvis fullgjord å den tid aftalet innebär. Såvidt säljaren kan antagas hafva afsett att genom den verkställda leveransen fullgöra allt hvad honom enligt aftalet åligger, komma de i förslaget upptagna bestämmelser om kvantitetsbrist (50 §) till användning. I motsatt fall åter blifva reglerna om dröjsmål å säljarens sida tillämpliga. Den i 21 § upptagna regeln om ovillkorlig häfningsrätt vid handelsköp torde emellertid ej i förevarande fall kunna fasthållas, då sådant skulle kunna leda till chikan och komma att sakna motsvarighet i omförmälda bestämmelser om kvantitetsbrist.»

22 §

Jfr anmärkningar vid 21 §, af hvars föreskrifter förevarande stadgande utgör en modifikation.

Kommittén · specialmotivering · 22 §

»Då gods är såldt till aflämnande efter hand i särskilda poster (successiv leverans) och någon af dem fördröjes, vore det näppeligen lämpligt eller billigt att låta frågan om köparens befogenhet att i detta fall häfva köpet bedömas uteslutande efter den i 21 § uppställda regeln, så att posterna skulle under alla förhållanden betraktas såsom ett helt och alltså köpet efter de i nämnda paragraf angifna grunder skulle i sin helhet häfvas eller i allo fasthållas. De fall, som här vid lag kunna förekomma, äro med hänsyn till posternas antal och storlek samt förhållande till hvarandra, likasom ock med afseende å det skede af leveransen, hvarvid dröjsmålet kan inträffa, af tämligen växlande beskaffenhet. Klart är dock, att om dröjsmålet — ehuru oväsentligt i förhållande till hela leveransen — likväl är af beskaffenhet att enligt de i 21 § angifna grunder hafva kunnat föranleda häfvande af köpet, där detta afsett allenast den fördröjda posten, köparen bör vara berättigad att afvisa densamma. Det bör tydligen icke vara honom förment att på hvad sätt han vill och kan fylla det behof, hvartill den fördröjda posten eljes skolat användas. Lika obestridligt torde vara att, om dröjsmål af nyssnämnda beskaffenhet inträffar under sådana förhållanden, att ett upprepande däraf skäligen kan befaras, köparen bör äga omedelbart häfva köpet beträffande de poster, som ännu ej aflämnats. Om alltså dröjsmålet beror af säljarens uppenbara försumlighet eller oförmåga att fullgöra aftalet, bör köparen icke vara nödsakad att afvakta de tidpunkter, då hvarje post skolat af säljaren aflämnas, för att, då nytt dröjsmål inträffat, vidtaga erforderliga åtgärder för godsets anskaffande från annat håll. Däremot saknas i allmänhet skäl att i nu afsedda fall medgifva köparen häfningsrätt jämväl beträffande redan aflämnade poster. Endast undantagsvis lärer dröjsmål med en senare post böra kunna åberopas såsom skäl för köpets häfvande jämväl i fråga om hvad förut levererats, nämligen då detta på grund af det inbördes sammanhanget skulle blifva för köparen onyttigt eller af väsentligen minskad användbarhet, såsom t. ex. om köpet afser särskilda delar af en maskin, hvilka oberoende af hvarandra icke kunde för det afsedda ändamålet begagnas.

Där ej någon af nu antydda omständigheter föreligger, lärer anledning saknas att låta köparens rätt på grund af dröjsmål sträckas längre, än att han äger afvisa den fördröjda posten. Det vore utan tvifvel obilligt, om köparen på grund af enstaka dröjsmål, som kanske vore säljaren otillräkneligt, i allmänhet skulle kunna häfva köpet i dess helhet. Så t. ex. måste det anses orimligt att medgifva en köpare, som träffat aftal om daglig leverans af en naturprodukt under lång tid, rätt att häfva detta köp på den grund, att leveransen en eller annan gång uteblifvit eller fördröjts.»

Sidbild s. 46

Sidbild s. 46 · öppna i full storlek

s. 46 NJA II 1906 nr 1 s. 46 börjar här 5 hänvisningarCiteraSkriv ut sidan

Högsta domstolen · specialmotivering · 22 §

Just.R. Hellström fäste uppmärksamheten på motsvarande bestämmelser i 29 § och ansåg dessa bättre än de i förevarande paragraf meddelade återgifva det riktiga förhållandet mellan regel och undantag i fråga om rätten att häfva köpeaftalet rörande det gods, som senare skolat aflämnas. Jämväl i betraktande däraf, att det för säljaren vore lättare att ådagalägga, hurusom med hänsyn till beskaffenheten af de omständigheter, som föranledt dröjsmålet, något upprepande däraf icke skäligen kunde befaras, än för köparen att bevisa motsatsen, vore en närmare anslutning till föreskrifterna i 29 § önskvärd.

Just.R. Petersson yttrade: »Bestämmelserna i §§ 22, 29 och 46 reglera säljares och köpares häfningsrätt i händelse af dröjsmål eller fel i vara vid s. k. successivleverans. Om säljaren gör sig skyldig till dröjsmål i fråga om någon leveranspost eller därvid lämnar felaktig vara, äger köparen i regel häfningsrätt allenast i fråga om samma post. Endast i det fall, att upprepande af dröjsmålet eller fortfarande felaktighet i varan skäligen kan befaras, äger köparen afvisa jämväl hvad som senare skolat aflämnas. Presumtionen är således lagd emot köparen; hans sak blir det att utreda och styrka de omständigheter, som kunna innefatta skälig anledning att befara dröjsmålets eller felets upprepande. I vanliga fall torde detta nödga honom att afvakta ännu en leveranspost, och först om jämväl denna försenas eller befinnes felaktig, torde han med någorlunda trygghet för efterräkningar våga häfva köpslutet. Om åter köparen gör sig skyldig till dröjsmål vid likviden för någon post, äger säljaren i regel rätt att häfva köpet såväl för denna post som för de följande. Endast i det fall, att all anledning saknas att befara dröjsmålets upprepande, är häfningsrätten utesluten. Äfven i detta fall ligger således presumtionen emot köparen; det varder han, som, i händelse han ej åtnöjes med att köpslutet häfves, får styrka, att all anledning saknats att befara ett upprepande af dröjsmålet.

För den väsentligen olika ställning, som sålunda anvisats säljare och köpare i händelse af kontraktsbrott å medkontrahentens sida, synes mig giltigt skäl ej vara anfördt. Hvad i motiven till 29 § yttras därom, att dröjsmål i fråga om en betalningspost i allmänhet måste gifva säljaren giltig anledning till antagandet, att köparen icke kommer att kontraktsenligt fullgöra sin återstående betalningsskyldighet, synes mig med lika fog kunna sägas om köparen, då säljaren gör sig skyldig till dröjsmål vid leveransen eller lämnar felaktig vara, åtminstone i de fall, då leveransposterna äro jämförelsevis få och stora. Förhållandena kunna ock vara sådana, att köparen kommer att lida allvarsam olägenhet däraf, att han, med hänsyn till svårigheten att prestera den honom åliggande bevisning, kan se sig nödsakad att afvakta ännu en leveranspost, innan han häfver köpslutet i dess helhet. Såsom exempel kan angifvas, att till ett pågående byggnadsföretag kontraherats om successiv leverans af byggnadsmaterialier. Med hänsyn till dessa förhållanden vågar jag hålla före, att kontrahenterna i fråga om rätt att häfva köpslutet i nu ifrågavarande fall böra likställas, på sätt som skett beträffande den dem i öfrigt enligt förslaget medgifna häfningsrätt, och att därvid bör såsom regel upptagas bestämmelsen i 29 §. Gifvetvis bör dock uppmärksammasSidbild s. 47Sidbilds. 47 · NJA II 1906 nr 1 s. 47 börjar här 4 hänvisningar CiteraSkriv ut sidan den förslaget genomgående principen, att oväsentliga försummelser eller fel ej berättiga till aftalets häfvande, hvilken princip, tillämpad å successivleveranser, bör leda därtill, att, om den uteblifna eller felaktiga posten är af oväsentlig betydelse i förhållande till det hela, någon häfningsrätt ej medgifves. Genom en dylik anordning torde säljarens befogade anspråk på undseende i sådana fall, som afses med det i motiven anförda exemplet: daglig leverans af naturaprodukt under lång tid, varda behörigen tillgodosedt.»

Anmärkningen föranledde ej ändring i förslaget.

23 §

Att köparen, jämte rätt till skadestånd enligt denna §, har rätt att antingen kräfva godsets aflämnande eller häfva köpet, se 21 §.

Ang. skadestånd, då köpet är leveransaftal, se 24 §.

Ang. skadeståndets belopp för det fall, att köpet häfves, se 25 §.

Ang. köparens skyldighet att då godset till honom öfverlämnats, ehuru det skett för sent, gifva säljaren meddelande om att köparen vill fordra skadestånd för förseningen, se 27 §.

Kommittén · specialmotivering · 23 §

»Rättvisa och billighet synas fordra, att, då köpet afser bestämdt gods och detta ej i rätt tid aflämnats, skillnad göres emellan det fall, då dröjsmålet beror på försummelse från säljarens sida, och det, då dröjsmålet är honom otillräkneligt. I det förra fallet bör skadeståndsplikt åligga säljaren. I det senare åter saknas rättslig grund för hans förpliktande att ersätta genom dröjsmålet timad skada. Då det emellertid i allmänhet måste vara förenadt med vida större svårighet för köparen att styrka, det dröjsmålet berott af säljarens försummelse, än för säljaren att, om olyckshändelse inträffat, ådagalägga detta förhållande, har det ansetts lämpligt att, med afvikelse från de allmänna reglerna om fördelningen af bevisbördan, i förevarande afseende lägga denna på säljaren, något som äger motsvarighet i det liknande fall 111 § sjölagen afser.»

24 §

Att köparen, jämte rätt till skadestånd enligt denna §, har rätt att antingen kräfva godsets aflämnande eller häfva köpet, se 21 §.

Ang. skadestånd vid köp af bestämdt gods, se 23 §.

Ang. skadeståndets belopp för det fall, att köpet häfves, se 25 §.

Ang. köparens skyldighet att, då godset till honom öfverlämnats, ehuru det skett för sent, gifva säljaren meddelande om att köparen vill fordra skadestånd för förseningen, se 27 §.

Stadgandet, att säljaren på grund af förbehåll vid köpet kan vara fri från ersättningsskyldighet, är endast en erinran om den allmänna föreskriften i 1 §.

I kommittéförslaget funnos ej orden »eller det parti» i slutet af paragrafen.

Kommittén · specialmotivering · 24 §

»Då det gods, som skall aflämnas till fullgörande af leveransaftal, endast till sin art och myckenhet är bestämdt, ligger i sakens natur, att säljaren, så länge gods af angifven beskaffenhet står att erhålla, är skyldig att fullgöra leveransen, vid äfventyr att eljes vara förfallen till skadestånd. Om de åtgärder till köpets fullgörande, som säljaren vidtager, blifva fruktlösa, t. ex. därigenom, att det gods, som han anskaffat, förstöres, får säljaren bära följderna äfven om han handlat med all nödig omtanke och försiktighet.

Föreligger ett förhållande, hvarigenom möjlighet att i rätt tid och å rätt plats leverera gods af det ifrågavarande slaget uteslutes, är så länge denna omöjlighet varar en gräns sätt för prestationens framtvingande. Häraf följer emellertid ej med nödvändighet, att säljaren är fri från skyldighet att ersätta skada, som för köparen uppkommer därigenom, att leveransen var eller blef omöjlig. Vissa af de omständigheter, som kunna föranleda omöjlighet att i rätt tid prestera, äro af den art, att enligt den allmänna uppfattningen i handel och vandel säljaren måste anses hafva genom aftalets ingående iklädt sig garanti mot följderna af deras inträffande. Om t. ex. det fartyg, hvarmed det för leveransen afsedda godset af säljaren försändes till leveransorten, under vägen förolyckas, och för leveransen tillräcklig myckenhet af det gods köpet afser ej finnes å nämnda ort, då olyckshändelsen inträffar, lärer det ej enligt rådande rättsuppfattning kunna antagas, att en sålunda inträffande omöjlighet skulle kunna af säljaren åberopas till befrielse från skadeståndsskyldighet, utan en olyckshändelse af här antydd art måste otvifvelaktigt hänföras till de omständigheter, hvilka säljaren vid åtagande af leveransen bort taga i betraktande. Å andra sidan skulle det tvifvelsutan anses strida mot billighetskänslans kraf att ålägga säljaren skadestånd, där omöjligheten att å bestämd tid fullgöra aftalet har sin grund i en sådan extraordinär och omfattande tilldragelse som t. ex. ett krig, hvilket ej vid aftalets afslutande kunnat förutses.

För så vidt fråga är om gods, som förefinnes i obegränsad kvantitet eller i allt fall till en myckenhet, som väsentligen öfverstiger den Sidbild s. 49Sidbilds. 49 · NJA II 1906 nr 1 s. 49 börjar här 5 hänvisningar CiteraSkriv ut sidan i aftalet åsyftade, har kommittéen ansett skadeståndsfrihet på grund af omöjlighet att i rätt tid prestera ej böra inträda i annat fall än då omöjligheten har sin grund i krigstillstånd eller andra händelser af nyss antydda utomordentliga natur, såsom blockad, in- eller utförselförbud, naturrevolutioner eller dylikt, därvid naturligen bör uppmärksammas, att säljaren i särskildt fall kan anses hafva iklädt sig garanti äfven mot dylik s. k. vis major.

Dessa grundsatser kunna synas stränga mot säljaren. Äfven om denna vid sina förberedelser för aftalets fullgörande gått till väga med all möjlig omtanke, kan det för honom blifva fråga icke allenast om förlust af köpeskillingen — hvaremot han ju i allmänhet kan skydda sig genom försäkring af godset — utan äfven om en stundom betungande och svårberäknelig skadeståndsplikt.

Förslagets ståndpunkt torde emellertid härutinnan öfverensstämma ej allenast med nyare främmande lagstiftning, såvidt någon lösning af spörsmålet där förekommer, utan ock med den uppfattning, som hittills här i landet gjort sig gällande, något som bäst visar sig däraf, att i rättstvister angående underlåtenhet att fullgöra leveransaftal invändningar om omöjlighet att i rätt tid prestera knappast synas förekomma i andra fall än då i aftalet gjorts förbehåll angående dylik omöjlighet. Vid öfverläggningar, som af kommittéen hållits med representanter för handelsståndet, har en bestämmelse i den nu föreslagna riktningen jämväl blifvit förordad; och har man tillika framhållit nyttan af att på detta område erhålla en någorlunda bestämd regel, något som knappast lärer vara möjligt på annan grundval än den i förslaget antagna. I själfva verket torde ock, såsom i det föregående antydts, säljaren enligt leveransaftalets natur vara närmare än köparen att bära följderna af att gjorda beräkningar för köpets fullgörande slå fel. Köparens intresse framstår här med synnerlig styrka. Han kan t. ex. i förlitande på det med säljaren ingångna aftalet hafva i sin ordning föryttrat en motsvarande myckenhet af det ifrågavarande varuslaget och äger gentemot sin afnämare naturligen icke göra gällande, att en af hans affärsförbindelse med denne oberoende transaktion slagit illa ut.

En försiktig säljare kan genom förbehåll vid kontrakts ingående mildra de stränga påföljder ett ovillkorligt leveranskontrakt medför. I ändamål att inskärpa vikten för säljaren af att, för undgående af sagda påföljd, göra dylikt förbehåll har en erinran om denna utväg ansetts böra i förevarande paragraf inflyta.

Där det gods, som kan användas till aftalets fullgörande, är mera begränsadt, gälla enligt förslaget i viss mån andra grundsatser. Är köp slutet om en viss myckenhet, som skall uttagas ur bestämdt parti (s. k. halfgeneriskt köp, jfr 3 §), och inträffar en olyckshändelse, hvarigenom godset i sin helhet går förloradt eller så stor del däraf förstöres, att återstoden ej förslår till köpets fullgörande, föreligger för all framtid omöjlighet att prestera, och det vore tydligen orimligt att i dylikt fall ålägga säljaren en skadeståndsplikt, som ej skulle hafva inträdt, om försäljningen afsett hela partiet och alltså 23 § ägt tillämpning. Nu antydda fall har i de exempel, 24 § innehåller, blifvit uttryckligen uppmärksammadt. Liknande förhållanden föreligga i sådana fall, som då Sidbild s. 50Sidbilds. 50 · NJA II 1906 nr 1 s. 50 börjar här 1 hänvisning CiteraSkriv ut sidan årets skörd å en viss egendom blifvit såld och skörden fullständigt slår fel, eller då varor äro beställda att tillverkas vid en viss fabrik och denna innan tillverkningen kunnat påbörjas nedbrinner.»

I anledning af H. D:s hemställan, att det borde med tydlighet utmärkas, att säljares frihet från skadeståndsplikt inträdde jämväl då vid s. k. halfgeneriskt köp det parti, hvarur den sålda myckenheten skolat uttagas, blifvit förstördt, insattes i k. prop. orden »eller det parti».

Lagutskottet · specialmotivering · 24 §

»Det har ingalunda undgått utskottets uppmärksamhet, att såväl i denna paragraf som på ett par andra ställen i förslaget intagits en erinran därom, att på grund af förbehåll vid köpet eller därvid gjord utfästelse rättsförhållandet mellan säljare och köpare kan gestalta sig annorlunda än enligt förslagets stadganden. En dylik erinran är, i betraktande af den allmänna bestämmelsen i 1 §, för en uppmärksam läsare tvifvelsutan öfverflödig. Då emellertid en påminnelse af nu antydda slag icke synes hafva blifvit gjord i andra fall än då särskilda skäl påkallat sådant, har utskottet ansett sig sakna tillräcklig anledning att för den logiska följdriktighetens skull göra hemställan om ändring af förslaget i nu nämnda afseende.

Hvad särskildt beträffar bestämmelsen i 24 § angående säljares befrielse från ersättningsskyldighet på grund af förbehåll vid köpet, synes densamma vara ägnad att förebygga den missuppfattning af paragrafens innehåll i öfrigt, att med det däri gjorda undantaget för de fall, då möjligheten att fullgöra aftalet må anses utesluten i följd af omständighet, som ej bort af säljaren vid köpets afslutande tagas i beräkning, skulle afses samtliga de ’tilldragelser utom säljarens kontroll’, för hvilkas följder en försiktig säljare hittills, genom hvarjehanda förbehåll i slutsedlar och kontraktsformulär, plägat frikalla sig från ansvarighet.»

25 §

Ang. aflämnandet se 9—11 §§ med hänvisningar.

Kommittén · specialmotivering · 25 §

»Då köparen icke erhåller det sålda godset, och priset å sådant gods vid leveranstiden är högre än det pris, som vid köpet betingats, lider köparen tydligen i regeln en emot prisskillnaden svarande förlust. Att sådan förlust drabbat köparen, bör han naturligen äga ådagalägga genom de vanliga bevismedlen. Det har visserligen någon gång blifvit ifrågasatt, att förlusten icke skulle anses visad, därest köparen underlåter att i stället för det uteblifna köpa annat gods; underlåter han detta, skulle Sidbild s. 51Sidbilds. 51 · NJA II 1906 nr 1 s. 51 börjar här 5 hänvisningar CiteraSkriv ut sidan sådant innebära, att han ej vidare har användning för godset och följaktligen ej lidit någon förlust genom dess uteblifvande. Denna mening leder dock till en för köparen onödigt betungande omväg. Man bör nämligen förutsätta, att en köpare, som icke behöfver för egen räkning använda det gods han tillhandlat sig, i allmänhet har tillfälle att afyttra detsamma. På denna grund och i öfverensstämmelse med den domstolspraxis, som utvecklat sig såväl i Sverige som i andra länder, har kommittéen ansett sig böra föreslå, att köparens förlust i dylika fall i regeln beräknas till det belopp, hvarmed varans pris vid leveranstiden öfverstiger köpeskillingen. Till detta belopp bör dock icke ersättningen ovillkorligen begränsas; köparen kan på grund af särskilda omständigheter få vidkännas ovanligt stor kostnad för anskaffande af annat gods — han kan t. ex. för tids vinnande nödgas å bestämmelseorten eller annan ort uppköpa gods till där gällande särskildt höga pris; han kan ock hafva varit nödsakad till andra utgifter, såsom faute-frakt för fartyg, som han enligt köpeaftalet sändt för varans afhämtande, eller måst erlägga vite på grund af köpslut, som han i sin ordning ingått rörande godset. För sådana fall bör tillfälle lämnas köparen att genom särskild bevisning uppnå en af förhållandena betingad högre ersättning. Å andra sidan må det icke vara säljaren betaget att styrka, att i det förevarande fallet köparens förlust varit mindre än den normala, t. ex. om det lyckats denne att till ovanligt billigt pris uppköpa annat gods.

När det, såsom ofta är fallet, åligger säljaren att utan särskild godtgörelse betala frakt från leveransorten, utgör köpeskillingen uppenbarligen godtgörelse äfven för frakten. Vid tillämpning af den i förevarande paragraf uppställda regel, har man alltså att taga hänsyn icke allenast till den förändring, som godsets pris å nämnda ort kan hafva undergått, utan äfven till möjligen inträffad fluktuation i fraktprisen. Samma synpunkt gör sig naturligen gällande beträffande godsets försäkring, om kostnaden därför ingår i köpeskillingen.»

Högsta domstolen · specialmotivering · 25 §

Just.R. Petersson, med hvilken Just.R:n Billing och Hellström instämde, yttrade: »Den i förevarande paragraf förekommande tidsbestämmelsen ’då aflämnandet bort ske’ torde ej kunna gifvas annan innebörd, än att därmed afses den tidpunkt, då godset enligt köpeaftalet bort aflämnas. Om köpslutet då ej af säljaren fullgöres, är emellertid köparen, enligt bestämmelserna i 26 §, oförhindrad att låta någon tid förflyta, innan han fattar sitt beslut i anledning af dröjsmålet, och denna respittid kan, särskildt i fall som afses i 26 § sista punkten, blifva rymlig nog. Växlingar i godsets prisläge under nämnda respittid skulle alltså blifva utan inverkan på skadeståndsbeloppet, då detsamma skall beräknas efter förevarande paragraf. Detta synes mig föga skäligt: så länge köparen ännu håller kvar sin rätt att utkräfva själfva varan, torde växlingar i priset äfven böra vara hans sak. Stiger priset medan han väntar på köpets fullgörande, och han sedermera nödgas häfva detsamma, synes mig billigt, att han får skadestånd efter det högre pris, som gällde, då köpet häfdes; faller priset, synes mig lika billigt, att säljaren ej betungas med ett högre skadestånd, då köparen försummat att begagna sig af sin Sidbild s. 52Sidbilds. 52 · NJA II 1906 nr 1 s. 52 börjar här 7 hänvisningar CiteraSkriv ut sidan häfningsrätt å den för honom fördelaktigaste tidpunkten. Bägge kontrahenternas rätt skulle, enligt mitt förmenande, noggrannare tillgodoses, om, i fall hvarom nu är fråga, till grund för skadeståndets beräkning lägges godsets pris vid den tid, då köpet häfves. Hvad särskildt köparen angår, skulle han genom en dylik bestämmelse komma i samma ställning, som om godset å den i köpeaftalet bestämda tiden till honom aflämnats, i det att han, sedan nämnda tid förflutit utan att han fått godset, har att efter konjunkturerna och andra förhållanden bedöma, om han bör häfva köpet och taga skadestånd efter gällande dagspris eller ej, alldeles som han, om han haft godset i sin hand, måst på liknande sätt bedöma, om han skolat sälja detsamma eller ej. Jag anser mig alltså böra hemställa, att ofvan omförmälda tidsbestämmelse utbytes mot den ’då köpet häfdes’.

Med hänsyn till paragrafens affattning finner jag det vara tvifvelaktigt, om däri meddelade bestämmelser kunna tillämpas i det fall, att köparen, utan att hafva genom uttryckligt tillkännagifvande häft köpet, dock enligt 26 § sista punkten förlorat rätten att kräfva godsets aflämnande; och då en dylik tillämpning torde vara önskvärd, hemställes, att nödigt förtydligande i sådant syfte vidtages.»

Anmärkningen föranledde icke någon ändring i paragrafen.

26 §

Ang. godsets aflämnande se 9—11 §§ med hänvisningar.

Ang. det fall, att godset aflämnats, ehuru det skett senare, än vederbort, se 27 §.

Ang. sättet för sådana meddelanden från köparens sida, som här afses, se 61 §.

Kommittén · specialmotivering · 26 §

»Enligt hvad de närmast föregående paragraferna utvisa, kan vid dröjsmål med godsets aflämnande köparen i allmänhet välja mellan att häfva köpet och att påfordra dess fullgörande. Såsom redan vid 21 § antydts uppstår i följd af denna valrätt möjlighet för köparen att göra sitt beslut beroende af konjunkturernas växling, så att han vid stigande priser kräfver godsets aflämnande men i händelse af prisfall häfver köpet. Möjligheten att sålunda spekulera på säljarens bekostnad innebärSidbild s. 53Sidbilds. 53 · NJA II 1906 nr 1 s. 53 börjar här CiteraSkriv ut sidan tydligen för denne en viss våda och lärer därför böra genom bestämmelser i lag begränsas. Härtill kommer, att det för en säljare, som ännu ej fullgjort köpet men är sinnad att, då omständigheterna sådant medgifva, utföra hvad honom åligger, uppenbarligen ofta — särskildt vid distansköp — är af vikt att erhålla visshet, huruvida godset trots dröjsmålet kommer att af köparen mottagas.

I nu antydda syften hade i nya lagberedningens förslag införts en bestämmelse af innehåll, bland annat, att en köpare, som ville begagna sin af säljarens dröjsmål följande rätt att häfva köpet, skulle därom genast gifva underrättelse, då han af säljaren tillfrågades. Mot denna bestämmelse anmärktes af ett flertal ledamöter i H. D., att den vore alltför litet ägnad att utesluta köparens spekulationsmöjlighet; och hemställdes af sådan anledning om en föreskrift angående åliggande för köparen att inom viss kortare tid af egen drift gifva till känna, huruvida han ville häfva köpet.

För det fall, som i nu förevarande paragraf afses — nämligen att godset ännu ej är aflämnadt fastän leveranstiden är förfluten —torde emellertid en bestämmelse i den inom H. D. förordade riktning möta betänklighet. Den köpare, som ej vid leveranstiden eller strax därefter bekommit godset eller meddelande därom, lärer ofta nog antaga, att sådant beror af försenande under transporten, eller att, där dröjsmål föreligger, detta skall blifva af kort varaktighet; och under sådana förhållanden lärer köparen mången gång till en tid hålla sig overksam. Uppstår sedermera ett längre dröjsmål än köparen förmodat, bör det ej ligga honom till last, om han underlåtit att inom den närmaste tiden efter dröjsmålets inträdande fatta sitt beslut och meddela säljaren detta. En någorlunda fast utgångspunkt för beräknande af tiden för reklamationens afgifvande synes här alltså näppeligen stå att finna. Härtill kommer, att enligt hos oss rådande uppfattning och sed det, till och med i handelsförhållanden, synes innefatta en alltför långt drifven stränghet mot köparen att i här förutsätta fall, där från säljarens sida intet åtgjorts, ålägga köparen vid äfventyr af rättsförlust att inom en kortare tid opåmint ingripa.

Å andra sidan lärer en bestämmelse sådan som den af nya lagberedningen föreslagna uppenbarligen under vissa omständigheter ej leda till det resultat man velat uppnå. Tydligt är nämligen, att om säljaren icke inser, att dröjsmål med godsets aflämnande föreligger — exempelvis därför, att han på grund af en mer eller mindre ursäktlig missuppfattning håller före, att något bindande köpeaftal ej kommit till stånd, eller att leveranstiden ännu icke är inne — han saknar all anledning att till köparen rikta den förfrågan, som i nya lagberedningens förslag afsågs, och att således köparen i dylika fall, där dock säljaren kan vara jämförelsevis utan skuld till dröjsmålet, behåller sin spekulationsmöjlighet. Uppenbart är ock, att säljaren mången gång, där det kan vara föremål för tvifvel, huruvida kontraktsbrott från hans sida föreligger, skall finnas obenägen att framställa den förfrågan, som här afses, då han därigenom skulle erkänna, att kontraktsbrott ägt rum.

Nu antydda förhållanden hafva föranledt kommittéen att föreslå de bestämmelser förevarande paragraf innehåller. Enligt dessa står det säljaren Sidbild s. 54Sidbilds. 54 · NJA II 1906 nr 1 s. 54 börjar här CiteraSkriv ut sidan fritt att kräfva besked om den ståndpunkt köparen vill intaga, men, där han af någon anledning ej vidtager en dylik åtgärd, kan köparen ej under en obegränsad tid hålla sin valrätt öppen, utan rätten att kräfva köpets fullgörande går förlorad, om den ej inom rimlig tid utöfvas. Genom regeln om säljarens rätt att kräfva besked är möjlighet honom beredd såväl att afskära köparens obehöriga spekulerande som ock att förvärfva sig visshet, huruvida det tjänar till något att anskaffa och i enlighet med aftalet tillhandahålla köparen godset. Föreskriften om skyldighet för den köpare, som vill utkräfva godset, att inom rimlig tid själfmant gifva detta till känna, har till syfte att, såvidt det enligt kommittéens tanke låter sig göra, afhjälpa de missförhållanden, som kunna inträda, när säljaren ej utöfvar sin rätt att framställa förfrågan. Under uttrycket ’rimlig tid’ innefattas i förevarande sammanhang uppenbarligen en tidrymd, som är så rundligt tillmätt, att det måste betraktas såsom chikan att efter dess förlopp fasthålla krafvet på godset. Att denna tidrymd kommer att till omfattningen växla under olika förhållanden och särskildt vid handelsköp gå till ända tidigare än eljest lärer vara själfklart.

Köparens skyldighet att besvara säljarens här åsyftade förfrågan skulle enligt nya lagberedningens förslag inträda omedelbart då sådan förfrågan framställts. Detta har synts kommittéen kunna för vissa fall innefatta en obillighet mot köparen, hvilken mången gång kan behöva något rådrum för att öfverväga, huruvida han bör begagna sin rätt att häfva köpet. I detta afseende må exempelvis erinras, att köparen i sin ordning kan hafva afyttrat det gods, hvars aflämnande fördröjts, och att i sådant fall hans behof af godset kan vara beroende af de underrättelser han från sin afnämare kan erhålla om dennes villighet att oafsedt dröjsmålet mottaga godset. Äfven bortsedt från dylika fall torde det utom handelsförhållandenas område ej billigtvis kunna kräfvas, att köparen ögonblickligen skall finna sig till rätta i det nya och för honom kanske helt oväntade sakläge, som i följd af dröjsmålet uppstått. I enlighet med denna uppfattning har i kommittéens förslag skälig betänketid blifvit köparen inrymd.

Påföljden af köparens underlåtenhet att besvara säljarens förfrågan angående köpets häfvande eller fasthållande var enligt nya lagberedningens förslag, att köpet trots dröjsmålet blef bestående. Enahanda verkan skulle enligt förenämnda inom H. D. gjorda hemställan inträda såsom följd af köparens underlåtenhet att strax efter dröjsmålets inträdande utöfva sin valrätt. Kommittéen har emellertid funnit det naturligare att uppfatta köparens tystnad så, att han finner sig i det sakläge som föreligger, och följaktligen ej äger kräfva fullgörande af köpet. Denna väg torde ock vara den enda, som leder till det åsyftade hufvudändamålet, den obehöriga spekulationens uteslutande. Uppenbart är nämligen, att, såsom i nya lagberedningens förslag jämväl uppmärksammats, köparens tystnad ej rimligen skulle kunna i vidare mån medföra förlust af rätten till köpets häfvande än såvidt anginge redan förelupet dröjsmål, och att följaktligen, i händelse godsets aflämnande ytterligare fördröjdes, häfningsrätt med däraf följande spekulationsmöjlighet kunde ånyo uppstå.»

Sidbild s. 55

Sidbild s. 55 · öppna i full storlek

s. 55 NJA II 1906 nr 1 s. 55 börjar härCiteraSkriv ut sidan

27 §

Ang. aflämnande af godset, se 9—11 §§ med hänvisningar.

Ang. det fall, att godset ej alls kommit köparen till handa, se 26 §.

Ang. sättet för sådana meddelanden från köparens sida, som i denna paragraf afses, se 61 §.

Kommittén · specialmotivering · 27 §

»För det fall, att godset kommit köparen till handa, lärer hinder ej möta för dennes förpliktande att, så framt han ej vill finna sig i dröjsmålet, någorlunda snart därom underrätta säljaren. Något ytterligare dröjsmål kan då ej förekomma och betydelsen af det som förelupit bör af köparen kunna med erforderlig säkerhet bedömas. En förfrågan från säljarens sida synes i detta fall öfverflödig och lärer i affärslifvet näppeligen förekomma.

På samma sätt förhåller det sig, om vid distansköp godset väl ännu ej kommit köparen till handa men blifvit på hans risk försändt och således enligt förslagets språkbruk är att anse såsom aflämnadt, dock endast under förutsättning, att köparen genom tillhandahållande af afsändningsdokument eller annorledes blifvit af säljaren underrättad om aflämnandet.

Det meddelande, som här afses, bör enligt kommittéens tanke göras utan oskäligt uppehåll. Att utsätta någon viss tidsrymd, inom hvilken meddelandet bör aflåtas, lärer ej gärna kunna ifrågakomma, då omständigheterna härvidlag äro alltför växlande ej minst därutinnan, att man på en mindre bildad och i affärsförhållanden erfaren köpare måste ställa mindre anspråk än på kontrahenter i allmänhet. De strängare kraf, som, enligt hvad tidigare framhållits, särskildt göra sig gällande i handelsförhållanden, föranleda emellertid i förevarande hänseende, att hvarje uppehåll, som öfverstiger det enligt sedvanlig affärsuppfattning nödvändiga, betraktas som oskäligt. Kommittéen har ansett angeläget att i lagen gifva ett uttryck åt detta i sakens natur liggande förhållande och förty föreslagit att vid handelsköp meddelandet skall göras genast då köparen, på sätt i förslaget angifves, fått kännedom om dröjsmålet.

Underlåter köparen att iakttaga hvad i förevarande paragraf föreskrifves, har detta enligt förslaget till följd, att han icke kan på grund af Sidbild s. 56Sidbilds. 56 · NJA II 1906 nr 1 s. 56 börjar här CiteraSkriv ut sidan godsets försenade aflämnande göra något som helst anspråk gällande gentemot säljaren. Han är således icke blott utesluten från rätten att häfva köpet utan kan ej heller uppträda med kraf på skadestånd. I sistnämnda hänseende står förslaget i öfverensstämmelse med hvad redan nu anses gälla i fråga om fel i godset, i det köparen genom underlåtenhet att inom skälig tid anmärka felet går förlustig jämväl rätten till skadestånd. Något skäl, hvarför icke enahanda grundsats bör komma till användning, då godset blifvit för sent aflämnadt, kan icke inses. Fastmera talar för dess utsträckande till dessa fall det skäl, att möjlighet därigenom betages köparen att, då han sedermera kräfves å köpeskillingen, framställa ogrundade kvittningsanspråk under förebärande att han lidit skada genom dröjsmål med leveransen.

Vill man upprätthålla krafvet på skyndsamhet i aflåtande af här åsyftade meddelanden, kan ej den fordran uppställas, att köparen redan i det första meddelande, som han har att gifva, skall låta säljaren veta, hvilka anspråk han i anledning af dröjsmålet vill göra gällande, särskildt huruvida han vill hafva köpet eller icke. I all synnerhet vid handelsköp, där reklamation måste göras genast, skulle det innebära en obillighet mot köparen, om honom icke lämnades någon tid till att öfverväga, huruvida han borde begagna sin rätt att häfva köpet. Skulle han exempelvis i sin ordning hafva sålt godset, bör tillfälle vara honom beredt att, innan han beslutar sig härutinnan, förfråga sig hos sin köpare, huruvida denne oansedt dröjsmålet är villig att mottaga godset af honom. Förslaget innebär alltså i fråga om alla slags köp, att köparen, där han på grund af dröjsmålet vill häfva köpet, har att meddela säljaren detta utan oskäligt uppehåll, ett meddelande, som efter omständigheterna kan komma att göras i sammanhang med den förut omnämnda allmänna reklamationen eller först senare.»

Om dröjsmål å köparens sida.

28 §

Sidbild s. 57

Sidbild s. 57 · öppna i full storlek

s. 57 NJA II 1906 nr 1 s. 57 börjar här 2 hänvisningarCiteraSkriv ut sidan

Om säljarens förpliktelse att i fall, som här afses, meddela köparen, huruvida han vill hafva köpet eller krafva dess fullgörande, se 31 och 32 §§. I hvad man säljaren äger rätt till skadestånd eller ränta, se 30 och 38 §§. Om säljarens plikt att vid dröjsmål å köparens sida vårda godset, med rätt att därför erhålla ersättning, se 33—36 §§.

Ang. farans öfvergång på köparen såsom följd af hans dröjsmål, se 37 §. Särskilda bestämmelser om hafvande af köp, se 57 och 58 §§.

Ang. säljarens rätt att i afseende å fritt-ombordköp utofva den enligt 28 § honom tillkommande befogenhet, se 62 §.

Det i andra stycket af 28 § intagna stadgandet om giltigheten af gjordt förbehåll utgör endast en erinran om den allmänna föreskriften i 1 §.

Kommittén · specialmotivering · 28 §

»Att säljaren äger frångå köpet, då köparen underlåtit att i rätt tid betala köpeskillingen, är en i de moderna lagstiftningarna allmänt erkänd grundsats, om än denna rätt enligt flera utländska lagar inträder först efter det säljaren hos köparen framställt en särskild anmaning och denna icke efterkommits. Med svensk rättsuppfattning lärer bäst öfverensstämma, att rätt att häfva köpet, då betalningstiden är förbi, icke göres beroende af en dylik anfordran. Däremot krafver billigheten här som eljest, att endast det kontraktsbrott, hvars verkningar ej äro alltför oväsentliga för medkontrahenten, medför denna rätt. Är dröjsmålet af endast ringa betydelse — sådant må nu bero på att tiden för betalningen endast obetydligt öfverskridits eller därpå, att en större del af köpeskillingen redan erlagts, eller på andra orsaker — bör dröjsmålet icke kunna medföra rätt för säljaren att för egen räkning förfoga öfver godset, utan hans intressen måste i regel anses tillräckligt tillgodosedda genom köparens skyldighet att gälda ränta och ersättning för säljaren möjligen vållade kostnader för godsets vård. Det faller af sig själft, att vid pröfning af frågan, huruvida ett dröjsmål är af betydelse, man ofta måste lägga afgörande vikt vid en från säljarens sida skedd påminnelse. Då fråga är om handelsaffärer, är punktlighet med betalnings erläggande af alldeles särskild vikt; och har kommittéen därför ansett sig böra uttala, att hvarje dröjsmål med köpeskillingens erläggande vid handelsköp berättigar säljaren att häfva köpet.

Om en säljare ej begagnar sig af den rätt att häfva köpet, som i anledning af köparens dröjsmål tillkommer honom, äger han naturligtvis, vare sig köpet afser bestämdt gods eller är att hänföra till leveransaftal, fordra, att köparen emot godsets utbekommande erlägger betalning. Säljarens rätt att vid leveransaftal fasthålla köpet har hos oss från enstaka håll blifvit bestridd men synes ännu mera klar än köparens motsvarande befogenhet vid dröjsmål å säljarens sida; äfven en lag, hvilken såsom den engelska vid dylika aftal förmenar en köpare att efter leveranstidens utgång kräfva godsets aflämnande, medgifver dock säljaren att vid dröjsmål från köparens sida kräfva köpets fullgörande.

I fråga om leveransaftal har ock hos oss någon gång antagits, att säljarens rätt att häfva köpet skulle vara beroende däraf, att han för köparens räkning afskilde gods af det slag köpet afsåge. Det synes emellertid hårdt att fordra det säljaren, medan frågan om köparens betalningsskyldighet ännu är sväfvande, skulle vara skyldig att vidtaga åtgärder för leveransens fullgörande; och ändamålet med afskiljandet Sidbild s. 58Sidbilds. 58 · NJA II 1906 nr 1 s. 58 börjar här CiteraSkriv ut sidan skulle ofta nog förfelas, då säljaren, sedan han afskilt gods, ägde återtaga detsamma så snart han på grund af ytterligare dröjsmål från köparens sida fått ny grund att häfva köpet. Å andra sidan är köparens rätt tryggad redan därigenom, att hans betalningsskyldighet i allmänhet är beroende däraf, att godset öfverlämnas eller hålles honom till handa. På dessa grunder har någon dylik skyldighet att afskilja gods för leveransens fullgörande icke blifvit föreslagen såsom villkor för säljarens rätt att fasthålla köpet. Vidtager säljaren emellertid sagda åtgärd, åtnjuter han, såsom af stadgandet i 37 § framgår, förmånen att befrias från faran för godset.

I fråga om verkningarna af ett dröjsmål från köparens sida måste med försummande af köpeskillingens erläggande likställas underlåtenhet af sådana åtgärder, som af säljaren betingats i ändamål att underlätta eller trygga betalningens utfående, såsom lämnande af växelaccept eller ställande af säkerhet. "Likaså bör säljaren kunna behandla en köpare, som tydligen icke ämnar erlägga köpeskillingen, på samma sätt som den, hvilken redan med afseende därå försummat sig. En sådan afsikt hos köparen måste anses ådagalagd icke allenast genom hans uttryckliga förklaring utan mången gång äfven däraf, att han icke fullgör hvad honom åligger med afseende å godsets afhämtande eller emottagande. Om det t. ex. åligger köparen att befrakta fartyg, hvari det sålda godset skall af säljaren inlastas, och köpeskillingen skall erläggas vare sig vid konnossementets emottagande eller viss tid efter konnossementets datum, blir betalningen uppenbarligen fördröjd, om köparen underlåter att ombesörja, att fartyg i rätt tid finnes tillstädes. Även då kredit är utlofvad till en viss tid, som ej är sätt i relation till godsets aflämnande eller mottagande, kan förhållandet vara enahanda, t. ex. om köparen vägrar att emottaga godset under förebärande, att säljaren icke rätteligen fullgjort leveransen, hvilket köparens förfarande tydligen innebär, att han icke kommer att godvilligt erlägga betalning å den utsatta tiden. « Kommittéen har därför ansett, att alla de fall, då köparen underlåter någon åtgärd, hvaraf köpeskillingens utbekommande må bero, böra anses lika med dröjsmål i fråga om själfva betalningen.«

Till nyssberörda fall hör uppenbarligen det förhållande, som inträder då enligt aftalet köparen skall först längre fram lämna närmare uppgift å dimensioner eller andra egenskaper hos det gods, som skall levereras (specifikationsköp), men dylik uppgift uteblir. I den nya tyska handelslagen har införts en bestämmelse om rätt för säljaren att, där han sådant föredrager, själf verkställa den sortering af godset, som eljest ankommit på köparen. Inom kommittéen har ock varit under öfvervägande, huruvida icke en bestämmelse i sådant syfte borde inflyta i förslaget, och jämväl vid öfverläggning med särskildt tillkallade sakkunnige har frågan härom varit å bane. De representanter för handelsståndet, som härvid yttrat sig, hafva emellertid ansett en dylik bestämmelse mindre lämplig, samt med afseende härå erinrat, bland annat, att bestämmelsen hittills ej förekomme i annan europeisk lagstiftning än den tyska, och att öfverensstämmelse med öfriga länder, med hvilka vårt land drefve handel, på detta område vore mera önskvärd än anslutning till den tyska regeln. Vid sådant förhållande och då säljarens Sidbild s. 59Sidbilds. 59 · NJA II 1906 nr 1 s. 59 börjar här 2 hänvisningar CiteraSkriv ut sidan intressen måste anses tillräckligt tillgodosedda genom den rätt till köpets häfvande, som enligt förevarande paragraf honom tillkommer, har kommittéen ansett bestämmelsen ej böra upptagas.

Att en säljare icke, sedan godset utlämnats, bör kunna häfva köpet på grund af dröjsmål med köpeskillingens erläggande, är uppenbart för det fall, att kredit är aftalad, då köpets häfvande i sådant fall skulle kunna leda till åtskilliga förvecklingar. Äfven då kredit ej aftalats, bör emellertid enligt svensk rättsåskådning den säljare, som utan att erhålla betalning låter godset komma i köparens värjo, anses hafva definitivt uppgifvit sin rätt att hålla godset inne och således icke sedermera kunna kräfva godset tillbaka. Har en köpare, som kommit i besittning af godset, anmodat säljaren att återtaga detsamma under förebärande, att kontraktsbrott å säljarens sida föreligger, står saken därefter tydligen åter på samma punkt som före godsets utgifvande. Tydligt är ock, att, om säljaren vid godsets utgifvande förbehållit sig rätt att i händelse af dröjsmål med köpeskillingens erläggande återbekomma godset, ett sådant förbehåll bör äga giltighet.»

29 §

Jfr hufvudstadgandet i 28 § med där införda hänvisningar. Denna paragraf lydde i kommittéens förslag sålunda:

Kommittén · specialmotivering · 29 §

»Är vid — — — afseende å sådan betalning dröjsmål, som enligt 28 § kan för säljaren medföra rätt att i fråga om någon post häfva köpet, njute han enahanda rätt beträffande — — — upprepande.»

Kommittén · specialmotivering · 29 §

»Har aftal om succesiv leverans slutits på villkor, att köpeskillingen skall erläggas särskildt för hvarje i leveransen ingående post, och fördröjes i något fall betalningen, kan ifrågasättas, huruvida den i 28 § föreslagna påföljd af dröjsmål med betalnings erläggande bör utan någon jämkning komma till användning. Är dröjsmålet väl icke så väsentligt, att det enligt berörda paragraf skulle kunna föranleda häfvande af köpet i dess helhet, men dock af den betydenhet, att säljaren bör äga häfva köpet beträffande den post, hvarför betalning icke behörigen erlagts, kan säljarens rätt näppeligen anses tillräckligt tillgodosedd, om den inskränkes till sistnämnda befogenhet. I allmänhet måste dröjsmål i fråga om en betalningspost gifva säljaren giltig anledning Sidbild s. 60Sidbilds. 60 · NJA II 1906 nr 1 s. 60 börjar här 4 hänvisningar CiteraSkriv ut sidan till antagandet, att köparen icke kommer att kontraktsenligt fullgöra sin återstående betalningsskyldighet. Säljaren bör vid sådant förhållande i regel icke anses pliktig att aflämna de poster, som enligt aftalet skolat levereras efter det dröjsmål inträdde. Blott för det fall, att omständigheterna undantagsvis äro sådana, att all anledning saknas till nyssnämnda antagande — såsom t. ex. om dröjsmålet, säljaren veterligt, berott därpå, att en penningförsändelse gått förlorad — bör säljarens rätt att hafva köpet vara inskränkt till den post, hvars betalande fördröjts. Att häfvandet äfven hvad denna post angår mången gång kan vara uteslutet framgår af stadgandet i andra stycket af 28 §.

H.D:s ledamöter förenade sig om följande yttrande: »Där vid köp af gods, som skall aflämnas efter hand i särskilda poster, köparen är pliktig att erlägga betalning särskildt för hvarje post, har i paragrafen den åsyftade rätten för säljaren att i händelse af dröjsmål med betalningen för en post häfva köpet beträffande de poster, som senare skolat aflämnas, erhållit det uttryck, att säljare njuter enahanda rätt, som förut i paragrafen omtalats. Den förut omtalade rätten är emellertid häfningsrätt enligt 28 §. Men enligt sistnämnda paragraf har säljaren utom i vissa undantagsfall ej makt att häfva köpet, därest godset kommit i köparens besittning. Då detta alltid inträffar vid kreditköp, inträder således vid dessa i allmänhet icke för säljaren rätt att häfva köpet angående en viss post i följd af försenad betalning för samma post; och i följd af 29 §:s nyssnämnda affattning blir vid kreditköpen säljarens häfningsrätt beträffande de följande posterna ej större. Då detta ej lärer vara åsyftadt, torde åt paragrafen böra gifvas sådan lydelse, att säljaren berättigas häfva köpet i fråga om följande poster utan hinder däraf, att häfningsrätt ej tillkommer honom med afseende å post, för hvilken betalning i rätt tid redan uteblifvit.»

I k. prop. fick paragrafen den nuvarande lydelsen.

30 §

»Varder köpet i anledning af köparens dröjsmål häfdt, och lider säljaren därigenom förlust, bör han i allmänhet vara berättigad till sådan ersättning, att han därigenom ekonomiskt blir lika ställd som om aftalet blifvit uppfylldt. I öfverensstämmelse med hvad i 24 § är stadgadtSidbild s. 61Sidbilds. 61 · NJA II 1906 nr 1 s. 61 börjar här CiteraSkriv ut sidan i fråga om säljarens skadeståndsplikt vid dröjsmål med fullgörande af leveransaftal, måste motsvarande plikt åligga köparen, även om dröjsmålet icke kan tillräknas honom såsom försummelse. Billighet och följdriktighet kräfva, att från denna stränga regel göres enahanda undantag, som innefattas i 24 §. Då emellertid det dröjsmål, hvarom här är fråga, väsentligen och slutligen angår gäldande af penningar, ligger i sakens natur, att sagda undantag högst sällan här kan komma till användning. Något större utrymme för undantaget synes väl förefinnas, då dröjsmål äger rum icke omedelbarligen i fråga om köpeskillingens gäldande utan beträffande någon åtgärd, hvaraf dess utbekommande kan vara beroende.»

31 och 32 §§

Ang. sättet för sådana meddelanden från säljarens sida, som i dessa paragrafer afses, se 61 §.

Kommittén · specialmotivering · 32 §

»Liksom vid dröjsmål från säljarens sida köparen i allmänhet har rätt att välja mellan köpets häfvande och utkräfvande af godset, kan säljaren å sin sida, där köpare underlåter att i rätt tid erlägga köpeskillingen eller vidtaga åtgärd, hvaraf dess utkräfvande må bero, i regel Sidbild s. 62Sidbilds. 62 · NJA II 1906 nr 1 s. 62 börjar här CiteraSkriv ut sidan välja mellan att häfva köpet och att påfordra dess fullgörande. Äfven för säljaren förefinnes således en viss möjlighet att spekulera på medkontrahentens bekostnad. De skäl, som ledt till de bestämmelser, hvilka i 26 och 27 §§ intagits i syfte att förebygga vådorna häraf, göra sig med lika styrka gällande, då det är säljaren, som valrätten tillkommer. Förevarande paragrafer innehålla ock i detta afseende föreskrifter, hvilka i hufvudsak motsvara de nyssnämnda. I fråga om de synpunkter, som varit bestämmande vid stadgandets affattning, torde det således vara tillräckligt att hänvisa till hvad vid 26 och 27 §§ anförts.»

33 §

Ang. rätt för säljaren att i visst fall försälja godset för köparens räkning, se 34 §.

Ang. säljarens plikt att i visst fall verkställa sådan försäljning, se 35 §.

Ang. säljarens rätt att bekomma ersättning för kostnaderna i anledning af godsets vård m. m., se 36 §.

Ang. köparens plikt att taga vård om gods, som han vill afvisa, se 55 och 56 §§.

Kommittén · specialmotivering · 33 §

»Då en köpare underlåter att i rätt tid afhämta eller mottaga, godset, är denna underlåtenhet, på sätt förut blifvit framhållet, ofta förenad med eller förebud till dröjsmål i fråga om köpeskillingens erläggande. Så är förhållandet, då betalningen skall ske kontant eller eljest enligt aftalet är sätt i relation till godsets emottagande, och vidare — under förutsättning att köpeskillingen icke blifvit betald i förskott — i alla de fall då köparen afvisar godset under förebärande, att säljaren icke rätteligen fullgjort leveransen, och därmed tillkännagifver sin afsikt att icke betala godset. Dessa fall höra alltså under stadgandet i 28 §. Om däremot, på sätt alltid är fallet då köpeskillingen redan är erlagd och äfven eljest någon gång kan förekomma, köparens underlåtenhet att emottaga godset icke medför, att säljarens utsikt att i rätt tid bekomma betalningen minskas, och dröjsmålet således blott innebär, att köparen afstår från att begagna sig af en honom tillkommande Sidbild s. 63Sidbilds. 63 · NJA II 1906 nr 1 s. 63 börjar här CiteraSkriv ut sidan rättighet, bör denna försummelse, på sätt H.D. vid granskning af nya lagberedningens förslag enhälligt hemställt, icke medföra samma stränga påföljd som dröjsmål af förstnämnda art.

Däremot bör köparens underlåtenhet att emottaga godset befria en säljare, som fullgjort hvad på honom ankommer och som icke själf är tillstades å den plats, där godset bort emottagas, eller där har ombud, från alla vidare omsorger om detsamma. Finnes åter, såsom vid platsköp alltid måste vara händelsen, säljaren eller någon, som å hans vägnar äger omhändertaga godset, tillstädes, synes det åtminstone enligt modern rättsåskådning omöjligt att annat än i undantagsfall medgifva säljaren rätt att prisgifva godset; all sådan lagstiftning skulle i allmänhet vara för hård och i synnerhet visa sig obillig mot köparen i de fall, då hans handlingssätt icke berott på tredska eller vårdslöshet utan förorsakats af olyckshändelse eller bestämts af hans från säljarens afvikande uppfattning om köpeaftalets rätta tydning eller om godsets beskaffenhet. Ett ekonomiskt samhällsintresse bjuder ock att, såvidt möjligt, tillse det godset ej förfares i följd däraf, att icke någondera kontrahenten, medan en dylik tvistefråga är oafgjord, anser sig skyldig att taga befattning med godset.

Om köparen underlåter att i rätt tid erlägga köpeskillingen eller att vidtaga annan åtgärd, som afses i 28 §, kan lätt tänkas, att säljaren ej begagnar sig af den rätt till köpets häfvande, som enligt nämnda paragraf kan stå honom öppen, utan föredrager att fasthålla köpet, därvid han naturligen i allmänhet behåller godset i sin besittning eller hindrar dess utgifvande till köparen. Så länge denna ställning fortfar, står säljaren uppenbarligen till köparen i samma förhållande, som om dröjsmål förelåge allenast beträffande godsets afhämtande eller mottagande; och hvad nyss blifvit anfördt om säljarens vårdnadsplikt bör uppenbarligen jämväl här äga tillämpning.

Där godset blifvit försändt, måste, såsom nyss antydts, säljarens plikt att å bestämmelseorten taga vård om godset inskränkas till det fall, att han själf är tillstädes å bestämmelseorten eller där finnes någon som på grund af konnossement eller eljest är legitimerad att å hans vägnar taga godset i besittning. Jämväl en annan inskränkning har emellertid här ansetts nödig. Det låter tänka sig, att tull, frakt eller andra utgifter, som måste erläggas för godsets utbekommande, stiga till — så betydliga belopp, att det ej skäligen kan kräfvas, att säljaren skall å köparens vägnar förskjuta dessa kostnader; och under sådana förhållanden bör han vara fri från all omsorg om godset.»

34 §

Att i visst fall säljaren har plikt att låta försälja godset, se 35 §.

Ang. ersättning för kostnaderna i anledning af godsets försäljning eller bortskaffande, se 36 §.

Kommittén · specialmotivering · 34 §

»Kan den säljare, som själf är tillstädes eller har ombud å den ort där godset finnes, icke undgå skyldigheten att taga vård om godset, har man å andra sidan att tillse, det denna plikt, som går utöfver hvad aftalet omedelbart innebär, icke blir oskäligt betungande. * Skulle godsets fortsatta vårdande medföra väsentlig kostnad eller olägenhet för säljaren, bör han anses tillräckligt tillgodose medkontrahentens intresse, om han för dennes räkning å auktion försäljer godset. Då det emellertid ofta kan vara vanskligt att beräkna hvad som i en blifvande rättegång kan komma att betraktas såsom en väsentlig olägenhet för säljaren, har utväg blifvit honom beredd att skrida till sådan försäljning, äfven om köparen erhållit tillsägelse att förfoga öfver godset men underlåtit att inom skälig tid ställa sig denna tillsägelse till efterrättelse.

I vårt land, där officiella noteringar å varor knappast förekomma, saknar man i regeln hvarje säkert sätt att kontrollera, huruvida skäligt pris betingats vid en under hand skedd försäljning. Också hafva de sakkunnige män, med hvilka kommittéen haft tillfälle rådgöra, enstämmigt förklarat, att i de fall, då den ene kontrahenten vore berättigad att försälja godset för den andres räkning, något annat realisationssätt än försäljning å auktion ej borde ifrågakomma. Då emellertid företrädet af detta sätt för realisationen väsentligen beror därpå, att den andre kontrahenten har tillfälle att vid auktionen bevaka sin rätt, har det ansetts nödvändigt att föreskrifva, att säljaren, såvidt ske kan, skall i god tid gifva köparen underrättelse om tid och plats för auktionen. Denna skyldighet bör så mycket mindre bli betungande för säljaren, som det står honom öppet, att, därest han med stöd af förevarande — paragraf tillsäger köparen att förfoga öfver godset, på samma gång tillkännagifva sin afsikt att i annan händelse försälja godset äfvensom när och hvar en eventuell auktion kommer att hållas.

Det har ansetts obehöfligt att i lagen införa föreskrifter om den säljaren i fråga om väl af tid och plats för auktionen naturligen åliggande skyldighet att iakttaga hvad förhållandena i hvarje särskildt fall bjuda. Underlåtes denna skyldighet, eller sker auktionen eljest på ett olämpligt sätt, t. ex. därutinnan, att godset utbjudes i alltför stora eller alltför små poster, kan säljaren uppenbarligen ådraga sig ersättningsskyldighet. Att, såsom i den danska och norska texten skett, bestämdt uttala, att i allmänhet köparen ej äger göra anmärkning mot auktionens resultat, har ansetts öfverflödigt.»

Sidbild s. 65

Sidbild s. 65 · öppna i full storlek

s. 65 NJA II 1906 nr 1 s. 65 börjar härCiteraSkriv ut sidan

35 §

Ang. ersättning för försäljningskostnaderna, se 36 §.

Kommittén · specialmotivering · 35 §

»När födoämnen eller andra föremål, som säljaren har att för köparens räkning vårda, äro utsatta för att snart förstöras eller skämmas, blifver deras försäljande genom säljarens försorg det enda eller åtminstone det bästa sättet att åt köparen rädda värdet af hans egendom. Säljarens skyldighet att i dessa fall på förut föreskrifvet sätt föryttra godset är således en omedelbar följd af hans vårdnadsplikt. Detsamma gäller för det fall, att godset fordrar en vård, för hvilken kostnaden är alltför stor i förhållande till godsets värde. Behofvet af ett stadgande för dylika fall har särskildt visat sig, då beståndet af kreatursköp varit föremål för en långvarig rättegång, hvarunder kostnaden för kreaturets utfodring hos endera parten sprungit upp till betydliga belopp, utan att samma part under tiden haft jämförligt gagn af kreaturet.

Däremot har det icke ansetts tillrådligt att utsträcka regelns tillämpning till sådana fall, då godset är utsatt för hastigt fallande i värde. Ett sådant stadgande skulle nämligen ofta leda till godsets försäljning under tryckta konjunkturer — en åtgärd, som naturligen kan vara alldeles stridande emot köparens verkliga intresse.»

36 §

Kommittén · specialmotivering · 36 §

»De i 33, 34 och 35 §§ föreslagna bestämmelser om skyldighet för säljaren att i särskilda fall vid dröjsmål å köparens sida i dennes intresse vårda eller sälja godset förutsätta naturligen, att kostnaderna därför skola drabba köparen, och detta oberoende däraf, om dröjsmålet är honom tillräkneligt eller orsakats genom olyckshändelse. Detsamma torde böra gälla i fråga om kostnaderna för godsets bortskaffande, då sådant enligt 34 § får äga rum, äfvensom beträffande andra särskilda utgifter, som för säljaren uppkommit i följd af dröjsmålet, såsom t. ex. för godsets fruktlösa erbjudande åt köparen.

Att säljaren, såframt han ej redan afhändt sig besittningen af godset, må äga kvarhålla det till säkerhet för den ersättning han sålunda kan vara berättigad att utbekomma, synes ligga i sakens natur och öfverensstämmer med de grundsatser vår lagstiftning på andra områden Sidbild s. 66Sidbilds. 66 · NJA II 1906 nr 1 s. 66 börjar här CiteraSkriv ut sidan innehåller beträffande dylik retentionsrätt. I hvad mån den nu ifrågavarande rätten skyddar säljaren mot anspråk, som köparens borgenärer kunna väcka beträffande godset, framgår af utsökningslagen.*

Att förslaget icke upptager motsvarande bestämmelser om rätt för köparen att innehålla köpeskillingen till säkerhet för skadeersättning, som bör utgå i följd af dröjsmål å säljarens sida, beror däraf, att de allmänna grundsatserna om kvittning här ansetts göra till fyllest.

37 §

Ang. godsets aflämnande, se 9—11 §§.

Ang. tiden då faran i allmänhet öfvergår å köparen, se 17 §, jämförd med 60 och 62 §§.

Kommittén · specialmotivering · 37 §

»Under det den i 17 § föreslagna bestämmelsen är tillräcklig för besvarande af frågan hvem faran åligger vid dröjsmål å säljarens sida, erfordrar denna fråga vid dröjsmål å köparens sida särskilda föreskrifter. Att i allmänhet faran här bör åligga köparen, oberoende af om dröjsmålet är honom tillräkneligt, ligger i öppen dag, då ur aftalet ej kan härledas någon skyldighet för säljaren att bära faran för godset längre än till den för aflämnandet bestämda tid. Hvad angår leveransaftal bör emellertid ett dröjsmål från köparens sida i allmänhet icke föranleda, att sedan en olyckshändelse drabbat något hos säljaren förefintligt gods af det slag, som med köpet afses, han under förklarande, att just detta gods var det för leveransen afsedda, skulle kunna på köparen öfverföra förlusten. Å andra sidan kan icke för farans öfverflyttande uppställas det villkor, att säljaren på ett för honom själf bindande sätt skall hafva bestämt köpets föremål, då härför i allmänhet fordras köparens medverkan. För farans öfverflyttande å köparen bör vara tillräckligt, att i det ögonblick en olyckshändelse inträffar ingen tvekan förefinnes om att det gods, som af olyckshändelsen drabbas, var för leveransen afsedt. I öfverensstämmelse härmed har i fråga om leveransaftal föreslagits, att i anledning af dröjsmål, hvarom här är fråga, faran skall öfvergå å köparen, såvidt gods finnes för hans räkning afskildt. Ett sådant afskiljande förutsätter icke med nödvändighet någon efter dröjsmålets inträdande vidtagen åtgärd utan kan vara företaget redan tidigare, t. ex. då godset under köparens adress blifvit öfverlämnadt till en fraktförare för att forslas till leveransorten. Undantagsvis kan gods anses vara för köparens räkning afskildt redan genom den omständighet, att den i aftalet bestämda myckenheten eller en del däraf finnes i säljarens vård, såsom då det gods, som skall levereras, är af så egendomliga dimensioner eller eljest af så ovanlig beskaffenhet, att det icke kan antagas vara för annat ändamål afsedt.»

Sidbild s. 67

Sidbild s. 67 · öppna i full storlek

s. 67 NJA II 1906 nr 1 s. 67 börjar härCiteraSkriv ut sidan

Om ränta å köpeskillingen.

38 §

Ang. lydelsen af 9 kap. 10 § handelsbalken se nedan, sid. 118.

Ang. godsets aflämnande se 9—11 §§.

I kommittéförslaget lydde denna § sålunda:

Kommittéförslaget · specialmotivering · 38 §

»I fråga — — — där ej anstånd med köpeskillingens erläggande är på viss tid gifvet, ränta — - inträdde.»

Kommittén · specialmotivering · 38 §

»Vid öfvervägande af frågan om köparens skyldighet att gälda ränta å köpeskillingen har kommittéen haft anledning att mer än eljest taga hänsyn till lagstiftningen på öfriga områden af obligationsrätten och alltså ansett sig icke böra föreslå andra ändringar än sådana, som låta sig genomföras utan rubbning af de grunder, hvarpå de gällande bestämmelserna ang. ränta äro byggda. Då man äfven i Norge och Danmark måste taga en viss hänsyn till gällande lag i dessa länder, har full öfverensstämmelse emellan de tre förslagen icke på detta område kunnat uppnås. I fråga om handelsköp hafva dock samma grundsatser kunnat i samtliga lagförslagen genomföras; och vid sådant förhållande torde man icke hafva skäl att befara, att någon större praktisk olägenhet af de förefintliga skiljaktigheterna skall uppstå vid varuutbytet mellan länderna.

Kommittéen har ej funnit grundad anledning att från de gällande bestämmelserna föreslå någon afvikelse för annat fall än det, att vid handelsköp ej viss tid betingats för köpeskillingens betalning. För detta fall gäller nu, såväl inom som utom handelsförhållanden, att säljaren äger rätt att erhålla ränta, efter fem för hundra från den dag köparen hos K. B. eller domaren sökes. Alltså får enligt gällande lag köparen icke ens, efter det tiden för köpeskillingens betalning inträdt genom anfordran från säljarens sida, tillgodoräkna sig ränta, förrän han genom stämning eller lagsökning gör sitt kraf gällande. En sådan reglering af ränteplikten måste anses vara för handelsköp synnerligen olämplig, då vid sådana köp ofta betydliga belopp äro i fråga, och domstol eller exekutor i allmänhet icke anlitas annat än i nödfall och ofta först efter det mer eller mindre vidlyftiga underhandlingar visat sig fruktlösa. Det måste emellertid medgifvas, att icke heller en anfordran af enskild natur utgör någon lämplig utgångspunkt för räntans Sidbild s. 68Sidbilds. 68 · NJA II 1906 nr 1 s. 68 börjar här 3 hänvisningar CiteraSkriv ut sidan beräkning, då det ej sällan kan vara svårt att afgöra, om ett af säljaren fälldt yttrande rörande hans köpeskillingskraf bör betraktas såsom anfordran eller icke. Däremot öfverensstämmer det med allmän affärsuppfattning, att en köpman, såframt han ej betingat sig kredit på viss tid — något som allmänt anses innebära räntefrihet — icke i sin rörelse tillgodogör sig annans kapital utan att därå erlägga ränta, och att en kredit på obestämd tid således i handelsförhållanden presumeras vara förenad med skyldighet att erlägga ränta. I enlighet med nämnda grunder är förslaget i denna del affattadt.

I det fall, att godset skall försändas från leveransorten, lärer enligt gängse handelsbruk ränteberäkning icke förekomma, där betalning erlägges vid företeende af konnossement eller, om konnossement ej utfärdats, genast vid framkomsten. Att likväl den föreslagna grundsatsen om räntas beräknande från tiden för aflämnandet är af betydelse jämväl för här afsedda distansköp, visar dig däruti, att, om betalning fördröjes, säljaren enligt rådande handelsuppfattning är berättigad att njuta ränta alltifrån den dag godset är aflämnadt.»

H. D:s ledamöter förenade sig om följande yttrande: »Därest vid handelsköp köpeskillingen skall erläggas å viss tid före godsets aflämnande, men betalning å den utsatta dagen uteblir, skulle, enär i sådant fall ej kan vara tal om, att anstånd med köpeskillingens erläggande blifvit gifvet, ränta enligt paragrafens nuvarande lydelse komma att utgå, icke från förfallodagen, utan först från den tid, då godset aflämnades. Då sådant ej torde öfverensstämma med förslagets mening, lärer någon omredigering böra vidtagas.»

Just.R. Billing, med hvilken Just. R:n Hellström och Petersson instämde, tillade: »Såsom i motiven anmärkes förekommer enligt gängse handelsbruk ränteberäkning icke, där betalning erlägges vid företeende af konnossement eller, om konnossement ej utfärdats, genast vid godsets framkomst. Något giltigt skäl att meddela mot denna rättssedvänja stridande bestämmelser har jag icke funnit anfördt.»

Endast den förstnämnda af H. D:s samtliga ledamöter framställda anmärkningen föranledde i k. prop. ändring i förslaget.

Om köparens obestånd.

39 §

Ang. aflämnande af gods, se 9—11 §§ med hänvisningar.

Om det fall, att köparen kommit i konkurs och tid ännu ej är inne vare sig för godsets aflämnande eller för köpeskillingens erläggande, se 40 §. Om det fall att efter köparens konkurs godset blifvit utgifvet till konkursboet, se 41 §.

Särskilda bestämmelser om häfvande af köp se 57 och 58 §§.

Ang. säljarens rätt att utofva honom enligt 39 § tillkommande befogenhet meddelas särskild bestämmelse i afseende å fritt-ombord köp, se 62 §. Att säljaren har rätt att enligt 39 § hindra utgifvande af försändt gods, äfven i fall konnossement å godset blifvit till köparen öfverlämnadt, se 166 § sjölagen (inf. nedan, sid. 116).

Kommittéförslaget · specialmotivering · 39 §

»Har, i fall då anstånd med köpeskillingens erläggande är medgifvet, köparen efter köpets afslutande blifvit försatt i konkurstillstånd eller vid utmätning funnits sakna tillgång att betala sin gäld eller, om han är köpman, inställt sina betalningar eller hafva, ändå att omständighet, som nu är sagd, ej inträffat, köparens förmögenhetsvillkor så försämrats, att det måste antagas, att köpeskillingen ej varder rätteligen erlagd;

vare säljaren — — — köpeskillingens gäldande.»

Kommittén · specialmotivering · 39 §

»Då kredit af säljaren beviljats, kan han naturligen icke i den föreslagna 14 § hämta stöd för någon befogenhet att hålla godset inne i ändamål att därmed trygga sin rätt till köpeskillingens utfående. Har emellertid köparen kommit på obestånd, så att hans tillgångar och möjligheter till förvärf ej lämna någon utsikt, att han skall kunna fullgöra sina förpliktelser efter hand som de förfalla, kan det med fog ifrågasättas, huruvida det står i öfverensstämmelse med det ingångna köpeaftalets verkliga innebörd, om man skulle tvinga säljaren att låta köparen komma i besittning af det sålda, utan hänsyn till att sådant skulle innebära en säker förlust af det vederlag han betingat sig eller åtminstone en del däraf. För det fall, att köparen kommit i konkurs, stadgas ock i 38 § konkurslagen, att, om de sålda varorna ej före konkursens början till gäldenären eller annan för hans räkning aflämnats, säljaren ej är skyldig att utgifva varorna, där borgenärerna ej dem betala. I fråga om varor, å hvilka konnossement utfärdats, har i 166 § sjölagen enahanda grundsats i något vidsträcktare omfattning kommit till uttryck, i det s. k. stoppningsrätt här medgifves jämväl för sådana fall, då köparenSidbild s. 70Sidbilds. 70 · NJA II 1906 nr 1 s. 70 börjar här 3 hänvisningar CiteraSkriv ut sidan vid utmätning funnits sakna tillgång att betala sin gäld eller, om han är köpman, inställt sina betalningar.

I svensk rätt är således redan nu, om ock endast för vissa fall, erkändt, att, då köparen kommit på obestånd, säljaren, i trots af att kredit är aftalad, äger installa godsets utgifvande. Det synes emellertid under sådana förhållanden mindre följdriktigt, att, där konkurs, utmätning eller betalningsinställelse ännu ej inträffat, men köparen faktiskt blifvit fullkomligt insolvent, säljaren skulle vara pliktig att fullgöra sin prestation, fastän han saknar hvarje utsikt att utfå köpeskillingen. Någon gång framträder obilligheten häraf synnerligen bjärt, såsom då köparen veterligen för gäld rymt eller tagit sig af daga. Utöfver de i konkurslagen och sjölagen upptagna fall torde man emellertid icke kunna uppgifva en eller annan yttre omständighet, som, oberoende af förhållandena i öfrigt, kan anses utgöra fullt bevis om obestånd. I följd häraf har kommittéen, med anslutning till lagkommittéens och äldre lagberedningens förslag äfvensom till de flesta nyare främmande lagstiftningar, ansett säljarens rätt att i strid med aftalets ordalydelse inhibera godsets utgifvande böra inträda i hvarje fall, då obestånd föreligger. Riktigast torde vara att härvid taga hänsyn endast till obestånd, som inträffat efter köpets afslutande, då i motsatt fall säljaren skulle kunna frestas till försummande af att före köpets afslutande anskaffa de upplysningar angående köparens solvens, som stå till buds; dock lärer, såvidt fråga är om konkurs, betalningsinställelse eller utmätningsförsök, ett dylikt åtskiljande, hvilket är för den gällande rätten främmande, näppeligen böra äga rum, då sådant skulle i vida högre grad än vid andra fall af obestånd vara ägnadt att framkalla tvist angående tiden för obeståndets inträdande.

I fråga om den vidsträckta befogenhet för säljaren, som nu föreslagits, skulle kunna invändas, att densamma särskildt vid stigande pris kunde i en hänsynslös säljares hand föranleda missbruk. Faran härför har ock af kommittéen framhållits i de förklarande anmärkningar, som bifogats det förberedande utkast, hvilket varit utdeladt till granskning af landets handelskorporationer, och hvilket i förevarande afseende upptog en föreskrift, till innehållet öfverensstämmande med den nu föreslagna. De betänkligheter, som i nämnda hänseende förekommit inom kommittéen, har man emellertid efter tagen del af utlåtandena öfver utkastet låtit falla. Utkastet har härutinnan i allmänhet lämnats utan anmärkning. De erinringar, som från ett eller annat håll förekommit, hafva icke innefattat bestridande af behofvet utaf vidtgående bestämmelser i här antydda riktning, utan hufvudsakligen gått ut på att framhålla önskvärdheten af ett närmare omnämnande af de omständigheter, som kunde anses med bestämdhet utmärka, att köparen vore på obestånd. Ett sådant uppräknande kan emellertid, såsom ofvan framhållits, näppeligen åstadkommas och har ej heller, såvidt kommittéen har sig bekant, blifvit i någon lagstiftning försökt.

För de fall, då köparen råkat i konkurs, har kommittéen, i öfverensstämmelse med hvad 38 § konkurslagen innehåller, ansett konkursboet böra äga rätt att tillträda köpet. Af nämnda lagstadgande framgår icke med full tydlighet, å hvilken tid boet är skyldigt att i berörda hänseendeSidbild s. 71Sidbilds. 71 · NJA II 1906 nr 1 s. 71 börjar här 5 hänvisningar CiteraSkriv ut sidan gifva besked, och ej heller huruvida boet har att erlägga betalning redan då godset erbjudes, eller om det är tillräckligt att köpeskillingen gäldas å senare tid, då betalning enligt köpeaftalet skall erläggas. Säljarens intresse skulle emellertid ej kunna anses vara tillräckligt tillgodosedt, om han vore hänvisad allenast till att innehålla godset till köpeskillingens förfallodag och först då kunde begagna sig af den rätt att häfva köpet, som enligt 28 § vid betalnings uteblifvande tillkommer honom. Det måste nämligen för säljaren innebära en afsevärd olägenhet, om han under tiden skulle vara förhindrad att sälja godset eller eljest däröfver för egen räkning förfoga; hvarjämte den möjlighet till spekulation på säljarens bekostnad, som sålunda för konkursboet skulle uppkomma, måste väcka betänkligheter. Säljaren bör alltså vara berättigad att genast erhålla besked, huruvida boet är villigt att ikläda sig betalningsskyldighet. Men äfven om boet åtager sig nämnda skyldighet, kan säljarens rätt äfventyras, ty, enligt hvad erfarenheten utvisar, kan det inträffa, att boets tillgångar ej förslå till täckande af dess egna förbindelser. Å andra sidan synes säljaren icke billigtvis kunna göra anspråk på att utfå betalning tidigare än å den aftalade förfallodagen. På dessa grunder har kommittéen ansett befogenhet böra inrymmas säljaren att, då tiden för godsets aflämnande är kommen, affordra boet betryggande säkerhet för betalningens erläggande i öfverensstämmelse med köpeaftalet och att, om sådan säkerhet ej ställes, häfva köpet.

Äfven för det fall, att köparen råkat på obestånd utan att konkurs inträffat, lärer ett afvägande af båda kontrahenternas intressen föranleda, å ena sidan, att säljarens befogenhet icke inskränkes till rätten att i afbidan på förfallodagen hålla godset inne, och å andra sidan, att tillfälle beredes köparen att genom ställande af säkerhet afböja häfvandet af ett kanske för honom förmånligt köpeaftal.

Af skäl, för hvilka vid 15 § redogjorts, har den i köpeaftalets natur liggande grundsatsen om prestationernas samtidiga fullgörande ansetts böra i fråga om distansköpet sålunda jämkas, att säljaren icke äger i afvaktan på köpeskillingens erläggande inställa godsets afsändande men väl hindra dess utgifvande å bestämmelseorten. Då 39 § har till förutsättning, att köparen redan är på obestånd, och godsets försändande under sådana förhållanden oftast skulle blifva ändamålslöst, har förevarande paragraf så affattats, att det står säljaren öppet att vid dylika köp kvarhålla godset å afgångsorten.»

Högsta domstolen · specialmotivering · 39 §

Just.R:n Quensel, Bohman, Billing, Hellström, Petersson och Herslow förenade sig om följande yttrande: »Då säljaren i denna paragraf berättigas att innehålla godset, därest något af fyra uppräknade fall — konkurs, resultatlös utmätning, betalningsinställelse eller annat manifesterande af köparens allmänna insolvens — inträffat, gälla uppenbarligen såsom allmänna förutsättningar för alla dessa fall, att fråga är om kreditköp, att insolvensen blifvit uppenbarad först efter köpets afslutande, och att tiden för godsets aflämnande är inne. Paragrafens affattning torde därför böra ske på ett sätt, som med erforderlig tydlighet anger, att dessa tre förutsättningar betinga hela paragrafens tillämplighet.

Sidbild s. 72

Sidbild s. 72 · öppna i full storlek

s. 72 NJA II 1906 nr 1 s. 72 börjar här 5 hänvisningarCiteraSkriv ut sidan

Hvad angår det fall, att köparens insolvens uppenbarats annorledes än genom konkurs, utmätning eller betalningsinställelse, föreligger enligt förslagets nuvarande lydelse den olikhet mellan detta fall och de tre förut omnämnda, att insolvensen skall hafva icke blott uppenbarats utan uppkommit efter köpet och att sättet för dess ådagaläggande lämnats öppet. Oafsedt svårigheten att afgöra, när köparens insolvens i själfva verket uppkommit, synes skäl saknas att i detta fjärde fall mera än i de tre föregående binda säljarens rätt att innehålla godset vid den omständighet, att köparens insolvens uppkommit efter köpet. Å andra sidan lärer ej vara att förorda, att säljaren må tillåtas att exempelvis genom att framdraga innehållet af köparens handelsböcker eller medelst vittnesförhör med köparens affärsbiträden konstatera köparens insolvens. Under fasthållande af den, som det vill synas, riktiga tanke, som legat till grund för de föregående bestämmelserna i paragrafen, torde nu ifrågavarande stadgande böra gifvas sådant innehåll, att köparens insolvens skall vara konstaterad medelst någon yttre notorisk tilldragelse, som inträffat efter köpet, men att, där sådan tilldragelse ägt rum, ingen vikt lägges på tidpunkten, då insolvensen i själfva verket uppkommit.»

Just.R. Grefberg anförde: »Såsom villkor för de åtgärder, säljaren enligt förevarande paragraf berättigats vidtaga, då någon af de däri uppräknade omständigheter, som ådagalägga köparens insolvens, äro för handen, förutsättes, att anstånd med köpeskillingens erläggande är medgifvet, att den omständighet, hvarå säljaren äger åberopa sig, inträffat efter köpets afslutande och att tiden för godsets aflämnande är inne, men af paragrafens affattning framgår ej otvetydigt, att det förstnämnda villkoret betingas i fråga om sådan involvens, som icke härrörer af konkurs, utmätning eller betalningsinställelse, och, hvad angår villkoret, att tiden skall vara inne för godsets aflämnande, synes det vara oegentligt och kunna leda till oriktig tolkning, att bestämmelser härom inryckts i sista punkten och hänföras allenast till säljarens rätt att häfva köpet. Hvad sålunda anmärkts torde föranleda någon jämkning af förslaget.

Emot anordningen att med konkurs, utmätning och betalningsinställelse likställa det därutöfver i förslaget upptagna fall af insolvens, allenast såvidt det uppkommit efter köpets afslutande, erinras, att ehuru en säljare, som redan vid köpets afslutande haft anledning antaga, att köparen saknade betalningsförmåga, men detta oaktadt medgifvit anstånd med köpeskillingens erläggande, icke till sitt skydd bör tillåtas åberopa sig på förhållanden, som sålunda redan vid köpet voro för honom kända, synes dock berörda anordning såsom regel sakna giltig grund, enär, utan i nyssnämnda undantagsfall, säljaren med lika goda skäl, vare sig oförmågan att gälda köpeskillingen härledes från en tilldragelse, som inträffat före eller efter köpet, kan anses hafva slutit köpet under antagande att köparen å sin sida kunde fullgöra detsamma. Enligt motiven fordras, beträffande nu ifrågavarande insolvens, att säljaren för att skydda sig bör före köpets afslutande anskaffa de upplysningar, som stå till buds, men, utom att dylika upplysningar stundom kunna vara mindre tillförlitliga eller till och med vilseledande, gifves det fall, då en sådan skyldighet vore särdeles obillig, såsom då köparen redan före köpet genom sjöolycka eller dylikt gjort en betydande förlust, men all kännedom Sidbild s. 73Sidbilds. 73 · NJA II 1906 nr 1 s. 73 börjar här kontrollerad mot trycket 8 hänvisningar CiteraSkriv ut sidan därom saknats vid köpet. Ofta torde ock för bevisning om tidpunkten, från hvilken insolvensen härleder, möta sådant hinder, att den föreslagna bestämmelsens praktiska betydelse i hög grad minskas.

I fråga om nu omförmälda insolvens innebär förslaget tillika, att köparens ekonomiska ställning får utredas genom vittnesförhör med de personer, som äga kännedom om köparens böcker och affärstransaktioner, men då ett dylikt offentliggörande är föga förenligt med köparens rätt att icke för allmänheten blotta hvad han rörande sitt yrke och sin ekonomiska ställning vill hålla hemligt samt därjämte skulle visa sig synnerligen olämpligt, ifall köparens ställning blefve utan skäl röjd, torde föreslagna bestämmelser om denna insolvens icke bibehållas utan antingen alldeles utgå eller, om så ej lämpligen kan ske, utbytas emot ett stadgande, som allenast afser för säljaren vid köpet obekanta eller därefter inträffade yttre tilldragelser af sådan beskaffenhet, att köparen under för handen varande kända förhållanden faktiskt måste antagas vara oförmögen att fullgöra den betalning, hvarom fråga är. Ett uppräknande af omständigheter, som sålunda skulle utmärka insolvens, lär väl ej kunna ifrågakomma, men såsom exempel på dylik insolvens kan angifvas, att köparen rymt för att undgå borgenärers kraf, att han genom lösöreköp afhändt sig egendom och till följd däraf saknar betalningsförmåga, att han genom elds- eller sjöolycka eller genom terminsaffärer eller dylika äfventyrliga spekulationer gjort sådana förluster, att det för visst må antagas, att han ej kan gälda köpeskillingen, eller att han genom enskild uppgörelse ställt sina tillgångar till borgenärers förfogande för att täcka deras fordringar.»

I öfrigt anmärkte Just.R. Herslow att, då i förevarande paragraf saknades bestämmelse om rätt för säljaren att, i händelse han begagnade sig af den honom i samma paragraf medgifna rättighet att häfva köpet, njuta ersättning för den förlust, som möjligen uppkomme för honom i afseende å fraktkostnad eller prisskillnad m. m., detta förhållande kunde föranleda därtill, att, därest säljaren i köparens konkurs bevakade sitt anspråk på skadestånd, betalningsrätt blefve honom frånkänd, hvilket dock syntes innebära en obillighet mot säljaren och näppeligen kunde antagas vara i förslaget afsedt.

I k. prop. fick paragrafen den nuvarande lydelsen; och yttrade chefen för justitiedepartementet:

»I 39 § har, med föranledande af en inom H. D. framställd anmärkning, någon jämkning i uppställningen gjorts i syfte att, tydligare än i det remitterade förslaget skett, utmärka, att för tillämpning af paragrafen i dess helhet förutsättes, att fråga är om kreditköp samt att någon af de i paragrafen uppräknade omständigheter måste hafva inträffat efter köpets afslutande. H. D. har vidare anmärkt, att kommitterades förslag såtillvida vore mindre följdriktigt, att, om konkurs, utmätning eller betalningsinställelse inträffat efter köpet, de föreslagna bestämmelserna skulle komma till användning, oafsedt om köparen redan vid köpets afslutande varit på obestånd, under det att eljest för deras tillämpning erfordrades utredning därom, att köparens förmögenhetsvillkor efter köpet undergått förändring till det sämre; och har med anledning Sidbild s. 74Sidbilds. 74 · NJA II 1906 nr 1 s. 74 börjar här 3 hänvisningar CiteraSkriv ut sidan häraf åt paragrafen gifvits en affattning, som ej lämnar rum för dylik anmärkning. Det danska lagförslaget i dess af de delegerade förordade lydelse öfverensstämmer i nämnda hänseende med det sålunda jämkade svenska förslaget. Däremot hafva de norska delegerade icke ansett annan ändring i denna del erforderlig än att till 39 §, sådan den i det norska kommittéförslaget lyder, fogats ett tillägg af innehåll, att frågan, huruvida säljaren i andra fall än de i 39 § nämnda ägde utofva de honom därigenom tillerkända befogenheter, borde bedömas enligt allmänna rättsgrundsatser. Härmed lärer dock knappast någon olikhet i sak hafva varit åsyftad.

Hvad åter angår den inom H. D. jämväl gjorda hemställan, att det föreslagna lagrummets tillämplighet borde inskränkas till sådana fall, då köparens insolvens blifvit konstaterad genom någon yttre notorisk tilldragelse, har denna anmärkning icke ansetts böra föranleda ändring i kommittéförslaget. Det torde ej kunna angifvas något principiellt skäl, hvarför en säljare, som trott sig hafva att göra med en solvent köpare men efter köpet erhållit kännedom om dennes obestånd, skulle sättas i bättre eller sämre ställning, allteftersom hans kunskap grundades på någon af en större allmänhet känd tilldragelse eller på andra källor. Är hans uppfattning af köparens förmögenhetsvillkor riktig, något som naturligen blir säljarens sak att visa, torde han i båda nämnda fall böra behandlas lika. Exempelvis synes det hårdt, om en säljare, som genom meddelande från köparen själf erfarit dennes obestånd, skulle, blott därför att ännu icke inträffat någon katastrof, hvarigenom köparens undergräfda ställning blifvit för den stora allmänheten uppenbar, vara pliktig att utgifva godset med säker utsikt att gå miste om betalningen eller större delen däraf. De befarade praktiska olägenheterna af förslagets bestämmelser i denna del kunna knappast verka afskräckande, då man från utlandet, där säljarens rätt att vid köparens obestånd innehålla godset i allmänhet är erkänd i samma utsträckning, som här föreslagits, icke försport, att denna rätt gifvit anledning till missbruk. Synnerligen svårt vore det ock att åt en lagbestämmelse med det af H. D. antydda innehållet gifva en sådan affattning, att icke svårigheter och ojämnheter skulle uppstå vid tillämpningen. I betraktande häraf och med hänsyn jämväl till önskvärdheten af att på detta område af lagstiftningen, som för den mellanfolkliga samfärdseln är af synnerligen stor betydelse, komma till öfverensstämmelse med de i utlandet allmänt rådande rättsgrundsatser och med grannländernas lagstiftning, har jag ansett mig böra i nu förevarande hänseende vidhålla den ståndpunkt, därom kommitterade från de tre nordiska länderna enats.»

40 §

Sidbild s. 75

Sidbild s. 75 · öppna i full storlek

s. 75 NJA II 1906 nr 1 s. 75 börjar här 2 hänvisningarCiteraSkriv ut sidan

Ang. det fall, att tiden för godsets aflämnande är inne, se 39 §.

Ang. det fall, att godset efter det köparen försatts i konkurs aflämnats till boet, se 41 §.

Särskilda bestämmelser om häfvande af köp se 57 och 58 §§.

Kommittén · specialmotivering · 40 §

»Det i 39 § upptagna stadgande om säljarens rätt att affordra konkursboet säkerhet och, där den ej ställes, häfva köpet, förutsätter, att tiden för leveransen är kommen. Då före denna tid konkurs inträffar, leder konkursboets rätt att välja mellan köpets tillträdande och dess häfvande till behöfligheten af ett stadgande om rätt för säljaren att erhålla besked om boets väl. Obehöfligt blir ett sådant stadgande blott i händelse tiden för köpeskillingens erläggande inträder, innan köparen blir försatt i konkurstillstånd, i hvilken händelse säljaren tydligen är skyddad af bestämmelserna i 28 § om påföljd af köparens dröjsmål med köpeskillingens erläggande.

Att boet före leveranstidens inträde skulle ställa säkerhet, torde icke billigtvis kunna fordras, då säljaren i detta fall ännu är i besittning af godset.»

41 §

Ang. de fall, att godset ej blifvit utlämnadt till konkursboet, se 39 och 40 §§. Att stadgandet i 41 § gäller jämväl, i fall konnossement å godset blifvit till köparen öfverlämnadt, se 166 § sjölagen (inf. nedan, sid. 116).

Kommittén · specialmotivering · 41 §

»Om gods, som en konkursgäldenär före konkursen köpt, sedermera utan betalnings erläggande utlämnats till konkursboet, torde sådant i de allra flesta fall bero därpå, att säljaren ej ägde kännedom om konkursen eller i följd af de faktiska förhållandena var urståndsatt att hindra utgifvandet. Detta inträffar isynnerhet vid distansköp, enär det lätteligen kan hända, att en af säljaren gifven order om godsets innehållande eller utlämnande till annan icke i tid kommer fraktföraren till handa. Det skulle uppenbarligen vara för rättskänslan stötande, om konkursboet finge rätt att under dylika förhållanden tillägna sig godset, så att säljaren måste nöjas med den utdelning, som kunde komma att belöpa å köpeskillingen. Säljarens rätt att återkräfva sådant gods har därför blifvit i förslaget erkänd. Skulle det någon gång inträffa, att säljaren till boet Sidbild s. 76Sidbilds. 76 · NJA II 1906 nr 1 s. 76 börjar här 1 hänvisning CiteraSkriv ut sidan öfverlämnar godset i syfte att erhålla konkursborgenärs rätt, träder naturligtvis förslagets 1 § i tillämpning.

I det fall, som i förevarande paragraf afses, bör naturligen konkursboet bibehållas vid sin befogenhet att tillträda köpet, likasom säljaren vid sin rätt att erhålla besked, huruvida boet vill utöfva nämnda befogenhet. Har boet föryttrat godset eller däröfver eljest förfogat såsom öfver sitt eget, måste boet därigenom anses hafva tillträdt köpet och således af säljaren kunna behandlas såsom köpare.»

Om fel eller brist i godset.

42 §

Ang. hvilken tidpunkt i allmänhet är den afgörande för bedömande, huruvida fel vidlader godset, se stadgandet i 44 §, från hvilket tidsbestämmelserna i andra stycket af 42 § utgöra undantag.

Huru skadans belopp beräknas, se 45 §.

Särskilda regler för det fall, att godset skall aflämnas efter hand i särskilda poster, se 46 §.

Från regeln i 42 § gälla undantag för de fall, att dels köparen före köpet haft tillfälle undersöka godset eller prof därå, 47 §, dels godset sålts å auktion, 48 §.

Om säljarens rätt att afhjälpa fel, se 49 §.

Om köparens plikt att efter emottagandet undersöka godset, se 51 §, jämförd med 52—54 §§.

Om köparens plikt att meddela, huruvida han vill tala å fel, se 52—54 §§. Särskilda bestämmelser om afvisande af gods och häfvande af köp, se 55—58 §§.

Att stadgandet i denna paragraf gäller jämväl kvantitetsbrist i visst

fall, se 50 §.

Ang. fel i gods, som aflämnats till fullgörande af leveransaftal, se 43 §. Kommittéen, i hvars förslag orden »vid köpet» i början af andra stycket ej funnos, yttrade:

Kommittén · specialmotivering · 42 §

»I fråga om de befogenheter, som vid köp af bestämdt gods böra tillkomma köparen då fel i godset yppas, innebär förslaget i öfverensstämmelse med gällande lag, att felet kan åberopas äfven i sådana fall, där säljaren saknat all kännedom om dess tillvaro. Det har ansetts obilligt, att säljarens okunnighet om beskaffenheten af det gods han försäljer skall lända honom till båtnad, så att han får behålla den köpeskilling,Sidbild s. 77Sidbilds. 77 · NJA II 1906 nr 1 s. 77 börjar här 1 hänvisning CiteraSkriv ut sidan som köparen under antagande af godsets normala beskaffenhet utfäst. Har emellertid köparen, innan köpet slöts, kunnat utan kostnad eller olägenhet företaga undersökning af godset och därigenom uppdaga felet, kan jämlikt den föreslagna 47 § köparen komma att gå miste om rätten att åberopa ett för säljaren okändt fel, och detsamma gäller naturligen på grund af 1 § i de fall, där godset kan anses såldt med det förbehåll, att köparen skall nöjas därmed ehvad det är bättre eller sämre, något som enligt 48 § i allmänhet skall anses vara fallet då godset är såldt å auktion.

Den väsentligaste befogenhet, som i anledning af yppadt fel i godset kan tilläggas köparen, består i rätten att häfva köpet, d. v. s. afvisa godset och innehålla eller återkräfva köpeskillingen. Att i regel denna rätt bör tillkomma en köpare, som öfver hufvud äger åberopa felet, lärer vara uppenbart, då felet esomoftast medför att godset ej ägnar sig till den användning köparen därmed åsyftat. Härjämte tillägger förslaget köparen den alternativa befogenheten att fordra sådant afdrag å köpeskillingen, som mot felet svarar, eller, mera fullständigt uttryckt, att å det utfästa beloppet afräkna en efter förhållandet mellan godsets värde i felfritt och i felaktigt skick proportionellt afpassad andel af nämnda belopp. Uppenbart är, att i sådana fall, där köparen ej i anledning af godsets felaktiga beskaffenhet är berättigad till skadestånd, hans rätt att göra felet gällande skulle kunna blifva tämligen värdelös, om den enda utväg, som i sådant afseende stode honom öppen, vore att häfva köpet. Det låter nämligen lätt tänka sig, att köparen befinner sig i den ställning, att han trots felet är nödsakad att för undvikande af förlust genast taga det felaktiga godset i bruk på ett sätt, som utesluter möjligheten af köpets häfvande, och det kan ej anses billigt, att en dylik tillfällighet skall bereda säljaren en fördel på köparens bekostnad.

Befogenheten att fordra afdrag å köpeskillingen är, såvidt kommittéen har sig bekant, utanför de skandinaviska länderna allestades erkänd och stod jämväl enligt nya lagberedningens förslag köparen öppen. Vid förslagets behandling i H. D. blef emellertid bestämmelsen härom, utom för vissa undantagsfall, afstyrkt af domstolens flesta ledamöter, hufvudsakligen på den grund, att den ansågs innebära något för rättsuppfattningen här i landet främmande och stundom kunna på ett kännbart sätt förnärma säljarens befogade anspråk att själf få bestämma priset på sin vara.

Kommittéen har emellertid ej ansett sig kunna tillmäta dessa erinringar afgörande betydelse. Väl lärer köparen enligt nu gällande lag och rättstillämpning ej äga den befogenhet, hvarom nu är fråga; men att den skulle stå i strid med någon utvecklad rättsuppfattning anser sig kommittéen äga anledning att betvifla, då det af kommittéen utsända preliminära utkastet icke i förevarande hänseende föranledt någon som helst erinran.

Ej heller kan kommittéen för sin del erkänna, att en säljare, som, låt vara i god tro, sålt en felaktig vara, skulle äga något berättigadt anspråk att motsätta sig krafvet på prisminskning. En nedsättning af priset lärer endast högst undantagsvis kunna för säljaren medföra annan ekonomisk olägenhet, än den som ligger däri, att godset befinnes äga Sidbild s. 78Sidbilds. 78 · NJA II 1906 nr 1 s. 78 börjar här 4 hänvisningar CiteraSkriv ut sidan mindre värde än säljaren på grund af sin obekantskap med felet föreställt sig; och om i ett eller annat fall större förlust skulle kunna tillskyndas säljaren därigenom, att han tvingas att finna sig i prisnedsättning, lärer det ligga närmare till hands att låta honom bära denna förlust än att tvinga köparen att vidkännas den kostnad och skada, som kan uppstå genom köpets återgång eller därigenom, att köparen nödgas behålla och till fullo betala det felaktiga godset.

Kommittéen har ej heller förbisett, att, sedan köparen tagit godset i bruk, det ofta nog blir omöjligt för säljaren att föranstalta besiktning å godset. Oaktadt det i sådant fall åligger köparen att styrka, att det fel, hvarå han gör anmärkning, förelegat vid godsets aflämnande, innebär det dock en våda för säljaren, att motbevisningen sålunda försvåras eller kanske till och med omöjliggöres. Då det emellertid enligt 52 § i förslaget åligger köparen att, vid äfventyr af talans förlust, underrätta säljaren om fel, som han blifvit varse, torde säljaren i regeln komma i tillfälle att, om han så önskar, låta besiktiga godset, innan det af köparen användes. Det ligger för öfrigt i sakens natur, att domstolarna vid profning af bevisningen om godsets beskaffenhet skola anse en omständighet mot köparen föreligga, om han under dylika förhållanden med onödig brådska gör bruk af godset, äfvensom att till motvägande af sagda omständighet en mer än vanligt stark bevisning om godsets felaktiga beskaffenhet kommer att fordras. Det är förty att vänta, att köparen mången gång af omtanke för sin egen trygghet låter å godset taga besiktning af sakkunnige och opartiske män och om möjligt i god tid förut därom underrättar säljaren eller ombud för honom.

Den rätt till prisnedsättning, som här åsyftas, har kommittéen ansett böra äga rum under alla förhållanden, då felet öfver hufvud må af köparen åberopas. Rätten att häfva köpet skulle däremot, om den gjordes lika ovillkorlig, kunna till förfång för säljaren missbrukas, och kommittéen har alltså i öfverensstämmelse med de föreslagna bestämmelserna om häfningsrätt vid dröjsmål å säljarens sida funnit rätten att på grund af fel häfva köpet böra vara utesluten, där felet är att anse såsom ringa, dock att, jämväl i sådant fall häfningsrätt naturligtvis bör äga rum, om säljaren förfarit svikligt. Vid pröfning af frågan om felets betydenhet, kan man uppenbarligen ej utgå från allenast objektiva synpunkter utan måste likasom i fråga om betydenbeten af dröjsmål med godsets aflämnande taga hänsyn till köparens ställning och hvad säljaren hade anledning att därom antaga, äfvensom till hvad köparen må hafva vid aftalet betingat sig rörande godsets beskaffenhet. Att i lagen upptaga en uttrycklig erinran härom har ansetts öfverflödigt, då af redaktionen framgår att det ej uteslutande kommer an på felets betydenhet efter allmän måttstock.

De strängare grundsatser, som i allmänhet böra uppställas i fråga om handelsköp, måste naturligen göra sig gällande, äfven då fråga är att bedöma betydenheten af ett fel. Att, i enlighet med hvad i 21 § föreslagits, uppställa den regel, att i handelsförhållanden hvarje om än så obetydligt fel kunde föranleda köpets häfvande, skulle emellertid enligt kommittéens tanke alltför lätt kunna leda till chikaner och rättsliga förvecklingar; och vill kommittéen särskildt erinra, att, medan vid Sidbild s. 79Sidbilds. 79 · NJA II 1906 nr 1 s. 79 börjar här 5 hänvisningar CiteraSkriv ut sidan ett obetydligt dröjsmål med godsets aflämnande det mera sällan kan blifva föremål för olika bedömande, huruvida leveranstiden öfverskridits, gränsen mellan felaktigt och felfritt gods ofta nog är synnerligen svår att uppdraga. Att en regel om ovillkorlig häfningsrätt i handelsförhållanden härvidlag skulle, särskildt såvidt rörer distansköp, vara alltför sträng, anser kommittéen äfven antydas däraf, att i världshandeln föreligga handelsbruk, som för vissa branscher högeligen inskränka häfningsrätten. Någon framställning om en mot slutbestämmelsen i 21 § svarande regel angående häfningsrätt i följd af fel har ej heller försports från de handelskorporationer, som här i landet yttrat sig angående kommittéens preliminära utkast.

Den omständigheten, att vid köp af bestämdt gods köparen, på sätt här förut är nämndt, i flertalet fall bör kunna åberopa äfven ett för säljaren okändt fel, innebär ingalunda med nödvändighet, att köparen äger fordra ersättning för den skada han lidit i följd af att godset saknat egenskaper, som köparen ägt förutsätta hos detsamma. Att säljaren, såframt svikligt förfarande ligger honom till last, är pliktig att gälda dylik skada är uppenbart, och lika tydligt är, att köparen bör njuta ersättning där felet efter köpet men före godsets aflämnande uppkommit genom någon säljarens försummelse. Har säljaren under förhandlingarna om köpet uttryckligen garanterat tillvaron af en viss egenskap eller eljest förhållit sig så, att köparen haft giltig anledning att anse en dylik garanti från hans sida föreligga — något som oftast torde vara fallet vid yrkesmässig försäljning af handels- eller fabriksvaror — synes det ock naturligt att låta ett dylikt uppträdande från säljarens sida medföra skadeståndsplikt oberoende däraf, huruvida säljaren ägt vetskap om felet eller icke. Där åter något förhållande af nu antydd art ej är för handen, synes giltig anledning ej stå att finna för säljarens förpliktande att i anledning af honom obekanta fel gälda skadestånd. Att, såsom nya lagberedningens förslag innebar, här tillägga köparen ersättning för ’kostnader’ torde från principiell ståndpunkt vara mindre berättigadt och därjämte ägnadt att i tillämpningen medföra svårighet, då någon gräns mellan dylik ersättning och skadestånd i vidsträckt mening ej synes kunna uppdragas.

Det skadestånd, som under nyss antydda förhållanden bör tillkomma köparen, skall enligt förslaget utgå vare sig köpet häfves eller icke. Att köparen sålunda, äfven då han för egen räkning behåller godset, kan fordra skadestånd, öfverensstämmer icke med hittills rådande praxis i vårt land, och de erinringar, som vid H. D:s granskning af nya lagberedningens förslag framställdes i fråga om den föreslagna rätten till prisminskning, afsågo tvifvelsutan äfven rätten att utan afvisande af godset kräfva skadestånd. Hvad här förut anförts till försvar för köparens rätt till prisminskning torde emellertid jämväl äga tillämpning i fråga om hans rätt till skadestånd. Ställer lagen köparen i valet mellan att helt och hållet afstå från skadestånd och att afvisa godset, drifves han naturligen att anlita den senare utvägen i många fall, där han har verkligt behof af godset äfven i dess felaktiga skick. Mången gång lärer äfven ligga i säljarens välförstådda intresse, om lagen tillåter köparenSidbild s. 80Sidbilds. 80 · NJA II 1906 nr 1 s. 80 börjar här kontrollerad mot trycket 8 hänvisningar CiteraSkriv ut sidan att utan underhandling med säljaren tillägna sig godset med bibehållande af sina skadeståndsanspråk.

Lika litet som nya lagberedningens förslag innehåller det föreliggande några bestämmelser om huru långt säljarens skadeståndsplikt sträcker sig. Besvarandet af denna fråga synes ej heller tillhöra det nu förevarande ämnet. Här må endast erinras, att enligt allmänna rättsgrundsatser skadeståndsplikten icke kan omfatta sådan skada, som varit alldeles oberäknelig. Framhållas bör äfven, att förslaget ej åsyftar någon lösning af spörsmålet om säljarens ansvarighet för skadebringande egenskaper hos såldt gods, som köparen eller annan tagit i besittning, ett spörsmål, som uppenbarligen ej står i särskildt samband med reglerna om köp utan är af vida allmännare innebörd.

I afseende å kreatursköp innehålla vissa främmande lagstiftningar särskilda bestämmelser om fel i det sålda. Hvad som i synnerhet utmärker dessa vanligen mycket detaljerade bestämmelser är, att för hvarje slag af kreatur uppställts regler om de fel, som kunna af köparen åberopas, samt om den tid, inom hvilken sådant måste ske, därvid tillika stadgats, att fel, som före sagda tids utgång göres gällande, presumeras vara uppkommet så tidigt, att det bör drabba säljaren. Då det emellertid under de tre kommittéernas samfällda öfverläggningar ansetts olämpligt att för närvarande göra ämnet till föremål för gemensam skandinavisk lagstiftning, har den svenska kommittéen icke ansett sig äga anledning att upptaga ämnet till vidare behandling; och vill kommittéen framhålla, att, om en speciallagstiftning på förevarande område skulle anses önskvärd, frågan därom ingalunda undanskjutes genom antagande af kommittéens förslag.»

Högsta domstolen · specialmotivering · 42 §

Just.R. Quensel anförde: »Önskligt vore, att i senare stycket antyddes, att den skadeersättning, som där omförmäles, icke må anses inbegripen i det afdrag å köpeskillingen, som enligt bestämmelsen i första stycket han påfordras.»

Just.R:n Billing, Hellström, Petersson och Herslow förenade sig om följande yttrande: »För vinnande af erforderlig tydlighet synes önskvärdt, att i första satsen af andra stycket uttryckligen angifves, att skadeståndsplikten inträder allenast då godset vid köpet saknade tillförsäkrad egenskap — och detta desto hellre som ifrågavarande bestämmelse på visst sätt innefattar en afvikelse från den i 44 § uttalade allmänna regel.

Därjämte torde i sista satsen af samma stycke genom att efter orden ’vare han’ inskjuta ’därjämte’ eller ’jämväl’ böra tydligare än i förslaget skett utmärkas, att köparens rätt till skadestånd inträder, ehvad köpet häfves eller icke, och att skadeståndet ej under alla förhållanden helt och hållet sammanfaller med afdrag å köpeskillingen, där sådant kräfves.»

Anmärkningarna föranledde i k. prop. ej annan ändring, än att orden »vid köpet» inskötos i början af andra stycket.

Sidbild s. 81

Sidbild s. 81 · öppna i full storlek

s. 81 NJA II 1906 nr 1 s. 81 börjar här 2 hänvisningarCiteraSkriv ut sidan

43 §

Ang. den tidpunkt, som är afgörande för bedömandet af frågan huruvida fel vidlåder godset, se 44 §.

Huru skadans belopp beräknas, se 45 §. Särskilda regler för det fall, att godset skall aflämnas efter hand i

särskilda poster, se 46 §.

Från regeln i 43 § gälla undantag för de fall, att dels köparen före köpet haft tillfälle undersöka godset eller prof därå, 47 §, dels godset sålts å auktion, 48 §.

Om säljarens rätt att afhjälpa fel i levereradt gods eller aflämna gillt gods i stället för felaktigt, se 49 §.

Om köparens plikt att efter mottagandet undersöka godset, se 51 §, jämförd med 52—54 §§.

Om köparens plikt att meddela, huruvida han vill tala å fel, se 5254 §§. Särskilda bestämmelser om afvisande af gods och häfvande af köp, se 55—58 §§.

Att stadgandet i 43 § jämväl gäller kvantitetsbrist i visst fall, se 50 §.

Ang. fel i bestämdt gods, som sålts, se 42 §.

Ang. verkställighet af dom, hvarigenom säljare förpliktats fullgöra leveransaftal, se 38 § U.L. (inf. nedan, sid. 119).

Kommittén · specialmotivering · 43 §

»Den valrätt mellan köpets häfvande och prisets nedsättande, som vid köp af bestämdt gods tillkommer köparen då godset befinnes felaktigt, lärer äfven böra erkännas för det fall, att fel yppas i gods, som aflämnas till fullgörande af leveransaftal. De skäl, som vid nästföregående paragraf anförts till stöd för rätten till prisminskning, äga äfven i detta fall giltighet, och frågan synes här vara af än större praktisk betydelse, i det fel vida oftare göras gällande vid leveransaftal än vid. köp af bestämdt gods, där köparen esomoftast har tillfälle att före köpet undersöka godset. Utom nu nämnda befogenheter bör vid leveransaftal köparen uppenbarligen, likasom han vid godsets uteblifvande äger på6 Sidbild s. 82Sidbilds. 82 · NJA II 1906 nr 1 s. 82 börjar här 4 hänvisningar CiteraSkriv ut sidan kalla den aftalade prestationens framtvingande, äga rätt att i stället för det felaktiga godset kräfva felfritt gods.

Rätten att afvisa godset synes emellertid äfven här böra bortfalla, såframt felet är att anse såsom ringa. Kommittéen har ej funnit någon grundad anledning att i detta afseende skilja mellan leveransaftal och köp af bestämdt gods. Med erinran, att de flesta distansköp äro att hänföra till leveransaftal, vill kommittéen fastmera framhålla, att det enligt dess uppfattning skulle leda till en oskälig hårdhet mot säljaren, om man tilläte köparen att på grund af ett än så obetydligt fel afvisa godset, sedan det efter en till äfventyrs lång och dyrbar transport framkommit till bestämmelseorten och där kanske dragit en hög tull. Till förebyggande af det missbruk, att säljaren afsiktligen aflämnade en vara af något sämre beskaffenhet än med aftalct åsyftats, har kommittéen emellertid ansett nödigt att föreslå, det säljaren, såframt han i tid afvetat felet, skall, oberoende af dess betydenhet, vara underkastad påföljden af köpets häfvande.

Af de i 24 § antagna grundsatser om skyldighet för säljare af generiskt bestämdt gods att i allmänhet ersätta skada, som uppkommer genom dröjsmål med godsets aflämnande, lärer följa, att en sådan säljare i regel ock är pliktig att ersätta skada, som köparen lider därigenom, att godset ej är af utlofvad beskaffenhet. Det skulle uppenbarligen vara föga rimligt, om säljaren genom att aflämna en i sista stund anskaffad, afgjordt underhaltig vara kunde befria sig från de påföljder, som jämlikt 24 § borde inträda. De hänsyn, som föranleda, att från regeln om säljarens skadeståndsplikt vid dröjsmål med fullgörande af leveransaftal göres undantag för det fall, att i följd af förhållanden, som ej bort af säljaren beräknas, möjligheten att aflämna sådant gods, som köpet afser, är utesluten, betinga naturligen motsvarande undantag från regeln om säljarens skadeståndsplikt i följd af felaktig leverans. En hänvisning till de i 24 § upptagna bestämmelser angående omöjlighet att fullgöra aftalet har alltså i nu förevarande paragraf intagits. Beträffande det s. k. halfgeneriska köpet må erinras om det ingalunda oviktiga fall, att hela det parti, hvarur godset skolat tagas, befinnes behäftadt med ett fel, som säljaren ej afvetat. I dylikt fall blir enligt förslaget säljaren i regel skadeståndsfri, något som uppenbarligen kräfves däraf, att han, om försäljningen omfattat hela partiet, undsluppit skadestånds gäldande.»

44 §

Ang. den tid, då faran öfvergår å köparen se 17, 37, 60 och 62 §§. Ett undantag från bestämmelsen i 44 § finns i 42 § andra stycket. Stadgandet i 44 § gäller jämväl kvantitetsbrist i visst fall, se 50 §.

Sidbild s. 83

Sidbild s. 83 · öppna i full storlek

s. 83 NJA II 1906 nr 1 s. 83 börjar härCiteraSkriv ut sidan

Kommittén · specialmotivering · 44 §

»Farans öfvergång på köparen innebär, att denne har att gälda hela köpeskillingen, äfven om godset genom olyckshändelse förstöres eller försämras; det är alltså själffallet, att köparen icke kan åberopa ett fel, som genom dylik händelse uppkommit. För sådana fall, då godset utan yttre händelse på grund af sin egen beskaffenhet eller den behandling, som däråt måste ägnas, är underkastadt förändring eller minskning, erfordras däremot föreskrift om den tid, till hvilken man bör hänföra sig vid bedömande af godsets kontraktsenlighet. Det är uppenbart att, då afvikande aftal ej träffats — något som vid distansköp tämligen ofta förekommer — tidpunkten för farans öfvergång bör vara afgörande äfven för denna fråga.

I afseende å det i paragrafen intagna förbehåll angående fel, som uppkommit genom säljarens vållande, lärer knappast behöfva erinras, att här ej åsyftas åtgärder, som kunna tänkas ifrågakomma efter godsets aflämnande. Af köpeaftalets natur följer tydligen, att hvad säljaren på detta stadium företager ej äger inflytande på köparens skyldighet att gälda köpeskillingen utan endast kan medföra skadeståndsplikt.

Ordalagen i 42 § gifva vid handen, att då vid försäljning af bestämdt gods viss egenskap blifvit köparen tillförsäkrad, och fel yppas, säljarens skyldighet att gälda skadestånd är beroende af godsets beskaffenhet vid köpet.»

45 §

Stadgandet i denna paragraf gäller jämväl kvantitetsbrist i visst fall, se 50 §.

46 §

Jfr hufvudstadgandena i 42 och 43 §§ med hänvisningar. Stadgandet i 46 § gäller jämväl kvantitetsbrist i visst fall, se 50 §.

Sidbild s. 84

Sidbild s. 84 · öppna i full storlek

s. 84 NJA II 1906 nr 1 s. 84 börjar här 2 hänvisningarCiteraSkriv ut sidan

47 §

Denna paragraf innehåller undantag från de allmänna reglerna i 42 och 43 §§; se dessa paragrafer med hänvisningar.

Hvad angår köparens plikt att efter godsets emottagande undersöka detsamma, se 51 §, jämförd med 52 och 53 §§.

Stadgandet i 47 § gäller jämväl kvantitetsbrist i visst fall, se 50 §.

Denna paragraf lydde i kommittéens förslag sålunda:

Kommittén · specialmotivering · 47 §

»Har köparen haft tillfälle att före köpet undersöka det gods köpet afser eller prof därå, må fel, som därvid bort märkas, ej af honom åberopas, utan så är att köparen haft grundad anledning att anse undersökning öfverflödig eller ock säljaren svikligen förfarit.»

Kommittén · specialmotivering · 47 §

»Ägde köparen redan vid aftalets ingående kännedom om att godset i ett visst afseende ej var af normal beskaffenhet, måste han anses vid köpevillkorens uppgörande hafva härtill tagit hänsyn; och utan särskild föreskrift i lag lärer få anses själfklart, att han ej äger såsom fel åberopa ifrågavarande, af honom kända förhållande.

Klart är ock, att om köparen före köpet undersökt godset men på grund af vårdslöshet ej upptäckt ett däri befintligt fel, rätten att å ett sådant fel tala bör anses utesluten. Rådande uppfattning synes i allmänhet jämväl innebära, att en viss granskningsplikt i allmänhet åligger en köpare, som utan afsevärd kostnad eller olägenhet har möjlighet att före köpet undersöka godset. Underlåter han att begagna sig af tillfälle till undersökning, bör han icke ställas bättre än nyss är nämndt. Huru ingående en här afsedd undersökning bör vara, bestämmes genom bruket och förhållandena i hvarje särskildt fall. Ofta kan säljarens förfarande vara sådant, att köparen med anledning däraf måste anse granskning öfver hufvud eller i ett visst afseende öfverflödig, såsom t. ex. om säljaren bestämdt tillförsäkrat köparen, att godset i allo är felfritt eller att det är i besittning af viss egenskap.

Ej sällan sattes köparen före köpet i tillfälle att undersöka ett prof å godset. I sådana fall gäller naturligen hvad ofvan anförts om undersökning af godset. Skulle i godset finnas fel, som icke kunnat uppdagas vid granskning af profvet, bör köparen icke gå förlustig sin talan å sådant fel. Då säljaren lämnar prof, innebär sådant fastmera en försäkran att godset motsvarar profvet.»

Högsta domstolen · specialmotivering · 47 §

Just.R. Quensel yttrade: »Köparen kan mången gång sägas ’haft tillfälle att före köpet undersöka godset’, ehuru han hvarken faktiskt Sidbild s. 85Sidbilds. 85 · NJA II 1906 nr 1 s. 85 börjar här 3 hänvisningar CiteraSkriv ut sidan sett godset eller ens anmodats att bese detsamma. Att betaga köparen rätten att åberopa fel i godset, så snart han möjligen kunnat bereda sig tillfälle att undersöka detsamma, torde emellertid, om sådant åsyftats, vara att alltför långt utsträcka köparens undersökningsplikt. Ett mindre allmänt uttryck än det nyssnämnda, i förslaget använda synes därför vara att förorda.»

Just.R. Grefberg anförde: »Den undersökningsplikt, förslaget ålägger köparen, är företrädesvis tillämplig å de allmänna dagliga platsköpen och bereder köparen en alltför ofördelaktig ställning, ity att han genom åsidosättande af en föregående granskning, hvartill han varit i tillfälle, kan blifva betalningsskyldig för en felaktig eller för det afsedda ändamålet oduglig vara, hvilken han ej ens sett före köpet, såsom förhållandet är, då enligt vanligt bruk varan på rekvisition föres till köparen. Nya lagberedningens förslag, enligt hvilket inskränkning i rätten att tala å fel skulle äga rum, ifall besiktning verkligen företagits, äger företräde framför det nu föreslagna stadgandet; dock torde det förhållandet, att köparen före köpet erhållit ett med godset öfverensstämmande prof, medföra samma verkan som besiktning af godset.»

Just.R. Bohman utlät sig: »Förevarande stadgande torde, såsom redan inom H. D. anmärkts, alltför långt utsträcka säljarens ansvarsfrihet. Sådan synes, på sätt jag vid granskningen af motsvarande bestämmelse (41 §) i nya lagberedningens förslag erinrade, böra tillkomma säljaren allenast i de fall, att köparen verkligen besiktigat varan eller säljaren uppfordrat köparen att besiktiga densamma och saknar anledning att antaga annat än att denna uppfordran blifvit efterkommen.»

Just.R. Billing anförde: »I anslutning till hvad redan inom H. D. yttrats anser äfven jag det för säljarens fritagande från ansvar för fel, som af köparen bort märkas, icke vara till fyllest att den senare haft tillfälle att undersöka godset — i allt fall icke då fråga är om s. k. civilköp — utan torde åtminstone vid dylika köp förutsättningen böra vara, att köparen verkligen företagit undersökning eller, hvilket dock synes mera tveksamt, utan giltig anledning undandragit sig säljarens anmaning att företaga sådan.

Naturligt är, såsom ock i motiven framhålles, att frågan, huru stort mått af grundlighet vid undersökning må af köparen fordras, måste bedömas efter omständigheterna i hvarje särskildt fall. Det vill synas, som skulle denna tanke skarpare markeras, därest det opersonliga uttrycket ’som därvid bort märkas’ utbyttes mot ett annat, hvilket mera direkt pekade på köparens person, t. ex. ’som han därvid bort märka’.»

Just.R. Hellström ansåg stadgandet i förevarande paragraf mer än skäligt inskränka en köpares rätt att tala å fel hos köpt gods samt hemställde förty, att paragrafen måtte omredigeras i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad Just.R. Bohman anmärkt.

Just.R:n Petersson och Herslow höllo före, att motsvarande bestämmelser i 41 § andra punkten af nya lagberedningens förslag ägde företräde framför den i det remitterade förslaget upptagna.

I k. prop. fick paragrafen den nuvarande lydelsen.

Sidbild s. 86

Sidbild s. 86 · öppna i full storlek

s. 86 NJA II 1906 nr 1 s. 86 börjar här 1 hänvisningCiteraSkriv ut sidan

48 §

Förevarande paragraf innehåller undantag från de allmänna reglerna i 42 och 43 §§. Se dessa paragrafer med hänvisningar.

Stadgandet i 48 § gäller jämväl kvantitetsbrist i visst fall, se 50 §.

Kommittén · specialmotivering · 48 §

»Såsom i det föregående antydts, förekommer stundom, att gods säljes sådant som det befinnes, i hvilket fall af aftalets eget innehåll följer, att köparen icke på grund af fel i godset kan göra något civilrättsligt anspråk gällande.

Enligt gängse uppfattning anses i allmänhet försäljning å auktion äga rum med nyssnämnda förbehåll, vare sig detta vid auktionen uttryckligen tillkännagifves eller icke. Åt denna uppfattning, hvilken har sin rot i den omständigheten, att auktionen är den utväg, som vanligen anlitas för realiserande af större myckenheter begagnadt eller felaktigt gods, har kommittéen ansett böra i lag gifvas uttryck.

Innefattar utropet en särskild utfästelse, som upphäfver eller inskränker nämnda förbehåll, blifver en dylik utfästelse naturligen på grund af förslagets 1 § gällande. Särskild uppmärksamhet har kommittéen ansett böra ägnas åt de fall, då godset ej motsvarar den beteckning, hvarunder det utbjudits. Så är händelsen t. ex. om vid en bokauktion ett verk i flera band, hvaraf dock ett eller flera saknas, utbjudes så, som vore det hela verket, eller om ett utbjudet föremål, i strid emot verkliga förhållandet, angifves vara af ädel metall. Likaså är enligt förslaget bestämmelsens tillämpning utesluten, då en köpman å auktion föryttrar lager af handelsvaror. Då sådana varor i allmänhet af köpman tillhandahållas kunderna i öppen bod, torde den omständighet, att köpmannen undantagsvis låter sälja varorna på auktion, icke föranleda, att kunderna äga ställa andra eller lägre anspråk på säljaren än om han afyttrat varorna på vanligt sätt.»

49 §

Stadgandet i 49 § gäller jämväl kvantitetsbrist i visst fall, se 50 §.

Kommittén · specialmotivering · 49 §

»Är en viss tidrymd utsatt, inom hvilken godset bör aflämnas, tillkommer det enligt 13 § i regeln säljaren att inom sålunda bestämda gränser välja tidpunkten för aflämnandet. Har han emellertid träffat sitt väl genom att aflämna godset samt därom på ett eller annat sätt underrätta köparen, tillkommer honom icke någon rätt att ändra den vidtagna åtgärden. En sådan befogenhet skulle naturligen kunna på det allvarsammaste äfventyra köparens rätt, då denne just på grund af underrättelse om ’godsets aflämnande kan hafva iklädt sig förbindelser, som han ej kan fullgöra, därest säljaren ändrar sina dispositioner beträffande godset. Om t. ex. en köpman i Stockholm, som köpt en vara att från nordamerikansk hamn skeppas senast d. 1 sept., erhållit konnossement, som utvisar, att varan blifvit för hans räkning inlastad i Newyork d. 1 juli, och i förlitande därpå i sin ordning sålt varan att levereras i Stockholm d. 15 aug., skulle det för honom innebära en rättskränkning, om han vore nödgad att antaga säljarens anbud att inom den aftalade skeppningstiden leverera ny vara. Äro åter förhållandena sådana, att en köpare uppenbarligen ej har kostnad eller olägenhet af att invänta nytt gods eller däraf, att han tillåter säljaren att själf besörja behöflig ändring eller bättring af godset, förefinnes ej något skäl att förmena honom att inom den bestämda leveranstiden verkställa rättelse. Billigheten synes till och med fordra, att under nämnda förutsättning denna säljarens rätt utsträckes ända därhän, att köparen anses pliktig nöja sig med att rättelse vidtages inom den tid, som, därest godset eller den felaktiga delen däraf fördröjts, skulle förflutit innan dröjsmålet blifvit så väsentligt, att köparen enligt förslagets 21 § ägt häfva köpet. Denna utsträckning af säljarens rätt, som på grund af särskilda strängare bestämmelser rörande handelsköp därvid saknar nästan hvarje användning, har däremot en ej ringa betydelse för beställningar. Det skulle vara synnerligen hårdt för en handtverkare om han, då det tillverkade godset vore behäftadt med ett kanske obetydligt fel, skulle i och med aflämnandet vara afskuren från möjlighet att verkställa ändring eller bättring däraf, äfven om sådant icke skulle lända köparen till den ringaste olägenhet.»

50 §

Om köparens plikt att meddela säljaren, att han vill tala å kvantitetsbrist, som här afses, se 52—54 §§.

Ang. det fall, att full myckenhet ej aflämnats och köparen ej heller har anledning antaga godset vara aflämnadt såsom fullt, se de i 21—27 §§ upptagna allmänna bestämmelserna om dröjsmål å säljarens sida.

Kommittén · specialmotivering · 50 §

»Har en del af det sålda godset fördröjts eller uteblifvit, böra verkningarna häraf i allmänhet bedömas efter de i 21—27 §§ föreslagna regler i fråga om dröjsmål från säljarens sida, och ej likställas med följderna däraf, att fel i godset förefinnes. Detta betingas af sakens natur samt lärer, på sätt vid 52 § kommer att närmare utvecklas, jämväl föranledas af de föreslagna bestämmelserna om fel i godset. Om emellertid säljaren måste antagas hafva afsett att med den del af det sålda godset, som han aflämnat, fullständigt fullgöra aftalet, hvilket kan vara fallet t. ex. då felräkning förelegat eller godset under transporten till leveransorten genom omlastning minskats i vikt eller ock till någon del förkommit, är det mera naturligt att likställa bristen i godsets myckenhet med fel i godset än med dröjsmål beträffande godsets aflämnande. I öfverensstämmelse härmed hafva ock frågorna om fel och brist i godset blifvit uti förslaget i ett sammanhang behandlade. Vid handelsköp kommer i regeln att af den räkning, som åtföljer godset, framgå, huruvida säljaren afsett att aflämna full myckenhet eller icke. Äfven vid andra köp torde hans mening i nämnda afseende oftast framgå af omständigheterna vid aflämnandet.»

Jfr kommittéens uttalande vid 51 och 52 §§, sista stycket.

51 och 52 §§

Sidbild s. 89

Sidbild s. 89 · öppna i full storlek

s. 89 NJA II 1906 nr 1 s. 89 börjar här 1 hänvisningCiteraSkriv ut sidan

Påföljden af köparens underlåtenhet att i enlighet med 51 § verkställa undersökning framgår af 52 §.

Med »brist» i 52 § afses kvantitetsbrist i sådant fall, hvarom 50 § handlar.

Om sättet för meddelande, som i 52 § sägs, se 61 §.

Om undantag från regeln i 52 §, se 53 §.

Om en maximitid för köparens rätt att göra anmärkning om fel i gods,

se 54 §.

Ang. köparens undersökningsplikt vid fritt-ombordköp, se 62 §.

Kommittén · specialmotivering · 52 §

»I svensk rättspraxis torde vara erkändt, att om en köpare upptäcker fel eller brist i godset men dröjer att hos säljaren göra anmärkning därom, rätten att tala å felet eller bristen efter någon tids förlopp går förlorad. Denna grundsats lärer emellertid ej i och för sig under alla förhållanden vara till fyllest för tillgodoseende af säljarens befogade anspråk för köpets slutliga afvecklande. Om köparen efter längre tids förlopp framställer anmärkning och uppgifver sig ej hafva tidigare ägt kunskap om felet eller bristen, lärer denna uppgift mången gång vara tämligen osannolik men likväl ej lätteligen kunna bestämdt vederläggas af säljaren. Bortsedt härifrån synes det i och för sig mindre billigt, att köparen genom att underlåta den granskning af godset, som en någorlunda omsorgsfull person i hans ställning plägar vidtaga, skall kunna hålla sin rätt mot säljaren öppen längre än eljest vore möjligt. Det lärer ej kunna anses innefatta någon oskälig stränghet mot köparen att, såsom i 52 § föreslagits, låta honom gå förlustig sin talan icke allenast genom underlåtenhet att anmärka ett bevisligen uppdagadt fel utan under vissa förhållanden ock genom försummelse att om godset taga kännedom.

Några mera bestämda allmängiltiga regler i fråga om den skyldighet, som i sistnämnda afseende må anses åligga köparen, torde näppeligen kunna uppställas. Att kräfva det en köpare äfven utanför handelsförhållanden skulle genast efter godsets mottagande föranstalta om undersökning däraf, vore uppenbarligen alltför strängt. Tillfälliga omständigheter, såsom bortovaro eller sjukdom, kunna uppenbarligen innefatta giltig ursäkt för undersökningens uppskjutande. Äfven bortsedt från dylika omständigheter lärer man ej hos köpare i allmänhet kunna förutsätta den vakenhet och påpasslighet i egna angelägenheter, som skulle kräfvas för införande af en ovillkorlig bestämmelse om rättsförlust på grund af underlåtenhet att genast undersöka godset, utan torde det Sidbild s. 90Sidbilds. 90 · NJA II 1906 nr 1 s. 90 börjar här CiteraSkriv ut sidan böra efter omständigheterna i hvarje särskildt fall pröfvas, huruvida köparen försummat hvad af en person i hans ställning skäligen kan begäras.

I afseende å handelsköp lärer emellertid hinder ej möta, att, på sätt nyare främmande lagar i allmänhet innehålla och den föreslagna 51 § jämväl åsyftar, uppställa en föreskrift om ofördröjlig undersökning af godset. I rena handelsförhållanden är det i vida högre grad än eljest af vikt för säljaren, att frågan om det sålda godsets kontraktsenlighet så snart som möjligt upphör att vara sväfvande; och köparen lärer här af omsorg om sina egna intressen i allmänhet drifvas att snarast möjligt förvissa sig om godsets beskaffenhet. Utgående från att godt handelsskick sålunda under alla förhållanden kräfver, att en köpman med det första företager en mer eller mindre omfattande undersökning af gods, som han tillhandlat sig, har kommittéen alltså föreslagit, att han, i den mening här förut är angifven, skall anses pliktig att företaga den undersökning, som kan anses affärsmässig. Att närmare än sålunda skett angifva undersökningens beskaffenhet har ej ansetts möjligt och är ej heller i främmande lagar försökt.

Det skulle kunna ifrågasättas, huruvida ej ifrågavarande föreskrift borde äga giltighet jämväl i de fall, då allenast köparen vore att anse såsom köpman. Då emellertid en skyndsam afveckling af rättsförhållandet här ej är för säljaren af samma vikt som i tvåsidiga handelsförhållanden, samt utanför dessas område fall torde kunna tänkas, där en köpman saknar anledning att med den skyndsamhet, som här åsyftas, företaga undersökning, har en dylik utsträckning af stadgandets tillämplighet ansetts ej böra ifrågakomma. Att emellertid vid tillämpning af den i 52 § upptagna, mera allmänna bestämmelsen om undersökningsplikt köparens egenskap af köpman i hvarje fall bör till en viss grad komma i betraktande, är uppenbart.

Tillämpning af sistnämnda föreskrift bör tydligen ock äga rum i händelse den omedelbart företagna undersökningen ej kunnat leda till uppdagande af ett förefintligt fel, men detta bort upptäckas längre fram under gången af en normalt ordnad affärsverksamhet.

I fråga om tiden för inträdandet af den undersökningsplikt, som i 51 § afses, innebär förslaget, att undersökningen skall äga rum, vid platsköp så snart godset aflämnats men vid distansköp först efter dess framkomst till bestämmelseorten. Man har någon gång sökt göra gällande, att undersökningen äfven vid sistnämnda köp borde äga rum då godset aflämnades, men enligt kommittéens uppfattning skulle det strida mot sakens natur och billighetens kraf att uppställa en dylik regel och således ålägga köparen en rättsförlust på grund däraf, att han ej på den måhända aflägsna och för honom alldeles främmande afgångsorten låtit undersöka godset. Att emellertid någon gång de omständigheter, hvarunder aftalet ingåtts, eller ett för någon affärsbransch egendomligt handelsbruk kan föranleda, att undersökningsplikt inträder redan på afgångsorten, vill kommittéen ej förneka.

För den händelse, att vid platsköp köparen på grund af en felaktig uppfattning af aftalets innehåll eller andra förhållanden vägrar att mottaga godset, eller han eljest föranleder, att aflämnande ej å aftalad Sidbild s. 91Sidbilds. 91 · NJA II 1906 nr 1 s. 91 börjar här 2 hänvisningar CiteraSkriv ut sidan tid äger rum, synes det obilligt att berofva honom möjligheten att sedermera, då han kommer i besittning af godset, göra anmärkning å fel, som han förut ej afvetat. De omständigheter, som kunna föranleda dröjsmål med godsets mottagande, äro mången gång af den art, att nyssnämnda påföljd skulle vara alltför sträng. Annat är förhållandet vid distansköp, där jämlikt 56 § köparen ofta nog är pliktig att för säljarens räkning omhändertaga gods, som han vill afvisa. Att köparen genom åsidosättande af denna förpliktelse skulle kunna till skada för säljaren framskjuta den tid, inom hvilken anmärkning må framställas, kan ej anses rimligt. Förslaget har därför affattats så, att undersökningsplikten här inträder samtidigt med vårdnadsplikten.

De skäl, som föranledt det i 51 § intagna stadgandet om skyldighet att undersöka godset, göra sig äfven gällande, därest på grund af köpslutet ett s. k. utfallsprof tillställes köparen. Ett stadgande om skyldighet att undersöka dylikt prof har därför blifvit i förslaget infördt.

De i 52 § upptagna bestämmelser om hvad köparen har att iakttaga, där han efter upptäckten af fel eller brist vill i anledning däraf göra något anspråk gällande, ansluta sig till de föreskrifter, som 27 § innehåller för det fall, att godset blifvit för sent aflämnadt. Kommittéen kan alltså hänvisa till de skäl, som vid sistnämnda paragraf anförts till stöd för där föreslagna föreskrifter.

Har endast en del af godset aflämnats, och är det tydligt, att säljaren ej afsett ett fullständigt fullgörande af leveransen, eller framstår hans mening ej fullt klar för köparen, vore det uppenbart orimligt att, såsom en tillämpning af 52 § skulle medföra, låta köparens underlåtenhet att reklamera medföra den påföljd, att han nödgades erlägga köpeskillingen i dess helhet samt ginge miste om rätten till skadestånd. Detta förhållande betingar med nödvändighet en sådan affattning af reglerna om kvantitetsbrist, att här antydda fall ej kommer att bedömas efter nämnda regler utan efter stadgandena i 26 § och öfriga paragrafer, som angå dröjsmål å säljarens sida, något som ock blifvit vid affattandet af 50 § iakttaget.»

Lagutskottet vid 52 §:

Lagutskottet · specialmotivering · 52 §

»Inom utskottet har någon tvekan försports, huruvida de i andra stycket af förevarande paragraf förekommande orden ’eller vill han (= köparen) kräfva annat gods’ omfatta jämväl det fall, då köparen, utan att framställa någon anmärkning mot beskaffenheten af det gods han bekommit, finner detta icke uppgå till aftalad myckenhet. Då emellertid ordalydelsen af sista punkten i samma paragraf gifver vid handen, att berörda fall inbegripes under stadgandet, har utskottet funnit ett förtydligande af detsamma vara öfverflödigt.»

53 och 54 §§

Med »brist» i 53 och 54 §§ afses kvantitetsbrist i sådant fall, hvarom 50 § handlar. Om sättet för meddelande, som i 54 § sägs, se 61 §. Stadgandet i 54 § om giltigheten af säljarens åtagande att svara för godset är endast en erinran om den allmänna regeln i 1 §.

I kommittéförslaget voro dessa paragrafer så lydande: 53 §. Har köparen — — (se 54 §) — - svara för godset.

54 §. Hvad i 51, 52 och 53 §§ är stadgadt — (se 53 §) — — — skada.

Kommittéen anförde vid dess 53 §:

Kommittén · specialmotivering · 54 §

»Den enligt förslagets 52 § köparen åliggande skyldighet att göra anmärkning å fel eller brist, som han märkt eller bort märka, utesluter icke, att frågan om godsets kontraktsenlighet kan stå öppen ännu långt efter det godset kommit köparen till handa. I godset befintligt fel är mången gång så fördoldt, att det först efter någon tids förlopp kan komma i dagen. Enligt gällande lag finnes för köparens rätt att tala å sådant fel ej annan tidsbegränsning än den tioåriga preskriptionen, som afskär köparens anspråk såväl å skadestånd som, vid häfvande af köpet, å återbekommande af köpeskillingen. Olämpligheten af en till tiden så utsträckt befogenhet för köparen torde näppeligen kunna förnekas. Kommittéen har i öfverensstämmelse med nya lagberedningen föreslagit en ettårig frist. Från vissa håll hafva önskningar framställts om fristens begränsning till ett halft år. Då det emellertid i åtskilliga affärsgrenar och särskildt i maskinhandeln icke med säkerhet lär kunna påräknas, att ett fel inom så knappt tillmätt tid upptäckes, har kommittéen ej ansett sig kunna gå dessa önskningar till mötes.

Det är som bekant synnerligen brukligt, att en säljare ikläder sig s. k. garanti för viss längre tid, något som uppenbarligen åsyftar att han under hela den bestämda tiden ansvarar för godsets beskaffenhet. Att en dylik utfästelse bör erhålla giltighet gentemot den föreslagna preskriptionsbestämmelsen, synes kommittéen uppenbart. Men då, oaktadt föreskrifterna i förslagets 1 §, någon tvekan möjligen kunde uppstå, huruvida sådant vore åsyftadt, har en erinran härom ansetts böra inflyta i förevarande paragraf.»

Vid kommittéens 54 §:

Kommittén · specialmotivering · 54 §

»Med de i 51—53 §§ föreslagna bestämmelser afses att säljaren efter någon tids förlopp skall vara tryggad mot påståenden från köparens sida om fel eller brist i godset. Den förmån, som man sålunda i rättssäkerhetensSidbild s. 93Sidbilds. 93 · NJA II 1906 nr 1 s. 93 börjar här kontrollerad mot trycket 8 hänvisningar CiteraSkriv ut sidan intresse velat bereda säljaren, bör uppenbarligen icke tillkomma honom, därest han förfarit svikligt emot köparen. Med ett af säljaren begånget svek har i förevarande afseende grof vårdslöshet ansetts böra under vissa förhållanden likställas. En säljare, som svikligen förfarit, skulle eljest kunna komma i åtnjutande af nämnda förmån i de ofta förekommande fall, då köparen icke vill påstå eller icke kan styrka, att säljaren handlat med sådant uppsåt, att straff kan ifrågakomma, men detta likväl är förhållandet. Endast för så vidt felet eller bristen ländt köparen till mera betydande skada, synes emellertid tillräcklig anledning föreligga att i förevarande afseende tillägga säljarens vårdslöshet betydelse.»

Högsta domstolen vid kommittéens 54 §:

Högsta domstolen · specialmotivering · 54 §

H. D. erinrade att då 51 § icke innehölle något stadgande om förlust af rätten att tala å fel eller brist, hänvisningen till sagda paragraf borde utgå.

Just.R. Quensel, med hvilken Just.R. Bohman förenade sig, anförde vidare: »Betänkligt synes stadgandet, att köparen, ändock han ej lämnat sådant meddelande, som omförmäles i 52 och 53 §§, skulle vara bibehållen vid sin rätt att tala å fel eller brist, då säljaren, utan att kunna öfvertygas om svikligt förfarande, likväl visat grof vårdslöshet. Till en början skulle de förut uppställda preskriptionstiderna för köparens reklamationsrätt blifva utan tillämpning i så godt som alla de fall, då felet eller bristen är af större betydenhet, enär ett sådant förhållande knappast är tänkbart, utan att säljaren kan läggas till last att hafva åtminstone visat grof vårdslöshet. Vidare är föga tilltalande, att i lagen vidmakthålles den vanskliga skillnaden mellan olika grader af vårdslöshet. Slutligen synes hela stadgandet ägnadt att uppmuntra en köpare, som efter längre tids förlopp finner ett köp, därå han förut ej tänkt tala på grund af fel eller brist, mindre ekonomiskt fördelaktigt än han beräknat, att söka med tillhjälp af ifrågavarande bestämmelse frånkomma köpet.

Jag hemställer därför, att ur paragrafen måtte utgå hvad densamma innehåller efter orden ’svikligen förfarit’».

Just.R. Billing yttrade: »Bestämmelsen att 51, 52 och 53 §§ icke äga tillämpning, då säljaren visat grof vårdslöhet och tillika felet eller bristen länder köparen till märklig skada, synes, att döma af motiven, hufvudsakligen vara föranledd däraf, att det mången gång erbjuder svårighet att styrka brottsligt uppsåt hos säljaren. Förslagets mening torde följaktligen vara — såsom ock ordalagen synas bekräfta — att säljaren personligen och in casu skall hafva gjort sig skyldig till grof vårdslöshet. Men bör stadgandet så tolkas, då synes det därmed åsyftade ändamålet allenast i mycket ofullständig grad vinnas, ity att det säkerligen endast undantagsvis lärer lyckas köparen att förebringa bevisning om den del, säljaren personligen tagit i godsets expediering. Å andra sidan lider det — såsom af Just.R. Quensel påpekats — intet tvifvel, att en bestämmelse sådan som den föreslagna i många fall kommer att gifva anledning till tvister, huruvida köparen genom underlåten reklamation försuttit sin rätt att tala å fel eller brist, och således direkt motverkaSidbild s. 94Sidbilds. 94 · NJA II 1906 nr 1 s. 94 börjar här 2 hänvisningar CiteraSkriv ut sidan det viktiga syfte, man genom de nästföregående paragraferna velat ernå. Det synes mig därför starkt kunna ifrågasättas, huruvida förevarande undantagsstadgande förtjänar att bibehållas, åtminstone då sådant fall är för handen, som i 53 § förmäles.»

Just.R. Hellström biträdde i hufvudsak de af Just.R:n Quensel och Billing vid förestående paragraf framställda särskilda anmärkningar.

Just.R. Herslow ansåg, att längre tidsfrist för rätt till talan i ifrågavarande afseende än ett år från godsets mottagande icke borde utan därom träffad öfverenskommelse förunnas köparen i annat fall, än då säljaren kunde öfverbevisas om svikligt förfarande. Föreskrifterna i 51 och 52 §§, men däremot icke stadgandet i 53 §, borde således vara uteslutna från tillämpning, då grof vårdslöshet å säljarens sida ägt rum till märklig skada för köparen. Just.R. hemställde alltså, att förevarande paragraf måtte erhålla ett till öfverensstämmelse härmed ändradt innehåll.

I k. prop. fingo 53 och 54 §§ den nuvarande lydelsen.

Bestämmelser i fråga om afvisande af gods och häfvande af köp.

55 §

Ang. köparens rätt att för ersättning, som här afses, hålla godset inne,

se 57 §.

Ang. köparens vårdnadsplikt för det fall, att godset försändts till honom, se 56 §.

Ang. säljarens plikt att vårda såldt gods, som ej af köparen emottages, se 33 §.

I kommittéförslaget lydde början af paragrafen sålunda:

Kommittéförslaget · specialmotivering · 55 §

»Är godset mottaget af köparen, vare —. »

Kommittén · specialmotivering · 55 §

»De skäl, som vid 33 § anförts till stöd för säljarens förpliktande att vårda godset vid dröjsmål från köparens sida, hafva motsvarande giltighet med afseende å köparen, då denne kommit i besittning af godset och på grund af fel eller brist däri eller dröjsmål från säljarens sida vill afvisa detsamma. Behofvet af ett stadgande om sådan vårdnadsplikt för köparen är uppenbart för det fall, att säljaren eller någon, som för honom äger taga hand om godset, ej finnes på platsen. Men äfven om säljaren eller ombud för honom är tillstädes, måste köparen, då han redan innehar godset, anses närmare än säljaren att vårda detsamma.Sidbild s. 95Sidbilds. 95 · NJA II 1906 nr 1 s. 95 börjar här 5 hänvisningar CiteraSkriv ut sidan Synnerligen betungande kan denna plikt ej blifva, då köparen, därest hans afvisande af godset finnes befogadt, enligt förslaget är berättigad till ersättning för vårdnadskostnaden och jämlikt andra stycket af 57 § äger att till säkerhet för denna ersättning kvarhålla godset, hvartill kommer, att de utvägar, som enligt 34 § erbjudas säljaren till att genom godsets försäljande å auktion eller någon gång genom dess bortskaffande befria sig från fortsättande med vården, här blifvit öppnade äfven för köparen.

Att tillägga köparen rätt att utan säljarens medgifvande återsända godset har ej ansetts tillrådligt. En sådan åtgärd kunde nämligen mången gång vara stridande emot säljarens intresse, såsom i fall, då godset därigenom skulle belastas med utgifter för tull och returfrakt, eller bättre marknad för detsamma finnes å köparens ort än å säljarens.»

Högsta domstolen · specialmotivering · 55 §

Just.R. Quensel, med hvilken Just.R. Grefberg förenade sig, yttrade: »Vid jämförelse mellan denna paragraf och den nästföljande skulle förutsättningen för det ena eller andra lagrummets tillämplighet skarpare framträda, om i 55 §, till utmärkande af att godset mottagits af köparen, användes uttrycket, att godset af honom tagits i besittning.»

Just.R. Billing, med hvilken Just.R. Hellström instämde, anförde: »Enligt detta stadgande är en köpare äfven vid platsköp ovillkorligen pliktig att vårda mottaget gods af den beskaffenhet, att han är berättigad afvisa det. En sådan anordning lärer dock näppeligen vara med allmänt rådande rättsuppfattning öfverensstämmande. Enhvar, som efter beställning fått mottaga en underhaltig, måhända illaluktande vara, torde anse sig vara i sin goda rätt såväl att anmana den på platsen varande säljaren eller hans representant att återhämta varan som ock att själf omedelbart återföra den till säljarens domicil, resp. affärslokal, med den påföljd att, sedan varan återlämnats eller säljaren haft skäligt rådrum att återhämta densamma, köparens ansvarighet för dess vård upphör. Än mera obilligt vill det väl förefalla, att köparen eventuellt, i händelse säljaren tredskas, skall vara nödsakad att underkasta sig besvär och omgång för varans försäljning å offentlig auktion. För min del anser jag en sådan uppfattning vara både naturlig och riktig. Då säljaren eller representant för honom finnes på platsen, kan ej såsom vid distansköp något allmänt nationalekonomiskt intresse åberopas till stöd för köparens betungande med vårdnadsplikten. Frågan synes gälla allenast, å hvilkendera af kontrahenterna, säljaren eller köparen, skyldigheten att omhändertaga varan billigtvis bör läggas; och då förutsättningen för stadgandets tillämplighet öfver hufvud är att säljaren lämnat icke leveransgill vara, synes det ock böra tillkomma honom att så fort efter anmaning ske kan taga hand om densamma och därmed befria köparen från vidare ansvar och besvär.»

Just.R. Bohman utlät sig: »Jag instämmer med Just.R. Billing och åberopar tillika hvad jag yttrade vid granskningen af motsvarande stadgande (50 §) i nya lagberedningens förslag.»

Just.R. Petersson ansåg önskvärdt, att lagtexten i denna och följande paragraf klarare, än som i förslaget skett, angåfve dels den allmänna Sidbild s. 96Sidbilds. 96 · NJA II 1906 nr 1 s. 96 börjar här 6 hänvisningar CiteraSkriv ut sidan förutsättningen för båda paragrafernas tillämplighet eller att godset med fog af köparen afvisades, dels ock skillnaden mellan paragraferna, såvidt denna bestode däri, att 55 § afsåge fall, då godset redan kommit i köparens besittning, och 56 § fall, då så ej vore förhållandet.

Just.R. Herslow instämde väsentligen med Just.R. Billing.

I k. prop. gjordes endast jämkning i början af paragrafen; och anförde departementschefen rörande öfriga anmärkningar:

Departementschefen · specialmotivering · 55 §

»Vid 55 § hafva H. D:s flesta ledamöter uttalat betänkligheter mot att, såsom i förslaget skett, jämväl vid platsköp ålägga köparen att vårda gods, som han är berättigad att afvisa. Erinrar man sig emellertid, hurusom för tillämpningen af ifrågavarande stadgande förutsättes, att köparen tagit godset i sin besittning — därtill han ju vid platsköp icke är pliktig, om godset icke är af kontraktsenlig beskaffenhet eller han på annan grund är berättigad att afvisa detsamma — lärer afgörande betydelse icke kunna tillmätas dessa betänkligheter. Tvifvelsutan ligger det närmast till hands, att, därest köparens ifrågavarande rätt är mellan parterna ostridig, säljaren återtager godset. Så torde då ock i allmänhet ske. Om däremot säljaren bestrider köparens rätt att afvisa godset, händer det ganska ofta, att säljaren vägrar att taga någon som helst befattning med detsamma af en, låt vara oberättigad fruktan, att däri skulle kunna anses ligga ett erkännande från hans sida, det aftalet icke vore af honom rätteligen fullgjordt. Det är egentligen för dessa fall, som en lagbestämmelse i ämnet är af praktiskt behof påkallad. Att vid dem tillåta köparen att rent af prisgifva godset åt förstörelse synes icke blott vara obilligt gentemot säljaren utan äfven strida mot ett allmänt, nationalekonomiskt intresse. För köparen lärer vårdnadsplikten ej heller behöfva blifva så särdeles betungande, då han är berättigad att under de i 34 § angifna förutsättningar befria sig från densamma genom godsets försäljning och dessutom naturligen har rätt till ersättning af säljaren för vården.»

56 §

Sidbild s. 97

Sidbild s. 97 · öppna i full storlek

s. 97 NJA II 1906 nr 1 s. 97 börjar här 3 hänvisningarCiteraSkriv ut sidan

I hvilka fall säljaren är pliktig att taga vård om försändt gods, som köparen ej tager i besittning, se 33 §.

Kommittéförslaget · specialmotivering · 56 §

»Har gods, som blifvit försändt till köparen, kommit honom till handa, och vill han det afvisa, vare han pliktig att för säljarens räkning taga det i sin besittning, där sådant — - godset. Tager — — — i sin besittning — — — tillämpning.»

Kommittén · specialmotivering · 56 §

»Beträffande platsköpet kan det icke gärna ifrågasättas, att om en köpare, som ännu ej fått godset i sin besittning, vägrat att för egen räkning mottaga detsamma, han ändock skulle vara skyldig omhändertaga det för säljarens räkning. Enahanda är förhållandet, om godset blifvit försändt och säljaren själf eller genom ombud är i tillfälle att å bestämmelseorten utbekomma det från fraktföraren. Har åter godset kommit köparen till handa, så att det är till honom godset skall af fraktföraren utlämnas, såsom t. ex. i allmänhet är fallet då köparen innehar konnossement å godset eller sådan fraktsedel, som i 16 § omförmäles, synas omständigheterna fordra, att köparen, oaktadt han förklarar sig vilja afvisa godset, tager det i sin värjo för att vårdas för säljarens räkning. En dylik grundsats, hvilken äfven uttalats i nyare främmande lagar, lärer öfverensstämma med handelssamfärdselns intressen och äfven påkallas af skälig hänsyn till säljaren. Skulle emellertid väsentlig kostnad eller olägenhet åsamkas köparen genom besittningstagandet, vore det obilligt att ålägga honom ifrågavarande förpliktelse. Icke heller kan det anses rimligt, att köparens plikt att tillvarataga säljarens intresse skulle sträcka sig ända därhän, att han måste sätta sig i besittning af godset i sådana fall, då köpeskillingens erläggande är villkor för godsets utfående, såsom t. ex. är förhållandet om försändelsen skett med förbehåll om efterkraf. I många fall kunna äfven andra utgifter, som måste betalas vid godsets utlämnande, uppgå till väsentliga belopp; dock torde erläggande af tull ofta nog kunna undvikas genom godsets inläggande på nederlag, en åtgärd, som under många förhållanden måste anses innefatta en lämplig form för godsets vårdande.»

Riksdagen, som gaf stadgandet dess nuvarande lydelse, yttrade: »Bland de i denna paragraf angifna förutsättningarna för att köparen vid distansköp skall vara pliktig att för säljarens räkning omhändertaga det gods, som han vill afvisa, nämnes i det svenska förslaget i första rummet, att godset skall hafva kommit köparen till handa. Härmed afses, enligt hvad motiven upplysa, att godset framkommit till bestämmelseorten under sådana förhållanden, att det skall af fraktföraren utlämnas till köparen. Enligt riksdagens mening framgår denna innebörd af stadgandet vida klarare af de norska och danska texterna, och riksdagen har därför ansett sig böra åt paragrafen gifva en lydelse, som närmare ansluter sig till dessa. Genom densamma framstår ock tydligare skillnaden mellan de fall, som afses i 55 §, och dem, som i förevarande paragraf behandlas.»

Sidbild s. 98

Sidbild s. 98 · öppna i full storlek

s. 98 NJA II 1906 nr 1 s. 98 börjar här 2 hänvisningarCiteraSkriv ut sidan

57 §

Om undantag från bestämmelserna i denna paragraf stadgas i 58 §. Sådant undantag innehålles ock i 34 och 35 §§, som enligt 55 § skola vara tillämpliga äfven för där afsedt fall.

Kommittén · specialmotivering · 57 §

»Att ett köp häfves innebär, att kontrahenterna äga återbekomma hvad de i enlighet med köpeaftalet kunna hafva hvar å sin sida utgifvit. Äro både godset och köpeskillingen utgifna, följer af köpeaftalets ömsesidiga natur, att prestationerna, då de återgå, skola mot hvarandra utväxlas, så att hvardera kontrahenten äger innehålla hvad han uttagit, till dess han utbekommer motprestationen. Stadgande härom innehålles i första stycket af förevarande paragraf.

De regler 55 § innebär om rätt eller i vissa fall plikt för köpare, som innehar godset men vill afvisa detsamma, att realisera det för säljarens räkning, medföra naturligen, utan att sådant behöfver uttryckligen i lagen framhållas, undantag från regeln om säljarens rätt att återbekomma godset; och åtskilliga andra undantag äro omnämnda i 58 §.

Där åter regeln om godsets återställande gäller, måste den i allmänhet innebära, att det skall återställas i samma skick och myckenhet, hvari det vid aflämnandet befanns, så att, där detta ej kan ske, häfvande af köpet ej kan ifrågakomma. Det skulle emellertid leda till obillighet att fasthålla denna grundsats äfven med afseende å den obetydligaste förändring eller minskning, t. ex. då godset i någon ringa mån begagnats eller till någon ringa del förbrukats. Säljarens intressen måste anses tillräckligt tillgodosedda genom den själfklara rätt, som tillkommer honom att vid köpeskillingens återlämnande göra afdrag för den minskning i värde godset må hafva undergått.

Har köparen vårdat godset för säljarens räkning och i anledning däraf haft kostnad, fordrar rättvisan, att han till säkerhet därför, på sätt senare stycket af 57 § afser, äger kvarhålla godset. Mera tvifvelaktig ställer sig frågan, huruvida dylik rätt bör tillkomma köparen med afseende å ersättning för förlust, som tillskyndats honom genom säljarens underlåtenhet att riktigt fullgöra aftalet. Då emellertid, om dylik rätt ej erkändes, ersättningens utbekommande mången gång skulle försvårasSidbild s. 99Sidbilds. 99 · NJA II 1906 nr 1 s. 99 börjar här CiteraSkriv ut sidan eller äfventyras, i synnerhet då säljaren är boende i främmande land, har kommittéen ansett sig böra föreslå, att rätten till godsets innehållande utsträckes på sätt nyss är nämndt. Som det emellertid ofta är föremål för tvist, huruvida eller till hvilket belopp skadestånd skall utgå, och det ej skäligen kan begäras, att säljaren skulle för återbekommande af godset utgifva ett belopp, hvartill han ej anser köparen berättigad, torde, på sätt förslaget innehåller, säljaren böra äga att i stället för ersättnings gäldande i penningar ställa säkerhet därför.

Om en köpare, som afvisar godset på grund af däri befintligt fel, ej vill häfva köpet utan yrkar aftalets fullgörande genom aflämnande af gillt gods, synes någon rätt att till säkerhet för möjligen erlagd köpeskilling kvarhålla det aflämnade godset icke vara af sakens natur påkallad. Med afseende åter å den ersättning, som i sådant fall må för kostnad och förlust tillkomma köparen, lärer hans rätt att kvarhålla godset böra vara densamma, som om köpet blifvit häfdt.»

58 §

Kommittén · specialmotivering · 58 §

»Från den i 57 § uppställda regeln innefattar 58 § åtskilliga synnerligen viktiga undantag.

Om förhållandena äro sådana, att köparen har grundad anledning att yrka köpets häfvande, och godset efter aflämnandet genom olyckshändelse eller ock på grund af sin beskaffenhet utan köparens vanvård eller vållande förstörts, försämrats eller minskats, skulle det innebära en hårdhet mot köparen, att i följd af en dylik af hans åtgärd eller vilja oberoende omständighet låta rätten till köpets häfvande gå förlorad. Säljaren åter skulle vinna en alldeles oförtjänt förmån, om han af nämnda anledning befriades från den påföljd, han genom underlåtenhet att riktigt fullgöra kontraktet, ådragit sig.

Undantagsvis bör ock köparen vara vid sin rätt att häfva köpet bibehållen, oaktadt han genom egna åtgärder orsakat, att godset icke kan i väsentligen oförändradt skick återställas. Så är uppenbarligen förhållandet, om godset ej undergått annan förändring än den, som varit en nödvändig följd af en sådan undersökning, hvartill köparen i hvarje Sidbild s. 100Sidbilds. 100 · NJA II 1906 nr 1 s. 100 börjar här CiteraSkriv ut sidan fall är berättigad och under vissa förhållanden pliktig. Till och med om förändringen uppkommit därigenom, att köparen tagit godset i bruk, bör hans rätt att häfva köpet icke vara ovillkorligen utesluten; har han ej före godsets användande märkt, att fel eller brist i godset förefinnes, och ej heller med iakttagande af nödig omsorg bort sådant märka, lärer han ej skäligen kunna drabbas af den rättsförlust, hvarom här är fråga. I saknad af en härtill syftande undantagsbestämmelse skulle möjligheten att häfva köpet vara utesluten exempelvis för den, som köpt utsädesspannmål och först efter sådden upptäckt, att den varit till utsäde otjänlig, eller för den, som tillhandlat sig ett slaktdjur, men efter dess nedslaktande funnit köttet på grund af sjukdom hos djuret vara till människoföda odugligt.»

Om hemulsskyldighet.

59 §

Kommittén · specialmotivering · 59 §

»Frågan om ägares rätt att återvinna lös egendom, som blifvit honom rättsstridigt afhänd, samt om sättet och villkoren för utöfning af denna rätt sträcker sig, såsom i annat sammanhang framhållits, utöfver området för lagstiftningen om köp och byte. Nämnda fråga har därför ansetts falla utanför den uppgift, som närmast föreligger kommittéen, och kommer enligt planen för kommittéens arbeten att på ett senare skede upptagas till behandling. Tills vidare har kommitteen att utgå från den rådande uppfattningen af gällande rätt, enligt hvilken en köpare, som i god tro kommit i besittning af annan tillhörigt gods, icke är pliktig att utgifva godset annorledes än mot erhållande af lösen.

Spörsmålet om det rättsförhållande, som mellan säljare och köpare uppstår, då godset på grund af tredje mans rätt frångår köparen, torde däremot falla inom förslagets område och är i förevarande paragraf behandladt.

Vid det köpta godsets vindikation kan naturligtvis utöfver den förlust, som godtgöres köparen genom lösens erhållande, annan skada honom tillskyndas. Särdeles påtagligt blir detta om — såsom ofta antages — lösen icke må beräknas högre än till köpeskillingens belopp, men godset vid den tid vindikationsrätten göres gällande har högre värde. Såsom ytterligare exempel på skada, hvarom nu är fråga, kan anföras Sidbild s. 101Sidbilds. 101 · NJA II 1906 nr 1 s. 101 börjar här 2 hänvisningar CiteraSkriv ut sidan det fall, att någon köpt föremål, som tillsammans bilda en helhet, och denna betingar högre pris än summan af prisen på de särskilda föremålen, samt något af dessa frånvinnes köparen.

Beträffande skyldigheten att ersätta sålunda uppkommen skada, lärer af allmänna rättsgrundsatser följa, att sådan skyldighet åligger säljare, som icke är i god tro. Däremot kan ifrågasättas, huruvida säljaren, om han var i god tro, kan vara pliktig att ersätta skadan. Denna fråga torde emellertid böra besvaras jakande. Jämförelse med säljarens ansvarighet för fel i såldt gods ligger här synnerligen nära till hands. Likasom säljaren blir ersättningsskyldig, då godset saknar egenskap, som måste anses tillförsäkrad, bör ersättningsplikt åligga honom i förevarande fall. En säljare, som ej genom särskildt förbehåll fritagit sig från hemulsskyldighet, lärer nämligen få anses hafva iklädt sig garanti för att han äger förfoga öfver godset.

Hade köparen, då köpet slöts, skälig anledning att betvifla säljarens rätt att förfoga öfver godset, måste han anses hafva iklädt sig risken af att det kan honom frånvinnas och vid köpeskillingens bestämmande tagit hänsyn till denna möjlighet. I sådant fall bör han, såsom i paragrafens andra stycke uttalats, icke äga rätt till ersättning för skada, som i följd af köpet har honom tillskyndats.»

Om öppet köp.

60 §

De allmänna bestämmelserna om farans öfvergång finnas i 17 och 37 §§; se jämväl 62 §.

Kommittén · specialmotivering · 60 §

»För det fall, att vid s. k. öppet köp godset är af säljaren aflämnadt, synas bestämmelser tarfvas såväl i fråga därom, när köpet kan anses för köparen bindande, som beträffande faran för godset. Hvad angår det förra spörsmålet lärer den omständigheten, att köparen ej inom öfverenskommen eller skälig tid afgifver bestämdt yttrande, naturligast vara att uppfatta så, att han önskar upprätthållande af det bestående förhållandet, d. v. s. att godset förblifver hos honom på förut afhandlade villkor. I fråga åter om faran för godset har kommittéen, Sidbild s. 102Sidbilds. 102 · NJA II 1906 nr 1 s. 102 börjar här CiteraSkriv ut sidan med anslutning till hvad H. D. vid granskning af nya lagberedningens förslag uttalat, funnit det mest öfverensstämmande med såväl rådande rättsuppfattning som billighetens kraf, att faran ligger å köparen.»

Om vissa meddelanden enligt denna lag.

61 §

Kommittén · specialmotivering · 61 §

»När säljare och köpare icke vilja eller kunna omedelbart och muntligen afhandla de frågor, som dem emellan uppstå i anledning af köp, utan måste för meddelande sig emellan använda sådana utvägar som budskickning eller anlitande af post eller telegraf, måste någon tid förflyta mellan meddelandets aflåtande och dess mottagande, hvarförutom kan inträffa, att meddelandet genom ett eller annat missöde fördröjes, förvanskas eller alldeles icke framkommer. Vid sådant förhållande uppstår frågan, hvilken af kontrahenterna har att bära följderna af ett dylikt missöde.

Då de meddelanden, om hvilka i lag finnas föreskrifter, i allmänhet hafva till syfte att lämna adressaten tillfälle eller anledning att vidtaga en eller annan åtgärd, lärer häraf följa — hvad ock enligt gängse språkbruk ligger i själfva ordet meddelande, där det utan närmare förklaring användes — att risken för ett aflåtet meddelande bör ligga på afsändaren. Denna synpunkt har dock icke giltighet beträffande de reklamationer, som anses i lag böra åläggas en kontrahent i anledning af en å medkontrahentens sida förelupen underlåtenhet att riktigt fullgöra aftalet eller i följd af annan under aftalets afvecklande begången oegentlighet. Bestämmelserna om dylika reklamationers framställande hafva sitt berättigande däri, att en tids passivitet häntyder på, att någon afsevärd rättskränkning i själfva verket ej föreligger; och hvad angår flera af dessa bestämmelser är deras hufvudsyfte att afskära möjligheten af spekulation på medkontrahentens bekostnad. Tages detta i betraktande, synes man ej äga fog att ovillkorligen fordra, att en afsänd reklamation kommer adressaten till handa, utan det bör vara till fyllest att den blifvit afsänd på ett sätt, som i allmänhet anses ändamålsenligt.Sidbild s. 103Sidbilds. 103 · NJA II 1906 nr 1 s. 103 börjar här CiteraSkriv ut sidan Det är visserligen uppenbart, att om ett meddelande af ifrågavarande beskaffenhet förkommer eller försenas, skada därigenom kan uppstå för adressaten, ity att han mången gång kommer att i sitt handlingssätt utgå från det antagande, att reklamation ej aflåtits; men det synes naturligare, att en dylik olägenhet drabbar adressaten, å hvars sida en eller annan oegentlighet ju förutsättes hafva förekommit, än att följderna af ett sådant missöde, som här afses, skola stanna å afsändaren, änskönt denne i afseende å meddelandets befordran gått till väga på ett sätt som i handel och vandel anses betryggande.

På den sålunda uttalade uppfattning hvila de i förevarande paragraf upptagna bestämmelser angående sådana reklamationer, som i förslaget åsyftas.

Då post och telegraf äro de inrättningar, som i den allmänna samfärdseln oftast anlitas för befordran af meddelanden mellan personer å skilda orter, lärer af det förut anförda följa, att reklamation, som i form af postförsändelse eller telegram i vanlig ordning aflämnats, bör anses behörigen aflåten. Beträffande postförsändelser har det visserligen ifrågasatts, att frihet från den risk, hvarom här är tal, skulle äga rum endast om försändelsen blifvit rekommenderad; men då det måste anses olämpligt att betunga afsändaren med skyldighet att iakttaga strängare former än de sedvanliga, har kommitteen ansett sig ej kunna förorda en dylik bestämmelse. Den ståndpunkt kommittéen härutinnan intagit har ock blifvit från så godt som alla håll lämnad utan anmärkning. Som emellertid skyldigheten att bevisa försändelsens aflämnande åligger afsändaren, torde denne ofta af omtanke för sin egen säkerhet rekommendera försändelsen.

I fråga om ändamålsenligheten af andra än nu afsedda sätt för meddelandens befordran, har det ej ansetts möjligt att i lagen uppställa någon allmän regel, utan lärer, där annan utväg för befordrandet väljes, frågan om dess ändamålsenlighet böra pröfvas i hvarje särskildt fall.

Att meddelandets afsändande med post i förslaget betecknats såsom ett ändamålsenligt sätt för dess befordran, må naturligen icke uppfattas så, att i fall där särskild skyndsamhet är af nöden — såsom i fråga om varor, som äro underkastade hastig förskämning — aflåtaren skulle vara ovillkorligen försvarad, om han, i stället för det snabbare sätt för meddelandets befordran som telegrafen erbjuder, anlitar posten. Möjligheten af en dylik missuppfattning torde vara utesluten genom den affattning stadgandet erhållit.»

Om betydelsen af vissa vid köp brukliga uttryck.

62 §

Den allmänna regeln om när gods, som skall försändas från ort till annan, skall anses aflämnadt finnes i 10 §.

De allmänna reglerna om farans öfvergång finnas i 17 och 37 §§; jfr äfven 60 §. De allmänna bestämmelserna om köparens undersökningsplikt, se 51 §. De allmänna reglerna om köparens betalningsskyldighet, se 14—16 §§.

Kommittén · specialmotivering · 62 §

»Bland de aftalstyper, som förekomma i den större handeln, är försäljning under klausulen ’fritt ombord’ en af de för säljaren minst betungande. Han är befriad från kostnaden för transporten och från risken därvid. Enligt regeln har han ej heller att ombesörja befraktningen, vare sig fråga är om att skaffa fartyg för hel last eller att tinga skeppsrum för ett såldt parti. Denna regel, som strängt taget gäller äfven då godset är afsedt att försändas med ångare som gör regelmässiga turer, modifieras dock särskildt i dylika fall ofta därigenom, att säljaren enligt ett uttryckligt eller stillatigande uppdrag från köparen öfvertager bestyret med befraktningen. Under alla förhållanden är, såsom redan af klausulens ordalydelse framgår, köparen befriad från att taga befattning med godset å afsändningsorten. De skyldigheter med afseende å inlastningen, som enligt sjölagen åligga befraktaren, tillkomma här säljaren, såvidt förhållandet emellan honom och köparen är i fråga. Säljaren har alltså att i enlighet med 116 § sjölagen framföra godset till Sidbild s. 105Sidbilds. 105 · NJA II 1906 nr 1 s. 105 börjar här 1 hänvisning CiteraSkriv ut sidan fartygets sida och att vid inlastningen lämna det biträde, som i följd af rådande sedvänjor kan ifrågakomma.

Spörsmålet, vid hvilken tidpunkt godset skall enligt förslagets språkbruk anses aflämnadt och följaktligen faran öfvergå på köparen, är i viss mån tvifvelaktigt. Då styckegods skall försändas med fartyg, som gör regelbundna turer, förekommer det ofta, att godset för fartygets räkning mottages å kaj för att senare af fartygets folk inlastas. Det kan med anledning häraf ifrågasättas, huruvida ej aflämnandet borde anses äga rum, då godset blifvit, likgiltigt på hvad sätt, omhändertaget af rederiet. En i enlighet härmed affattad regel skulle emellertid stå i strid med klausulens ordalydelse och för de fall, då köparen vill taga försäkring för sin risk, vara mindre praktisk, i det den försäkring, som härvidlag i regel ifrågakommer, afser allenast skada, som inträffar efter det godset för att föras ombord skilts från land. Vid sådant förhållande har kommittéen trott sig böra föreslå, att aflämnandet ej må anses verkställdt förrän godset kommit innanför fartygets sida.

Vid bedömande af godsets kontraktsenlighet har man jämlikt 44 § att taga hänsyn till dess beskaffenhet på nämnda tidpunkt; och om betalning skall erläggas efter godsets myckenhet, bör jämlikt 7 § till grund för beräkningen läggas den myckenhet, hvartill det vid nämnda tidpunkt uppgår.

Då, såsom här antages vara fallet, befraktningen är verkställd af köparen, kunde det ifrågasättas, och har jämväl både hos oss och annorstädes blifvit ifrågasatt, huruvida icke godset redan genom inlastningen finge anses vara kommet i köparens besittning, något som skulle leda därhän, att säljaren icke vidare ägde i fall af betalnings uteblifvande eller köparens obestånd återtaga godset. Af den neutrala ställning, som befälhafvaren enligt den moderna frakträtten intager i förhållande till afsändaren, följer emellertid, att man icke vid bedömandet af besittningsförhållandet i afseende å inlastadt gods bör tillägga någon afgörande betydelse däråt, huruvida fartyget är befraktadt af den ene eller andre kontrahenten. Ett bestämdt uttalande härom har ansetts böra i förslaget inflyta. Af den affattning sagda uttalande erhållit framgår, att man ej ansett nödigt eller lämpligt att i antydda hänseenden intaga någon ståndpunkt för de jämförelsevis sällsynta fall, då godset afhämtas med ett köparen tillhörigt fartyg.

I fråga om köparens undersökningsplikt torde redan af 51 § framgå, att densamma icke, frånsedt speciella kutymer eller särskilda omständigheter vid aftalets ingående, kan inträda förrän vid godsets framkomst till bestämmelseorten; men till förebyggande af hvarje missförstånd har uttrycklig bestämmelse i angifven riktning upptagits.

I allmänhet tänker man sig, att säljaren är boende eller har sin rörelse å den ort, hvars namn förbindes med klausulen ’fritt ombord’. Denna ort är emellertid ofta en omlastningsort, dit godset till lands eller sjöss sändes på säljarens kostnad och risk. I vissa fall kan den genom klausulen angifna skeppningsorten till och med vara köparens ort, nämligen då köparen är en mellanhand, som i sin ordning sålt godset för afskeppning. Att säljaren, då en försändning till den angifna skeppningsorten ifrågakommer, har att bestrida kostnaden för godsets Sidbild s. 106Sidbilds. 106 · NJA II 1906 nr 1 s. 106 börjar här CiteraSkriv ut sidan fortskaffande dit, kan ej vara föremål för tvist. Frågan, hvilkendera kontrahenten skall under nyssnämnda försändning bära faran för godset, har däremot i utlandet varit föremål för olika meningar. Förslagets ståndpunkt, enligt hvilken säljaren har att bära denna fara, öfverensstämmer emellertid med enstämmiga yttranden från köpmanskretsar inom de tre skandinaviska länderna.»

63 §

Den allmänna regeln om när gods, som skall försändas från ort till annan, skall anses aflämnadt, finnes i 10 §.

De allmänna reglerna om köparens betalningsskyldighet finnas i 1416 §§. Stadgandena i 63 § gälla jämväl om ordet fraktfritt begagnas i före- ning med ordet levereradt, se 65 §, äfvensom då gods sålts »cif» eller »caf», se 64 §.

Kommittén · specialmotivering · 63 §

»Klausulen ’fritt ombord’ innebär, såsom föregående paragraf utvisar, att det tillkommer köparen att draga omsorg om godsets transporterande från den i aftalet angifna ort, hvilken oftast, om ock ej alltid, är orten för säljarens rörelse eller ligger i dennas närhet.

I förevarande paragraf och de två närmast följande afhandlas däremot tre andra hufvudformer af distansköp, hvilka alla äga det gemen- samt, att det tillhör säljaren att ombesörja godsets försändande.

Vid 9 och 10 §§ har framhållits, hurusom, då säljare och köpare bo på skilda orter, en uttrycklig eller tyst öfverenskommelse vanligen föreligger, på grund hvaraf säljaren är förpliktad att ombesörja godsets försändande till köparen, utan att likväl detta förhållande medför, att bestämmelseorten betraktas såsom leveransort.

Sidbild s. 107

Sidbild s. 107 · öppna i full storlek

s. 107 NJA II 1906 nr 1 s. 107 börjar härCiteraSkriv ut sidan

Därest säljarens nyss antydda förpliktelse inskränker sig till själfva afsändandet, föreligger ett s. k. enkelt försändningsköp. Godset anses, såsom förhållandet plägar på köpmansspråk uttryckas, såldt att försändas för köparens räkning och risk, så att köparen har att ej mindre bestrida transportkostnaden än äfven stå faran för olycksfall under transporten. A denna aftalstyp är den föreslagna 10 § utan vidare tillämplig, och särskilda föreskrifter erfordras alltså ej i nu förevarande afdelning af förslaget.

Säljarens åtagande att försända godset kan emellertid äfven, såsom i 63 § åsyftas, vara förenadt med förpliktelse att betala transportkostnaden. Såvidt förpliktelsen inskränker sig härtill — och ej är af den art som i 64 eller 65 § afses — uttryckes förhållandet oftast med klausulen ’fraktfritt’ eller, vid sjöförsändelser, ’cost & freight’ (kostfrakt) eller förkortade former af sagda uttryck, därvid till klausulen plägar fogas namnet å bestämmelseorten.

Att säljaren sålunda åtager sig att bestrida transportkostnaden, innebär, efter hvad i världshandeln är antaget, icke att bestämmelseorten blir att anse såsom leveransort, utan i fråga om den tidpunkt, då godset skall anses aflämnadt, gälla samma regler som vid det enkla försändningsköpet.

I enlighet härmed hänvisas i 63 § till de uti 10 § upptagna bestämmelser angående leveransorten, enligt hvilka godset anses aflämnadt, vid försändelse till lands då det omhändertagits af fraktförare, men vid sjöförsändelse då det kommit innanför fartygets sida. Grunden till att sålunda vid sjöförsändelser ett omhändertagande före inlastningen ej medför, att aflämnandet anses verkställdt, ligger däri, att, af skäl som vid 62 § omnämnts, en motsvarande regel funnits böra uppställas för köp under klausulen ’fritt ombord’. Att härvidlag låta olika grundsatser gälla allteftersom fraktkostnaden påhvilar säljaren eller köparen torde nämligen ej vara lämpligt, något som tydligt framträder i det förhållande, att klausulen ’cost & freight’ anses, för så vidt godset skall från början försändas sjöledes, sammanfalla med det stundom brukade uttryckssättet ’fritt ombord inklusive frakt’.

För det fall att godset afsändes till lands men sjötransport sedermera vidtager, innebär förslaget, att, i enlighet med bestämmelserna i 10 § men i olikhet med hvad som gäller för försäljning under klausulen ’fritt ombord’, orten för afsändandet och ej skeppningsorten skall anses såsom leveransort; och må i fråga härom hänvisas till hvad som blifvit anfördt i motiven till sistnämnda paragraf. Afvikelsen från de i 62 § antagna grundsatser torde äga sitt berättigande däruti, att vid det i sistnämnda paragraf afsedda köpet orten för transportens början är klart angifven, men vid köp, hvarom i nu förevarande paragraf är fråga, i allmänhet endast orten för dess slut, så att någon fast hållpunkt för leveransortens bestämmande näppeligen gifves, med mindre man fasthåller bestämmelserna i 10 §.

Det har icke undgått kommittéens uppmärksamhet, att i kontrakt, hvari klausulen ’c & f’ nyttjas, numera icke sällan förekommer den bestämmelse, att godset skall betalas efter utlossad vikt, d. v. s. efter dess vikt å bestämmelseorten. Äfven om denna kontraktsbestämmelse icke Sidbild s. 108Sidbilds. 108 · NJA II 1906 nr 1 s. 108 börjar här CiteraSkriv ut sidan må vara afsedd att komma till användning, då varan genom olyckshändelse helt eller delvis gått förlorad, utan afser att skärpa säljarens åligganden endast på det sätt, att han göres ansvarig för den viktminskning, som godset under vanliga förhållanden kan lida vid fortskaffandet, står bestämmelsen likväl ej i öfverensstämmelse med här föreslagna regler, jämförda med stadgandena i 7, 10, 17 och 44 §§. Då emellertid bestämmelsen om betalning efter utlossad vikt, enligt hvad kommittéen inhämtat, är en undantagsbestämmelse, som icke får utan särskild anledning underförstås, har man icke ansett densamma böra i förevarande paragraf särskildt behandlas.

Af det förhållande, att vid en försäljning under klausulen ’c & f fraktkostnaden drabbar säljaren, följer icke med nödvändighet, att frakten af denne direkt till fartygets befälhafvare utbetalas. Då det är regel, att frakten eller åtminstone en större del däraf betalas vid framkomsten, har tvärtom det bruk utvecklat sig, att köparen till befälhafvaren erlägger det oguldna fraktbeloppet och erhåller godtgörelse genom motsvarande afdrag å köpeskillingen. Detta förhållande har ansetts böra i lagen uppmärksammas, och ett med nämnda bruk öfverensstämmande stadgande har alltså influtit i förevarande paragraf.

Har köparen att erlägga betalning emot konnossement, eller skall köpeskillingen gäldas genast vid godsets framkomst, kan nyssnämnda tillvägagångssätt ej sägas medföra någon olägenhet för denne. Om han däremot allenast förbundit sig att emot konnossementet godkänna växel, hvilkens förfallodag infaller senare än godsets framkomst, eller eljest anstånd med betalningen är medgifvet, nödgas i här afsedda fall köparen betala en del af köpeskillingen tidigare än efter aftalets ordalydelse skulle ske. Då emellertid anståndet i själfva verket icke kan antagas afse den del af köpeskillingen, som motsvaras af frakten, lärer, såsom förslaget ock innehåller, köparen sakna berättigande att vid slutlikvid fordra ränteafdrag för det han sålunda före den i aftalet nämnda betalningstiden erlagt nämnda i köpeskillingen ingående belopp.»

64 §

Se anm. vid 63 §.

Stadgandet i 64 § gäller jämväl, om »cif» eller »caf» brukas i förening med ordet levereradt, se 65 §.

Kommittéförslaget · specialmotivering · 64 §

»Utöfver — - utsatt. Underlåtes det, njute köparen — - köpeskillingen. Vill köparen hellre häfva köpet, hafve därtill lof, dock ej där han ägt vetskap om underlåtenheten men likväl utan förbehåll mottagit konnossement å godset, ej heller där detta redan är framkommet och undgått sådan skada, som försäkringen bort afse.»

Kommittén · specialmotivering · 64 §

»Klausulen ’cif, hvilken nästan uteslutande användes då sjöresa ingår i transporten, utmärker, att säljaren åtagit sig — förutom godsets försändande till den ort, som i sammanhang med klausulen nämnes, och transportens bekostande — jämväl att försäkra godset mot fara, som det under transporten löper. Sistnämnda åtagande innebär, enligt hvad allmänt erkännes, icke någon rubbning i de allmänna reglerna om leveransorten, utan hvad som i detta afseende gäller vid det enkla försändningsköpet och vid köp under klausulen ’c & f’ (10 och 63 §§) äger äfven tillämpning vid cif-köp. Om under resan inträffar olyckshändelse af beskaffenhet, att försäkringsgifvaren därför svarar, får köparen hålla sig till denne. Säljaren står icke i något fall faran under transporten, än mindre är han, då godset förgås, skyldig att gälda skadeersättning.

Rörande omfattningen af den försäkring säljaren bör taga torde enligt handelsbruk för de flesta men likväl ej för alla branscher gälla, att en försäkring under förbehållet ’fri från enskild skada utom i strandningsfall’ är till fyllest. Enligt den i Sverige brukliga försäkringsplanen svarar vid försäkring under nämnda förbehåll försäkringsgifvaren för kostnader, för bidrag till gemensamt haveri och för uteblifvande samt för sådan enskild skada, som tillkommit därigenom, att fartyget strandat, stött mot fast eller flytande föremål eller sjunkit, eller som orsakats af eld eller explosion. Däremot omfattar försäkringen icke t. ex. godsets försämring genom inträngande vatten, då fartyget utan kollision springer läck i öppen sjö men ej sjunker. En sådan skada blir alltså köparens ensak.

Det belopp säljaren har att försäkra kan naturligtvis ej under några förhållanden understiga köpeskillingen. På grund af handelsbruk torde det emellertid i många fall åligga säljaren att därutöfver försäkra något belopp såsom motsvarande köparens handelsvinst.

Med hänsyn till det läge, hvari frågan om försäkringspliktens gränser sålunda befinner sig, lärer det ej böra ifrågakomma att i lagen upptaga närmare föreskrifter angående omfattningen af säljarens ifrågavarande plikt, helst som det är möjligt, att kommunikationernas och affärslifvets utveckling kommer att medföra förändring i de nu rådande kutymerna. Sakkunniga personer, med hvilka kommittéen hållit öfverläggningar, hafva ock uttalat sig emot införande af dylika bestämmelser. Förslaget innehåller således endast en anvisning, att säljaren härutinnan bör rätta sig efter hvad öfligt är. Härmed är äfven frågan om säljarens Sidbild s. 110Sidbilds. 110 · NJA II 1906 nr 1 s. 110 börjar här 4 hänvisningar CiteraSkriv ut sidan ansvarighet för försäkringsgifvarens vederhäftighet besvarad. Tages försäkringen hos en försäkringsgifvare, som enligt allmän uppfattning kan af en försiktig köpman anlitas, bör risken för dennes solvens ligga å köparen och säljaren alltså vara skyddad mot efterräkningar.

Vid cif-köp likasom vid köp under klausulen ’c & f’ förekomma ej sällan särskilda aftalsbestämmelser om betalning efter utlossad vikt; och må i afseende å dessa uppmärksammas hvad motiven till 63 § därom innehålla. Stundom förekomma äfven i samband med klausulen ’cif’ andra bestämmelser, som i ett eller annat afseende närma rättsförhållandet till det, som gäller vid användande af de i 65 § nämnda klausulerna.

I fråga om köparens skyldighet att förskjuta frakt måste uppenbarligen vid cif-köp gälla samma regler som vid försäljningar under klausulerna ’fraktfritt’ eller ’c & f’.

För den händelse, att säljaren skulle försumma sin skyldighet att försäkra godset, hafva bestämmelser om köparens däraf följande befogenheter ansetts nödiga. Att köparen i sådant fall i allmänhet bör äga häfva köpet, torde ej bestridas. Här såsom eljest vid handelsköp bör emellertid köparen vara pliktig att omedelbart reklamera i anledning af försummelsen; och förslaget innebär därför, att häfningsrätten går förlorad, om reklamation ej aflåtes, då köparen med vetskap om försummelsen mottager konnossement å godset. Det skulle äfven vara obilligt att låta rätten till köpets häfvande fortfara, sedan godset i oskadadt skick framkommit och är lossadt, i hvilket fall köparen ej vidare kan hafva något men af försummelsen.»

Högsta domstolen · specialmotivering · 64 §

Just.R:n Quensel, Grefberg, Bohman, Billing, Hellström och Petersson förenade sig om följande yttrande: »För det säkerligen sällsynta fall, att vid cif-köp säljaren underlåtit sin skyldighet att försäkra godset, torde särskilda bestämmelser ej i lagen erfordras, helst af 71 § framgår, att köparen ej är skyldig att mot utbyte af konnossement erlägga betalning eller godkänna växel, med mindre försäkringsbref tillika hålles honom till handa. De två sista punkterna i paragrafen torde därför kunna utan olägenhet uteslutas.

Skulle deras bibehållande likväl anses önskligt, kan mot innehållet anmärkas, dels att rätt till skadestånd ej synes köparen medgifven, därest han häfver köpet, dels ock att, i strid mot förslagets ståndpunkt i öfrigt beträffande häfningsrätt, sådan rätt i förevarande fall tillerkännes köparen, äfven om säljaren i fråga om försäkringsplikten endast i ringa mån eftersatt hvad sedvanligt är.»

Just.R. Herslow instämde i hvad H. D:s öfriga ledamöter anmärkt därom, att rätt till skadestånd syntes vara köparen betagen, i händelse han i öfverensstämmelse med innehållet i denna paragraf häfde köpet.

I k. prop. fick paragrafen den nuvarande lydelsen.

Sidbild s. 111

Sidbild s. 111 · öppna i full storlek

s. 111 NJA II 1906 nr 1 s. 111 börjar härCiteraSkriv ut sidan

65 §

Den allmänna regeln om när gods, som skall försändas, skall anses aflämnadt, se 10 §.

Ang. betydelsen af ordet fraktfritt, se 63 §, och af orden cif eller caf, se 64 §.

Kommittén · specialmotivering · 65 §

»Det för säljaren strängaste bland de olika slag af köpeaftal, vid hvilka ett försändande af godset emellan skilda orter ifrågakommer, föreligger, då kontrahenterna med hänsyn till stadgandena i 9 och 10 §§ träffa det förord, att godsets aflämnande skall försiggå å bestämmelseorten, eller då, såsom detta ofta uttryckes, godset säljes ’levereradt’ eller ’fritt levereradt’ å viss ort. Säljaren har då icke allenast att betala kostnaderna för transporten och att enligt 17 § stå faran för det fall, att godset under vägen genom olyckshändelse går förloradt, utan är, om sådan händelse inträffar, vid leveransaftal i regel jämväl underkastad skyldighet att lämna nytt gods, om köparen det äskar, och att ersätta denne den förlust, som kan uppkomma därigenom, att aftalet icke i rätt tid uppfylles. Äfven sådana förändringar i myckenhet och beskaffenhet, som utan vådlig händelse drabba godset, får säljaren vidkännas i följd af stadgandet i förslagets 44 §.

Hvad angår klausulen ’fritt’ (’franco’), torde man icke inom svenska köpmanskretsar vilja motsätta sig den uppfattningen, att nämnda klausul, hvilken för öfrigt ofta förekommer med närmare bestämningar, såsom ’fritt å banvagn’, ’fritt på kaj’ eller ’mastfritt’, är liktydig med uttrycken ’levereradt’ och ’fritt levereradt’ samt således utmärker, icke allenast att köparen är befriad från kostnad för frakt och försäkring, utan äfven att säljaren, om han underlåtit att göra särskildt förbehåll, är bunden till nyssnämnda stränga ansvar med afseende på kontraktets fullgörande å bestämmelseorten. Däremot har vid domstolarna i Tyskland den mening arbetat sig fram, att klausulerna ’fritt levereradt’, ’fritt’ och ’franco’ äro liktydiga med ’fraktfritt’, hvaraf följer, att afsändningsorten betraktas såsom leveransort, och att säljaren icke ens har skyldighet att bekosta godsets försäkring. Såsom en konsekvens af denna åsikt har en tysk domstol till och med beträffande klausulen ’fob’, hvilken ju i själfva verket också innehåller ordet ’fritt’, uttalat, att köparen bär risken under järnvägstransport till den ort, där enligt Sidbild s. 112Sidbilds. 112 · NJA II 1906 nr 1 s. 112 börjar här CiteraSkriv ut sidan aftalet godset skall inlastas å fartyg. Kommittéen har så mycket mindre ansett sig kunna fästa afseende vid denna för svensk uppfattning främmande åsikt, som densammas riktighet veterligen är inom tyska köpmanskretsar lifligt bestridd. Det torde emellertid knappast behofva framhållas, att lagförslagets grundsatser om tolkningen af dessa och andra vid köp vanliga uttryck lika litet som förslagets öfriga bestämmelser kunna komma att gälla annat än såvidt svensk lag eller därmed öfverensstämmande stadganden äga tillämpning.

Enligt det merkantila språkbruket användes ordet ’leverera’ utan omförmälda stränga betydelse, när det förbindes med en klausul, som ej utmärker leveransorten, såsom då någon förbinder sig att ’leverera cif’ eller sälja godset ’fraktfritt levereradt’. För att förebygga det missförstånd, att 65 § vore afsedd att äfven i dylika fall tillämpas, har en särskild erinran om detta språkbruk ansetts nödvändig.»

66 §

Kommittén · specialmotivering · 66 §

»Vid leveransaftal är det ofta för kontrahenterna af vikt, att myckenheten af det gods, som med aftalet åsyftas, icke behöfver strax noggrant angifvas utan först senare under köpets afveckling fastställes. För detta ändamål angifves myckenheten antingen genom ett medeltal, hvartill fogas ordet ’cirka’ eller något liktydigt uttryck, eller ock genom nämnande af de gränser inom hvilka myckenheten får växla, såsom t. ex. då 100 à 200 liter af en uppgifven vara säljas. Det ligger i sakens natur och är jämväl öfverensstämmande med hvad i 13 § stadgats för det fall, då tiden för godsets aflämnande är endast inom vissa gränser bestämd, att det utrymme för närmare bestämmande af godsets myckenhet, som sålunda kan finnas medgifvet, i regeln måste anses hafva tillkommit i säljarens intresse. Särskilda omständigheter kunna dock äfven här utvisa, att det varit af hänsyn till köparen, som myckenheten ej blifvit närmare bestämd, såsom då denne har att befrakta fartyg för godsets afhämtande.

Beträffande frågan, huru stor afvikelse må göras från den myckenhet, hvarmed uttrycket ’cirka’ förbundits, förekomma i särskilda branscher något växlande handelsbruk. Där ej annat handelsbruk utbildat sig, Sidbild s. 113Sidbilds. 113 · NJA II 1906 nr 1 s. 113 börjar här 1 hänvisning CiteraSkriv ut sidan torde för svenska förhållanden kunna med visshet antagas, att genom uttrycket ’cirka’ medgifves en afvikelse af fem procent, då det försålda partiet icke utgör hel fartygslast, men att, då fråga är om hel last, en afvikelse af tio procent tillåtes. Då anledningen till, att större utrymme i fråga om väl af myckenhet sålunda medgifves vid hel last, är att söka i svårigheten att finna ett fartyg, hvars dräktighet jämnt motsvarar den angifna myckenheten, är man naturligen icke berättigad att, om i anseende till godsets myckenhet flera fartyg erfordras för transporten, tillämpa regeln i vidsträcktare mån än beträffande den sista fartygslasten.»

67 §

Särskilda bestämmelser om afvisande af gods och häfvande af köp, se 55—58 §§.

Kommittén · specialmotivering · 67 §

»Enligt merkantilt språkbruk användes uttrycket ’last’ — i motsats till ’parti’ — om en myckenhet gods, hvilken fyller ett helt fartyg. Det kan icke vara för köparen likgiltigt, om det fartyg, hvarmed de af honom inköpta varorna transporteras, jämväl medför andra handelsvaror. Svårighet kan i sådant fall möta för öfverenskommelse med befälhafvaren om ändring af destinationsorten, där möjlighet till dylik öfverenskommelse eljest föreligger; lastning eller lossning kan fördröjas och större omgång uppstå vid fartygets inklarering i hamn. Äro de varor, som jämte köparens inlastas, sådana, att han kan befara att de skola i konkurrens med hans egna utbjudas i marknaden, blir kränkningen af hans rätt så mycket mera uppenbar. Det torde få antagas, att i alla fall, då någon verklig olägenhet för köparen uppkommer af säljarens åtgärd att i strid emot aftalet låta andra handelsvaror än köparens inlastas, denna afvikelse från hvad som måste anses hafva ingått i köpeaftalet bör, på sätt i förslaget skett, berättiga köparen till köpets häfvande.»

68 §

69 §

Särskilda bestämmelser om afvisande af gods och häfvande af köp, se 55—58 §§.

Kommittén · specialmotivering · 69 §

»Uttrycket ’afskeppning’ har enligt merkantilt språkbruk samma betydelse som ’aflastning’ och afser alltså icke fartygets afgång från skeppningsorten. Är godset inom den för aflastning eller afskeppning utsatta tid inlastadt och konnossement i öfverensstämmelse därmed utfärdadt, har säljaren vid försändningsköp fullgjort hvad å honom i fråga om försändandet ankommer, och köparen får alltså vidkännas olägenheterna däraf, att befälhafvaren fördröjer affärden eller genom obehöriga omvägar försenar godsets framkomst.»

70 §

Jfr de allmänna bestämmelserna i 14 och 15 §§ om säljarens rätt att innehålla godset, till dess köpeskillingen gäldas.

Sidbild s. 115

Sidbild s. 115 · öppna i full storlek

s. 115 NJA II 1906 nr 1 s. 115 börjar här 2 hänvisningarCiteraSkriv ut sidan

Kommittén · specialmotivering · 70 §

»I Sverige förekommer ett ganska utbredt handelsbruk, enligt hvilket uttrycket ’kontant’ anses innebära, att betalning ej behöfver erläggas förrän trettio dagar efter godsets aflämnande. Då emellertid denna användning af uttrycket står i uppenbar strid med dess egentliga betydelse, som lärer gå därpå ut, att betalning erlägges mot det köpta · godsets aflämnande, och ej heller står i öfverensstämmelse med bruket i de flesta länder, med hvilka Sverige står i handelsförbindelse, har kommittéen ansett sig böra söka återföra ordet till dess ursprungliga betydelse. Häremot har icke heller någon anmärkning från merkantilt håll framkommit vare sig vid de öfverläggningar, som hållits med särskildt tillkallade sakkunnige, eller i de utlåtanden, som inkommit öfver det utsända utkastet.

Det kan ifrågasättas, huruvida det ifrågavarande handelsbruket, som ju innebär, att köparen ej gör sig skyldig till dröjsmål, om han underlåter att erlägga betalning före utgången af ofvannämnda tid, också betager den säljare, som ej litar på sin köpare, rätten att innehålla godset till dess betalning erlägges. Vid de af kommittéen med sakkunniga personer hållna öfverläggningar hafva bland dem olika meningar uttalats i denna fråga, ett förhållande, som utvisar att åtminstone härom någon allmänt gängse sedvanemässig uppfattning ej föreligger.»

Högsta domstolen · specialmotivering · 70 §

Just.R. Billing, med hvilken Just.R. Hellström var ense, anförde: »Innebörden af första punkten i denna paragraf står för mig ej rätt klar. Förefinnes icke någon usance, som åt uttrycket kontant förlänar en annan mening än den naturliga, synes den här meddelade föreskriften redan följa af bestämmelserna i §§ 14 och 15. Medför åter gängse handelsbruk, att uttrycket kontant innebär 30 dagars kredit, lärer väl, om ej, såsom i den norska texten skett, uttryckligt förbehåll göres, den allmänna bestämmelsen i 1 § komma att vinna tillämpning.»

Anmärkningen föranledde ej ändring i k. prop.

71 §

Sidbild s. 116

Sidbild s. 116 · öppna i full storlek

s. 116 NJA II 1906 nr 1 s. 116 börjar härCiteraSkriv ut sidan

Betalning mot konnossement åligger köpare, då gods sålts »fritt ombord» (62 §), »fraktfritt» (63 §) och »cif» eller »caf» (64 §).

Ang. de allmänna bestämmelserna om köparens betalningsskyldighet, se 14—16 §§.

Kommittén · specialmotivering · 71 §

»Är en vara såld att betalas emot konnossement eller, såsom samma förhållande äfven plägar uttryckas, ’emot skeppningshandlingar’, har köparen, på sätt vid 16 § omförmälts, skyldighet att, när konnossementet honom erbjudes, erlägga betalning utan afseende å om godset då framkommit eller icke. Uppenbart är, att om köparen vid granskning af konnossementet och de handlingar, som åtfölja detsamma, äfvensom af prof å varan, där sådant är bifogadt, finner, att köpet icke är å säljarens sida behörigen fullgjordt, han är berättigad att utöfva den rätt att häfva köpet, som lagen medgifver honom. Huruvida köparen åter, där han undantagsvis kan på annat sätt konstatera fel i godset, äger undandraga sig inlösen af konnossementet, är en fråga, som ej genom den föreslagna bestämmelsen afgöres.

Enligt rådande bruk skall konnossementet, när det för betalning företes, vara åtföljdt af faktura. Krafvet härpå kan så mycket mindre eftergifvas, som köparen, hvilken icke har tillgång till själfva godset, icke alltid af konnossementet kan utröna arten och myckenheten af det gods, som erbjudes honom. Att vid cif-försäljningar därjämte bör bifogas försäkringsbref, är en omedelbar följd af bestämmelserna i förslagets 64 §.»

1:2 Lag om ändrad lydelse af 166 § sjölagen

om ändrad lydelse af 166 § sjölagen; gifven Stockholms slott den 20 juni 1905. · NJA II 1906 nr 1 s. 116–118

Vi OSCAR, etc., göre veterligt: att Vi, med Riksdagen, funnit godt i nåder förordna, att 166 § sjölagen skall erhålla följande ändrade lydelse:

Sidbild s. 117

Sidbild s. 117 · öppna i full storlek

s. 117 NJA II 1906 nr 1 s. 117 börjar härCiteraSkriv ut sidan

Stadganden ang. säljares i denna paragraf omförmälda rätt att hindra det sålda godsets utgifvande eller kräfva det åter finnas i 15, 39 och 41 §§ af lagen om köp och byte.

Sjölagen 166 § hade förut följande lydelse:

Vägrar köpare af varor, å hvilka konnossement till honom öfverlämnats, att godkänna eller betala rätteligen dragen växel å köpesumman, eller undandrager han sig uppfyllande af de för öfverlåtelsen eljest stadgade villkor, äge säljaren rätt att inställa lossning af godset och däröfver annorledes förfoga. Lag samma vare, där köparen, innan betalning för godset till fullo erlagts, kommit i konkurstillstånd eller vid utmätning funnits sakna tillgång att betala sin gäld eller ock, om han är köpman, inställt sina betalningar; dock med rätt för köparen eller konkursboet att mot köpeskillingens erläggande utbekomma godset. Har på grund af öfverlåtelse af köparen — — — säljaren ej mot denne den rätt, nyss är sagd, där det ej visas, att innehafvaren vid konnossementets förvärfvande — — — — — vårdslöshet.

Har i de fall, då köp af varor sålunda återgår, köparen godkänt växel å köpeskillingen eller därå gjort afbetalning eller eljest fått vidkännas utgift för godset, vare säljaren skyldig att återställa växeln eller det utbetalda beloppet äfvensom ersätta köparens hafda utgifter.

Kommittén · specialmotivering

»Genom bestämmelserna i 28 och 39 §§ af förslaget till lag om köp och byte af lös egendom blifva stadgandena i de båda första punkterna af 166 § sjölagen öfverflödiga. På samma sätt förhåller det sig med de i sistnämnda paragraf upptagna föreskrifter om säljarens skyldighet att vid köpets häfvande återlämna hvad han i följd af köpet bekommit. Rättsregler härom innefattas nämligen i 57 § af nämnda förslag. Hvad angår den i 166 § sjölagen meddelade bestämmelse om säljarens skyldighet att vid köpets häfvande ersätta köparen dennes utgifter för godset, lärer frågan härom böra lösas efter allmänna rättsgrundsatser. Att i sådant afseende meddela särskilda föreskrifter för det fall, att konnossement utfärdats och till köparen öfverlämnats, torde ej vara nödigt eller lämpligt.

Sidbild s. 118

Sidbild s. 118 · öppna i full storlek

s. 118 NJA II 1906 nr 1 s. 118 börjar härCiteraSkriv ut sidan

Till förebyggande af det missförstånd, som möjligen kunde uppstå i följd af konnossementets egenskap att — såsom förhållandet plägar uttryckas — representera varan, har kommitteen däremot funnit lämpligt att i 166 § sjölagen upptaga en erinran, att den rätt att hindra godsets utgifvande eller kräfva det åter, som enligt lagen om köp och byte kan tillkomma säljaren, står honom öppen jämväl i det fall, att konnossement å godset blifvit utfärdadt och till köparen öfverlämnadt.

Andra punkten af 166 § sjölagen i dess lydelse enligt kommittéens förslag öfverensstämmer med tredje punkten af samma lagrum, sådant det för närvarande lyder.»

1:3 Lag om ändring i vissa delar af 9 kap. handelsbalken

om ändring i vissa delar af 9 kap. handelsbalken; gifven Stockholms slott den 20 juni 1905. · NJA II 1906 nr 1 s. 118–119

Vi OSCAR, etc., göre veterligt: att Vi, med Riksdagen, funnit godt i nåder förordna, att 9 kap. 8 § handelsbalken skall upphöra att gälla, samt att 10 § i samma kapitel skall erhålla följande ändrade lydelse:

H.B. 9 kap. 8 § var så lydande:

Borgar man gods och utfäster att betala till viss dag, och gör det ej; gifve då ränta till sex för hundrade om året, ifrån förfallodagen. Är ej viss tid betingad; då räknas fem för hundrade ifrån den dag, han hos Konungens befallningshafvande eller domaren sökt varder.

Sidbild s. 119

Sidbild s. 119 · öppna i full storlek

s. 119 NJA II 1906 nr 1 s. 119 börjar här 1 hänvisningCiteraSkriv ut sidan

H.B. 9 kap. 10 § hade denna lydelse:

Hafver man — — — — nämnd; gange därom, som i 8 § stadgadt är. Kommittéen:

Kommittén · specialmotivering

»De bestämmelser, förslaget innehåller om ränta å köpeskilling, * äro afsedda att träda i stället för stadgandena i 9 kap. 8 § handelsbalken. Kommittéen föreslår därför, att nämnda lagrum upphäfves och att med anledning däraf sådan ändring vidtages i samma kapitels 10 §, att där förekommande hänvisning till 8 § ersättes med en bestämmelse af samma innehåll som den, hvilken med hänvisningen åsyftats.»

1:4 Lag om ändrad lydelse af 38 § utsökningslagen

om ändrad lydelse af 38 § utsökningslagen; gifven, Stockholms slott den 20 juni 1905. · NJA II 1906 nr 1 s. 119–120

Vi OSCAR, etc., göre veterligt: att Vi, med Riksdagen, funnit godt i nåder förordna, att 38 § utsökningslagen skall erhålla följande ändrade lydelse:

U.L. 38 § lydde förut: Kan — — — förordna; och äge öfverexekutor, där någon skall tillhållas att något göra eller låta och annat tvångsmedel eller äfventyr ej Sidbild s. 120Sidbilds. 120 · NJA II 1906 nr 1 s. 120 börjar här 1 hänvisning CiteraSkriv ut sidan finnes i domen utsatt eller i lag stadgadt, förelägga den tredskande vite samt honom till sådant vite fälla.

Kommittéförslaget innefattade ändring i flera andra paragrafer af U.L.; men i anledning af H. D:s anmärkningar inskränktes ändringen till 38 §.

Enligt hvad som framgår af kommittéförslaget, jämfördt med H. D:s- utlåtande, har med ändringen afsetts att utmärka, dels att, då vid leveransaftal såldt gods ej i rätt tid blifvit aflämnadt och säljareu på grund däraf blifvit dömd att utgifva viss myckenhet gods af angifvet slag, angående verkställighet af sådan dom skall tillämpas icke 37 § utan 38 § U.L., dels att det skall ankomma på den exekutiva myndigheten att efter omständigheterna i hvarje fall pröfva, huruvida verkställighet af sådan dom, som nyss är sagd, lämpligen kan åstadkommas genom föreläggande af vite — något som vid uppenbar tredska ligger närmast till hands — eller genom eftersökande hos säljaren af sådant gods, som köpet afser, eller möjligen genom andra åtgärder, t. ex. upphandling af dylikt gods.