Artikel

Söndagsregeln och cybersäkerhetslagens rapporteringsfrister

2026-07-29 cybersakerhet frister forvaltningsratt

Är 24-timmarsfristen förlängd över helgen? En rättsutredning.

Promemorian är en rättsutredning, inte rådgivning i ett enskilt fall. Den återger rättsläget den 29 juli 2026 och utgör författarens slutliga bedömning. Sakligt grundade synpunkter välkomnas och kan föranleda en reviderad, slutligt fastställd lydelse.

Författare jur.kand. David Eliasson assisterad av Claude Fable 5

Enligt 2 kap. 5 § cybersäkerhetslagen (2025:1506) ska en verksamhetsutövare upplysa om en betydande incident så snart det kan ske, dock senast 24 timmar efter kännedom, vid äventyr av sanktionsavgifter om upp till 2 procent av den globala årsomsättningen. Infaller fristens slutpunkt under en helg uppkommer frågan om den s.k. söndagsregeln i 2 § lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid skjuter fram den till nästa vardag. Frågan är inte besvarad i något vägledande avgörande. I denna utredning följs söndagsregeln från 1757 års kungliga brev till dess lydelse per den 29 juli 2026, genom en rättspraxis som rört sig i båda riktningarna och en lagstiftare som omväxlande undantagit frister från regeln och uttryckligen fört in dem under den. Mot det diakrona materialet ställs rättskällorna sådana de föreligger i dag, däribland den dimension som inget av de äldre gränsfallen hade: en unionsrättslig fristnorm som kräver rapportering under alla omständigheter inom 24 timmar. Min slutsats är att söndagsregeln inte torde vara tillämplig på cybersäkerhetslagens timfrister, medan det motsatta som huvudregel gäller frister bestämda i dagar, veckor eller månader. Eftersom rättsläget är oklart utmynnar utredningen också i praktiska handlingsregler som är oberoende av om min slutsats får stöd i rättstillämpningen.

1. Sammanfattning

En verksamhetsutövare som fredag kl. 18.00 identifierar en betydande incident ska enligt 2 kap. 5 § cybersäkerhetslagen (2025:1506), härefter benämnd ”CSL”, lämna en tidig upplysning, så snart det kan ske, dock senast 24 timmar senare. Frågan som denna promemoria besvarar är om söndagsregeln i 2 § lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid skjuter fram den tidpunkten till nästa vardag.

Övervägande skäl talar, enligt min bedömning, för att den inte gör det. Söndagsregeln torde inte vara tillämplig på CSL:s frister bestämda i timmar; upplysningen ska då i mitt exempel lämnas senast lördag kl. 18.00. Min slutsats vilar på fyra samverkande grunder:

1. Regeringsrättens normformulering att 2 § gäller åtgärder som ska vidtas senast en viss dag;

2. 1930 års lags genomgående dagstruktur;

3. Fristens skyddsändamål; samt

4. Skyldigheten att tolka fristen direktivkonformt när direktivet kräver rapportering under alla omständigheter inom 24 timmar.

Rättsfrågan är inte besvarad i något vägledande avgörande från Högsta förvaltningsdomstolen (eller Högsta domstolen), rättsläget är i den meningen oklart, och de skäl som talar i motsatt riktning redovisas i avsnitt 11. Just därför att rättsläget är oklart och sanktionsavgifterna betydande lämnar jag i promemorian ett praktiskt råd som är oberoende av frågans slutliga bedömning i vägledande avgörande från Högsta förvaltningsdomstolen: rapportera inom timfristen oavsett veckodag. Det utvecklar jag i avsnitt 13.

2. Frågeställningen och promemorians struktur

2.1 Frågan

Enligt 2 kap. 5 § CSL ska en verksamhetsutövare upplysa den myndighet som regeringen bestämmer om en betydande incident så snart det kan ske, dock senast 24 timmar efter det att verksamhetsutövaren har fått kännedom om incidenten. Enligt 2 kap. 6 § ska en incidentanmälan göras så snart det kan ske, för tillhandahållare av betrodda tjänster senast 24 timmar och för övriga senast 72 timmar efter sådan kännedom. Föreskrifterna om rapporteringens innehåll finns i MCFFS 2026:8, som inte innehåller någon regel om hur fristerna i CSL ska beräknas.¹

Utebliven rapportering ska betraktas som en allvarlig överträdelse och kan föranleda sanktionsavgift om upp till 2 procent av den totala globala årsomsättningen eller 10 miljoner euro för en enskild verksamhetsutövare som är väsentlig; för enskild verksamhetsutövare som är viktig är taket 1,4 procent eller 7 miljoner euro, och 10 miljoner kronor för en offentlig verksamhetsutövare.²

Söndagsregeln finns i 2 § lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid. Paragrafen i sin helhet i den nu gällande lydelsen:³

Infaller den tid, då enligt lag eller särskild författning en åtgärd senast ska vidtas, på en söndag, annan allmän helgdag, lördag, midsommarafton, julafton eller nyårsafton, får åtgärden vidtas nästa vardag.

Första stycket gäller inte i fråga om

1. de frister för häktningsframställning och häktningsförhandling som anges i 24 kap. 12 och 13 §§, 17 § fjärde stycket och 19 § rättegångsbalken,

2. den frist för sammanträde som anges i 19 § andra stycket lagen (1988:688) om kontaktförbud och som gäller a) i ärende om kontaktförbud avseende gemensam bostad, och b) i ärende om förbud enligt 3 kap. 5 § första stycket 2 lagen (2015:642) om europeisk skyddsorder, och

3. den frist för övervakningsnämndens prövning av Kriminalvårdens beslut om tillfälligt omhändertagande som anges i 26 kap. 22 § och 28 kap. 11 § brottsbalken.

CSL finns inte bland undantagen i andra stycket.⁴

Problemets kärna ligger i att paragrafen är konstruerad utifrån en dagsbaserad logik, vilket medför en gränsdragningsproblematik vid timbaserade frister.

Ordalydelsen är alltså vid nog att rymma påståendet att en rapporteringsfrist som löper ut en lördag förlängs till måndagen; timmar, minuter och sekunder är tidsenheter som ryms inom begreppet tid. I den diskussion som föranlett denna promemoria har flera bedömare intagit den ståndpunkten, och den kan inte avfärdas helt och hållet. Frågan är en bedömningsfråga, där skäl ska vägas mot skäl.

2.2 Metod och material

Promemorian är utformad som en rättsutredning med syfte att fastställa rättsläget för en oprövad fråga. Min analys utgår från svensk rättskällelära: lagtext, förarbeten, avgöranden av Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen samt doktrin, där doktrinens tyngd följer av sakskälens styrka och inte av författarens ställning.

Där ordalydelsen i 2 § lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid inte ger en entydig anvisning för CSL:s timbaserade frister, tillämpas en funktionell systemtolkning. Bestämmelsens innebörd bestäms härvid av dess funktion i det system den verkar, med beaktande av lagstiftningens ändamål, den bakomliggande systematiken och de skyddsintressen som fristen är avsedd att tillgodose.

Då CSL genomför ett EU-direktiv kompletteras den interna rättskälleläran och den juridiska metoden med EU-konform tolkning, med det innehåll och de gränser som utvecklats i EU-domstolens praxis och som sammanfattas i doktrinen.⁵

För att ge rättsutredningen den metodologiska stadga som krävs vid analys av unionsrättens inverkan på nationella fristregler ansluter jag till den metodik som etablerats i rättspraxis. I RÅ 1996 ref. 50 gav Regeringsrätten ett upphandlingsdirektiv företräde framför en svensk lagregel, varvid det EU-rättsliga underlaget hämtades ur dåtidens etablerade doktrin.⁶

På motsvarande sätt använder jag här Bernitz, Kjellgren och Bergström samt Reichel och Wenander för unionsrättens allmänna läror; denna doktrinförankring bildar utgångspunkt för den fortsatta analysen.

I de delar rättsfrågan är oprövad använder jag uttrycket ”torde”. Detta språkbruk speglar den försiktighet som bör iakttas i gränsdragningsområden, på samma sätt som regeringen själv uttryckt sig om söndagsregelns tillämplighet i närliggande lagstiftningsärenden.⁷

För att tillämpa metoden strukturerat delar jag i nästa avsnitt in den rättsliga analysen i två perspektiv.

2.3 Metodologisk ansats: ett diakront och synkront perspektiv

Frågan om söndagsregelns tillämplighet på CSL:s timbaserade frister kan inte besvaras genom en isolerad texttolkning av 2 § lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid. Skälet är att bestämmelsen historiskt aldrig har uppvisat ett stabilt tillämpningsområde. Den har utvidgats, inskränkts och punktvis satts ur spel gång på gång sedan 1757, och varje sådan omprövning har styrts av fristens ändamål snarare än en abstrakt tolkning av ordet tid. För att fastställa rättsläget och därmed besvara rättsfrågan krävs därför en metod som förenar rättshistorisk teleologi med samtida rättssystematik och unionsrättsliga krav. Promemorian anlägger av denna anledning två komplementära perspektiv, som tillsammans utgör dess röda tråd.

Det diakrona perspektivet, avsnitt 3–6, analyserar regelns framväxt genom teleologisk undersökning av dess historiska tolkning: från 1757 års kungliga brev, via 1901 års fatalietidslag, till 1930 års utvidgning med dess riksdagsbehandling och efterföljande rättspraxis. Syftet med genomgången är inte att ge en historisk exposé, utan att få fram och redovisa den underliggande principen för söndagsregeln. Den diakrona analysen visar att rättstillämpningen i regelns gränsområden inte har varit entydig, utan har skiftat beroende på fristens ändamål och det specifika skyddsintresse som den enskilda fristen varit avsedd att tillgodose.

Det synkrona perspektivet, avsnitt 7–10, sammanställer rättskällorna per den 29 juli 2026. Här analyseras hur CSL med tillhörande förordning och föreskrifter harmonierar med den existerande svenska rättsordningen och det normativa lager som saknades i alla tidigare gränsdragningar: unionsrätten. Genom att analysera NIS2-direktivets krav, förordning 1182/71 och skyldigheten till direktivkonform tolkning, placeras frågan i sin samtida systematiska kontext. En kontext som varken 1930 års lagstiftare eller den rättspraxis som följde hade att förhålla sig till.

Den rättsliga avvägningen i avsnitt 10–11 utgör en syntes av dessa perspektiv. Det är först genom att ställa den historiska principen om fristens ändamål mot den moderna unionsrättens krav på effektivitet (effet utile) som en hållbar bedömning av rättsläget kan uppnås.

3. Det diakrona perspektivet I: regelns framväxt 1757–1974

3.1 1757 års kungliga brev

Söndagsregeln är betydligt äldre än den nuvarande lagen. Dess ursprung finns i ett kungligt brev till samtliga hovrätter av den 17 februari 1757, föranlett av en underdånig förfrågan om vad som gällde när vadefristens sista dag inföll på en helgdag. Brevets normativa del lyder:⁸

Hos Oss är underdånig förfrågan gjord, om, enär then i Lagen til Wads erläggande mot Härads- eller Lagmans-Rätts dom utsatte siste eller åttonde dagen infaller på en Sön- eller Högtidsdag, Parten må hafwa frihet, at nästa söknedag therefter emot Domen wädja, eller ej. Och som Wi i anseende til härwid förekomna skäl och omständigheter i nåder funnit godt at förordna, thet enär emot Härads- eller Lagmans-Rätts dom tiden til Wads erläggande, å Sön- eller Högtidsdag infaller, Parten då tillåtit är på sätt, som om Inlagors ingifwande stadgadt finnes, å nästa söknedag emot Domen wädja; Altså hafwe Wi häraf welat lemna Eder behörig del …

Fyra drag från denna ursprungliga lydelse återkommer genom hela promemorian. Fristen är dagräknad, den åttonde dagen. Den är processuell, den avser vad mot en dom. Den är bestämd i partens intresse, det är hans talerätt som skyddas. Och det hinder som föranleder regeln är praktiskt: på en helgdag kunde parten inte nå den domstol där vadet skulle erläggas. Regeln formulerades dagstrukturerad, och den instiftades som ett avhjälpande av ett faktiskt hinder.

3.2 1807 och 1901: mot en allmän regel

Genom punkt 42 i kungl. förklaringen den 23 mars 1807 över allmänna lagens stadganden fick månadsberäkningen sin artificiella form: varje månad skulle räknas till trettio dagar, oavsett kalender.⁹ Söndagsregeln fick sin första allmänna lagform genom lagen den 14 juni 1901 om beräknande af fatalietid i visst fall:¹⁰

Infaller å söndag eller annan allmän helgedag tid, då åtgärd för talans fullföljd eller bevarande i rättegångs- eller utsökningsmål eller i ärende, hvarmed efter ansökning eller annorledes domstol tager befattning, sist bör företagas, må den åtgärd företagas å nästa söckendag.

Lagen var alltjämt processuellt avgränsad: den träffade fatalietider inför domstol. Varje utvidgning av regeln har skett stegvis och med angivet tillämpningsområde.

3.3 1930 års lag: utvidgningen och dess konsekvens

1930 års lag slog samman de båda äldre författningarna. 1 § ersatte trettiodagarsberäkningen med kalenderberäkning. 2 § gjorde något mer ingripande: den lyfte söndagsregeln ur det processuella och lät den gälla varje åtgärd som enligt ”lag eller särskild författning” sist skulle företas.¹¹

Utvidgningen var avsedd. Konsekvensen blev emellertid att bestämmelsens yttre gräns frikopplades från dess ursprungliga sammanhang. Medan regelns tillämpningsområde tidigare var tydligt avgränsat till processuella fatalietider, medförde generaliseringen en gränsdragningsproblematik som lagtexten lämnar obesvarad. Det är denna tolkningsfråga som utgör föremålet för denna rättsutredning.

Att lagstiftaren var medveten om problemet framgår av förarbetena. Kammarrätten katalogiserade i sitt remissyttrande de sätt på vilka fatalietid anges i författningarna: viss kalenderdag, före viss kalenderdag, före utgången av viss kalendermånad eller visst kalenderår, eller viss tidsrymd i dagar, månader, natt och år.¹² Timmar förekommer inte i uppräkningen. Kammarrätten beskrev också regelns mekanik: innebörden är att ”den eljest sista dagen icke medräknas utan ersättes av följande söckendag”.¹³ Det är en dagbunden mekanik, och den förutsätter att det finns en sista dag att ersätta.

3.4 Riksdagsbehandlingen 1930

Första lagutskottet etablerade den systematik som alltjämt är den bästa som finns. Utskottet delade in fristerna i maximifrister, där mellan två åtgärder eller händelser inte får förflyta mer än viss tid, och minimifrister, där tidslängden inte får understiga en viss tidrymd, och konstaterade att söndagsregeln saknar betydelse för bakåträknade maximifrister och framåträknade minimifrister.¹⁴ Om de framåträknade maximifristerna, regelns kärnområde, uttalade utskottet att ”några befogade erinringar mot stadgandet svårligen kunna göras”.¹⁵

Två punkter i utlåtandet väger tyngre för vår fråga. Den första är skyddsintresset. Utskottet framhöll att de framåträknade maximifristernas längd ”i allmänhet” bestämts med hänsyn till den persons intresse och förhållanden som ska företa åtgärden, medan minimifristernas längd bestäms med hänsyn till den mot vilken åtgärden företas.¹⁶ Söndagsregelns välvilja mot maximifrister vilar alltså på ett antagande om vem fristen är till för.

Den andra är utskottets egen rimlighetsgräns:¹⁷

Slutligen håller utskottet före, att söndagsregeln ej rimligen kan komma att tillämpas å en sådan bestämmelse som exempelvis för delgivning av kallelse till sammanträde senast »dagen före», då ju därigenom fristen skulle komma att helt bortfalla.

Redan vid regelns tillkomst i 2 § konstaterades alltså att bestämmelsen har en teleologisk gräns, bortom vilken en mekanisk tillämpning förfelar fristens funktion. Utskottsordföranden Åkerman gick i sin reservation längre och pekade ut fristen för rannsakning med häktad som ett fall där en förlängning ”icke lämpligen böra möjliggöras”.¹⁸

Kammardebatten tillför två uttalanden som såvitt jag kunnat finna inte tidigare uppmärksammats i diskussionen om timfrister. Departementschefen, statsrådet Bissmark, bemötte i första kammaren en fråga om föreskrifter av typen att anmälan ska ske 24 timmar före en offentlig tillställning och förklarade att sådana bestämmelser ”givetvis icke” påverkas av söndagsregeln, eftersom det inte är bestämt att åtgärden ska företas en viss dag.¹⁹ Resonemanget är detsamma som Regeringsrätten sjuttiosju år senare skulle ge normformuleringens form. Ledamoten Klefbeck tog i samma debatt timfristerna som exempel på att lagtexten inte kan tillämpas strikt efter ordalydelsen i varje läge: det står ibland att åtgärder ska äga rum inom några timmar, och där kan ett räknande med en dag enligt söndagsregeln ”absolut icke äga tillämpning”.²⁰

Rättskällevärdet ska hållas isär. Bissmarks uttalande är departementschefens i det pågående lagstiftningsärendet och väger därefter, om än inte som motivtext. Klefbecks är en enskild ledamots och väger lågt. Debatten var för övrigt inte enig i sak: en ledamot förklarade sig inte kunna rösta för 2 § sedan lagutskottets ordförande och en av landets främsta statsrättslärare å ena sidan och justitieministern å den andra gett motstridiga besked om huruvida lagen skulle tillämpas på köplagens frister.²¹ Båda kamrarna biföll ändå utskottets hemställan efter votering, och Åkermans reservation föll.²²

3.5 Samtidens doktrin: Siegfried Matz

Matz kommenterade lagen samma år den kom och beskrev bakgrunden som en labyrint av tidsbestämmelser.²³ Av särskilt intresse här är att han uttryckligen behandlade författningsfrister bestämda i timmar:²⁴

När t. ex. i 13 § i ordningsstadgan för rikets städer är föreskrivet, att anmälan till polismyndighet skall ske minst 24 timmar, innan en viss offentlig föreställning får äga rum, kan helt naturligt söndagsregeln ej givas den tolkningen, att anmälan till en måndagsföreställning kunde få ske samma dag. Stadgandet får givetvis tolkas så, att föreställningen ej får äga rum förrän den angivna tidsfristen förflutit från det anmälan skedde.

Detsamma gällde enligt Matz 48-timmarsfristen för anmälan om transport av explosiva varor. Matz exempel avser visserligen bakåträknade frister och avgör därför inte den framåträknade situationen. Men hans slutsats är av principiell vikt: redan vid lagens tillkomst gick funktion före formalism. Timfristerna var inte okända för 1930 års jurister, och den som behandlade dem hanterade dem utanför regeln, med fristens funktion som skäl.

3.6 Aftnarna: 1935 års bankfridagar och 1974 års tillägg

Aftonförlängningen är yngre än söndagsregeln och har en egen särpräglad tillkomsthistoria. Genom SFS 1935:127 infördes påskafton, midsommarafton och julafton i 2 §. Lagstiftningsärendet rörde inte i första hand fristberäkning, utan bankfridagar. Riksdagen hade begärt en utredning om att möjliggöra bankstängning på aftnarna. Hindret var föreskrifterna i växel- och checklagarna som tvingade bankerna att hålla expeditionen öppen någon timme varje söckendag.²⁵ Ändringen i 1930 års lag var en ren följdåtgärd: när aftnarna likställdes med helgdagar i växel- och checklagarna anförde departementschefen Schlyter att ”en motsvarande bestämmelse lämpligen” borde införas i 2 §.²⁶

Två omständigheter i lagstiftningsärendet är av direkt betydelse för vår fråga. För det första är regeln motiverad av ett praktiskt hinder: allmänheten ska, när kontoren är stängda, kunna låta sina angelägenheter ”anstå till nästa normala arbetsdag”.²⁷ För det andra byggde lagstiftaren in en ventil: aftonförlängningen skulle inte gälla där åtgärden skulle företas senast på en viss rättegångs- eller inskrivningsdag som inföll på en afton, eftersom domstolarna kunde sammanträda och inskrivningsdag hållas på bankfridagarna. Där mottagarfunktionen höll öppet vek aftonförlängningen.²⁸ Departementschefen underströk därtill, efter påpekande från en länsstyrelse, att bankfridagarna i alla andra hänseenden ”bibehålla sin karaktär av söckendagar i rättslig mening”.²⁹

Katalogen har senare utökats i takt med arbetsmarknadens utveckling. Genom SFS 1965:127 infördes lördagen, varvid påskafton utgick som överflödig, och genom SFS 1974:456 tillkom nyårsafton, sedan dagen genom en ändring i det allmänna arbetstidsavtalet blivit i princip arbetsfri för flertalet statliga tjänstemän.³⁰ Departementschefen Geijer angav 1974 ett dubbelt syfte: dels att den lediga arbetstagaren ska slippa ”olägenheten av utlöpande fatalietider”, dels att domstolar, förvaltningsmyndigheter och banker ska kunna ”hålla sina expeditioner och kontor stängda”.³¹

Särskilt intressant för vår analys är departementschefens uttalande 1974 om att han såg det som ”angeläget att denna möjlighet till förlängning av frist inte utnyttjas på ett sätt som leder till oskäliga resultat”, och påpekade att lagändringen inte hindrar att brådskande tjänsteåtgärder, till exempel en häktningsförhandling, företas på nyårsafton.³² Redan vid aftonkatalogens fullbordan manade lagstiftaren till återhållsamhet med förlängningen vid skyndsamma frister. Denna förarbetshistorik visar att aftonförlängningen inte är en absolut regel, utan en accessorisk konstruktion i ledighetslagstiftningens tjänst. Den bärs av det praktiska hindret, är försedd med en ventil där mottagaren håller öppet och åtföljd av en uttrycklig varning för oskäliga resultat vid skyndsamma frister.

En dygnet-runt-öppen elektronisk incidentmottagning år 2026 är den funktionella motsvarigheten till 1935 års öppna rättegångsdag. Att låta aftonförlängningen vika här är inte att inskränka regeln mot dess ändamål, utan att tillämpa den ventil lagstiftaren själv byggde in.

3.7 Sammanfattande analytiska slutsatser

Att lagstiftaren i samband med 1942 års rättegångsbalk konsekvent utgick från dagstrukturen bekräftar att 1930 års lags systematik är uppbyggd kring dagar, inte timmar. Fristerna i 32 kap. RB bestämdes, ”i enlighet med önskemål, som uttalats under förarbetena till” 1930 års lag, i lagens enheter – en eller flera veckor eller månader – för att säkerställa att lagens beräkningsregler skulle kunna tillämpas.³³ Senare lagstiftning har i allt väsentligt anpassats till denna dagsbaserade metodik.

Den diakrona analysen av regelns framväxt belyser tre fundamentala aspekter:

Utvidgningsprocessen. Söndagsregeln har undergått en stegvis utvidgning, från en begränsad processuell föreskrift till en allmän beräkningsregel, vilket successivt försvagat dess ursprungliga funktionella inramning.
Den systematiska diskrepansen: Varje utvidgning av tillämpningsområdet har skapat gränsdragningsfrågor som lagtexten och lagstiftaren lämnat obesvarade, vilket skapat ett tolkningsutrymme där rättsläget ofta blivit oklart.
Den teleologiska begränsningen: Redan vid regelns senaste stora utvidgning har lagstiftaren erkänt att dess tillämplighet ytterst begränsas av fristens ändamål och rimlighetskrav.

Sammanfattningsvis visar det diakrona perspektivet att söndagsregeln inte är en statisk och absolut norm, utan en regel vars räckvidd ständigt anpassas efter fristens syfte och den praktiska möjligheten att vidta en åtgärd. Denna historiska grund utgör utgångspunkt för den analys av rättspraxis som följer i nästa avsnitt.

4. Det diakrona perspektivet II: praxis rör sig åt båda hållen

4.1 Inskränkande tillämpning

När rättstillämpningen krävt en inskränkande tolkning har domstolarna konsekvent låtit fristens ändamål styra, även när ordalydelsen i 2 § medgett en förlängning.

I NJA 1948 s. 550 nekades tillämpning av söndagsregeln vid åtalspreskription enligt 5 kap. 14 § strafflagen. Domstolen framhöll att en tillämpning i det fallet skulle leda till en straffdom från vilken den tilltalade annars skulle gå fri, och att skäl som kunde försvara den lagtillämpningen inte förelåg. Som Walin senare noterat var avgörandet ett utslag av hänsyn till den tilltalade; metodiskt är det en inskränkande tolkning där regelns funktion, att skydda en part, inte tilläts verka till den tilltalades nackdel i en straffrättslig kontext.³⁴

Ett annat belysande exempel är RÅ 2007 ref. 28, där Regeringsrätten fann att söndagsregeln inte var tillämplig på tiodagarsfristen i 1992 års lag om offentlig upphandling, och formulerade därvid bestämmelsens tillämpningsområde:³⁵

Bestämmelsen i 2 § lagen om beräkning av lagstadgad tid är tillämplig i de fall det är föreskrivet att en åtgärd skall vidtas senast en viss dag.

Det bärande skälet i målet var att fristen utgjorde prövningsram för domstolen, snarare än en parts handlingsfrist. Formuleringen är den enda normformulering av 2 §:s tillämpningsområde som högsta instans lämnat. Dess bärkraft bör likväl nyanseras. Målet gällde en dagräknad frist, och uttalandet var inte ensamt bärande för utgången (ratio decidendi). Att domstolen valde uttrycket ”en viss dag” snarare än ”en viss tidpunkt” kan visserligen läsas som ett tystnadsargument (argumentum e silentio), men i en samlad rättskälleanalys väger det lättare än den systematiska tolkningen, fristens ändamål och de unionsrättsliga krav som redovisas i avsnitten 9 och 10. Avgörandet visar också att någon allmän generositetsprincip till den enskildes förmån på tillämplighetsnivån inte existerar i rättspraxis; tvärtom gick den restriktiva tolkningen leverantören emot och avskar dennes möjlighet till överprövning.

4.2 Utvidgande tillämpning

I motsatt riktning pekar en rad avgöranden³⁶ där söndagsregeln tillämpats analogt eller utvidgande för att säkerställa att en part inte förlorar sin rätt på grund av kalendertekniska omständigheter.

Domstolarna har här betraktat regeln som ett instrument för att överbrygga kalendertekniska hinder – såsom dygns- och årsskiften – när motparten eller domstolen inte varit tillgänglig. I RÅ 1997 ref. 57 tillämpades 1930 års lag för att anse ett överklagande som inkommit första dagen efter nyårsafton som rättidigt; att regeln här förlängde det allmännas frist till den enskildes nackdel understryker dess ställning som objektiv beräkningsregel, oberoende av partskonstellation.³⁷ Samma synsätt speglas i NJA 1984 s. 777, där en talefrist som löpte ut på nyårsafton ansågs iakttagen genom en ansökan ingiven första vardagen efter helgen.³⁸ I NJA 1974 s. 173 tog Högsta domstolen steget fullt ut; med fyra röster mot en lästes konkurslagens trettiodagarsregel för återvinning funktionellt – som ett besked till borgenären om ”när han senast har att inkomma med en konkursansökning” – vilket öppnade för en tillämpning av 2 § på en frist som enligt sin ordalydelse skulle räknas bakåt.³⁹

Metodiken i dessa fall är att regeln, eller analogier av den, får företräde framför en strikt kalenderbunden beräkning när fristens ändamål, att inte låta part drabbas av ett faktiskt hinder, kräver det. I RÅ 1993 not. 172 tillämpades lagen analogiskt vid beräkning av en tidsrymd bakåt, eftersom tidsbestämmelsens avfattning inte uteslöt det, och i RH 1993:88 behandlades fristen som ett kontinuerligt flöde som inte avbryts av tolvslaget. Gemensamt för denna utvidgande praxis är att den vilar på en funktionell analogi: parten ska inte i praktiken berövas en del av sin frist av att mottagaren är onåbar när fristen löper ut.

4.3 Avtalade frister: 1933 och 1976

För frister som vilar på avtal har rättspraxis uppvisat en förskjutning från ett strikt avfärdande till en analogisk tillämpning. I ADD 1933 nr 91 prövades en uppsägning av ett kollektivavtal där sista dagen inföll på långfredagen. Arbetsdomstolen, enhällig, avfärdade en förlängning med hänvisning till 1930 års lags avgränsning och konstaterade att då sådan lagbestämmelse saknades, och motsvarande medgivande ej lämnats i avtalet, var parten inte berättigad att dröja med åtgärden:⁴⁰

”Visserligen finnes i lag stadgat, att om tid, då enligt lag eller särskild författning åtgärd sist skall företagas, infaller å söndag eller annan allmän helgdag, åtgärden må företagas å nästa söckendag, men då med avseende å uppsägning, varom nu är fråga, sådan lagbestämmelse ej finnes föreskriven och motsvarande medgivande ej heller lämnats i förevarande avtal, har stenindustriidkareförbundet ej varit berättigat att dröja med uppsägningsåtgärden utöver den 14 april, som i avtalet angivits som sista dag för uppsägning”

Fyrtiotre år senare intog Högsta domstolen i NJA 1976 s. 672 en annan hållning. En uppsägningsfrist om tre månader, avtalad i ett standardformulär men likalydande med hyreslagens, löpte ut på en lördag; uppsägningen kom hyresvärden till handa först på måndagen. Majoriteten (justitieråden Holmberg, Brundin och Hessler) fann först att 2 § var tillämplig på hyreslagens uppsägningsfrister (för hyrestider mellan sex månader och ett år), men anlade samtidigt en teleologisk reduktion av regelns räckvidd. Högsta domstolen fann att söndagsregeln inte rimligen kan ha avsetts ”upphäva det primära syftet med en lagföreskrift, som den skall supplera”, varför föreskrifter med ”en så kort tidsfrist som en dag” ligger utanför tillämpningsområdet. Därefter tolkades avtalet så att regeln skulle äga motsvarande tillämpning på den avtalade fristen, eftersom ingenting tydde på att parterna avsett att avvika från lagens ordning. Minoriteten (justitieråden Ulveson och Brunnberg) fann däremot med stöd i en ”nära nog enhällig” doktrin att söndagsregeln inte alls bör tillämpas på uppsägningsfrister: fristens syfte är att tillförsäkra den uppsagde ett minsta rådrum, och en förkortning med en eller ett par dagar är betänklig, för de kortaste fristerna ”helt oacceptabel”.⁴¹

De båda avgörandena är svårförenliga i utgången men metodologiskt samstämmiga: i båda fallen prövade domstolarna om regelns ändamål medgav en tillämpning utanför dess ordalydelse, men domstolarna landade i olika slutsatser beroende på sammanhanget. Att 1976 års avgörande avgjordes med tre röster mot två illustrerar att bedömningar i regelns gränsområde är svåra och förblir förenade med betydande osäkerhet.

4.4 Sammanfattande analys av rättsutvecklingen

Rättspraxis belyser att söndagsregeln inte utgör en statisk och enhetlig bestämmelse, utan ett dynamiskt tolkningsverktyg. Domstolarnas praxis präglas av en konsekvent teleologisk ansats: regeln har tillämpats utvidgande när dess underliggande syfte – att bereda rättssökande reellt rådrum vid faktiska hinder – så krävt, och inskränkande när en strikt ordalydelse skulle ha motverkat fristens ändamål.

Det förtjänar i sammanhanget att understrykas att inget av de redovisade avgörandena berör en frist angiven i timmar. Timfristen har således aldrig prövats mot 2 § i högsta instans. Här föreligger en rättslig lakun i det diakrona materialet. Det är i detta gränsområde – där frister räknade i timmar, löpande utan avbrott, möter 1930 års dagstrukturerade beräkningsordning – som rättsläget förblir oklart.

5. Det diakrona perspektivet III: lagstiftaren

5.1 De tre undantagen

När lagstiftaren undantagit frister från 2 § har det konsekvent skett utifrån en värdering av fristens ändamål. Vid 1987 års reform av häktningsfristerna⁴², 2005 års undantag för sammanträdesfristen i ärenden om kontaktförbud⁴³ och 2022 års justering av övervakningsnämndens prövningsfrist vid tillfälligt omhändertagande, har motivet varit detsamma: när fristens skyddsändamål kräver en skyndsam prövning tål den inte att helgdagar räknas bort. Denna lagtekniska konsekvens utgör en vägledande värdering som gör sig gällande med än större styrka för cybersäkerhetslagens rapporteringsfrister.

5.2 Upphandlingsspåret: en rättsutveckling i fyra akter

Upphandlingsrätten utgör ett sammanhållet område där lagstiftare och domstolar under tre decennier hanterat spänningsfältet mellan EU-rättens företräde och söndagsregelns räckvidd. Rättsutvecklingen kan delas in i fyra akter, som illustrerar hur rättsläget successivt preciserats genom en växelverkan mellan unionsrättsliga krav och nationell fristberäkning.

Första akten. I RÅ 1996 ref. 50 prövade Regeringsrätten om ÄLOU:s preklusionsregel, att en ansökan om överprövning inte fick prövas efter beslutet om leverantör, var förenlig med rättsmedelsdirektivens senare tidpunkt, avtalsslutet. Domstolen konstaterade att ett direktiv, i enlighet med EU-domstolens praxis, ska ges företräde framför stridande nationella regler när en direktivbestämmelse ger en enskild en rättighet som beskärs genom nationell lagstiftning.⁴⁴ Avgörandet utgör en tidig tillämpning av unionsrättens företräde i svensk högsta instans, där direktivet gavs genomslag mot en nationell fristregel till den enskildes förmån i en vertikal situation, utan att domstolen fann anledning att inhämta förhandsavgörande.

Andra akten. Tiodagarsfristen infördes 2002, och i RÅ 2007 ref. 28 ställdes den utanför söndagsregeln med den normformulering som redovisats i avsnitt 4.1.

Tredje akten. Vid reformeringen av avtalsspärren och överprövningsfristerna uppmärksammade Lagrådet förhållandet mellan söndagsregeln och förordning 1182/71. Regeringens svar utgör det mest ingående förarbetsuttalandet om denna relation. Regeringen konstaterade att en tillämpning av söndagsregeln i vissa fall medför en längre tidsfrist än vad som följer av artikel 3.4 i förordningen, eftersom söndagsregeln låter en frist som löper ut på midsommarafton, julafton eller nyårsafton gå till nästa vardag, medan dessa aftnar inte är helgdagar i förordningens mening. Att söndagsregeln ändå kunde göras tillämplig berodde på att ändringsdirektivets frister var frivilliga minimifrister: det stod medlemsstaterna ”fritt” att föreskriva längre frister, och då mötte det inget hinder.⁴⁵ I författningskommentaren uttalade regeringen att söndagsregeln ”torde” vara direkt tillämplig på överprövningsfristerna men tog in en uttrycklig hänvisning ”för tydlighets skull”, och kopplade avtalsspärren till regeln genom lagtext, numera 20 kap. 18 § lagen (2016:1145) om offentlig upphandling (LOU).⁴⁶

Fjärde akten. När preklusionsfrister infördes 2022 konstaterade regeringen att 1930 års lag inte är tillämplig på bestämmelser som inte föreskriver att en åtgärd ska vidtas, och lät därför samtliga fyra upphandlingslagar uttryckligen hänvisa till 2 §.⁴⁷

Av denna rättsutveckling kan tre doktrinära lärdomar dras. För det första är lagstiftningstekniken dubbelriktad: uttryckliga undantag i 2 § andra stycket lyfter ut frister som annars omfattas, medan uttryckliga hänvisningar i specialförfattning för in frister som annars ligger utanför. När lagstiftaren avser att söndagsregeln ska gälla, preciseras detta, till och med när regeln ”torde” gälla ändå. CSL innehåller varken det ena eller det andra, och prop. 2025/26:28 nämner varken 1930 års lag, helgdagar eller förordning 1182/71; tystnaden går, som utvecklas i avsnitt 7.2, igen i hela beredningskedjan och kan varken avfärdas som ett rent förbiseende eller tillmätas betydelsen av ett ställningstagande. För det andra använde regeringen själv uttrycket ”torde” om söndagsregelns tillämplighet på dagstrukturerade frister i regelns kärnområde; anspråken på säkerhet utanför kärnområdet bör då vara lägre, inte högre. För det tredje, och viktigast: 2010 års analys vilade på premissen att direktivets frister var frivilliga minimifrister. NIS2-direktivets rapporteringsfrister är tvingande maximifrister. Att tillämpa 2010 års metod på CSL leder därmed till det motsatta resultatet: det som då inte mötte något hinder möter här ett direkt unionsrättsligt hinder. Till detta återkommer jag i avsnitt 9.

5.3 E contrario-argumentets räckvidd

Ett e contrario-argument som kan anföras är att lagstiftaren, genom att införa uttryckliga undantag till vissa dygnsräknade frister, implicit erkänt att söndagsregeln annars skulle omfatta alla frister, inklusive timfrister. Detta argument förtjänar dock inte tillmätas avgörande betydelse vid en systematisk tolkning.

De frister som undantagits i 2 § andra stycket är konsekvent dagstrukturerade – senast klockan tolv tredje dagen, senast fyra dagar efter frihetsberövandet eller sammanträde senast på fjärde dagen. Dessa faller in under normformuleringen ”senast en viss dag” redan genom sin konstruktion. Att lagstiftaren funnit undantag nödvändiga för dessa har således syftat till att säkerställa att söndagsregeln inte vinner tillämpning på dagstrukturerade frister som annars ryms inom dess kärnområde. En timfrist med rullande startpunkt faller, såsom redovisat, utanför denna normformulering. Att lagstiftaren inte undantagit något som redan faller utanför tillämpningsområdet kan inte rimligen tolkas som att det som faller utanför därmed skulle vara omfattat.

6. Det diakrona perspektivet IV: doktrinens bidrag

Den rättsvetenskapliga diskussionen kring söndagsregeln präglas av en metodologisk diskrepans som speglar regelns osystematiska framväxt. Doktrinen erbjuder inget enhetligt svar, men väl ett ramverk för att förstå hur regeln kan hanteras när lagtexten är tyst.

Rodhe formulerade för de förmögenhetsrättsliga prestationstiderna utgångspunkten att ”hela dagar” är beräkningsenheten, och avvisade möjligheten till en generell utsträckning av söndagsregeln.⁴⁸ Efterkrigstidens processualister illustrerar metodklyftan tydligt: medan Welamson ansåg att söndagsregeln sannolikt inte gäller konkurslagens återvinningsfrister, anförde Walin att 1948 års praxis (NJA 1948 s. 550) var ett utslag av hänsyn till den tilltalade, vilket svårligen kan utsträckas till frister av vanligt ekonomiskt slag.⁴⁹ När Högsta domstolen i NJA 1974 s. 173 sedermera tillämpade söndagsregeln på just en återvinningsfrist (avsnitt 4.2) blottlades doktrinens begränsningar; Welamsons prognos var därmed överspelad. Dessa ställningstaganden belyser att det inte finns en ”enhetlig söndagsregel”, utan snarare en samling tolkningsprinciper som ständigt måste vägas mot det specifika skyddsintresset i den aktuella fristen.

Sundberg behandlade söndagsregeln i den klassiska framställningen ”Allmän förvaltningsrätt” och knöt den förvaltningsrättsliga söndagsregeln till expeditionens öppethållande: är viss tid föreskriven för ingivande av handling gäller söndagsregeln, och ingivandet ska ske ”före expeditionstidens slut sista dagen”.⁵⁰ Regeln är en garanti för att en part inte ska gå miste om sin rätt på grund av att mottagaren, domstolen eller myndigheten, fysiskt inte kan nås. Denna funktionella koppling till det praktiska hindret är den röda tråd som återfinns från 1757 års brev till modern tid.

Lindskog har dragit den principiella slutsatsen av detta: rättens syfte är det relevanta, och samhällsutvecklingen kan därmed föranleda såväl en utvidgning som en inskränkning av söndagsregelns tillämplighet i förhållande till lagtexten. När betalningstekniken eliminerar behovet av mellanhand kan det medföra en inskränkning av regeln i vissa fall.⁵¹

I modern läroboksdoktrin beskrivs söndagsregeln alltjämt som en modifikation av kalenderregeln vid beräkning av överklagandetider.⁵² De unionsrättsligt styrda fristernas särdrag kräver dock en annan ansats, som behandlas i avsnitt 9.

7. Det synkrona perspektivet I: rättsläget den 29 juli 2026

7.1 CSL:s rapporteringsskyldighet och dess unionsrättsliga ursprung

Rapporteringsbestämmelserna i CSL genomför artikel 23 i NIS2-direktivet. Direktivet kräver att en ”tidig varning” lämnas utan onödigt dröjsmål och ”under alla omständigheter inom 24 timmar” efter kännedom om en betydande incident, och en incidentanmälan inom motsvarande 72 timmar.⁵³

Fristen har en tvåskiktsstruktur. Den primära skyldigheten är att rapportera så snart det kan ske; timgränsen är en bortre gräns. Regeringen uttalar att tidsfristen om 24 timmar ”bör alltså ses som en bortre tidsgräns”, och bemöter remissynpunkter om bemanningssvårigheter utanför kontorstid och önskemål om förlängda frister med beskedet att det ”inte heller [är] möjligt att sätta en längre tidsfrist än vad som anges i direktivet”.⁵⁴

7.2 Föreskrifterna, kommentarlitteraturen och lagrådsgranskningen

Föreskrifterna i MCFFS 2026:8 reglerar rapporteringens innehåll och fristernas startpunkt men saknar beräkningsregel för helgdagar. Karnovkommentaren återger samma tvåskiktsstruktur som propositionen men berör inte söndagsregelns tillämplighet.⁵⁵ Rättskällebilden på svensk sida är därmed fullständig i sin materiella reglering men tyst i den fråga denna promemoria avhandlar. Denna tystnad innebär att utgångspunkten i RÅ 2007 ref. 28 – att 2 § lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid är en bestämmelse för åtgärder som ska vidtas senast en viss dag – kvarstår som den vägledande normen.

Tystnaden går igen i hela beredningskedjan, och den förtjänar att kartläggas. Varken delbetänkandet SOU 2024:18 eller slutbetänkandet SOU 2024:64 berör söndagsregeln eller 1930 års lag.⁵⁶ Lagrådets yttrande över den nya cybersäkerhetslagen berör varken fristberäkningen, 1930 års lag eller förordning 1182/71.⁵⁷ Det förtjänar att noteras av ett särskilt skäl: en av ledamöterna deltog även i 2010 års lagrådsgranskning på upphandlingsområdet, där Lagrådet var den instans som lyfte förhållandet mellan söndagsregeln och förordning 1182/71, aftonproblemet inbegripet (avsnitt 5.2).⁵⁸ Frågan var med andra ord känd inom Lagrådet när cybersäkerhetslagen granskades. Vad tystnaden beror på låter sig inte avgöras, och den bör inte övertolkas; en lagrådsgranskning styrs av remissens innehåll och av vad som uppmärksammas i ärendet. Två slutsatser kan likväl dras. Tystnaden kan inte avfärdas som okunskap om problemets existens, och den kan inte heller tillmätas normativ betydelse i någondera riktningen: ett lagstiftningsärendes tystnad utgör inget tolkningsbesked.

7.3 Söndagsregelns funktionella grund

Söndagsregelns historiska syfte är att motverka rättsförlust när ett praktiskt hinder – typiskt sett en stängd expedition – omöjliggör en åtgärd. Detta ändamålsresonemang saknar relevans för CSL:s rapporteringsfrister. Fristens längd är inte bestämd i den rapporterandes intresse utan i mottagarsidans: CSIRT-enhetens möjlighet att varna andra, samordna insatser och informera övriga medlemsstater.⁵⁹ Mottagarsidan, CERT-SE, är tillgänglig dygnet runt, årets alla dagar, och rapporteringen sker uteslutande elektroniskt.⁶⁰

Det praktiska hinder som en gång motiverade söndagsregeln, den stängda expeditionen, existerar således inte i detta sammanhang. De praktiska svårigheter som kan uppstå vid en incident under helgtid är uteslutande av intern organisatorisk karaktär för verksamhetsutövaren; de utgör inte ett rättsligt hinder av det slag som söndagsregeln är utformad för att avhjälpa.

8. Det synkrona perspektivet II: systematisk parallell i gällande rätt

För att belysa hur lagstiftaren hanterar gränsdragningen mellan timfrister och längre frister i samma författning kan lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) tjäna som vägledande exempel. I LPT sammanfaller en skyndsam frist om 24 timmar för intagningsbeslut med en längre frist om fyra veckor för ansökan om fortsatt vård.⁶¹

Veckofristen i LPT är dagstrukturerad och omfattas därmed av söndagsregelns ordalydelse; något undantag har inte ansetts påkallat. För timfristen är emellertid en helgförlängning rättsligt oförenlig med lagens ändamål: att låta ett frihetsberövande (tvångsomhändertagande) bestå under en hel helg utan prövning, enbart på grund av att fristens slutpunkt infaller på en helgdag, skulle utgöra ett oacceptabelt avsteg från rättssäkerhetsprinciperna.

LPT-exemplet belyser en fundamental systematisk distinktion:

Dagstrukturerade frister utgör söndagsregelns kärnområde, där en förlängning till nästa vardag harmonierar med fristens ändamål.
Timfrister med en bortre gräns, kopplade till ett omedelbart behov av prövning eller rapportering, faller utanför regeln, eftersom ett uppehåll över helgen strider mot fristens syfte.

CSL:s rapporteringsskyldighet uppvisar en identisk fristkonstruktion: ett skyndsamhetskrav med en bortre gräns i timmar, räknad från en händelse som kan inträffa när som helst på dygnet. Att behandla funktionellt likartade frister i CSL och LPT på olika sätt framstår som systemfrämmande och saknar stöd i den svenska rättsordningens systematik.

9. Den nya dimensionen: EU-rätten

9.1 Förordning 1182/71: inte direkt tillämplig, men normharmonins måttstock

I diskussionen har gjorts gällande att förordning (EEG, Euratom) nr 1182/71 gäller framför 1930 års lag, ibland med hänvisning till principen om direkt effekt alltsedan Van Gend en Loos. Vid närmare granskning är den beskrivningen svår att upprätthålla. Förordningen gäller enligt sin artikel 1 rättsakter som rådet eller kommissionen antagit eller antar.⁶² CSL:s frister finns i svensk lag som genomför ett direktiv, och ett direktiv kan inte av egen kraft ålägga enskilda skyldigheter.⁶³

Förordningens materiella innehåll är av avgörande betydelse för att säkerställa systemkoherens i den rättsordning som CSL ingår i. Även om förordningen inte är direkt tillämplig på fristerna i CSL, utgör den en ofrånkomlig måttstock för normharmoni. Unionslagstiftningen har i sin beräkningsordning tagit ställning: timfrister förlängs inte av helger. Att i nationell rätt införa en helgförlängning för en tvingande EU-rättslig timfrist skapar en systematisk dissonans som strider mot strävandet efter en enhetlig rättsordning.

Enligt artikel 3.3 ska helgdagar, söndagar och lördagar medräknas i tidsfristerna om de inte uttryckligen undantagits, och enligt artikel 3.4 gäller helgdagsförlängningen endast tidsfrister som inte uttrycks i timmar.⁶⁴ Unionslagstiftaren har alltså i sin egen generella beräkningsordning tagit ställning: timfrister förlängs inte av helger. Härtill kommer aftonproblemet, som Lagrådet identifierade redan 2010: midsommarafton, julafton och nyårsafton är fridagar enligt 2 § men arbetsdagar i förordningens mening, så den svenska söndagsregeln går längre än unionsrättens beräkningsordning även där den senare medger förlängning.⁶⁵ En svensk rättstillämpning som vill hålla samman med det system CSL genomför har därmed två skäl att inte läsa in helgförlängning i timfristerna: förlängningen saknar motsvarighet i unionsordningen för timfrister över huvud taget, och den svenska regelns fridagskatalog är därtill vidare än unionsrättens.

Reichel och Wenander skriver att förordningen inom sitt tillämpningsområde ”går den före svenska föreskrifter om frister”, med 1930 års lag som uttryckligt exempel. Uttalandet kvarstår oförändrat i andra upplagan, alltjämt utan annat redovisat stöd än förordningen själv. Deras egen inramning, att förordningen gäller frister ”som framgår av EU-rättsliga bestämmelser”, lämnar likväl öppet just det steg som här är avgörande: i vilken utsträckning en förordning som reglerar unionens egna rättsakter kan påverka nationell genomförandelagstiftning.⁶⁶ Svaret är att den inte gör det genom direkt tillämplighet, utan genom att förordningens systematik får genomslag som tolkningsnorm vid prövningen av nationella frister, till säkerställande av systemkoherens och direktivets ändamålsenliga verkan.

9.2 Kommissionens institutionella ställningstaganden

Kommissionens svar på skriftliga parlamentsfrågor utgör inte rättskällor i formell mening. De äger likväl betydelse som institutionella ställningstaganden avseende tolkning av unionsrätten och dess tillämpningsområde. Kommissionen har vid upprepade tillfällen klargjort att förordning nr 1182/71 inte är direkt tillämplig på nationella författningar; den anger hur fristangivelser i unionens rättsakter ska förstås och beräknas, den kräver inte införlivande och ger inte i sig enskilda några rättigheter.

Denna avgränsning innebär dock inte att medlemsstaterna står fria att utforma nationella frister godtyckligt. När unionsrätten föreskriver en tidsfrist är medlemsstaten enligt artikel 288 tredje stycket FEUF skyldig att säkerställa att den nationella genomförandelagstiftningen till sitt resultat effektivt motsvarar den unionsrättsliga normen.⁶⁷ Kommissionens enhetliga linje över tid utgör därmed en vägledande tolkningsram för hur nationella frister bör konstrueras för att uppfylla direktivets krav på ändamålsenlig verkan (effet utile).

9.3 Direktivkonform tolkning och dess gränser

Skyldigheten till direktivkonform tolkning utgör den metodologiska slutpunkten för analysen. Nationella domstolar och myndigheter är enligt EU-domstolens fasta rättspraxis skyldiga att så långt det är möjligt tolka nationell rätt i ljuset av direktivets ordalydelse och syfte för att säkerställa direktivets ändamålsenliga verkan (effet utile). Detta är inte en fråga om allmän välvilja i lagtolkningen, utan ett EU-rättsligt imperativ som gäller all nationell rätt öppen för tolkning och som går före motstående förarbetsuttalanden.⁶⁸

Tre omständigheter ger den direktivkonforma läsningen fast stöd här. För det första kräver direktivets ordalydelse rapportering ”under alla omständigheter” inom 24 respektive 72 timmar. En nationell beräkningsregel som tillåter en helgförlängning skulle urholka denna absoluta tidsgräns i direktivet och därmed strida mot direktivets effektivitetskrav (effet utile). För det andra har regeringen vid genomförandet uttryckligen bemött remissynpunkter om bemanningssvårigheter med beskedet att det inte är möjligt att föreskriva en längre tidsfrist än den som direktivet anger. Att nu tolka in en helgförlängning vore att frångå den ram som lagstiftaren själv satt upp. För det tredje pekar unionsrättens egen beräkningsordning, som redovisats ovan, i samma riktning.

Den direktivkonforma tolkningsskyldigheten har sin gräns vid contra legem: nationella domstolar är inte skyldiga att tolka nationell rätt i klar strid med dess faktiska ordalydelse.⁶⁹ Den gränsen korsas inte här. Som framgår av avsnitt 10 nedan är läsningen att 2 § inte omfattar timfrister den som har bäst stöd i lagens systematik och i förarbetena; den direktivkonforma tolkningen bekräftar därmed den tolkning som redan på intern grund är den starkaste och skapar ingen ny rättsregel.

Denna tolkningsskyldighet begränsas inte heller av den EU-rättsliga spärren mot att direktiv åberopas för att skärpa enskildas straffrättsliga eller sanktionsrättsliga ansvar.⁷⁰ Verksamhetsutövarens rapporteringsskyldighet och det därtill knutna sanktionsansvaret följer av svensk lagstiftning, och tolkningsfrågan gäller enbart beräkningen av en frist som den svenska lagstiftaren avsett ska motsvara direktivets. Att fastställa fristens innebörd på ett sätt som inte tillåter en förlängning som direktivet inte medger är att fastställa den svenska lagregelns räckvidd, inte att i efterhand utvidga ett ansvar. Som utvecklas i avsnitt 10 framstår tolkningen av 2 § – att den inte omfattar timfrister – som den mest systemriktiga även utan hänsyn till direktivet. Direktivet fungerar i detta avseende som tolkningsstöd och systemkontext, snarare än som den direkta källan till sanktionsansvaret, varför spärren mot tolkning till den enskildes nackdel (in malam partem) inte aktualiseras. Beroendeförhållandet bör samtidigt preciseras: resonemanget förutsätter att den interna analysen bär självständigt. Så är enligt min bedömning fallet; grunderna i avsnitt 10 står på egen svensk grund, och den som underkänner den fjärde grunden har därmed inte rubbat de tre första. Direktivet fäller inte ensamt avgörandet, och det är just därför spärren inte träffas.

En bestämmelse i CSL som uttryckligen gjorde söndagsregeln tillämplig på timfristerna skulle däremot enligt min bedömning stå i strid med direktivet och kunna föranleda fördragsbrottstalan; den vägen är stängd för lagstiftaren, och än mer för en sektorsmyndighet.

9.4 RÅ 1996 ref. 50 som metodologiskt prejudikat

RÅ 1996 ref. 50 utgör ett metodologiskt prejudikat för hur unionsrättens företräde hanteras i förhållande till nationella fristregler. Regeringsrätten prövade där direktivets innebörd mot den nationella svenska regeln, fann att direktivets krav var klarlagda, och gav unionsrätten företräde med stöd i doktrin, utan att inhämta förhandsavgörande.⁷¹ Avgörandet illustrerar att svenska domstolar är beredda att ge unionsrätten fullt genomslag mot svenska fristregler när unionsrättens innebörd är klarlagd.

Skillnaden mot den nu aktuella frågan är väsentlig: RÅ 1996 ref. 50 rörde en direkt normkonflikt (unionsrätt mot nationell rätt), där den nationella regeln måste vika. I fråga om CSL uppstår ingen sådan normkonflikt. Frågan kan enligt min analys redan lösas på tolkningsnivån. Eftersom 2 § lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid på intern svensk grund inte omfattar timfrister, uppstår ingen konflikt med unionsrätten. Den direktivkonforma tolkningen bekräftar därmed endast den tolkning som redan är rättsligt mest korrekt utifrån en systematisk analys.

9.5 GDPR-parallellen och kravet på systematisk koherens

Incidentrapportering enligt dataskyddsförordningen (GDPR) utgör en viktig rättslig jämförelsepunkt. Fristen om 72 timmar för anmälan av personuppgiftsincidenter är direkt reglerad i EU-förordningen, varför 1930 års lag inte blir tillämplig; fristen löper kontinuerligt utan helgdagshänsyn.⁷²

Att två i sin grundkonstruktion likartade rapporteringsskyldigheter – vilka båda ytterst vilar på unionsrättsliga krav och syftar till att skydda samhällsviktiga intressen – skulle beräknas efter divergerande principer enbart baserat på unionslagstiftarens val av rättsakt (förordning respektive direktiv), vore att acceptera en betydande bristande systemkoherens. En direktivkonform tolkning av CSL och 1930 års lag eliminerar denna diskrepans och säkerställer att rapporteringsrutinerna med samma skyddsändamål och funktion behandlas enhetligt inom den svenska rättsordningen. Att låta söndagsregeln utgöra skiljelinje mellan två i övrigt identiska rättsliga konstruktioner saknar systematiskt stöd.

9.6 Lex specialis-argumentets metodologiska begränsning

Det har även gjorts gällande att CSL såsom speciallagstiftning (lex specialis) skulle ha företräde framför 1930 års lag. Denna slutsats vilar emellertid inte på derogation. 1930 års lag är en generellt tillämplig beräkningslag vars funktion är att komplettera specialförfattningars fristangivelser. Att en specialförfattning fastställer en frist innebär inte i sig en derogation från beräkningslagen; de två lagarna står i en komplementär relation.

Vad som snarare kan anföras är att CSL:s angivelse ”senast 24 timmar efter kännedom”, vid en direktivkonform tolkning, uttrycker en beräkning från tidpunkt till tidpunkt. Det är genom denna innebördsbestämning – snarare än genom regelkonkurrens mellan två ordalydelser – som specialförfattningens fristnorm faller utanför 2 §:s tillämpningsområde. Metodologiskt är det alltså en fråga om att fastställa speciallagens räckvidd, inte att låta en senare lagregel upphäva en tidigare.

10. Rättslig bedömning

10.1 Fristtypologin och skyddsändamålet

CSL:s rapporteringsfrister utgör framåträknade maximifrister. Denna klassificering medför inte i sig en exkludering från 2 §, men den förlägger bedömningen till bestämmelsens kärnområde där fristens skyddsändamål utgör den avgörande tolkningsfaktorn.

Centralt för bedömningen är fristens syfte. Utskottets grundantagande vid 1930 års reform – att en framåträknad maximifrist främst tjänar den handlandes intresse – är inte för handen för CSL. Fristen är här bestämd utifrån mottagarsidans, allmänhetens och de av incidenten berördas skyddsintresse. CSL:s frister uppvisar därmed funktionell identitet med de frister som lagstiftaren uttryckligen undantagit i 2 § andra stycket. I dessa fall väger tredje mans eller det allmännas intresse tyngre än den handlandes behov av en helgförlängning, vilket utgör den principiella gränsen för söndagsregelns tillämplighet.

10.2 Ordalydelsens räckvidd

Begreppet tid i 2 § har visserligen en språklig räckvidd som även omfattar timenheter. Det utgör emellertid en alltför vidsträckt tolkningsutgångspunkt i ljuset av den rättspraxis som preciserat bestämmelsens tillämpningsområde. Regeringsrätten har i RÅ 2007 ref. 28 uttalat att söndagsregeln är tillämplig när en åtgärd ska vidtas ”senast en viss dag”. CSL:s rapporteringsfrister om 24 respektive 72 timmar är inte kalenderbundna; de utgör tidsrymder som börjar löpa vid kännedomstidpunkten. Då fristen inte är kopplad till en viss dag, utan till en tidsrymds utgång, faller den utanför 2 §:s tillämpningsområde. Uttrycket ”den tid” i 2 § läses i en lag vars enda definierade beräkningsenheter är vecka, månad och år, och hämtar sitt innehåll från denna interna systematik. Ordalydelsen i 2 § kan därmed inte anses utgöra en grund för att förlänga frister som definieras som en tidsrymd i timmar.

10.3 Systematisk logik

Hela 1930 års lag vilar på en konsekvent dagsbaserad systematik. I 1 § stadgas beräkningsregler för vecka, månad och år; tidsenheten timme saknas helt i lagens begreppssystem. Söndagsregelns konstruktion förutsätter att det finns en sista kalenderdag som kan ersättas med en vardag. Att tillämpa denna beräkningsmodell på en timfrist utgör inte en förlängning, utan snarare fråga om ett otillåtet byte av fristens beräkningsenhet från timmar till dagar. En sådan tillämpning är systemfrämmande och saknar stöd i lagens dagsbaserade systematik.

10.4 Teleologisk begränsning (rimlighetsgränsen)

För en incident som blir känd fredag kl. 18.00 skulle en tillämpning av 2 § skjuta upp upplysningsfristens slutpunkt från lördag kl. 18.00 till utgången av måndagen. En 24-timmarsfrist omvandlas därmed till en frist om cirka 78 timmar, en förlängning som tredubblar den lagstadgade tiden. Vid helgdagskluster blir effekten mer påtaglig: inträffar incidenten torsdagen före midsommarafton löper 24-timmarsfristen ut på midsommarafton, och söndagsregeln skulle då skjuta rapporten till måndagen efter midsommarhelgen.⁷³ Detta rör sig inte om den marginella förskjutning lagutskottet förutsåg och accepterade för dagräknade maximifrister, utan om en fundamental omvandling av fristens innebörd som strider mot dess syfte. Fallet är därmed just ett sådant där söndagsregeln, med lagutskottets egna ord, ”ej rimligen kan komma att tillämpas”.

Rimlighetsgränsen är inte bara ett förarbetsuttalande; den är bekräftad i rättspraxis. I NJA 1976 s. 672 drog Högsta domstolens majoritet just denna gräns: söndagsregeln får inte ”upphäva det primära syftet med en lagföreskrift, som den skall supplera” (avsnitt 4.3). En tillämpning som förvandlar en 24-timmarsfrist till en frist om cirka 78 timmar gör precis det. I praktiken är problemet koncentrerat till 24-timmarsfristen; en 72-timmarsfrist som börjar löpa fredag kväll slutar måndag kväll och berörs endast vid helgdagskluster.

10.5 Ställningstagande från JO (JO 2001/02 s. 66)

Det tyngsta institutionella stödet för en tillämpning av söndagsregeln finns i JO 2001/02 s. 66. En polismyndighet hade med åberopande av söndagsregeln väntat till måndagen med att expediera ett beslut om omhändertaget körkort till länsstyrelsen, trots att 48-timmarsfristen i 5 kap. 8 § körkortsförordningen löpte ut söndag kl. 18.34. Chefsjustitieombudsmannen Eklundhs två centrala satser förtjänar att återges ordagrant:⁷⁴

”Den i 5 kap. 8 § KKF angivna tidsfristen får i och för sig anses vara av sådant slag att den omfattas av söndagsregeln.”

”Man kan av detta uttalande dra den slutsatsen att söndagsregeln inte skall tillämpas, om det av hänsyn till den enskildes rättssäkerhet är angeläget att en åtgärd från en myndighets sida företas inom viss angiven tid och det är praktiskt genomförbart att vidta åtgärden i fråga vid den föreskrivna tidpunkten trots att denna infaller på en dag som omfattas av söndagsregeln.”

Hänvisningen i den andra satsen avser 1983 års häktningsutrednings betänkande. Den första satsen berör en ren timfrist och står i ett spänningsförhållande till den tolkning som jag företräder. Uttalandet kräver en kritisk analys i fem avseenden.

1. Konstitutionell auktoritet och rättskällevärde. Justitieombudsmannen (JO) är riksdagens tillsynsorgan och myndigheter har anledning att rätta sig efter dess uttalanden, vilket gör beslutet vägledande för myndigheters handläggningsrutiner och beslut. Det utgör dock inte ett prejudikat i strikt rättskällehänseende. För de verksamhetsutövare som själva är myndigheter, och de är åtskilliga inom CSL:s tillämpningsområde, är beslutet därmed i praktiken styrande i båda sina led: söndagsregeln ”får i och för sig” anses tillämplig, men åtgärden får inte anstå till nästa vardag när det är praktiskt genomförbart att vidta den tidigare.

2. Förhållande till praxis. JO-beslutets bärkraft bör bedömas i förhållande till den senare normformuleringen i RÅ 2007 ref. 28. Medan JO i ett tillsynsärende gjorde en bedömning av 2 §:s tillämpningsområde, har Regeringsrätten därefter avgränsat bestämmelsen till åtgärder som ska vidtas ”senast en viss dag”. Att i ljuset av denna vägledande normformulering anse en tidsrymd om 48 eller 24 timmar omfattad av 2 § innebär att bortse från den rättsutveckling som skett i praxis.

3. Beslutets ratio. Den första satsen – att fristen ”i och för sig” omfattas – var inte avgörande för beslutets utgång; det var den andra. Polismyndighetens rutin underkändes eftersom åtgärden var praktiskt genomförbar tidigare. JO bekräftade därmed indirekt att fristens kärna inte är expedieringen som sådan, utan möjligheten till rättslig prövning.

4. Söndagsregelns funktionella grund. JO förklarade söndagsregelns syfte med det praktiska hindret: regeln finns för att det, när fristen löper ut på en helgdag, ”möter hinder av praktisk art” att vidta åtgärden, med domstolskansliet som håller stängt på julafton som exempel, och den säkerställer att den enskilde kan komma i åtnjutande av hela sin frist. Samma funktionella analys, riktad mot CSL:s frister, träffar en mottagare som kan nås elektroniskt dygnet runt. Verksamhetsutövaren kan komma i åtnjutande av hela sin 24-timmarsfrist utan att något praktiskt hinder möter; de svårigheter som finns är interna.

5. Skyddsintressets hierarki. JO:s beslut gällde expedieringen av ett omhändertaget körkort, en åtgärd i en enskilds intresse av förnyad prövning. CSL:s frister skyddar samhällsviktiga funktioner och ytterst nationell och europeisk cybersäkerhet; upplysningen ska göra det möjligt för CSIRT-enheten att varna andra medan ett angrepp pågår. Om helgvila inte godtogs för körkortet är det systematiskt oförenligt att tillerkänna söndagsregeln företräde när angreppet riktats mot samhällskritisk infrastruktur.

Sammanfattningsvis utgör JO-beslutet inte en tillräcklig grund för att tillämpa söndagsregeln på CSL:s timbaserade rapporteringsfrister. Den inledande formuleringen att regeln ”i och för sig” omfattas är snarare ett uttalande vid sidan av det bärande skälet (obiter dictum). Det är istället den senare satsen i uttalandet – som betonar att åtgärder inte får anstå när de är praktiskt genomförbara – som utgör beslutets bärande skäl (ratio decidendi). Den som önskar åberopa JO-beslutet för att motivera en helgförlängning av CSL:s timbaserade frister måste därför kunna förklara hur en sådan tolkning är förenlig med kravet på omedelbar rapportering i ett cybersäkerhetsärende och den begränsning av 2 § som RÅ 2007 ref. 28 innebär (avsnitt 4.1). Invändningen om premissformuleringar är i och för sig dubbelriktad; även Regeringsrättens sats är en premissformulering som inte ensam bar sitt måls utgång. Men skillnaden ligger i rättskällehierarkin, inte i satsernas funktion, och det är därför den samlade bedömningen, inte någon enskild sats, som fäller avgörandet.

10.6 Systemkoherens som kontroll

Slutsatsen att 2 § lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid inte omfattar CSL:s timfrister vinner ytterligare stöd av systematiska koherensskäl. En tolkning som bevarar rättsordningens inre logik är, allt annat lika, att föredra.

En tillämpning av söndagsregeln på CSL:s timfrister skulle medföra en bristande systemkoherens. Det skulle innebära att funktionellt likartade frister – tvingande tidsgränser i timmar till skydd för samhällsviktiga intressen – hanteras olika i LPT och CSL, trots att de delar samma skyddsändamål och har samma konstruktion med en bortre gräns. En tolkning där 2 § förblir begränsad till sitt kärnområde, dagstrukturerade frister, skapar däremot en enhetlig struktur. Denna tolkning låter CSL:s rapporteringsskyldighet harmoniera med såväl LPT:s rättssäkerhetsprinciper som förordning 1182/71:s beräkningsordning. Systemkoherensen utgör därmed avslutningsvis ett tungt vägande skäl för att 2 § inte är tillämplig på CSL:s timfrister.

11. Motargumenten sammanvägda

Det starkaste motargumentet är ordalydelsen: ordet tid i 2 § rymmer prima facie även timenheter, och den som stannar vid lagtextens ordalydelse kan finna stöd för en tillämpning även på timfrister. Svaret är inte att ordalydelsen saknar betydelse, utan att den är obestämd i det nu aktuella sammanhanget. När en rättsregel – såsom 2 § – i sin tillämpning kräver en tolkning som harmonierar med specialförfattningars ändamål, systematik och förarbeten, får ordalydelsen ge vika för den tolkning som bäst bevarar rättsordningens koherens. Som Lindskog framhållit kan samhällsutvecklingen, när en regels ursprungliga ratio – det praktiska hindret – inte längre gör sig gällande, föranleda en inskränkning av tillämpligheten i förhållande till lagtextens vida ordalydelse.⁷⁵ En dygnet-runt-öppen elektronisk mottagningsfunktion är en sådan utveckling.

Det principiellt viktigaste motargumentet är legaliteten och den sanktionsrättsliga förutsebarheten. Utebliven rapportering klassas som allvarlig överträdelse och kan medföra sanktionsavgifter om upp till två procent av den totala globala omsättningen. Legalitetsprincipens krav på tydlighet, lex certa, gäller med särskild styrka vid sanktioner av straffliknande karaktär, och kravet på förutsebarhet är förankrat i såväl svensk förvaltningsrätt som Europakonventionens praxis.⁷⁶ En verksamhetsutövare som förlitat sig på 2 §:s ordalydelse, eller på JO:s uttalande i JO 2001/02 s. 66 om att en 48-timmarsfrist i och för sig omfattas, kan med fog efterfråga förutsebarhet.

Dessa skäl väger enligt min mening dock, vid en systematisk bedömning, inte tyngre än den rättsliga analys som jag redovisat ovan. För det första hör förutsebarhetsargumentet hemma på sanktionsnivån, inte på tillämplighetsnivån. Den primära skyldigheten är att rapportera så snart det kan ske; timgränsen är en bortre gräns.⁷⁷ En verksamhetsutövare som haft möjlighet att rapportera under lördagen men väntat till måndagen har brustit i sitt efterlevnadsansvar oavsett var den bortre gränsen dras.

Vid prövningen av om ingripande ska ske och avgiftens storlek ska uppsåt, oaktsamhet och omständigheterna i övrigt beaktas.⁷⁸ Systemet rymmer därmed en rättslig ventil för just de fall där verksamhetsutövare felbedömt rättsläget. Tillsynsmyndigheten ska göra en proportionalitetsbedömning i varje enskilt fall, och pröva om ett mildare ingripande än sanktionsavgift står till buds. Förarbetena anvisar ventilen uttryckligen: om den som har överträtt reglerna ”har gjort rimliga ansträngningar för att agera korrekt men felbedömt rättsläget är utrymmet också större att välja en mindre ingripande åtgärd”.⁷⁹ Arkitekturen bekräftas även av regeringens svar till Advokatsamfundet, som önskade att svårigheter att förutse regelverkets tillämpning skulle beaktas redan vid bedömningen av om ingripande ska ske; regeringen hänvisade istället till den nyanserade bedömningen vid valet av ingripande.⁸⁰ Nivåuppdelningen är inte en konstruktion i denna promemoria utan lagstiftarens egen. En ursäktlig felbedömning av en oklar beräkningsfråga prövas i sanktionsledet, inte i fristens konstruktion. Någon uttrycklig jämknings- eller eftergiftsregel innehåller CSL däremot inte, vilket ytterligare talar för att osäkerheten bör undanröjas av lagstiftaren.

Därutöver talar två faktorer emot en generositetsprincip på tillämplighetsnivån:

1. Rättspraxis ger inte stöd för en sådan princip: RÅ 2007 ref. 28 lästes restriktivt till den enskildes nackdel för att säkerställa att fristen inte utsträcktes i strid med sitt syfte, och NJA 1948 s. 550 visar att söndagsregeln viker när dess tillämpning skulle skada det intresse fristen skyddar.

2. Den förutsebarhet som skulle vinnas för den rapporterande skulle köpas med en motsvarande förlust för de intressen fristen skyddar, och med en svensk särordning som strider mot den unionsrättsliga fristnorm lagen genomför.

E contrario-argumentet har behandlats i avsnitt 5.3 och JO-uttalandet i avsnitt 10.5. Inget av dem rubbar enligt min bedömning helhetsbilden. De förklarar varför rättsfrågan är komplex, men de förmår inte uppväga den samlade tyngden av förarbeten, praxis och unionsrättens krav på effektivitet. Slutligen är NJA 1976 s. 672 med sina tre röster mot två en påminnelse om prognososäkerheten i just denna lags gränstrakter.

12. Slutsats

12.1 Rättslig slutsats

Söndagsregeln i 2 § lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid torde inte vara tillämplig på CSL:s timbaserade rapporteringsfrister. Identifieras en incident som betydande fredag kl. 18.00 ska upplysningen enligt 2 kap. 5 § lämnas senast lördag kl. 18.00, och dessförinnan så snart det kan ske. Incidentanmälan enligt 2 kap. 6 § ska lämnas senast måndag kl. 18.00, för tillhandahållare av betrodda tjänster senast lördag kl. 18.00. Annorlunda förhåller det sig med frister som anges i dagar, veckor eller månader; för dem gäller söndagsregeln enligt sin ordalydelse och sitt kärnområde. Ett förbehåll är dock påkallat. Slutrapporten enligt 2 kap. 8 § ska lämnas senast en månad efter incidentanmälan. Eftersom även denna frist är direktivbunden harmonierar en förlängning över lördagar, söndagar och allmänna helgdagar med unionsrättens egen beräkningsordning, som förlänger frister som inte uttrycks i timmar. Däremot saknar aftonförlängningen motsvarighet i unionsordningen, varför en sådan förlängning inte bör antas; skälen för detta utvecklas i avsnitt 12.2.⁸¹

Avgörande för slutsatsen är inte att motargumenten saknar substans, utan att de rättsliga skälen för den tolkning jag företräder är tyngre och vilar på en stabilare rättslig grund: lagutskottets utlåtande, regeringens uttalande om 24-timmarsfristens natur som en absolut bortre gräns som inte får sättas längre än direktivets, samt 1930 års lags systematik, som konsekvent bygger på dagstrukturerade enheter och saknar stöd för beräkning i timmar. Mot detta står i allt väsentligt ordalydelsen, där ordet tid i och för sig rymmer även timmar, men detta argument saknar den systematiska tyngd som krävs för att frångå fristens skyddsändamål.

Det diakrona och det synkrona perspektivet pekar åt samma håll. Historiskt har söndagsregeln aldrig haft en fast yttergräns; den gräns som återkommande dragits har följt fristens ändamål. Synkront tillkommer ett lager som inget av de tidigare gränsfallen hade: en unionsrättslig fristnorm som ska få genomslag i resultatet och vars egen beräkningsordning undantar timfrister från helgförlängning. En tolkning där söndagsregeln tillämpas på CSL:s timfrister skulle skapa en systematisk motsättning och strida mot direktivets effektivitetskrav (effet utile).

Slutsatsen uttrycker en välgrundad prognos, inte en visshet. Rättsfrågan är oprövad i högsta instans, doktrinen har som redovisats varit delad i regelns gränsområden, och NJA 1976 s. 672 avgjordes med tre röster mot två. Den som i dag ska tillämpa lagen gör därför klokt i att behandla slutsatsen som den mest sannolika utgången av en framtida prövning, inte som ett facit. Det är också därför promemorian utmynnar i handlingsregler som står sig oavsett utgången (avsnitt 13).

12.2 Lagstiftningstekniska överväganden

Rättsfrågan är inte besvarad i något vägledande avgörande, och rättsläget är därmed oklart. Osäkerheten bör undanröjas av lagstiftaren, inte av rättstillämpningen. Regeringen bör vid nästa översyn klargöra att fristerna i CSL löper oberoende av vardag och helgdag, lämpligen genom ett nytt undantag i 2 § andra stycket 1930 års lag, efter mönstret från häktnings-, kontaktförbuds- och omhändertagandefristerna (avsnitt 5.1); alternativet är en uttrycklig hänvisningsbestämmelse i CSL efter upphandlingslagarnas förebild (avsnitt 5.2).

Samma översyn bör omfatta aftnarna, och svårigheten ska inte underskattas. Lagrådet pekade redan år 2010 på att midsommarafton, julafton och nyårsafton är fridagar enligt 2 § men arbetsdagar i unionsrättens beräkningsordning, utan att någon teknisk lösning anvisades. Regeringen kunde vid det tillfället lämna frågan därhän, eftersom rättsmedelsdirektivets frister utgjorde frivilliga minimifrister som fick överskridas; söndagsregelns längre resultat mötte då inget hinder.⁸² För CSL:s direktivbundna frister är den utvägen stängd; NIS2-direktivets rapporteringsfrister är tvingande maximifrister som inte får överskridas för att hantera en nationell beräkningsfråga. Den rättstekniska akten är därmed betydligt mer komplicerad än 2010 års reform av upphandlingslagstiftningen. I väntan på lagstiftaren får rättsläget bestämmas tolkningsvägen; ett försök görs här.

De tolkningsdata som bar bedömningen i avsnitten 9 och 10 bär enligt min mening även aftonfrågan: skyldigheten att tolka fristen direktivkonformt, fristens funktion och regeringens besked att en längre frist än direktivets inte är möjlig. Slutsatsen blir att 2 § ges genomslag på månadsfristen endast i den utsträckning resultatet ryms inom direktivets ram: förlängning över lördagar, söndagar och allmänna helgdagar, som har sin motsvarighet i artikel 3.4 i förordning 1182/71, men inte över aftnarna, som saknar motsvarighet i unionsordningen. Till detta kommer aftonregelns egen tillkomsthistoria (avsnitt 3.6). Regeln tillkom för att bankkontoren skulle kunna hålla stängt; dess uttalade grund är att angelägenheterna ska kunna ”anstå till nästa normala arbetsdag” när mottagningsstället är stängt. 1935 års lagstiftare föreskrev uttryckligen att aftonförlängningen inte skulle gälla när en åtgärd författningsenligt skulle företas senast på en viss rättegångs- eller inskrivningsdag som inföll på en afton, eftersom man inte ville hindra att rättegångar eller inskrivningar hölls på dessa dagar. En dygnet-runt-öppen elektronisk incidentmottagning är 2026 års motsvarighet till 1935 års öppna rättegångsdag; att låta aftonförlängningen vika här är inte att inskränka regeln mot dess ändamål utan att tillämpa den ventil lagstiftaren själv byggde in. Samma linje höll 1974 års lagstiftare, när aftonkatalogen fullbordades: möjligheten till förlängning av frist ska inte ”utnyttjas på ett sätt som leder till oskäliga resultat”, och brådskande tjänsteåtgärder hindras inte (avsnitt 3.6).⁸³ Den motvikt som finns ska redovisas öppet: 1935 års lagstiftare valde medvetet att göra ändringen i 2 § generell, eftersom det syntes ”uteslutet” att i lagen skilja mellan rättshandlingar inom och utom affärslivet, och regeln är därmed inte i det enskilda fallet villkorad av att mottagaren faktiskt håller stängt.⁸⁴ Men det är samma slags invändning som ordalydelseargumentet i avsnitt 11, och rättegångsdagsundantaget visar att den viker där ändamålet kräver det. Att aftnarna förmår förlänga rent nationella frister är samtidigt belagt i rättspraxis, i båda fallen just nyårsafton: NJA 1984 s. 777 och RÅ 1997 ref. 57 (avsnitt 4.2). Det är mötet med en tvingande unionsrättslig maximifrist som ändrar bedömningen.

Någon beaktansvärd motvikt i sak finns inte heller. Om värderingen av marginalen på långa frister ger lagstiftningsärendet och rättspraxis samstämmiga besked. Departementschefen Bissmark avfärdade i kammardebatten en eller ett par dagars förkortning av stämningstiden som utan ”någon som helst betydelse”, i samma anförande som det uttalande om timfrister som redovisats i avsnitt 3.4.⁸⁵ Lagutskottet godtog att den korta åttadagarsfristen i praktiken kunde förkortas med upp till tre dagar utan att svarandens intressen ”obehörigt eftersättas”, och fann frister om fjorton dagar och däröver så rundligt tilltagna att regelns tillämpning ”icke gärna kan innebära någon praktisk olägenhet”.⁸⁶ Högsta domstolens majoritet i NJA 1976 s. 672 drog gränsen på samma sätt: regeln tål marginella förskjutningar av långa frister men viker där den skulle ”upphäva det primära syftet” med den föreskrift den supplerar (avsnitt 4.3). Samma värdering återkommer som inramning i ärendets övriga material: Åkerman medgav i sin reservation att en månadsfrist som minskas med någon dag ”i allmänhet icke” torde ”medföra någon praktisk olägenhet”, kammarrätten fann att helgförlängning av rundligt tillmätta besvärstider ”kunde strängt taget synas överflödigt”, och de invändningar som drevs i andra kammaren föll vid voteringen.⁸⁷ Känsligheten för en dags förskjutning avtar med fristens längd. För CSL:s månadsfrist gäller det med särskild styrka: den är bestämd i mottagarsidans intresse, den ingår i en rapporteringskedja vars logik är skyndsamhet, och den kan iakttas på en afton utan något praktiskt hinder. Min slutsats är därför att CSL:s frister inte torde omfattas av aftonförlängningen: timfristerna därför att de i sin helhet ligger utanför 2 §, månadsfristen därför att aftnarna vid en direktivkonform tillämpning inte får genomslag på den. Även denna bedömning är en prognos, under samma osäkerhet som redovisats i avsnitt 12.1.

Även detta bör regeringen förtydliga, efter mönster från upphandlingslagstiftningen: ett klargörande ”för tydlighets skull” även av det som redan torde vara gällande rätt.⁸⁸ Intill dess får aftonfallen hanteras i sanktionsledet. Den som i god tro räknat med aftonförlängning och rapporterar första vardagen därefter, efter midsommarafton måndagen, efter julafton och nyårsafton den vardag som följer av det årets helgkonstellation, gör en sådan ursäktlig felbedömning av rättsläget som enligt förarbetena vidgar utrymmet för ett mindre ingripande än sanktionsavgift (avsnitt 11).⁸⁹

Utredningen föranleder även en översyn av genomförandet av artiklarna 32.7 och 34.3 i NIS2-direktivet. Det föreligger en lucka mellan direktivets krav och lagtextens utformning. Artikel 32.7 anger faktorer som alltid ska beaktas vid ingripanden, men två av dessa – efterlevnad av godkända uppförandekoder eller certifieringsmekanismer och samarbete med de behöriga myndigheterna – framgår endast av motiven.⁹⁰ Detsamma gäller kopplingen i artikel 34.3 mellan dessa faktorer och bestämningen av sanktionsavgiftens belopp: lagen anger bara beloppsramar, och kopplingen till 4 kap. 2 § finns beskriven i författningskommentaren, inte i lagtexten.⁹¹

I avvaktan på lagändring får detta överbryggas genom direktivkonform tolkning. Det är metodologiskt oproblematiskt, då uppräkningen i 4 kap. 2 § CSL inte är uttömmande och faktorerna verkar till verksamhetsutövarens förmån. Situationen är likväl otillfredsställande i en lagstiftning där överträdelser kan medföra sanktionsavgifter om upp till två procent av den totala globala omsättningen. Vid en översyn bör därför dessa faktorer och deras koppling till sanktionsbeloppet lyftas in i lagtexten.

13. Praktiska slutsatser för verksamhetsutövare

Nu lämnar jag det rättsdogmatiska och talar klarspråk. Det här avsnittet vänder sig till incidentledningen hos er som omfattas av CSL.

Tänk dig fredagsscenariot. Klockan 18.00 konstaterar er incidentledning att angreppet mot ordersystemet är en betydande incident. Ska ni ringa in folk nu, eller kan upplysningen vänta till måndag morgon? Efter att ha läst denna rättsutredning vet du att svaret är omstritt. Men lägg märke till det asymmetriska riskförhållandet.

Rapporterar ni under helgen och det senare visar sig att söndagsregeln gällde, har ni inte förlorat något; ingen sanktioneras för att ha rapporterat för tidigt. Rapporterar ni på måndagen och det visar sig att söndagsregeln inte var tillämplig, har ni missat en frist vars åsidosättande betraktas som en allvarlig överträdelse, med sanktionsavgifter som kan uppgå till 2 procent av den totala globala årsomsättningen. Valet är med andra ord inte en rättsfråga i första hand, utan en riskhanteringsfråga. Och den risken hanterar ni med ett enda beslut: rapportera.

Minns också att timgränsen bara är fristens yttre skal. Lagen kräver rapportering ”så snart det kan ske”. Hade ni underlaget klart på lördag förmiddag är det den måttstocken ni kommer att mätas mot, oavsett hur den bortre gränsen beräknas. Och är er organisation en myndighet är JO:s besked vägledande i båda leden: att vänta ut helgen när rapportering är praktiskt möjlig är inte ett tillgängligt alternativ. Rapporteringen är ingen administrativ bergsbestigning: CERT-SE tar emot dygnet runt, årets alla dagar, och den tidiga upplysningen är medvetet enkel till sitt innehåll – en första signal med kontaktuppgifter och en preliminär bedömning.

Slutrapporten, som ska lämnas senast en månad efter incidentanmälan, är ingen timfrist; löper den ut på en lördag, söndag eller allmän helgdag ligger en förlängning till nästa vardag nära till hands. Räkna däremot inte med förlängning över midsommarafton, julafton eller nyårsafton; dessa är arbetsdagar i EU:s beräkningsordning och förlänger enligt min bedömning inte fristen (avsnitt 12.2). Har ni i god tro räknat fel och rapporterar första vardagen därefter, hantera det enligt handlingsregel nummer 6. Planera slutrapporten så att frågan aldrig behöver ställas.

Tänk också på att en missad rapportering sällan kommer ensam. Utebliven rapportering är en allvarlig överträdelse som kan utlösa tillsyn, och de brister som därigenom framkommer kan ligga till grund för förelägganden och andra ingripanden.⁹² För den som lever på offentliga kontrakt finns dessutom en betydande ”dyrare svans”: upprepade eller allvarliga regelöverträdelser kan vägas in som allvarligt fel i yrkesutövningen och läggas till grund för uteslutning ur offentliga upphandlingar enligt 13 kap. 3 § LOU.⁹³ Fristfrågan är med andra ord inte bara en fråga om en ekonomisk sanktionsavgift, utan en strategisk risk för hela affärsverksamheten.

En sak till, om processekonomi. Den som får en sanktionsavgift och vinner mot staten i domstol har inte därmed vunnit ekonomiskt. I förvaltningsmål står parterna som huvudregel sina egna kostnader. Capio S:t Görans Sjukhus fick år 2020 en sanktionsavgift om 30 miljoner kronor av IMY för påstådda överträdelser av dataskyddsförordningen. Sjukhuset överklagade och fick avgiften sänkt till 10 miljoner kronor i förvaltningsrätten och helt upphävd i kammarrätten. En fullständig seger, efter fyra års process genom fyra instanser. Notan för ombuden i förvaltningsmålet: drygt 4,1 miljoner kronor, som ingen ersätter. Sjukhuset stämde därför staten och krävde beloppet som skadestånd. Tingsrätten ogillade talan, hovrätten fastställde domen i maj 2026, och sjukhuset fick därtill betala statens rättegångskostnader i hovrätten. Målet är överklagat till Högsta domstolen, som ännu inte har tagit ställning till frågan om prövningstillstånd.⁹⁴ Oavsett hur den frågan slutar är lärdomen redan tillgänglig: även den som har rätt betalar dyrt för att få rätt. Den billigaste juridiken är den ni aldrig behöver köpa: rutiner som gör att frågan om söndagsregeln aldrig ställs på sin spets hos er.

Därför, sex handlingsregler:

Behandla 24- och 72-timmarsfristerna som absoluta. Räkna timme för timme från kännedomstidpunkten, utan hänsyn till helger. Det är den enda beräkning som är säker under båda rättsuppfattningarna.
Rapportera så snart det kan ske. Vänta inte in den bortre gränsen; den är en yttersta gräns, inte en frist att utnyttja.
Bygg helgtäckning för beslutet, inte bara för driften. Flaskhalsen fredag kväll är sällan tekniken utan mandatet: vem avgör att incidenten är betydande, och vem trycker på skicka? En jourlista med beslutsmandat löser mer än ett övervakningsverktyg.
Dokumentera kännedomstidpunkten. Fristens start är er viktigaste bevisfråga. Logga när incidenten upptäcktes, när den bedömdes som betydande och av vem. Notera att MCFFS 2026:8 knyter fristen till att incidenten identifierats som betydande medan lagen talar om kännedom; dokumentera båda tidpunkterna.⁹⁵
Missar ni fristen, rapportera ändå, omedelbart. Dröjsmålets längd, skälen och era skadebegränsande åtgärder hör till det som beaktas vid valet av ingripande. En förklarad försening är något helt annat än en upptäckt tystnad.
Åberopa fristberäkningen som ursäkt, inte som försvar. Har ni i god tro räknat med söndagsregeln, lyft det vid sanktionsprövningen som skäl mot avgift eller för nedsättning. Bygg däremot inga rutiner på att argumentet håller.

Göteborg den 29 juli 2026

David Eliasson

3 och 4 §§ MCFFS 2026:8, i kraft den 1 juli 2026. ↩
4 kap. 3 § 2 samt 4 kap. 9 och 10 §§ CSL. ↩
I lydelse enligt SFS 2022:931. ↩
Undantagen infördes genom SFS 1987:1212 (prop. 1986/87:112), SFS 2005:44 (prop. 2004/05:34) och SFS 2022:931 (prop. 2021/22:193). ↩
Bernitz, Kjellgren & Bergström, Europarättens grunder, 8 uppl. 2026, s. 122 ff. och 131; Reichel & Wenander, Europeisk förvaltningsrätt i Sverige, 2 uppl., s. 51 och 120 f.; Ulrik von Essen, Förvaltningsrättens grunder, 7 uppl. 2026. ↩
RÅ 1996 ref. 50, där Regeringsrätten angav i referatet under Litteratur: Allgårdh m.fl., EG och EG-rätten, s. 82-94, 147-152, 288-296. Se vidare avsnitt 9.4. ↩
Prop. 2009/10:180 del 1 s. 171 och 365 (”söndagsregeln torde därför vara tillämplig”; ”torde … vara direkt tillämplig”). ↩
Kungl. brevet den 17 februari 1757 till samtliga hovrätter, angående vad emot härads- och lagmansrätternas domar, här återgivet efter Jusleen, Fortsättning af then samling utaf kongl. majestets bref, 2 uppl. 1787. Återgivningen normaliserar frakturstilens typografi. ↩
Punkt 42 i kungl. förklaringen den 23 mars 1807; se Matz, Om beräkning av lagstadgad tid, SvJT 1930 s. 381. ↩
Lagen den 14 juni 1901 om beräknande af fatalietid i visst fall; prop. 1901:24. ↩
NJA II 1930 nr 2 s. 49 ff.; prop. 1930:216. ↩
Prop. 1930:216 s. 16 (kammarrättens yttrande). ↩
Prop. 1930:216 s. 15. ↩
Första lagutskottets utlåtande 1930:26 s. 7 f. ↩
1LU 1930:26 s. 9. ↩
1LU 1930:26 s. 8. ↩
1LU 1930:26 s. 9. ↩
1LU 1930:26 s. 15 (reservation av herr Åkerman), om lagen den 2 juni 1922 om tiden för företagande av rannsakning med häktad. ↩
Riksdagens protokoll, första kammaren 1930 nr 35 (20 maj 1930) s. 11 (statsrådet Bissmark). ↩
FK prot. 1930 nr 35 s. 15 (herr Klefbeck). ↩
FK prot. 1930 nr 35 s. 21. ↩
FK prot. 1930 nr 35 s. 22; riksdagens protokoll, andra kammaren 1930 nr 37 (21 maj 1930) s. 56. ↩
Matz, Om beräkning av lagstadgad tid, SvJT 1930 s. 381 ff. ↩
Matz, a.a., s. 383 f., om 13 § ordningsstadgan för rikets städer och 69 § förordningen den 18 maj 1928 om explosiva varor. ↩
Prop. 1935:127 s. 4 ff. (riksdagens skrivelse den 7 april 1934 och remissyttrandena). ↩
Prop. 1935:127 s. 16. ↩
Prop. 1935:127 s. 15. ↩
Prop. 1935:127 s. 3 (lagtexten: ”dock att vad sålunda stadgats ej skall gälla, där åtgärden skall företagas senast å viss rättegångsdag eller inskrivningsdag och denna infaller å någon av ovan sist angivna tre dagar”) och s. 16. ↩
Prop. 1935:127 s. 17. ↩
SFS 1965:127 respektive SFS 1974:456; se prop. 1974:147 s. 2 och 7, den senare sidan med hänvisning till prop. 1965:96. Om arbetstidsavtalet, prop. 1974:147 s. 8. ↩
Prop. 1974:147 s. 7 f. ↩
Prop. 1974:147 s. 9. ↩
NJA II 1943 s. 412 f. (32 kap. RB). Där anges även att söndagsregeln inte ska tillämpas om åtgärden ska företas senast å viss rättegångsdag. ↩
NJA 1948 s. 550; Walin, SvJT 1962 s. 715. ↩
RÅ 2007 ref. 28. ↩
RÅ 1997 ref. 57; NJA 1984 s. 777; RÅ 1993 not. 172 (analogisk tillämpning av 1 § vid beräkning bakåt, med hänvisning till NJA II 1930 s. 55 ff.); RH 1993:88. ↩
RÅ 1997 ref. 57. Regeringsrätten tillerkände samtidigt de skattskyldiga ersättning för ombudskostnader ”med hänsyn till målens betydelse för rättstillämpningen”, ett besked om att domstolen själv såg rättsfrågan som svår. ↩
NJA 1984 s. 777 (fristens sista dag nyårsafton, följd av lördag och söndag). ↩
NJA 1974 s. 173. Skiljaktig var referenten, justitierådet Alexanderson, som med hänvisning till förarbetena fann att fristen vid en beräkning bakåt inte avser en åtgärd som ”sist skall företagas”. Jfr Rodhe, SvJT 1979 s. 577. ↩
ADD 1933 nr 91 (dom den 24 juli 1933), s. 423 f. Rodhe hänvisade i SvJT 1979 s. 577 i stället till ADD 1950 nr 52, där parterna men inte domstolen berörde 1930 års lag; 1933 års avgörande behandlar lagen uttryckligen. ↩
NJA 1976 s. 672. Jfr Rodhe, SvJT 1979 s. 577, och Lejman, SvJT 1980 s. 262 f. ↩
Prop. 1986/87:112, avsnitt 2.3.1 och specialmotiveringen till 2 § 1930 års lag; NJA II 1987 s. 539; SOU 1985:27 s. 81 och avsnitt 11.3. ↩
Prop. 2004/05:34 s. 41. ↩
RÅ 1996 ref. 50, med hänvisning till bl.a. Van Gend en Loos (mål 26/62) och Simmenthal (mål 106/77). ↩
Prop. 2009/10:180 del 1 s. 171 f. ↩
Prop. 2009/10:180 del 1 s. 365; prop. 2015/16:195 del 2 s. 1157 (oförändrad överföring till 2016 års lag). ↩
Prop. 2021/22:120 s. 54; SFS 2022:778. ↩
Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 119 f.; 6 uppl. 1986 s. 67 f. ↩
Welamson, Konkursrätt, 1961, s. 223; Walin, SvJT 1962 s. 715, i anmälan av verket. ↩
Sundberg, Allmän förvaltningsrätt, 1955, s. 222 f., med hänvisning till bl.a. RÅ ref. 7/1941. ↩
Lindskog, Betalning, 4 uppl. (JUNO), s. 128 not 349. ↩
von Essen, Förvaltningsrättens grunder, 7 uppl. 2026, s. 324; densamme, Förvaltningsprocesslagen m.m., kommentaren till 6 a § FPL (Juno, version 9A). ↩
Art. 23.4 a och b NIS2-direktivet (EU) 2022/2555; jfr skäl 102. ↩
Prop. 2025/26:28 s. 112 respektive s. 111. ↩
Norman, Karnovkommentaren till CSL, kommentaren till 2 kap. 5 § (1 januari 2026); jfr prop. 2025/26:28 s. 246 f. ↩
SOU 2024:18 respektive SOU 2024:64, genomgångna i sin helhet. Särskild utredare var Annette Norman, som även har författat Karnovkommentaren till CSL (avsnitt 7.2 ovan). ↩
Lagrådets protokoll den 27 juni 2025 (Ett starkt skydd för nätverks- och informationssystem - en ny cybersäkerhetslag). ↩
Lagrådets protokoll den 16 mars 2010 s. 22. Närvarande 2010 var f.d. justitierådet Staffan Magnusson, f.d. regeringsrådet Lars Wennerström och regeringsrådet Eskil Nord; i 2025 års granskning deltog f.d. justitieråden Eskil Nord och Sten Andersson samt justitierådet Marie Jönsson. ↩
Art. 23.6 NIS2-direktivet; 6 och 31 §§ cybersäkerhetsförordningen (2025:1507). ↩
NCSC, Rapportera incident (ncsc.se): CERT-SE kan nås dygnet runt, alla dagar på året. ↩
6 b och 7 §§ lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård. ↩
Art. 1 förordning (EEG, Euratom) nr 1182/71. ↩
Mål 80/86 Kolpinghuis Nijmegen, EU:C:1987:431. ↩
Art. 3.3 och 3.4 förordning 1182/71. ↩
Prop. 2009/10:180 del 1 s. 171 f. (Lagrådets påpekande). ↩
Reichel & Wenander, Europeisk förvaltningsrätt i Sverige, 2 uppl., s. 142 med not 140; oförändrat i förhållande till 1 uppl. 2021 s. 138. ↩
Kommissionens svar på skriftliga frågor P-008281/2016 (13 december 2016), P-000002/2017 (17 februari 2017), E-001971/2019 (1 augusti 2019) och E-003574/2019 (svar av Reynders den 28 april 2020), det sista med hänvisning till art. 288 tredje stycket FEUF. ↩
Bernitz, Kjellgren & Bergström, 8 uppl. 2026, s. 122 och 131; om förarbetenas ställning vid genomförandelagstiftning a.a. s. 225. ↩
Bernitz, Kjellgren & Bergström, 8 uppl. 2026, s. 124 f., med hänvisning till bl.a. Pfeiffer (C-397/01–C-403/01, EU:C:2004:584) och Impact (C-268/06, EU:C:2008:223). ↩
Jfr mål 80/86 Kolpinghuis Nijmegen; mål C-168/95 Arcaro, EU:C:1996:363; förenade målen C-387/02 m.fl. Berlusconi, EU:C:2005:270. ↩
RÅ 1996 ref. 50; jfr om acte clair-doktrinen Bernitz, Kjellgren & Bergström, 8 uppl. 2026, s. 264 ff. ↩
Art. 33.1 dataskyddsförordningen; jfr EDPB Guidelines 9/2022. ↩
Jfr prop. 2009/10:180 del 1 s. 171 f. om aftnarnas särställning i förhållande till art. 3.4 förordning 1182/71. ↩
JO 2001/02 s. 66 (beslut den 20 oktober 2000, chefsJO Eklundh, dnr 458-1999), med hänvisning till SOU 1985:27 s. 81. ↩
Lindskog, Betalning, 4 uppl. (JUNO), s. 128 not 349. ↩
Sterzel, Legalitetsprincipen, i Marcusson (red.), Offentligrättsliga principer, 5 uppl. 2025, s. 79 ff.; Lebeck, Legalitetsprincipen i förvaltningsrätten, 2018; densamme, FT 2015 s. 91 ff., särskilt s. 93 f. om lex certa; Åhman, Europadomstolens principer, i samma verk, s. 23 ff.; Europadomstolens dom Cantoni mot Frankrike (17862/91), den 15 november 1996. Om förutsebarhet som juridiskt honnörsord, se Ramberg m.fl., Förutsägbart om förutsebarhet, SvJT 2025 s. 705 ff. ↩
Prop. 2025/26:28 s. 246 f. (författningskommentaren till 2 kap. 5 §). ↩
4 kap. 2 § CSL. Om proportionalitetsbedömningen vid valet och utformningen av ingripandet, se Norman, kommentaren till 4 kap. 2 §, med hänvisning till 5 § tredje stycket förvaltningslagen (2017:900). ↩
Prop. 2025/26:28 s. 152 f. ↩
Prop. 2025/26:28 s. 146 och 148. Där framgår även att kravet på avskräckande ingripanden ansetts uppfyllt genom tillsynsmyndigheternas handlingsutrymme, medan effektivitet och proportionalitet ansetts följa av bl.a. 5 § tredje stycket förvaltningslagen (2017:900). ↩
2 kap. 8 § CSL, som genomför art. 23.4 d och e i NIS2-direktivet; art. 3.4 förordning 1182/71; om aftnarnas särställning avsnitt 9.1 ovan och prop. 2009/10:180 del 1 s. 171 f. ↩
Prop. 2009/10:180 del 1 s. 171 f.; Lagrådets protokoll den 16 mars 2010 s. 22. Se avsnitten 5.2 och 9.1. ↩
Prop. 1974:147 s. 9 (om bl.a. rättegångsbalkens frister för straffprocessuella frihetsberövanden). ↩
Prop. 1935:127 s. 16 (”Att i lagen göra skillnad mellan rättshandlingar inom och utom affärslivet synes dock uteslutet.”). ↩
FK prot. 1930 nr 35 s. 11 f. (statsrådet Bissmark). ↩
1LU 1930:26 s. 9. ↩
1LU 1930:26 s. 15 (Åkerman); prop. 1930:216 s. 14 (kammarrättens yttrande); AK prot. 1930 nr 37 (21 maj 1930), där voteringen utföll till förmån för utskottets hemställan. ↩
Jfr prop. 2009/10:180 del 1 s. 365. ↩
Prop. 2025/26:28 s. 152 f. ↩
Prop. 2025/26:28 s. 151 f.; jfr art. 32.7 g–h NIS2-direktivet och Norman, kommentaren till 4 kap. 2 § (”genomför delvis artiklarna 32.7, 33.5 och 34.3”). ↩
Prop. 2025/26:28 s. 258: ”Även vid bedömningen av sanktionsavgiftens storlek … ska omständigheterna som framgår av paragrafen beaktas.” ↩
Om tillsyn och ingripanden mot näringsutövare i allmänhet, se Warnling Conradson, Tillsyn av näringsutövare. Kontroll och ingripanden, 2025. ↩
Om allvarligt fel i yrkesutövningen, se HFD 2013 ref. 61 (beviskrav) och EU-domstolens dom C-465/11 Forposta, EU:C:2012:801. Ett exempel ur kammarrättspraxis är Kammarrätten i Jönköpings dom i mål 3484-12, där en leverantör uteslöts ur en kommunal avfallsupphandling; kommunens beslut stod sig vid överprövningen. ↩
IMY:s beslut den 2 december 2020, dnr DI-2019-3846; Förvaltningsrätten i Stockholms dom den 26 maj 2021; Kammarrätten i Stockholms dom den 16 maj 2022; Högsta förvaltningsdomstolens beslut den 30 juni 2023 (ej prövningstillstånd); Stockholms tingsrätts dom den 8 juli 2025 i mål T 8958-24; Svea hovrätts dom den 18 maj 2026 i mål T 11188-25. Ombudskostnaderna i förvaltningsmålet uppgick enligt bolagets talan till 4 174 073,50 kr. Högsta domstolens mål T 5536-26; frågan om prövningstillstånd är vid denna promemorias datum inte avgjord. ↩
2 kap. 3 § MCFFS 2026:8 (”efter att incidenten identifierats som betydande”) jämförd med 2 kap. 5 § CSL (”fått kännedom om incidenten”). ↩